Carl Gustaf Rehnskiöld

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Carl Gustaf Rehnskiöld
Kongl Maytz Råd och Feltmars/chalk/ Grefe Renschöldt
Målning av David von Krafft.
Titlar
Tidsperiod 1689-1696
Utnämnd av Karl XI
Generalmajor i kavalleriet
Tidsperiod 1696-1698
Utnämnd av Karl XI
Generallöjtnant i kavalleriet
Tidsperiod 1698-1703
Utnämnd av Karl XII
Tidsperiod 1698-1705
Utnämnd av Karl XII
Företrädare Otto Vellingk
Efterträdare Magnus Stenbock
General i kavalleriet
Tidsperiod 1703−1706
Utnämnd av Karl XII
Tidsperiod 1705−1722
Utnämnd av Karl XII
Tidsperiod 1705−1722
Utnämnd av Karl XII
Tidsperiod 1706−1722
Utnämnd av Karl XII
Yrke Militär
Militärtjänst
I tjänst för Sverige Sverige
Försvarsgren Kavalleriet
Infanteriet
Tjänstetid 1673−1722
Enhet Närke-Värmlands regemente
Riksänkedrottningens livregemente till häst
Upplands regemente
Svea livgarde
Befäl Tyska livregementet till fot
Norra skånska kavalleriregementet
Livdragonregementet
Slag/krig Skånska kriget

Pfalziska tronföljdskriget Stora nordiska kriget

Personfakta
Född 6 augusti 1651
Stralsund, Svenska Pommern
Alma mater Lunds universitet
Död 29 januari 1722 (70 år)
Läggesta gästgivaregård utanför Mariefred, Södermanland, Sverige
Begravd Storkyrkan, Stockholm
Frälse/adelsätt Rehnskiöld
Far Gert Rehnskiöld
Mor Birgitta Torskeskål
Släktingar Christina Rehnskiöld (syster)
Catharina Rehnskiöld (syster)
Johan Adolf Rehnskiöld (bror)
Sofia Juliana Rehnskiöld (syster)
Axel Rehnskiöld (bror)
Frans Anton Rehnskiöld (brorson)
Familj
Gift 17 januari 1697
Make/maka Elisabeth Funck

Carl Gustaf Rehnskiöld (skrev sig Rehnschiöldt), född 6 augusti 1651 i Stralsund, Svenska Pommern, död 29 januari 1722 i Läggesta gästgivaregård utanför Mariefred, Södermanland, var en svensk greve och militär. Han tjänade som kung Karl XII:s lärare i krigskonst och närmaste militäre rådgivare, och tjänade även som ställföreträdande överbefälhavare för den karolinska armén under stora nordiska kriget. Han var en skicklig fältherre som bidrog till att utbilda och utveckla den karolinska armén.

Rehnskiöld var uppvuxen i Svenska Pommern och studerade i Lunds universitet under filosofen Samuel von Pufendorf. 1673 tog han svensk krigstjänst och deltog med utmärkelse i slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona under Skånska kriget, där han befordrades till överstelöjtnant och generaladjutant. Efter kriget tjänade han som regementschef, handledare till hertig Fredrik IV under Pfalziska tronföljdskriget, och guvernör över Skåne.

I stora nordiska kriget stod han närmast Karl XII i den karolinska arméns operativa ledning, och ritade stridsplanerna inför landstigningen vid Humlebæk och i fältslagen vid Narva, Düna och Kliszów. I slaget vid Fraustadt 1706 förde han självständigt armébefäl och förintade en sachsisk-rysk armé under befäl av fältmarskalk Schulenburg. För sina förtjänster befordrades Rehnskiöld till fältmarskalk och upphöjdes till greve. I Karl XII:s fälttåg mot Ryssland förde Rehnskiöld befäl i slaget vid Holowczyn och stormningen av Veprik, där han blev svårt skadad. Efter att Karl XII blev skjuten i foten tog Rehnskiöld överbefälet för den svenska armén i slaget vid Poltava 1709, där svenskarna led ett avgörande nederlag.

Efter slaget blev Rehnskiöld rysk krigsfånge, och tillbringade åren i Ryssland att med greve Carl Piper driva ett förvaltningskontor i Moskva för att bistå de tillfångatagna svenska soldaterna. Rehnskiöld blev utväxlad 1718 och kom sedan till belägringen av Fredrikshald strax innan Karl XII blev skjuten till döds. Efteråt tjänade Rehnskiöld som överbefälhavare i västra Sverige, och dog senare 1722 i sviterna av en gammal granatskada.

Barndom och ungdom[redigera | redigera wikitext]

Rehnskiöld föddes i Stralsund i Svenska Pommern som son till regeringsrådet i Pommern Gert Antoniison Keffenbrinck, och Birgitta Torskeskål, som enligt uppgift skulle ha tillhört den västgötska adeln. Mormodern var släkt med ätten Adlerhielm.[1] Tack vare Gerdt Antoniisons insatser för de svenska truppernas försörjning under trettioåriga kriget adlades han 1639 till Rehnskiöld av drottning Kristina och tilldelades godsen Griebenow, Willershusen och Hohenwarth i Pommern, samt Stensättra gård i Södermanland.[2][3]

Rehnskiöld fick en för tiden mycket god uppfostran, först vid skolor i Pommern och Niedersachsen och senare vid universitetet i Lund. Här hade han som huvudämnen historia och latin och fick bland annat åhöra föreläsningar av den kände historikern och filosofen Samuel von Pufendorf, som lade märke till den begåvade Rehnskiöld och gav honom enskilda lektioner. Denne blev så inspirerad av läraren, att han renskrev hans verk "Einleitung zur Historie der vornehmsten Reichen und Staaten in Europa" (tryckt i Frankfurt först 1682), försåg manuskriptet med Pufendorfs personliga kommentarer och behöll skriften långt fram i livet.[4][3] Hans utbildningstid berörs senare i hans friherrebrev, där det bland annat står:

"började han sin militära bana efter berömmligen avlagda studier så wähl wed åtskillige Gymnasier som erkannerligen wid Academien uti Lund, under då warande Professorn Samuel Puffendorffs inseende och privata information."

