Svenska Kristdemokraternas historia

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Kristdemokraternas historia handlar om det svenska partiet Kristdemokraternas historia. Partiet bildades 1964 på initiativ av Lewi Pethrus. Partiet är sedan 1991 ett riksdagsparti och Kristdemokraterna kom också in i riksdagen 1985, då i form av en valteknisk samverkan med Centerpartiet.

Bildandet (1956–1964)[redigera | redigera wikitext]

Lewi Pethrus, partiets initiativtagare

Bakgrunden till bildandet[redigera | redigera wikitext]

1956 bildades gruppen Kristet Samhällsansvar (KSA) för att lyfta fram kristna kandidater och värderingar. Organisationens sekreterare Birger Ekstedt[1], som senare skulle bli ledare för det nya partiet och Lewi Petrus var organisationens vice ordförande. Samma år engagerade sig Lewi Pethrus i Högerns kulturråd. Två år senare, i november 1958, avsade han sig dock uppdraget med hänvisning till att han inte ville bli betraktad som högerman.[2]

Kraften som lades ned i KSA ledde dock oftast till att kandidaterna fungerade som röstdragare åt partierna men inte fick en sådan placering att de blev invalda[3].

Något som bidrog till politiskt intresse bland kristna var 1963 års förslag till ny gymnasiereform där kristendomsämnet skulle skäras ned mycket kraftigt. Gymnasieutredningen hade föreslagit att ta bort Kristendomskunskap helt om 5 timmar per vecka och ersätta detta med Religionskunskap 2,5 timmar per vecka och att ämnet helt skulle tas bort i de sista årskurserna[4]. Som en reaktion på detta startades en namninsamling mot förändringen som gav nära 2,2 miljoner underskrifter[5][6].

En annan bidragande orsak var filmen 491 som byggde på Lars Görlings roman med samma namn. Denna satte igång en stor debatt bland framför allt kristna grupper om vart samhället var på väg. Hotet man såg var ett alltmer sekulariserat Sverige där materialism och moraliskt förfall skulle ta över. 140 läkare skrev dessutom till regeringen om sin oro över moraliska förfallet och sedeslöshet bland ungdomar[7].

Idén om ett parti växer fram[redigera | redigera wikitext]

Den 24 januari 1964 tog Lewi Pethrus, ledare för pingströrelsen och chefredaktör på tidningen Dagen upp frågan om bildandet av ett kristet parti på ledarsidan. Bland annat sade han ”Många har hört av sig” och ”den politiska debatten är till stor del ateistisk materialism”.

Förebild var Kristelig Folkeparti i grannlandet Norge[8], ett parti som bildats redan 1933 och senaste stortingsvalen haft ett valresultat kring 10 procent[www 1].

En konferens i Sigtuna, under ämnet "Kristendom och politik" anordnades av rektor Algot Tergel den 7 februari[9]. Den skulle bland annat diskutera frågan om ett nytt parti. En kommitté tillsattes för att undersöka möjligheterna samt förbereda starten av ett nytt parti. Lewi Pethrus, samt 8 andra personer från olika samfund, valdes att bilda kommittén.

En stor debatt följde på denna kommittés bildande. Bland annat så publicerade Dagen den 19 februari en stor intervju med Kjell Bondevik, norska KrF:s ledare och 5 mars berättades om planerna på ett kristligt parti i Finland. Röster både för och emot höjdes i olika tidningar, ibland vilka Dagen uppvisade den mest positiva inställningen.

I Dalarna fanns många intresserade för en partibildning. 17 mars hölls därför ett möte I Leksand och under detta bildades en första politisk förening, som kom att kallas ”Upptakten till nya partiet”[10].

Partiet bildas[redigera | redigera wikitext]

Den 20 mars bildades slutligen föreningen Kristen Demokratisk Samling (KDS) i Stadsmissionens kyrksal i Gamla stan i Stockholm[11]. Ett 80-tal deltagare valde Birger Ekstedt till partiordförande och Lewi Pethrus till vice ordförande[12]. Man hade ännu inte tagit ställning till om föreningen skulle ställa upp som ett parti i riksdagsvalet samma år, men vid ett styrelsemöte den 15 april konstituerades partiet och det bestämdes att det skulle ställa upp i val[13].

Efter detta började ett intensivt arbete med att bygga upp en organisation i landet och att förbereda denna inför valrörelsen. Redan efter en månad, den 20 april, öppnades ett partikansli i IBRA:s lokaler på Sveavägen 34 i Stockholm[14][15]. I mitten av juni hade 20 länskommittéer bildats, vilka tillsammans täckte större delen av Sverige. Vid ungefär samma tid lämnades ansökan om registrering av namnet Kristen Demokratisk Samling in till inrikesdepartementet.

Kritiker mot det nya partiet hävdade att socialdemokraterna med KDS skulle få större möjligheter att behålla makten. Lewi Pethrus frågar sig dock i boken Ny Mark: "På vem har det då berott att socialdemokraterna fått sitta kvar vid makten de gångna trettio åren"[16].

