Paulus II

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Paulus II
Pietrobarbo.jpg
Påve 1464–1471
Namn Pietro Barbo
Född 23 februari 1417
Död 26 juli 1471
Företrädare Pius II
Efterträdare Sixtus IV
Påve i 6 år, 10 månader och 26 dagar

Paulus II, född Pietro Barbo 23 februari 1417 i Venedig, Italien, död 26 juli 1471, var påve från den 30 augusti 1464 till sin död, 26 juli 1471.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Pietro Barbo föddes i Venedig som son till Niccolo Barbo och Polixena Condulmer, varmed han var systerson till påven Eugenius IV. Han utbildade sig först till en karriär inom affärslivet, men visade sig ha sinne för teologi, och när morbrodern blev påve, inträdde han i stället i kyrkans tjänst. Han blev ärkediakon av Bologna, biskop av Cervia och av Vicenza, samt 1440 kardinaldiakon. Han kallades "kardinalen av Venedig", och var mycket inflytelserik som sådan under Eugenius IV, Nicolaus V, och Calixtus III, men mindre under Pius II. Att Pietro Barbo valdes till påve torde kunna förklaras med att företrädaren Pius var kritiserad av en del kardinaler; stödet för denna tolkning finns framför allt i den ed Pietro Barbo svor inför konklaven när han blev vald till påve den 30 augusti 1464, en ed han senare svek eftersom den bestred monarkismen. När han konsekrerades till påve antog han namnet Paulus II.

Paulus påvering i förgyllt brons och bergkristall.

Han bekämpade nepotism samt utvecklade stor frikostighet och välgörenhet gentemot hjälpbehövande. Han utsträckte 1469 de redan på 1300-talet stadgade förordningarna om de så kallade annaterna genom införande av de så kallade kvindennierna.

Paulus grav i Peterskyrkan.

Han kunde inte fullfölja företrädarens (Pius II) korstågsplaner, eftersom han splittrade sina krafter i Italien, bland annat på bekämpande av rövarväsendet. Mot kardinalkollegiet visste han dock att upprätthålla påvemakten. Av humanisterna blev han illa omtalad, emedan han sprängde den "romerska akademien", som bestod av poeter och retorer; Catholic Encyclopedia anger emellertid att han inte var motståndare till humanismen eftersom han beskyddade universiteten, boktryckarkonsten, och själv samlade på klassisk konst. Att han upplöste "romerska akademien" berodde enligt samma källa på att den fostrade hedningar och rättfärdiggjorde moralisk degenerering.

Förgäves försökte han krossa Georg Pódiebrad och utrakvismen i Böhmen, samt att förena rysk-ortodoxa kyrkan med Rom. Han stödde Albanien och Skanderbeg finansiellt, men eftersom de kristna makthavarna inte kunde samarbeta, och eftersom det var oroligheter i Kyrkostaten, misslyckades han även med detta.

Paulus införde privilegiet att alla kardinaler fick bära den röda birettan. Han införde även firandet av flera karnevaler.

Paulus är begravd i Peterskyrkan.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.


Föregångare:
Pius II
Påve
1464–1471
Efterträdare:
Sixtus IV