Skånska kriget[redigera | redigera wikitext]

Carl Gustaf Rehnskiöld.

Rehnskiöld gjorde 1673 debut som officer när han inträdde vid Närke-Värmlands regemente som fänrik. Redan påföljande år fick han genom tjänstebyte löjtnantsfullmakt vid Riksänkedrottningens livregemente till häst. I juli 1675 följde transport till Upplands regemente och den 12 februari 1676 blev han officer vid det eftertraktade Livgardet. Rehnskiöld kom under skånska kriget (även kallat danska kriget) att först tjänstgöra till sjöss med ett kompani av Livgardet. Han kommenderades sedan iland och utförde natten mellan den 31 juli och den 1 augusti 1676 sin första militära insats av betydelse, när han i en het skärmytsling med en dansk styrka kastade denna överända. Karl XI fick underrättelse om detta och gjorde honom till kapten vid Livgardet, där han deltog med utmärkelse i slaget vid Halmstad den 17 augusti 1676.[5]

Åter i Riksänkedrottningens Livregemente till häst men nu som ryttmästare fick Rehnskiöld tillfälle att i slaget vid Lund – sedan skvadronchefen sårats – leda sin skvadron mot fienden och sprängde sina motståndares avdelningar vid flera tillfällen. Nu var hans lycka definitivt gjord, eftersom han praktiskt taget under kungens ögon "höljt sig med ära och visat den största tapperhet" och han befordrades enligt gammal sed på slagfältet till major och förflyttades som generaladjutant till generalstaben under Erik Dahlberghs ledning och uppsikt. Under reträtten från Rönneberga i maj 1677 fick han växelvis anföra avant- och arriärgardena, under ständigt skärmytslande med fienden, en insats som fick Dahlbergh att berömma honom och kalla honom – inför Karl XI – för "en av arméns mest lovande unga officerare". Som generalstabsofficer visade han "framfötterna" under den följande tiden, men i slaget vid Landskrona fick han åter tillfälle att briljera som truppofficer och sprängde flera av fiendens skvadroner med enligt Karl XI "oförliknelig tapperhet och djärvt mod". Den 5 november 1677 fick Rehnskiöld befordran till överstelöjtnant vid 26 års ålder. Han kom även i praktiken ta befälet över Riksänkedrottningens Livregemente då dess chef, general Rutger von Ascheberg var anlitad på annat håll. Rehnskiöld blev nära vän med von Ascheberg, som han kom att se som sin läromästare i krigskonst.[5][6]

De två sista krigsåren tjänstgjorde Rehnskiöld bland annat på den norska fronten i Bohuslän och deltog i undsättningen av Bohus fästning, där hans karriär höll på att få ett abrupt slut i kulregnet från en förskansad styrka norrmän, och vid Uddevalla skans, där han var huvudanledningen till att ett danskt undsättningsförsök slogs tillbaka.[5][6]

Tiden fram till Stora nordiska kriget[redigera | redigera wikitext]

Hans befordringar hade kommit slag i slag, men 1679 slöts freden med Danmark och den karolinska armén demobiliserade. Det blev plötsligt inte längre lika lätt att nå befordran och överstetiteln och ett eget regemente lät vänta på sig. Rehnskiöld utnyttjade tiden i fred som överstelöjtnant och generalstabsofficer och lärde sig mycket både om trupptjänst och om planering, vilka kunskaper visade sig bli nyttiga i framtiden. Den kungliga gunsten behöll han och han var en av de "lovande unga män" som Karl XI nämner i ett brev till Dahlbergh 1682. Utnämningen till överste kom 1689. Rehnskiöld fick inget rikssvenskt regemente, vilket kan ha varit en besvikelse, utan istället chefskapet för Tyska Livregementet till fots, ett värvat garnisonsregemente i Halmstad, Malmö och Landskrona. Med befattningen blev han också kommendantLandskrona citadell.[7]

1690–91 förhandlade de nederländska generalstaterna med Sverige om att få svenska frivilliga, både officerare och manskap, till kriget mot Frankrike. Karl XI var förgrymmad på sina gamla allierade fransmännen, som han ansåg spelat förmyndare i samband med krigsslutet 1679, då man med Preussen undertecknat avtal mer eller mindre i Sveriges namn, utan att först höra sig för med svenskarna själva. Ännu så långt fram i tiden som 1690 var Karl XI fortfarande missnöjd med den franska politiken och upphävandet av ediktet i Nantes. Den följande massflykten av protestanter från Frankrike gjorde inte saken bättre och uppsättandet av en svensk kår i nederländsk tjänst var en klar markering av kungens ovilja. Kungen skickade 6 000 värvat infanteri, och Rehnskiöld, med kungens välsignelse, var en av de officerare som reste. Han kom där att tjänstgöra som observatör och handledare åt prins Fredrik IV av Holstein-Gottorp i dennes militära skolning.[8]

Carl Gustaf Rehnskiöld.