Första partiprogrammet[redigera | redigera wikitext]

Det första, ganska korta program som antogs inför valet 1964 var till stor del inspirerat av syskonpartiet KrF:s program, och innehöll många liknande frågor. Programmet anger partiets mål med att man vill ”på kristen-rättslig grund bygga ett livskraftigt och människovärdig samhälle”[17]. I programmet, som avhandlar 12 ”riktpunkter” vänder sig mot den materialistiska utgångspunkten i politiken och det politiska blocksystemet. Istället måste man utgå från ”folks längtan efter personligt engagerande mål även för samhällsarbetet”[18]. och ”slå vakt om hemmet och familjen, själva grundvalen för samhällsbyggandet”[19].

Vid årets slut hade partiets medlemsantal växt till 14 500[20].

De första åren (1964–1976)[redigera | redigera wikitext]

Alf Svensson, partiledare 1972–2004.

Månaden före valet höll partiet sitt första riksting i Uppsala. Under detta släppte Expressen nyheten att det fanns ”en nazist i KDS-toppen”.[21] Den utpekade var rådmannen Harald Ljungström som kandiderade till riksdagen som förstanamn på Stockholms stads lista.[22] Han hade 20 år tidigare varit ordförande för Sveriges nationella förbunds ungdomsorganisation[23] men menade att det inte gjorde honom till nazist så många år efter. Efter valet lämnade Ljungström partiet.[24][25]

Riksdagsvalet hösten 1964 gick dock inte så bra som man förväntat sig. Partiet, som ställde upp i 16 av landets 28 valkretsar i valet till Andra kammaren[26] fick &&&&&&&&&&075389.&&&&&075 389 röster (1,8 %). Detta räckte inte ens till ett mandat[www 2]. Bäst gick det i Jönköpings län där man nådde 4,7 procent.[www 3] Några få kommunalval genomfördes samtidigt och partiet tar några enstaka mandat.

Valet blev givetvis en stor besvikelse. Förväntningarna hade varit för alltför höga, många hade trott att partiet hade en reell möjlighet att ta sig in i riksdagen. Nu låg partiet i spillror, kraftigt skuldsatt. Trots motgångarna villa man jobba vidare och påbörjade en insamling för ”utplånandet av 1964 års valskuld”.[27]

År 1965 gav partiet ut första numret av tidningen Samhällsgemenskap, som 1988 bytte namn till Kristdemokraten.[28] 2015 ersattes den av veckotidningen Poletik[29] som dock lades ner 2016.[30]

Inför kommunalvalen 1966 gav partiet ut häftet "Frågor och svar" där man i 50 frågor med berättade om partiet och desss grundläggande värderingar.[31] 354 kristdemokrater blev i valet invalda i landets olika kommunfullmäktigeförsamlingar[www 4] och 1 ledamot i Västerbottens läns landsting.[www 5][32]

År 1966 höll partiet sitt riksting i Hedbergska skolans aula i Sundsvall. I samband med detta ordnades ett särskilt möte där partiets ungdomsförbund bildades. Förbundsordförande blev Bernt Olsson och till vice ordförande valde man Alf Svensson.[33][34][35] Det skulle dröja till 1970 innan Alf Svensson tog över ordförandeklubban. Bildandet av förbundet föregicks dock av att ett antal lokala ungdomsgrupper och studentföreningar bildats. På Uppsala universitet verkade studentföreningen KDF, där Jan Erik Ågren, sedermera riksdagsledamot, ingick i ledningen.[36]

Året därpå satsade partiet på ett eget förlag och bildade Samhällsgemenskaps förlag.

Partiet kallades en tid på 1960-talet för "vatten-och-luft-partiet"[37] för sin miljöpolitiska profil. År 1968 gick Högerpartiets riksdagsledamot Dagmar Heurlin över till partiet.[38] I och med detta blev hon på sätt och vis kristdemokraternas första riksdagsledamot, om än som politisk vilde.

Partiet växte men så började de etablerade partierna diskutera ett nytt valsystem 1967 med spärrar mot småpartier.[39] Motståndare tog tillfället i akt och började tala om bortkastade röster om man röstade på KDS.[40] År 1971 infördes enkammarriksdagen och med detta ändrades valsystemet från d’Hondts metod till jämkade uddatalsmetoden med spärr. Spärren för att få mandat sattes till 4 procent, något som gjorde att KDS politiska genombrott skulle dröja. I riksdagsvalet 1970 fick partiet 1,8 procent av rösterna och misslyckades därmed att få mandat i enkammarriksdagen, man tappade också kommunalt och minskade till 288 fullmäktigemandat. ”Vi bryr oss om” var partiets slogan med stort fokus på skolan, bland annat att införa friskolor i Sverige[41], något som först kunde genomföras år 1992 efter att partiet hamnat i regeringsställning.