Vid återkomsten till Sverige återgick han till rytteriet, blev överste och chef för Norra skånska kavalleriregementet 1693 och senare generalmajor av kavalleriet 1696. Efter von Aschebergs död i april 1693 kom Rehnskiöld att avsluta dennes arbete med att förnya det äldre indelningsverket, och kom att bli Karl XI:s främste militäre förtroendeman och anlitas i taktik- och utbildningsfrågor. I Herrevads kloster och Ljungbyhed organiserade han en omfattande utbildningsverksamhet för hans förband, och arbetade hårt med att få sina förband välutrustade och stridsdugliga. Under Rehnskiölds ledning kom det Norra skånska kavalleriregementet att bli ett mönsterregemente i det svenska kavalleriet. När Karl XI dog den 5 april 1697 övertog hans son Karl XII den svenska tronen. Kungen upphöjde Rehnskiöld i friherrligt stånd, utsåg honom till guvernör i Skåne och befordrade honom till generallöjtnant av kavalleriet.[9][6]

Rehnskiöld kom även bistå i utvecklingen av den offensiva karolinska stridstaktiken, baserat på den nationella skolan byggt på Gustav II Adolfs, Johan Banérs och Karl X Gustavs rörliga krigskonst. Den nationella skolan stod Karl XI nära, och som hade utformats av Rutger von Ascheberg och Erik Dahlberg. Deras lärjungar Rehnskiöld och Carl Magnus Stuart kom att utbilda Karl XII i denna krigskonst. Rehnskiöld förespråkade att infanteriet skulle uppdelas i bataljoner om 600 man, utgjorda till en tredjedel av pikenerare och till två tredjedelar av musketerare. De skulle genomföra snabba inmarscher med dragna värjor och pikar efter första angiven muskötsalva. Kavalleriet skulle vara uppdelat i kompanier om 125 ryttare, och i fyrsprång skulle de anfalla med blanka vapen i täta kilformade formeringar. Denna taktik stod i skarp kontrast med det kontinentala mönstret, som förespråkade kontramarscherande under eldgivning och karakollering. De svenska förbanden skulle komma från samma region och därmed kunna skapa en stark gemenskap soldaterna och officerarna emellan. Sträng disciplin och hög moral skulle upprätthållas av den kristna religionen och troheten mot kungen och fälttecknet.[10]

I guvernörsposten såg Rehnskiöld till att hävda kronans intressen i Skåne, i termer av uppodling av kronojord, skogsvård och motverkning av hungersnöd inför befarad missväxt, liksom fullborda provinsens militära indelning och planlägga rikets försvarsplan inför ett kommande krig med Danmark. Danmark hade en spänd relation till hertigdömet Holstein-Gottorp söder om landet, som var allierat med Sverige. Han förespråkade att det svenska rikets gränsprovinser skulle utgöra rikets starkaste försvar; varje provins skulle försvaras av deras egna indelta regementen. Rikets östra provinser kom att förstärkas med samtliga indelta regementen från Finland och över 100 permanenta försvarsanläggningar, med några värvade garnisonsregementen. Den svenska flottan skulle också ha herravälde över Östersjön för att riket ska ha ett framgångsrikt försvar, samt ta hand om trupptransporter och upprätthålla underhållslinjer. Då armén led brist på dragonregementen yrkade Rehnskiöld på att uppsätta ett eget regemente, och 1700 uppsattes genom värvning Livdragonregementet. Rehnskiöld avsåg att regementet skulle utgöra elitkaraktär, då den skulle strida vid kungens sida, och fick endast bestå av rikssvenskt manskap. I Skåne var Rehnskiöld ägare av Allerups och Torups gårdar, och blev provinsens största oxägare med 112 par oxar.[11] Han kom att efterträdas på guvernörsposten av Magnus Stenbock 1705.[12]

I januari 1697 ingick han äktenskap med Elisabeth Funck, dotter till assessorn i Bergskollegium Johan Funck. Rehnskiöld var därmed svåger till Carl Magnus Stuart, som var gift med Elisabeths äldre syster Margeretha Funck. I äktenskapet föds 1699 en dotter, som dör innan hon fyllt 1 år. Rehnskiöld lämnade sedan Sverige för att ge sig ut i det stora nordiska kriget, och kom endast återförena sig med Elisabeth i våren 1707 i slottet Altranstädt.[13]

Stora nordiska kriget[redigera | redigera wikitext]

Krigsutbrottet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Stora nordiska kriget

Den 12 februari 1700 inleddes stora nordiska kriget i och med att Polens kung och Sachsens kurfurste August II och hans sachsiska trupper korsade floden Düna och belägrade staden Riga i Livland, som försvarades av Livlands generalguvernör Erik Dahlbergh. Samtidigt med August II:s angrepp beordrade kung Fredrik IV av Danmark sina danska trupper att invadera Holstein-Gottorp, och i mars samma år belägrade danskarna hertigdömets största fästning, Tönning.[14]

I hela Sverige mobiliserades de indelta regementena, som fick marschorder till södra Sverige. Den samlade svenska krigsmakten i början av 1700 bestod av 77 000 man, varav 10 000 man skickades till den norska gränsen, och 16 000 man samlades i Skåne för att användas mot Danmark.[15] Rehnskiöld var ledare för truppernas uppmarsch och utgångsgruppering i Skåne, som han senare fick överbefälet för, och i den operativa arméledningen bar Rehnskiöld högsta ansvaret direkt under kungen. Den svenska utrikesledningen med Bengt Gabrielsson Oxenstierna i ledningen rådde Karl XII att undsätta Livland, men kungen valde att först avvärja det danska hotet, och Rehnskiöld vidarebefordrade kungens beslut till Oxenstierna.[16]

I mitten av juli 1700 fattades ett beslut om att svenska trupper skulle landstiga på Själland. Landstigningen skulle koncentreras till Kögebukten söder om Köpenhamn under Rehnskiölds ledning, medan en mindre styrka skulle landstiga vid Humlebæk söder om Helsingör. Rehnskiölds landstigning kom dock aldrig att utföras. Både Rehnskiöld och Carl Magnus Stuart planerade landstigningen vid Humlebæk, som skulle genomföras i understöd av den svenska örlogsflottan. Landstigningen skedde den 25 juli, där Rehnskiöld hade befälet för de svenska landstigningstruppernas vänstra flygel, medan kungen och Stuart ledde den högra flygeln. De danska försvararna drevs snabbt på flykt, och svenskarna etablerade ett brohuvud på Själland. Trycket från Karl XII och de två sjömakterna tvingade Fredrik IV att dra sig ur kriget den 8 augusti 1700 under freden i Traventhal.[17]

Efter Danmarks utträde ur kriget, återsamlades den svenska armén i Skåne i slutet av augusti för att överskeppas till den baltiska krigsskådeplatsen. Kort innan hade Karl XII fått veta att ryska trupper under tsar Peter I belägrade den strategiskt viktiga svenska utposten Narva i Estland. Landstigningen verkställdes i början av oktober, när Karl XII och Rehnskiöld ombord på linjeskeppet Westmanland, ihop med flera andra örlogsfartyg med svenska trupper, skeppades från Karlshamn till Pernau i Estland. Hotet från August I hejdades temporärt när han fick reda på den svenska landstigningen och beordrade sina trupper att dra sig tillbaka. Karl XII och Rehnskiöld lämnade Pernau den 16 oktober och anlände till Reval den 25 oktober. Vid Wesenberg öster om Reval samlade Karl XII samtliga svenska förband, totalt omkring 11 000 man. Den 13 november bröt den svenska huvudarmén upp och marscherade mot Narva. Många officerare ansåg att detta företag var alltför riskabel, då den ryska belägringsarmén uppgick enligt rykten till runt 80 000 soldater och de svenska trupperna hade brist på proviant och trupper. Efter några skärmytslingar med ryska spaningstrupper anlände svenskarna till Narvas utkanter den 20 november. Under framskjuten spaning fick svenskarna veta att ryssarna, som uppgick till omkring 30 000 soldater och tusentals trosspersonal, hade byggt en lång befästningsvall som sträckte sig i en halvcirkel från norr till söder om staden.[18][19]

Slaget vid Narva. Målning av Otto August Mankell från 1870.

Ihop med generalkvartermästarlöjtnant Gerdt Ehrenschantz och artilleribefälhavaren Johan Siöblad, gjorde Rehnskiöld upp en enkel stridsplan som aldrig skrevs ned. Svenskarna skulle anfalla med två kolonner, bestående av både infanteri och kavalleri, mot belägringsvallens mittersta del. Varsin kolonn skulle sedan vika av åt var sitt håll och rulla upp den ryska försvarslinjen så att den ryska armén blev fången i två fickor mot floden. Det svenska artilleriet skulle understödja kolonnernas frammarsch. Rehnskiöld själv skulle leda den vänstra kolonnen, medan general Otto Vellingk ledde den högra kolonnen. Rehnskiölds kolonn var uppdelade i två grupper, den ena under generalmajor Georg Johan Maidel och den andra under överste Magnus Stenbock.[20][21][22]

På eftermiddagen den 20 november framryckte de två svenska kolonnerna mot den ryska befästningsvallen. Svenskarna doldes av en yrande snöstorm som blåste ryssarna i ansiktet. Svenskarna bröt sig våldsamt in i de ryska befästningarna, och de båda inbrytningarna av försvarslinjen skapade fullständig panik i de ryska leden. Efter en vild flykt undan svenskarna valde den ryska armén att kapitulera, och efter underhandlingar fick de avtåga tillbaka till Ryssland. Omkring 9 000 ryska soldater stupade under slaget, och hela den ryska arméledningen tillfångatogs, medan de svenska förlusterna uppskattades till runt 1 900 soldater. Tsar Peter själv var inte närvarande i slaget, utan hade överlämnat överbefälet till hertig Charles Eugène de Croÿ, som i slaget blev svensk krigsfånge.[23][24][25] Den svenska segern gav stora reaktioner bland Europas länder, där många gratulerade kungen och dennes armé.[26] Magnus Stenbock kom att berömma Rehnskiöld för hans insatser i slaget:

"Gud har gjort detta allena, och om något mänskligt däruti bör ha part, är det den ferma och oryggliga resolution H Majt en gång fattat och därnäst den mogna disposition generallöjtnanten Rehnskiöld emot andras uppsåt redeligen gjort. Jag kan med sanning nämna honom general. Unnar honom Gud livet, det blir en stor captain, så mycket mer som han är en redlig och trogen vän, älskad av hela armén. Jag har så mycket större orsak att venerera [vörda] honom, som igenom hans tillskyndelse jag den dagen kom att kommendera på den svåraste sidan som generalmajor, varest jag den lyckan hade mig att signalera."
– Magnus Stenbock, utdrag ur hans brev skickat till Bengt Gabrielsson Oxenstierna.[27]

Fälttåget i Polen[redigera | redigera wikitext]

Den svenska huvudarmén slog vinterkvarter utanför staden Dorpat och det förfallna slottet Lais. Under våren förstärktes armén med förband från svenska fastlandet, och trupperna uppgick till 24 000 man. I juni bröt armén upp och marscherade ner mot Riga för att slå till mot August II:s trupper, som uppskattades till 38 000 man. Den 7 juli stod huvudarmén utanför Riga, och Karl XII och Rehnskiöld planerade gå över floden Düna precis intill staden och möta August II:s trupper. På den västra sidan om floden hade August II:s trupper grupperats, men de var osäkra på om svenskarna tänkte gå över floden vid Kokenhusen eller Riga och förberedde sig därför vid båda ställena. I den svenska stridsplaneringen, där Carl Magnus Stuart och Erik Dahlberg var delaktiga, beslutades att samla landstigningsbåtar nära Riga och konstruera flytande kanonblockhus som med infanteriförband skulle landstiga på motsatta stranden och etablera ett brohuvud. En flottbro hade konstruerats av Dahlberg så att kavalleriet kunde föras över och kunna storma och förfölja de sachsiska trupperna. Kavalleriet skulle ledas av Rehnskiöld, medan infanteriet skulle ledas av kungen åtföljd av generallöjtnant Bernhard von Liewen.[28]