I slutet av 1971 insjuknade Birger Ekstedt. Han omvaldes som partiordförande sommaren 1972 på rikstinget i Kalmar men dog bara några dagar senare.[42] Ett extra riksting utlystes 20 januari 1973 på vilket den då tämligen okända adjunkten, tillika ungdomsförbundets ordförande Alf Svensson från Gränna väljs till partiets nya ledare.[43] På valaffischerna 1973 blev budskapet "Nu kommer Alf Svensson". Resultatet i riksdagsvalet 1973 slutade som i förra valet, 1,8 procent.

År 1975 köpte partiet dagstidningen Karlshamns Allehanda som gått i konkurs. Alf Svensson blev ledarskribent. Tidningen drevs under ett och ett halvt år innan den åter igen gick i konkurs och togs över av Blekinge Läns Tidning.

Höger eller vänster? (1976–1982)[redigera | redigera wikitext]

Utanför höger-vänsterskalan[redigera | redigera wikitext]

KDS hade från starten deklarerat att man inte ville placera in sig på den traditionella höger-vänsterskalan, som man ansåg förlegad. I sitt partiprogram stod man istället upp för människovärdet framför materialismen. Partiets och ungdomsförbundets logotyp kom därför under en lång tid att ha färgerna rött och blått, för att tydliggöra avståndstagandet till blockpolitiken.

Detta ogillades av de etablerade partierna som försökte få partiet att räknas på den andra planhalvan än de själva spelade på. Socialdemokraternas broderskapsrörelse införde begreppet "kristen vänster" för att säkra sin planhalva".[44] Inom folkpartiet bildades "folkpartiets kristna sociala råd".[44] I Jönköping gick det så långt att kommunfullmäktige hade en votering om till vilket block man skulle hänföra kristdemokraterna, trots att partiet självt protesterade mot det orimliga i detta förfarande.[45]

För partiets grundare Lewi Pethrus var "kommunismen det mest materialistiska partiet"[46]. Men det skulle dröja nära 20 år innan partiet officiellt stödde ett borgerligt regeringsalternativ.

Kampanjen "rösta borgerligt"[redigera | redigera wikitext]

Inför riksdagsvalet 1976 rådde högervindar. En kraftfull kampanj för att rösta borgerligt bildades med syfte att få till stånd en borgerlig regering. De sista dagarna innan valet satte därför organisationen Rösta Borgerligt igång en stor annonskampanj mot KDS för att få folk att välja ett borgerligt parti istället för att "kasta bort" rösten på KDS som ju aldrig klarat 4-procentspärren. Riksdagsvalet blev därför ett stort nederlag för partiet som bara fick 1,4 % av rösterna. KDS ökade dock i kommunvalen till 2,1 % och fick 276 mandat i olika kommunfullmäktigeförsamlingar och 12 mandat i landstingsfullmäktige.

Kärnkraftsomröstningen 1980[redigera | redigera wikitext]

Inför folkomröstningen om kärnkraften i Sverige 1980 tog partiet ställning för Linje 3 - ett nej till fortsatt utbyggnad och en snabb avveckling av kärnkraften. Här kom partiet att driva samma linje som Centerpartiet och Vänsterpartiet Kommunisterna.[47]

Löntagarfonderna[redigera | redigera wikitext]

1982 stod Löntagarfonderna i fokus inför valet.[48] Socialdemokraterna ville införa dessa som ett sätt att genomdriva en socialisering av Sveriges företag. Genom att frånta företagen en del vinster kunde man skapa fonder som skulle äga företagen. LO stod som drivkraft bakom förslaget och 1978 förklarade Olof Palme att man skulle genomföra löntagarfonderna. KDS sade bestämt nej till kollektiva löntagarfonder, men kunde tänka sig fonder med individuella andelar.[49] Efter valet 1982 infördes löntagarfonderna och fanns kvar fram till den borgerliga valsegern 1991.

Ställningstagandet[redigera | redigera wikitext]

Inför valet tog partiet aktivt ställning för en icke-socialistisk regering[50] och räknas alltsedan dess till det borgerliga blocket. Centerpartiets riksdagsledamot Sven Johansson[51], gick med i partiet, liksom miljöprofilen Björn Gillberg[52] och skådespelaren Eva Rydberg[53]. De sistnämnda ställde båda upp på partiets riksdagslista inför valet.

I valet 1982 ökade partiet en tiondels procent till 1,87 %, partiet fick nu för första gången över &&&&&&&&&0100000.&&&&&0100 000 röster. Partiet fick sitt första kommunalråd - i Jönköpings kommun.[54]

Vägen till genombrottet (1982–1991)[redigera | redigera wikitext]

1980-talet blev det decennium när partiet gick från att vara ett litet parti till att få sitt nationella genombrott.

Ny politisk kurs[redigera | redigera wikitext]

I början av 1980-talet började den politiska kursen läggas om. Partiet övergav bland annat sitt absoluta abortmotstånd och intog istället som partilinje åsikten att kvinnans frihet att välja skulle vara huvudprincipen samt att aborttalen skulle sänkas främst genom preventiva metoder. Kristdemokraternas största profilfråga blev familjepolitiken.

År 1982 bildades partiets sidoorganisation Kristdemokratiska kvinnoförbundet, där Laila Hultberg blev interimsordförande. Hon var då ordförande i partiets kvinnoråd, ett råd som funnits sedan 1972. Förbundet är sitt namn till trots öppet även för män. År 1984 blev partiet medlem i den Kristdemokratiska Internationalen,[50] idag kallad Centrist Democrat International.

Valsamverkan med Centerpartiet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Centern (valsamverkan)

År 1985 hade KDS en valsamverkan med Centerpartiet på nationell nivå (riksdagsval) som innebar att man gick fram med egna listor men under den gemensamma beteckningen Centern. Redan inför valet 1978 hade man diskuterat en valsamverkan med Centerpartiet. Det gjordes också 1981 inför valet 1982 men då beslutade KDS själva att avbryta diskussionerna. Tanken med samarbetet var att KDS skulle kunna kringgå fyraprocentsspärren och ta sig in i riksdagen och att borgerligheten med KDS draghjälp kunde få en icke-socialistisk majoritet i riksdagen, samverkan kritiserades därför inte oväntat från socialdemokratiskt håll. Den 7 september 1984 offentliggjorde Alf Svensson och Thorbjörn Fälldin överenskommelsen.[55][56]

Överenskommelsen mellan partierna innebar att de skulle ha varsin partilista i valkretsarna och att centerpartiets ledning skulle medverka till man på fem centerpartilistor skulle saxa in en kristdemokrat på valbar plats. Man visste ju att centerlistorna skulle vinna i stort sett överallt men genom detta förfarande skulle man kunna få in åtminstone fem kristdemokrater i riksdagen. Centerledningens "medverkan" innebar dock i slutändan att endast listan i Kalmar län fick en kristdemokrat på valbar plats. Centerpartiets motgång i valet innebar dock att denna plats gick till ett annat parti. Alf Svensson lyckades dock ta sig in i riksdagen på KDS Jönköpingslista.[57]

Överenskommelsen skapade även stora spänningar såväl inom Centerpartiet, som inom KDS. En debatt uppstod om hur många mandat KDS var "garanterade"[58] och riskerna med valsamverkan. Det hela resulterade slutligen i att ett av partiets stora affischnamn, miljödebattören Björn Gillberg, den 2 april, lämnade partiet med buller och bång.[59][60]

Valet blev en framgång för KDS, man fick in Alf Svensson i riksdagen och grunden för genombrottet 6 år senare var lagd. I landstingsvalet fick man totalt 19 mandat i landstingen.[61]

Nytt namn och partiprogram[redigera | redigera wikitext]

År 1987 reviderades partiets program och man bytte namn till Kristdemokratiska Samhällspartiet (KdS). Den 27 mars stod det klart att valsamverkan med Centerpartiet upphör i riksdagsvalet 1988.[62] Huvudmålet för partiet blev då att Alf Svensson skulle bli återvald i Jönköpings län genom att klara 12-procentsspärren i någon valkrets.[63] KDS gick framåt och fick 2,9 procent i riksdagsvalet och 10,6 procent i Jönköpings läns valkrets, vilket inte riktigt räckte ända fram.[www 6] KDS-representanten fick således lämna riksdagen - men något hade hänt. Partiet hade blivit "rumsrent" och Alf Svensson känd, och enligt flera undersökningar Sveriges populäraste politiker.

Genombrottet (1991–1994)[redigera | redigera wikitext]

Att ett flertal kända personer gick med i partiet gav extra publicitet och i det borgerliga segervalet 1991 fick man över 7 procent av riksdagsrösterna.

I den borgerliga regeringen som tillträdde efter valet blev flera kristdemokrater statsråd: Alf Svensson som biståndsminister, Inger Davidsson som civilminister och Mats Odell som kommunikationsminister. År 1993 bildades Kristdemokratiska Seniorförbundet.

Vårdnadsbidraget[redigera | redigera wikitext]

År 1994 infördes den reform partiet kämpat för – Vårdnadsbidraget – av den dåvarande borgerliga regeringen. Syftet var att överföra makten att välja barnomsorgsform till föräldrarna och att jämställa olika former av barnomsorger. Kritiker har karakteriserat reformen som en "kvinnofälla" i det fall föräldrarna skulle välja att själva ha barnen hemma. Vårdnadsbidraget var på &&&&&&&&&&&02000.&&&&&02 000 kronor i månaden, och utbetalades för barn mellan ett och tre års ålder. Om barnet hade plats inom kommunal barnomsorg eller enskild barnomsorg mer än 30 timmar per vecka utgick inget vårdnadsbidrag. Ett minskat barnbelopp kunde också utgå om barnet hade plats mindre än 30 timmar per vecka inom den kommunala barnomsorgen.[www 7]