På morgonen den 9 juli rodde den svenska första anfallsvågen mot den motsatta stranden; båtarna täcktes av täta rökridåer från antända halm- och risknippen. Men det starka strömdraget gjorde att flottbron blev förstörd, och reparationen kom att ta en lång tid vilket fick Rehnskiöld att improvisera genom att föra över delar av sitt egna livdragonregemente med tillgänglig båtmaterial. Kungens infanteri lyckades etablera ett brohuvud och slog tillbaka flera sachsiska angrepp. August II och hans trupper blåste till reträtt, och flodövergången blev en framgång, men blev ett strategiskt misslyckande då svenskarna inte kunde förfölja de sachsiska trupperna och vinna en avgörande seger.[29]

Då Karl XII inte lyckades besegra August II under Dünaoperationen, beslutade han att genomföra ett fälttåg i polskt territorium för att utmanövrera Augusts trupper och få ryggen tryggad innan han kunde genomföra en offensiv mot Ryssland. I juli 1702 kom Karl XII och hans huvudarmé ikapp August II vid byn Kliszów nordöst om Kraków. Karl XII var ivrig på att anfalla August II, men på Rehnskiölds inrådan skulle de invänta på förstärkningar från Carl Mörners arméavdelning, som anlände den 8 juli. August II väntade samtidigt på den polska kronarmén, som anlände dagen därefter. Ihop med generallöjtnanterna Bernhard von Liewen och Jakob Spens gjorde Rehnskiöld upp den svenska stridsplanen. August II hade omkring 24 000 sachsiska och polska trupper som skyddades av en tät skog och lång träskmarker vid floden Nida. Artilleriet sattes upp på en höjd mellan de båda flyglarna, medan den sachsiska centern stod bakom artilleriet. De svenska trupperna uppgick till 12 000 man; huvudstyrkan skulle röra sig parallellt med den sachsiska frontlinjen och göra en omfattningsrörelse mot den sachsiska högerflygeln. Den svenska högra flygeln, som leddes av Rehnskiöld, skulle försvara sig från den sachsiska frontalanfallet, innan de sachsiska trupperna skulle omgrupperas för att stöta bort den svenska huvudstyrkan.[30]

På morgonen den 9 juli framryckte de svenska trupperna mot den sachsiska frontlinjen. Då den polska kronarméns kavalleri började anfalla den svenska vänsterflygeln, och hotade att omringa den svenska huvudstyrkan, tvingades svenskarna att omgruppera för att möta det polska rytteriet. De polska ryttarna slogs tillbaka, och Rehnskiöld kom att stå emot det sachsiska huvudanfallet. Den svenska huvudstyrkan ryckte fram till det sachsiska fältlägret, erövrade det sachsiska artilleriet och hotade att omringa den sachsiska centern. August II tvingades till reträtt, och förlorade omkring 4 000 soldater, medan de svenska förlusterna uppskattades till 1 100 man. I slaget stupade Rehnskiölds brorson Frans Anton Rehnskiöld, som var kapten vid Livgardet.[31]

I april 1703 befordrades Rehnskiöld till general i kavalleriet. År 1705 anförtroddes han befälet över armén i syfte att täcka Polen från väster, medan kungen marscherade mot Warszawa och Grodno.

Uppgörelsen med Sachsen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Slaget vid Fraustadt

I sommaren 1705 avdelades till Rehnskiöld en självständig arméavdelning, totalt omkring 10 000 man, för att beskydda Karl XII:s och den svenska huvudarméns rygg från August II:s sachsiska huvudarmé under fältmarskalken Johann Matthias von der Schulenburg, som kraftsamlades innanför den sachsiska gränsen. Den bestod av totalt 25 000 man, som kom att förstärkas av ryska förband. Rehnskiöld marscherade närmare vid den sachsiska gränsen längs floden Weichsel, och slog vinterkvarter vid Posen. I december hade Rehnskiöld blivit utnämnd till kungligt råd och fältmarskalk av Karl XII, men detta fick Rehnskiöld inte veta förrän han fick ett brev av kungen, där han titulerades som fältmarskalk, i augusti 1706.[32][33]

I mitten av januari 1706 återupptogs trupprörelserna, och genom framskjuten spaning och förhör av fångar och desertörer, kom Rehnskiöld att få reda på att sachsarnas kom att genomföra en operation. Sachsarna planerade att anfalla Rehnskiölds arméavdelning från två håll, från sydväst av Schulenburg och från nordväst av August II:s egna styrka. Rehnskiöld beslöt sig för att omedelbart anfalla Schulenburgs armé och förinta den innan August II:s trupper skulle hinna fram, trots att den förre hade dubbelt så fler trupper och hade tillgång till kanoner, som Rehnskiöld saknade. 31 januari nådde Rehnskiöld fram till byn Fraustadt nära den sachsiska gränsen. Schulenburgs armé hade redan anlänt dit, och intog en stark ställning med omkring 16 000 sachsisk-ryska fotsoldater i centern, understödda av 37 artilleripjäser, och 4 000 sachsiska ryttare som täckte centerns flanker. Rehnskiöld hade endast 9 400 stridsdugliga soldater, varav 3 700 fotsoldater och 5 700 ryttare. Han hade därmed en övervikt i antalet ryttare, och ämnade att utföra en riskabel "dubbel omfattning". Han ställde upp en uttunnad center med två starka kavalleriflyglar, där den högra skulle ledas av Rehnskiöld själv. Den svenska centern skulle ta emot sachsarnas frontala anfall, medan dem starka kavalleriflyglarna skulle anfalla med full kraft mot sachsarnas flanker, slå ut dessa och sedan hugga den sachsiska centern i ryggen.[34][35]