Vårdnadsbidraget blev dock inte långvarigt. Kort efter valet samma år såg den nytillträdda socialdemokratiska regeringen till att reformen revs upp. Reformen har dock gjort comeback. Regeringen Reinfeldt (i vilken Kristdemokraterna ingick) gav kommunerna rätt att införa kommunala vårdnadsbidrag från den 1 juli 2008. I de kommuner som infört detta ges vårdnadshavarna, för barn som har fyllt 1 år men inte 3 år, ett bidrag på upp till &&&&&&&&&&&03000.&&&&&03 000 kronor i månaden skattefritt.[www 8]

Tillbakagång och förnyelse (1994–1998)[redigera | redigera wikitext]

Tillbakagången[redigera | redigera wikitext]

I valet 1994 var Kristdemokraterna nära att åka ur riksdagen efter att blivit utsatta för, som de såg det, en smutsig valkampanj från socialdemokratiska grupper. Partiet fick 4,05 procent, endast 0,05 procent över spärren, och med 3 753 rösters marginal lyckades partiet bli kvar i riksdagen.

Förnyelsen[redigera | redigera wikitext]

Efter det som kunde ha blivit början till slutet för partiet, inledde partiet en förnyelse. År 1996 bytte partiet namn till Kristdemokraterna, med förkortningen KD. Detta ansågs bädda för att minska folks fördomar om partiet som ett konfessionellt parti. Ett nytt partiprogram antogs.

Det etablerade partiet (1998–)[redigera | redigera wikitext]

Fjärde största parti[redigera | redigera wikitext]

I valet 1998 blev partiet Sveriges fjärde största parti både i riksdagen och i medlemsantal. För första gången fick nu partiet ett borgarråd i Stockholm.[64]

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

Kristdemokraterna och Svenska kyrkan[redigera | redigera wikitext]

Den 1 januari 2000 ändrades relationerna mellan Svenska kyrkan och staten, då kyrkan upphörde att vara statskyrka. Efter det följande kyrkovalet 2001 började Kristdemokraterna fundera på varför man som politisk icke-konfessionell organisation skulle delta i de kyrkliga valen. En utredning startades därför året därpå vilken presenterade sin slutsats till partiets riksting 2003. Där beslutades att man skulle bilda en från partiet helt fristående organisation och nomineringsgrupp för kristdemokrater som vill engagera sig i Svenska kyrkan. Organisationen fick namnet Kristdemokrater i Svenska kyrkan.

Partiledarbyte[redigera | redigera wikitext]

Partiet behöll fjärdeplatsen i 2002 års riksdagsval. År 2001 antogs ett nytt partiprogram, eller "principprogram" som partiet kom att kalla det. År 2004 lämnade Alf Svensson partiledarposten och efterträddes av Göran Hägglund. Svensson hade då varit partiledare i 31 år, vilket är det längsta tiden för en partiledare i Sveriges historia för ett stort parti.

Vid valet 2006 backade partiet ytterligare, men vann däremot regeringsmakten.

Åter i regeringsställning[redigera | redigera wikitext]

Alliansen.jpg

Efter valet 2006 fick Kristdemokraterna bilda regering tillsammans med övriga partier i den borgerliga Alliansen. Kristdemokraterna fick i denna tre statsråd:

2010-talet[redigera | redigera wikitext]

I valet 2010 backade partiet ytterligare något. Allianspartierna tillsammans kunde dock fortsätta i regeringsställning, men nu som minoritetsregering. I samband med regeringsombildningen efter valet slutade Mats Odell som minister och trädde in som gruppledare för partiet i riksdagen. Stefan Attefall som innehaft den posten den gångna mandatperioden gick istället in som ny civil- och bostadsminister.

I riksdagsvalet 2014 förlorade Allianspartierna regeringsmakten.

Den 25 april 2015 efterträddes partiledare Göran Hägglund av Ebba Busch Thor som enhälligt valdes till ny partiledare.[65]

Under Busch Thors ledning beslutade partiet i oktober 2015 att lämna Decemberöverenskommelsen. Detta i strid med övriga tre Allianspartier. Överenskommelsen hade uppkommit efter regeringskrisen 2014 och inneburit att Allianspartierna gått med på att rösta igenom de budgetar som minoritetsregeringen Löfven lade fram under mandatperioden 2014–2018.[66]

Under mandatperioden 2014–2018 låg Kristdemokraterna i många opinionsmätningar under 4%-spärren (i juni 2018 så lågt som 2,4 procent i Sifos mätning). Inför riksdagsvalet 2018 den 9 september 2018 lyckades man dock valspurta, och slutade som sjätte största parti med valresultatet 6,3 procent.[67][68] Ett valresultat som är partiets högsta på 12 år och det femte högsta i partiets historia.[69]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter (not)[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Partiet som lyfte. sid. 8. ”.. Kristet samhällsansvar - Ekstedt som sekreterare och Pethrus som vice ordförande.” 
  2. ^ Kristen demokrati på svenska. sid. 62 
  3. ^ Partiet som lyfte. sid. 6. ”KSA:s insatser ledde ofta enbart till att kandidaterna med "kristna värderingar" fick fungera som röstdragare utan att få eget mandat"” 
  4. ^ . sid. 71. ”..sedan gymnasieutredningen skurit ner kristendomstimmarna till 2,5 och tagit bort kristendomsundervisningen helt ur de sista klasserna,..” 
  5. ^ Ny mark. sid. 71. ”Den stora namninsamlingen med framstående skol- och kyrkomän i spetsen och 2,2 miljoner namnunderskrifter av personer, som önskade 5 veckotimmars kristendomskunskap,..” 
  6. ^ Här kommer Alf Svensson. sid. 31. ”Under relativt kort tid samlades över 2,1 miljoner namnunderskrifter in.” 
  7. ^ ”Tron bar in i politiken”. Populär historia (6): sid. 38. 2010. ”I en skrivelse till regeringen hade 140 läkare uttalat sin oro över tidens moraliska förfall och sedeslöshet bland ungdomen.”. 
  8. ^ Partiet som lyfte. sid. 6. ”Kristelig Folkeparti i Norge var ett föredöme. Det partiet hade bildats redan 1933 och gav både inspiration och vägledning.” 
  9. ^ Partiet som lyfte. sid. 10. ”"Här finns folket från KSA och från samlingarna på Lekmannaskolan i Sigtuna, där man så sent som den 7 februari samma år diskuterat "kristendom och politik" på inbjudan av Algot Tergetl."” 
  10. ^ . sid. 17. ”Den 17 mars håller L.P. ett stort möte i Leksand. I Dalarna var många intresserade av en partibildning. 21 mars har Dagen rubriken: "Kristen politisk förening bildad". Mötet kallas "Upptakten till nya partiet,"..” 
  11. ^ Partiet som lyfte. sid. 6. ”Våren 1964 bildades Kristen Demokratisk Samling i Stadsmissionens lokaler vid Stortorget i Stockholm.” 
  12. ^ Partiet som lyfte. sid. 10. ”Den 20 mars samlas ett 80-tal personer i Stadsmissionens kyrksal i Stockholm för att diskutera frågan om en kristen partibildning.” 
  13. ^ Upprinnelsen. sid. 19. ”Vi beslöt att delta i valet.” 
  14. ^ Partiet som lyfte. sid. 12. ”Den 20 april öppnade vi partikansliet på Sveavägen i Stockholm.” 
  15. ^ Upprinnelsen. sid. 19. ”"Lewi hade ordnat kanslilokaler i Ibra radios lokaler på Sveavägen 34 från 20:e april” 
  16. ^ Ny mark. sid. 112 
  17. ^ Kristen Demokratisk Samling – en presentation. 1964. sid. 1 
  18. ^ Kristen Demokratisk Samling – en presentation. 1964. sid. 2 
  19. ^ Kristen Demokratisk Samling – en presentation. 1964. sid. 8 
  20. ^ Partiet som lyfte. sid. 11. ”..och under 1964 ansluter sig &&&&&&&&&&010000.&&&&&010 000 medlemmar till partiet.” 
  21. ^ Partiet som lyfte. sid. 12. ”Samtidigt kommer tidningen Expressen med nyheten att det finns en "nazist i KDS-toppen".” 
  22. ^ . sid. 32. ”Ljungström kandiderade på första plats på Stockholmslistan.” 
  23. ^ Partiet som lyfte. sid. 12. ”Ljungström har ett förflutet som riksordförande för Sveriges Nationella Förbunds ungdomsrörelse” 
  24. ^ Upprinnelsen. sid. 35. ”Harald Ljungström gjorde sin sorti.” 
  25. ^ Partiet som lyfte. sid. 12 
  26. ^ Partiet som lyfte. sid. 12. ”Partiet ställer upp i 16 av landets 28 valkretsar efter att ha funnits i 185 dagar.” 
  27. ^ Partiet som lyfte. sid. 12. ”Trots det finns en stor oro inom partiet, och många enskilda individer bidrar ekonomiskt till "utplåningen av 1964 års valskuld.” 
  28. ^ Upprinnelsen. sid. 38. ”År 1965 kunde partiet ge ut tidningen Samhällsgemenskap.” 
  29. ^ "Kristdemokraten blir Poletik". Journalisten.
  30. ^ ”KD:s tidning läggs ned”. Dagen.
  31. ^ Upprinnelsen. sid. 51. ”Inför valet 1966 gav rikskansliet ut ett litet häfte kallat frågor och svar.” 
  32. ^ ”Tron bar in i politiken”. Populär historia (6): sid. 40. 2010. ISSN 1102-0822. ”Sitt första landstingsmandat fick man 1966 (Västerbotten).”. 
  33. ^ Partiet som lyfte. sid. 19. ”Under KDS riksting beslutas att bilda ett ungdomsförbund,..” 
  34. ^ Upprinnelsen. sid. 48. ”I samband med partiets riksting i Sundsvall 1966 bildades Kristen Demokratisk Ungdom (KDU). Jag valdes till ordförande, Alf Svensson blev vice,..” 
  35. ^ Här kommer Alf Svensson. sid. 43. ”Kristen Demokratisk ungdom bildades 1966 i Sundsvall, i samband med att partiet hade sitt riksting.” 
  36. ^ Partiet som lyfte. sid. 20. ”Först och störst är studentföreningen i Uppsala, KDF, under ledning av bland andra Jan-Erik Ågren.” 
  37. ^ I tiden. sid. 147 
  38. ^ ”Tron bar in i politiken”. Populär historia (6): sid. 39. 2010. ”De enda riksdagsledamöter KDS fick var när avhoppare från andra partier gick över – som Högerns Dagmar Heurlin 1968 och Centerns Sven Johansson 1982.”. 
  39. ^ Upprinnelsen. sid. 57. ”På våren 1967 börjar man tala om ett nytt valsystem och spärrar mot småpartier."” 
  40. ^ Upprinnelsen. sid. 57. ”På våren 1967 börjar man tala om ett nytt valsystem och spärrar mot småpartier.” 
  41. ^ Upprinnelsen. sid. 76-77. ”"Vi bryr oss om" var ett slagord i valrörelsen. Skolpolitiken stod i centrum. Partiet krävde friskolor.” 
  42. ^ Upprinnelsen. sid. 114. ”Rikstinget i Kalmar 1972 omvalde Birger Ekstedt till partiordförande. Några dagar senare, den 5 juli avled han, endast 50 år gammal.” 
  43. ^ Krönika över det 20:e århundradet. sid. 1039. ”1973 januari 20 Sverige: Alf Svensson blir ordförande för KDS.” 
  44. ^ [a b] I tiden. sid. 58 
  45. ^ I tiden. sid. 57 
  46. ^ Ny mark. sid. 112. ”Kommunismen är det mest materialistiska partiet och med den materialistiska bearbetning av det svenska folket som..” 
  47. ^ ”Tron bar in i politiken”. Populär historia (6): sid. 39. 2010. ”Ett tydligt tecken på den nya tiden var partiets deltagande på nejsidan vid kärnkraftsomröstningen 1980. Här kom partiets aktiva i kontakt med både miljörörelsen och VPK:s kommunister.”. 
  48. ^ Partiet som lyfte. sid. 61. ”Inför valet 1982, där löntagarfondsfrågan står i centrum,..” 
  49. ^ Partiet som lyfte. sid. 61. ”..nej till kollektiva löntagarfonder (KDS kan dock tänka sig fonder med individuella andelar.” 
  50. ^ [a b] Kristdemokratisk Debatt nr 1. sid. 12 
  51. ^ ”Tron bar in i politiken”. Populär historia (6): sid. 40. 2010. ”De enda riksdagsledamöter KDS fick var när avhoppare från andra partier gick över – som Högerns Dagmar Heurlin 1968 och Centerns Sven Johansson 1982.”. 
  52. ^ I tiden. sid. 146 
  53. ^ ”Tron bar in i politiken”. Populär historia (6): sid. 40. 2010. ”En av dem var miljödebattören Björn Gillberg, andra artisten Eva Rydberg samt tandläkaren och premiärlejonet Alice Timander. Senare tillkom..”. 
  54. ^ ”Tron bar in i politiken”. Populär historia (6): sid. 40. 2010. ”I Jönköping fick partiet sitt första kommunalråd 1982.”. 
  55. ^ Partiet som lyfte. sid. 67. ”Alf Svensson och Thorbjörn Fälldin ger i september 1984 besked om att KDS och Centerpartiet i valet kommer att gå fram under den gemensamma beteckningen "Centern".” 
  56. ^ Krönika över det 20:e århundradet. sid. 1178. ”1984 september 7: Centerpartiet och KDS beslutar att samverka valtekniskt i riksdagsvalet 1985” 
  57. ^ ”Trettio år med Kristdemokraterna”. Kristdemokratisk Debatt (1): sid. 7–14. 1994. 
  58. ^ Partiet som lyfte. sid. 67. ”Beskedet om valsamverkan efterföljs av en debatt om kringgående av fyraprocentsspärren och om hur många mandat som KDS är "garanterat" i uppgörelsen.” 
  59. ^ Partiet som lyfte. sid. 68. ”Den 2 april meddelar Björn Gillberg sitt beslut att hoppa av KDS” 
  60. ^ Krönika över det 20:e århundradet. sid. 1185. ”1985 april 2 Sverige: Miljökämpen Björn Gillberg lämnar KDS efter flera månaders stridigheter.” 
  61. ^ ”Tron bar in i politiken”. Populär historia (6): sid. 40. 2010. ”Efter valet 1985 hade KDS sammanlagt 19 mandat i landstingen landet runt.”. 
  62. ^ Krönika över det 20:e århundradet. sid. 1202. ”1987 mars 27 Sverige: KDS partiledare Alf Svensson meddelar att avtalet om valsamverkan med centerpartiet inte skall förnyas.” 
  63. ^ Kristdemokratisk debatt nr 1. 1994. sid. 14 
  64. ^ ”Tron bar in i politiken”. Populär historia (6): sid. 38. 2010. ”I Jönköping fick partiet sitt första kommunalråd 1982. I Stockholm dröjde det till 1998.”. 
  65. ^ ”Ebba Busch Thor föreslås som ny partiledare”. Kristdemokraterna. Arkiverad från originalet den 16 mars 2015. https://web.archive.org/web/20150316094538/https://www.kristdemokraterna.se/Media/Nyhetsarkiv/Ebba-Busch-Thor-foreslas-som-ny-partiledare/. Läst 14 mars 2015. 
  66. ^ Kristdemokraternas riksting på Sveriges television kl 12:46 den 9 oktober 2015.
  67. ^ Johansson, Linnea (9 september 2018). ”Ebba Busch Thor: ’Räkna aldrig, aldrig ut en kristdemokrat igen’”. Metro. Läst 12 september 2018.
  68. ^ ”Rödgröna större än Alliansen när alla röster är räknade”. SVT. Läst 13 september 2018.
  69. ^ ”Valresultat”. tacitus.nu. Läst 12 september 2018.

Webbreferenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Stortingsvalget 2001. Godkjente stemmer, etter parti/valgliste. Felleslister oppløst. Stortingsvalgene 1957-2001”. Statistisk sentralbyrå. http://www.ssb.no/emner/00/01/10/nos_stortingsvalg/tab/2.html. Läst 15 september 2011. 
  2. ^ ”Riksdagsmannavalen åren 1961–1964. I” (pdf). Statistiska Centralbyrån (SCB). sid. 16. http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/Valstatistiken/Valstatistik%20Riksdagsmannavalen%201961-1964%20I.pdf. 
  3. ^ ”Riksdagsmannavalen åren 1961–1964. I” (pdf). Statistiska Centralbyrån (SCB). sid. 26. http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/Valstatistiken/Valstatistik%20Riksdagsmannavalen%201961-1964%20I.pdf. 
  4. ^ ”Kommunala valen år 1966. II, Fullmäktigevalen” (pdf). Statistiska Centralbyrån (SCB). sid. 61. http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/Valstatistiken/Valstatistik%20Kommunala%20valen%201966%20II%20Fullm%C3%A4ktigevalen.pdf. 
  5. ^ ”Kommunala valen år 1966. I, Landstingsmannaval” (pdf). Statistiska Centralbyrån (SCB). sid. 36. http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/Valstatistiken/Valstatistik%20Kommunala%20valen%201966%20I%20Landstingsmannaval.pdf. 
  6. ^ ”Riksdagsvalen 1973-2006 valkretsvis. Röstberättigade, röstande och giltiga valsedlars procentuella fördelning efter partier” (xls). Statistiska Centralbyrån (SCB). http://www.scb.se/statistik/ME/ME0104/2006A01A/tab%206%20tidservalkrut%20sv.xls. 
  7. ^ ”Lag (1994:553) om vårdnadsbidrag”. Rättsnätet (Notisum AB). http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19940553.HTM. Läst 16 oktober 2011. 
  8. ^ Gunnar Jonsson. "Vårdnadsbidrag från 1 juli 2008", Dagens Nyheter 4 september 2007 (länk)