Rehnskiöld gav anfallssignal på middagstid den 3 februari 1706. Slaget vid Fraustadt inleddes med att svenskarnas två flyglar avancerade snabbare än centern, vilket gjorde att svenskarnas slaglinje bllev böjd, vilket Schulenburg uppfattade som ett svaghetstecken. De svenska flyglarna sprängde dock de sachsiska flankerna och drev bort deras kavalleri. Dessa svängde sedan inåt och slöt ringen runt den sachsisk-ryska centern, där manfallet blev stort och Schulenburg försökte slå till reträtt. Schulenburg lyckades undkomma, men flera ryssar och sachsare blev nedstuckna av de svenska ryttarna och kvarlevorna ringades in och tillfångatogs. Efter två timmars strid hade omkring 7 300 man i Schulenburgs armé stupat, och lika många blev tillfångatagna. Bland Rehnskiölds trupper hade 400 stupat och 1 000 sårats. Av de sachsiska fångarna kom många att anställas till svensk krigstjänst.[36][37][33]

Rehnskiölds namn kom därefter att vara anknutit till en massaker som ska ha inträffat kort efter slaget. Enligt vittnesmål från löjtnant Joachim Matthiæ Lyth och överstelöjtnant Nils Gyllenstierna, uppgavs att Rehnskiöld ska ha givit order om att ryska krigsfångar, uppåt 500 i antal, skulle massakreras utan pardon.[38] Rehnskiölds beslut till massakern fördömdes av historiker som Eirik Hornborg, Sverker Oredsson och Peter Englund. Andra historiker som August Quennerstedt och Gustaf Adlerfelt ansåg att denna massaker inte skedde på order av Rehnskiöld, utan ska ha inträffat under den desperata slutstriden. Massakerns faktiska existens ifrågasattes av historikerna Henning Hamilton och Oskar Sjöström, som ansåg att de övriga historikerna ska ha misstolkat eller förväxlat denna händelse med de svenska ryttarnas förföljelse av de flyende trupperna, där tusentals ryska och sachsiska soldater blev offer för. Även historikern Jan von Konow ifrågasatte sanningshalten på Joachim Lyths vittnesmål.[39][40]

I juni samma år blev Rehnskiöld upphöjd till grevligt stånd. Med den sachsiska huvudarmén krossad hade den svenska armén en chans att gå in i Sachsen och tvinga ut August II ur kriget mot Sverige. I augusti återförenades Karl XII med Rehnskiölds armé. Den samlade armén passerade det kejserliga Schlesien och i september gick svenskarna i kvarter i Sachsen. I slottet Altranstädt utanför Leipzig den 14 september undertecknades ett fredsfördrag mellan Sverige och Sachsen. I fördraget tvingades August bryta allt samröre med sina allierade, avstå från den polska kronan och erkänna Stanisław Leszczyński som ny kung.[41]

Den svenska armén förlades under ett år i Sachsen, och till dess underhåll tog man ut betydande krigsskatter av de sachsiska ständerna. Under denna tid blev Karl XII:s högkvarter i Altranstädt ett centrum för fester och gästabud, samt som en av den europeiska storpolitikens brännpunkter. Flera furstar, diplomater och militärer från hela Västeuropa samlades för att träffa den segerrike kungen och dennes trupper. En av besökarna var den beryktade engelske fältherren John Churchill, som i ett samtal med Karl XII övertalade kungen att inte inblanda sig i Spanska tronföljdskriget, som utspelades parallellt med stora nordiska kriget. Karl XII beslutade att rusta upp sin armé för att gå österut mot sin siste motståndare, tsar Peter och Ryssland.[42]

Fälttåget i Ryssland[redigera | redigera wikitext]

Slaget vid Poltavas slutskede. Målning av Pierre-Denis Martin.

I 1707-1709 deltog han i fälttåget mot Ryssland, och tog befäl över kavalleriet i slaget vid Holowczyn.

Rehnskiöld samtalade med Axel Gyllenkrok om vilken väg armén skulle gå från Tatarsk, och gemensamt kom de överens med kungen om att gå söderut till Severien.[43]

I stormningen av Veprik fick han en skottskada i bröstet. I slaget vid Poltava den 8 juli 1709 befallde han över den svenska armén i stället för den skadade kungen, men led ett förkrossande nederlag och hamnade i fångenskap.[44]

Fångenskapen[redigera | redigera wikitext]

Kort efter slaget samlades Rehnskiöld och övriga svenska officerare till det ryska lägret. Rehnskiöld, Carl Piper och fyra svenska generaler fördes till furst Alexander Mensjikovs tält, där tsaren senare anlände, och överlämnade sina värjor till honom. Peter frågade Rehnskiöld om kungen var vid liv, vilket Rehnskiöld svarade att han var allt väl. Peter var belåten med svaret, och återlämnar Rehnskiölds värja. Senare anordnade tsaren en festmiddag med de tillfångatagna svenska generalerna, där han kom att ställa en rad frågor till Rehnskiöld och de övriga generalerna. Efter kapitulationen vid Perevolotjna där Lewenhaupt och hela den svenska huvudarmén tillfångatogs, kom Rehnskiöld att hamna i en dispyt med Piper och Lewenhaupt. Under en måltid kom Piper att kritisera Rehnskiölds ledarskap i slaget, vilket Rehnskiöld tog som en förolämpning mot honom och far ut mot honom. Lewenhaupt och Gyllenkrok gick emellan dem, och Rehnskiöld kom att beskylla Lewenhaupt för slagets nederlag. Några dagar senare kom Lewenhaupt att framhålla för Piper om en försoning mellan honom och Rehnskiöld, så att deras arga förhållande inte skulle gå ut över de övriga svenska officerarna. Därmed kom Rehnskiöld och Piper överens om en förlikning, och glömma bort sina tvistigheter och oegentligheter.[45]