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Böcker[redigera | redigera wikitext]

  • Hjorth Attefall, Cecilia (redaktör) (mars 2004). Partiet som lyfte: 40 år med svensk kristdemokrati : 1964-2004. Lennart Molin, Samhällsreklam (form och layout), Roland Tröjer och Leif Schröder (omslagsfoton). Stockholm: Samhällsgemenskap. Libris 9411162. ISBN 91-85036-52-8 
  • Johansson, Göran V. (1985). Kristen demokrati på svenska: studier om KDS tillkomst och utveckling 1964-1982 = [Christian democratic parties and Christian democracy]. Bibliotheca historica Lundensis, 0519-9700 ; 59. Malmö: LiberFörlag/Gleerup. Libris 7270934. ISBN 91-40-05103-X 
  • Olsson, Bernt (2004). Upprinnelsen: om Kristdemokraternas första tid i Sverige. Stockholm: Samhällsgemenskap. Libris 9566982. ISBN 91-85036-56-0 
  • Pethrus, Lewi (1966). Ny mark. Bromma: Lewi Pethrus. Libris 695936 
  • Svensson, Alf (2001). Här kommer Alf Svensson: minnen. Stockholm: Bonnier. Libris 8345325. ISBN 91-0-057619-0 
  • Svensson, Alf (1984). I tiden: från motvind till uppvindar. Stockholm: Samhällsgemenskap. Libris 7744825. ISBN 91-85036-10-2 
  • Söderberg, Margareta (huvudredaktör), red (1988). Krönika över 20:e århundradet. Margareta Eklöf (översättare), Inga Hellström, Tomas Segebladh och Jenny Margareta Söderberg (illustratör). Stockholm: Bonnier Fakta. Libris 7247101. ISBN 91-34-50930-5 

Tidskrifter[redigera | redigera wikitext]