Under senhösten 1709 förflyttades Rehnskiöld och den tillfångatagna svenska huvudarmén till Moskva, där tsar Peter den 22 december anordnade ett stort triumftåg. Krigsfångarnas tåg ställdes upp i rangordning, där Rehnskiöld och Piper gick sist i tåget. Efter triumftåget kom de svenska krigsfångarna att skickas ut till flera städer och orter runtom i Ryssland. Rehnskiöld och Piper stannade kvar i Moskva, och kom att etablera ett samarbete för att hjälpa de svenska krigsfångarna med deras intressen. De inrättade ett förvaltningskontor i staden, som godkändes av de ryska myndigheterna, och där all kontakt med Sveriges myndigheter utgick från. De arbetade hårt med att samla tillräckligt med penningmedel till krigsfångarna utskickade från Statskontoret i Stockholm, som med årens gång kom att bli alltmer sporadiska.[46][47]

På grund av detta tvingades Rehnskiöld och de svenska officerarna att 1714 vända sig till tsaren och begärde att de skulle beviljas fångtraktamenten. Som straff för Rehnskiölds och Pipers omedgörlighet inför senaten i Sankt Petersburg åren tidigare, där de efter hot om repressalier tvingades underteckna utväxlingshandlingen mellan den svenske kommendanten Nils Stromberg och den ryske generalen Adam Weide, trots att de inte hade befogenhet för ett sådant ärende, skulle tsaren skärpa de svenska officerarnas existensvillkor. Piper blev fängslad i fästningen Nöteborg, där han for illa och dog 1716. Rehnskiöld fick själv ta hand om förvaltningskontoret. Han kom att skriva klagobrev till myndigheterna i Stockholm om fångarnas elände i Ryssland, och med pietismens snabba spridning bland krigsfångarna bildade Rehnskiöld en slags kyrklig styrelse i Moskva, där fångna fältpräster utplacerades till de svenska fånglägren och Rehnskiöld själv bestämde bibeltexterna till de fyra fastställda böndagarna.[48]

Frågan om att få Rehnskiöld utväxlad, efter en lång tid utan ansträngning från svensk sida, togs upp i våren 1718, då Ryssland inledde underhandlingar med Sverige i Lövö by på Vårdö i Ålands skärgård. Rehnskiöld kom att bli inblandad i tronföljdsfrågan i Sverige, framförd av holsteinaren Georg Heinrich von Görtz, som sedan 1716 tog ställning som Karl XII:s "förste minister" och ansvarade för förhandlingsarbetena med Ryssland. Karl XII saknade arvingar, så Görtz ville vinna Rehnskiöld på sin sida för att stärka sin egna ställning i den holsteinska partiet, som utsåg hertig Karl Fredrik som svensk tronarvinge, och motverka trycket som de fick det hessiska partiet, som utsåg lantgreven Fredrik av Hessen, gemål till Karl XII:s syster Ulrika Eleonora den yngre, som tronarvinge. Efter påtryckningar från svensk sida gav tsar Peter den 17 september order om att skicka Rehnskiöld till Lövö, där han skulle utväxlas med furst Ivan Trubetskoj och greve Avtonom Golovin. Den 14 oktober 1718 anlände Rehnskiöld till Lovö, och den 30 oktober avslutades utväxlingen och Rehnskiöld blev till sist frigiven.[49]

Sista år[redigera | redigera wikitext]

Direkt efter frigivningen begav sig Rehnskiöld till Stockholm, där han sammanträffade med Görtz. Efteråt begav sig Rehnskiöld till Karl XII:s högkvarter i Tistedalen i Norge, där kungen hade inlett sitt andra norska fälttåg genom att belägra Fredrikstens fästning. Dit anländer han i slutet av november 1718, och återföreningen med kungen hävdades vara "ett av Karl XII:s sista glädjeämnen".[50] Båda hade ett långt samtal den 28 november, som dels handlade om det aktuella operativa läget, dels om underhandlingarna med Ryssland, som Rehnskiöld hade färsk information om. Två dagar senare, på kvällen den 30 november, fick Karl XII ett skott som genomborrade båda tinningarna och omedelbart medförde döden. Den plötsliga händelsen tvingade Fredrik av Hessen, som var arméns generalissimus, att arrangera ett krigsråd, där man beslöt att avbryta belägringen och tåga tillbaka till Sverige. Rapporten om Karl XII:s död undertäcknades av Rehnskiöld och Carl Mörner och skickades till Stockholms riksråd. Vidare beslöt man att arrestera Görtz den 2 december, då det hessiska partiet ville utnyttja övertaget i tronföljdsfrågan som de fick med Karl XII:s död. Görtz fördes till Stockholm, där han inför en jury i Svea hovrätt dömdes till döden och avrättades den 19 februari 1719 vid Galgbacken. Med Görtz död avslutades förhandlingarna med Ryssland, och kriget fortsatte i ytterligare tre år.[51]

Carl Gustaf Rehnskiöld. Målning av David von Krafft.

Ett ytterligare krigsråd skedde i Strömstad den 14 januari 1719. Anledningen till detta var att en ansenlig penningsumma på 100 000 riksdaler hade anlänt från krigskommissariatet, och Fredrik av Hessen ville dela ut detta till det högre armébefälet för att kunna vinna inflytelserika röster i tronföljdsfrågan. Rehnskiöld själv fick 12 000 riksdaler, som han kom att se som en erkänsla för hans tid i rysk fångenskap. Rehnskiöld inställde sig senare till rådet i Stockholm. När truppen med det kungliga stoftet anlände till Stockholm den 27 januari möttes den av rådsmedlemmarna Rehnskiöld, Arvid Horn och Gustaf Cronhielm. Den 26 februari jordfästes Karl XII i Riddarholmskyrkan; Rehnskiöld bar den kungliga spiran under en lång procession som började från Karlbergs slott.[52]

På grund av landets akuta svaghetstillstånd utsågs Rehnskiöld till högste befälhavare i västra Sverige, för att beskydda dessa regioner från danska angrepp. Rehnskiöld kom då under närmaste tiden vare i resande fot mellan Uddevalla och Göteborg, och såg över befästningsverken i Bohusläns och Skånes städer och fästningar. Den 10 juli landsattes en dansk styrka vid Strömstad, och en dansk-norsk huvudarmé på 30 000 man gick över gränsen vid Svinesund och framträngde söderut utan motstånd. Kort senare intogs Strömstad och Fredrik IV upprättade där sitt huvudkvarter. I Bohuslän hade Rehnskiöld 5 000 man till sitt förfogande, och beordrade dessa att bränna ner förråd som inte hunnits föras bort, för att förhindra dem från att hamna i danska händer, och kraftsamla i Uddevalla för att försvara vägförbindelserna mot Vänersborg och Dalsland. Rehnskiöld fick senare veta om kommendant Henrich Danckwardts kapitulation av Karlstens fästning, och beslutade att stanna kvar i Uddevalla trots hotet om att bli avskuren av danska styrkor, som kunde landsättas norr om Göteborg. Den danska armén i Strömstad kom dock att dra sig tillbaka mot Norge i slutet av augusti. Rehnskiöld drog vidare till Skåne för att försvara det från ett invasionshot. Den 28 oktober 1719 träffas vapenstillestånd med Danmark, och ett fredsfördrag sluts i Frederiksborg den 3 juli 1720.[53][54]

Den 30 augusti 1721 undertecknades freden i Nystad mellan Sverige och Ryssland, efter påtryckningar från rysk sida som sedan 1719 hade härjat längs den svenska östkusten. Efter freden hade Sveriges stormaktstid nått sitt slut. Då Ulrika Eleonora 1719 utsågs till Sveriges regerande drottning ville hon att hennes gemål Fredrik skulle bli hennes medregent, men detta avslogs av rikets ständer. 1720 bestämmer Ulrika Eleonora för att träda tillbaka, och 24 mars 1720 utnämns Fredrik till svensk kung. Fredrik kröntes till Fredrik I den 3 maj i Stockholm, och som den äldste medlemmen av riksrådet bistod Rehnskiöld ärkebiskopen Mattias Steuchius med att sätta kronan på Fredriks huvud. Han bevistade riksdagarna 1719 och 1720 samt deltog i rådets sammanträden, men gjorde inte längre några offentliga framträdanden.[55][56]

Fredrik I kallade på Rehnskiöld att komma till Kungsör i januari 1722. Under resan dit insjuknade Rehnskiöld av hög feber och fördes till Läggesta gästgivaregård utanför Mariefred. Då Rehnskiöld hade häftiga blodspottningar tydde detta på att sjukdomen var sviterna på hans granatskada från Veprik. Han avled den 29 januari samma år. Begravningen skedde den 15 mars i Storkyrkan i Stockholm.[57] Officiant var hovpredikanten Jöran Nordberg, som hade följt med Renhkiöld och armén från 1703 till 1715.[55][56]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Rehnskiöld nr 270”. Adelsvapens genealogi Wiki. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Rehnski%C3%B6ld_nr_270. Läst 28 juni 2018. 
  2. ^ Konow (2001), s. 14-15
  3. ^ [a b] Palmgren (1845), s. 48
  4. ^ Konow (2001), s. 18−23
  5. ^ [a b c] Konow (2001), s. 24−27
  6. ^ [a b c] Palmgren (1845), s. 49
  7. ^ Konow (2001), s. 28−31
  8. ^ Konow (2001), s. 32−38
  9. ^ Konow (2001), s. 39-44 och 48
  10. ^ Konow (2001), s. 41 och 44-47
  11. ^ Konow (2001), s. 51-57
  12. ^ Eriksson (2007), s. 167
  13. ^ Konow (2001), s. 49−50
  14. ^ Konow (2001), s. 60
  15. ^ Liljegren (2000), s. 76
  16. ^ Konow (2001), s. 58−60
  17. ^ Konow (2001), s. 60−63
  18. ^ Laidre (1996), s. 140–145
  19. ^ Konow (2001), s. 64−66
  20. ^ Laidre (1996), s. 146–153
  21. ^ Konow (2001), s. 68−69
  22. ^ Eriksson (2007), s. 66−67
  23. ^ Laidre (1996), s. 146–171
  24. ^ Konow (2001), s. 71
  25. ^ Eriksson (2007), s. 67−68
  26. ^ Laidre (1996), s. 177–178
  27. ^ Eriksson (2007), s. 72−73
  28. ^ Konow (2001), s. 73−74
  29. ^ Konow (2001), s. 74−75
  30. ^ Konow (2001), s. 75−78
  31. ^ Konow (2001), s. 78−80
  32. ^ Konow (2001), s. 83−84 och 88
  33. ^ [a b] Palmgren (1845), s. 51
  34. ^ Konow (2001), s. 84−85
  35. ^ Sjöström (2008), kap. 8
  36. ^ Sjöström (2008), kap. 9, 10, 11 & 12
  37. ^ Konow (2001), s. 85−87
  38. ^ Quennerstedt (1903), s. 31
  39. ^ Sjöström (2008), s. 288−290
  40. ^ Konow (2001), s. 88−94
  41. ^ Konow (2001), s. 96−97
  42. ^ Konow (2001), s. 97−98
  43. ^ Åberg (1998), s. 97-99
  44. ^ Massie (1986), s. 491
  45. ^ Konow (2001), s. 134−136
  46. ^ Konow (2001), s. 136−137
  47. ^ Palmgren (1845), s. 56
  48. ^ Konow (2001), s. 137−138
  49. ^ Konow (2001), s. 140−141
  50. ^ Hatton (1985), s. 560
  51. ^ Konow (2001), s. 141−144
  52. ^ Konow (2001), s. 144−145
  53. ^ Konow (2001), s. 145−146
  54. ^ Kuylenstierna (1899), s. 38-40 och 58−59
  55. ^ [a b] Konow (2001), s. 146−147
  56. ^ [a b] Palmgren (1845), s. 57
  57. ^ Åstrand (1999), s. 155

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]