Arabiska våren
| Arabiska våren | |
Protester runt om i arabvärlden.
|
|
| Plats | Mellanöstern Nordafrika |
|---|---|
| Datum | 18 december 2010 – pågående |
| Karaktär | Civil olydnad, civilt motstånd, demonstrationer, kravaller, självförbränningar, strejker, strid i bebyggelse |
| Syfte | Regimbyte, demokrati |
| Döda | +6 700[1] |
Arabiska våren,[2][3] är en serie av politiska protestyttringar i arabländer i Nordafrika och på Arabiska halvön som inleddes 2010, med krav på bland annat demokratiska reformer.
Det började den 18 december 2010 i Tunisien. Startpunkten till den arabiska våren anses vara när den arbetslöse akademikern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv efter polisens beslag av hans grönsaksvagn och som sedan ledde till den tunisiska revolutionen och som slutade med att landets president Zine El Abidine Ben Ali avgick. Massdemonstrationerna spred sig sedan vidare till andra länder i arabvärlden och var startskottet till omfattande förändringar i det politiska klimatet.
Förutom i Tunisien har demonstrationerna än så länge huvudsakligen ägt rum i Algeriet, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen och Syrien i allt större utsträckning. Mindre eller relaterade demonstrationer har också förekommit i Marocko, Mauretanien, Saudiarabien, Oman, Irak, Jordanien, Djibouti, Somalia, Sudan, Kuwait och Västsahara. Demonstrationer inspirerade av utvecklingen i arabvärlden har även nått Kurdistan, där det var förbjudet att demonstrera på 1:a maj med piskstraff som påföljd.[4]
Den arabiska våren kan ses som en modernare version av den franska revolutionen där Ludvig XVI tvingades avgå och senare avrättas.
Innehåll |
Bakgrund [redigera]
Under de senaste decennierna har levnadsstandarden och läskunnigheten, samt ett större antal som genomgår högre utbildning, förbättrat de påverkade ländernas HDI.[källa behövs] De flesta av ländernas regeringar har dock uppfattats som korrupta och auktoritära. Spänningen mellan strävan efter revolter och avsaknad av regeringsreformer kan ha varit bidragande faktorer till protesterna.[5][6][7]
Förändringar hittills [redigera]
- Tunisiens president Zine El Abidine Ben Ali har avgått och flytt i exil till Saudiarabien.
- Egyptens president Hosni Mubarak har avgått.
- Kung Abdullah II av Jordanien har bytt ut premiärminister Samir Rifai mot Marouf al-Bakhit och gett denne i uppdrag att genomföra demokratiska reformer i landet.
- Algeriets president Abdelaziz Bouteflika har tillsammans med sin regering beslutat att häva det undantagstillstånd som rått i landet sedan 1992 vilket skedde den 24 februari 2011.
- Kungahuset i Bahrain har utlovat dialog och demokratiska reformer.
- Sudans president Omar al-Bashir har lovat att han inte kommer att ställa upp för omval i landets nästa presidentval 2015.
- Sultanen av Oman, Qabus ibn Said, har lovat att höja minimilönen för landets privata sektor.
- Syriens president Bashar al-Assad har utlovat demokratiska reformer och att häva det undantagstillstånd i landet som varit i kraft sedan 1963. Detta skedde den 19 april 2011.
- Saudiarabiens kung Abdullah bin Abdul Aziz har utlovat höjda löner för landets offentliganställda och gett antydningar till vissa demokratiska reformer.
- Libyens ledare sedan 1969, Muammar al-Gaddafi, avled efter skadorna han fått efter strid med rebelltrupper 20 oktober 2011.
- Jemens vicepresident Abd Rabu Mansur Hadi valdes till president och ersatte Ali Abdullah Saleh den 25 februari 2012.[8]
Internationell respons [redigera]
Storbritanniens utrikesminister William Hague har krävt att de drabbade regeringarna upphör med att använda styrkor mot protestanter och för större demokratiska reformer.[9][10][11] Den 21 februari blev David Cameron, Storbritanniens premiärminister, den första ledaren i världen att besöka Egypten sedan det att Mubarak avsattes 10 dagar tidigare.[12]
Eftersom många av världens stora oljeproducenter ligger i Mellanöstern har oroligheterna lett till högre oljepriser. IMF reviderade sin prognos för 2011 års oljepriser till ett högre pris, och rapporterade också att matpriser kunde öka.[13] Därutöver har viss oro över Suezkanalen höjt priserna på skeppning och olja.[14] Även om det upprörde de berörda regeringarna, har Al Jazira uppmärksammats för det sätt som kanalen har täckt protesterna på.[15]
Se även [redigera]
- Tunisiska revolutionen 2010-2011
- Egyptiska revolutionen 2011
- Protesterna i Jordanien 2011
- Protesterna i Jemen 2011
- Protesterna i Algeriet 2011
- Protesterna i Djibouti 2011
- Protesterna i Bahrain 2011
- Libyska inbördeskriget 2011
- Protesterna i Marocko 2011
- Protesterna i Syrien 2011
Referenser [redigera]
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Arab Spring, 3 mars 2011.
- ^ ”At least 3,000 dead in Libya: rights group”. Sify news. 2 mars 2011. http://www.sify.com/news/at-least-3-000-dead-in-libya-rights-group-news-international-ldcxkhgggdh.html. (engelska)
- ^ ”Stora nyhetshändelser i fokus på utrikesdagen”. Dagens Nyheter. 19 maj 2011. http://www.dn.se/nyheter/utrikesdagen-2011/stora-nyhetshandelser-i-fokus-pa-utrikesdagen.
- ^ ”"Historisk förändring" i arabvärlden”. Svenska Dagbladet. 13 maj 2011. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/historisk-forandring-i-arabvarlden_6161623.svd.
- ^ ”Kurdistan: Militären stoppar protester”. SVT Rapport. 31 maj 2011. http://svtplay.se/v/2410860/rapport/kurdistan__militaren_stoppar_protester.
- ^ Korotayev, Andrey; Zinkina, Julia (2011). ”Egyptian Revolution: A Demographic Structural Analysis”. Middle East Studies Online Journal 2 (5): sid. 57-95. ISSN 2109-9618. http://cliodynamics.ru/index.php?option=com_content&task=view&id=276&Itemid=70. (engelska)
- ^ ”Uprisings in the Region and Ignored Indicators”. Payvand. 9 februari 2011. http://www.payvand.com/news/11/feb/1080.html. (engelska)
- ^ ”Révolte de la place Tahrir et "consensus de Pékin"”. Le Monde. 18 februari 2011. Arkiverad från originalet den 18 februari 2011. http://web.archive.org/web/20110218053155/http://www.lemonde.fr/idees/article/2011/02/17/revolte-de-la-place-tahrir-et-consensus-de-pekin_1481531_3232.html. (franska)
- ^ ”Hadi sworn in as Yemen's new president”. Al Jazeera. 25 februari 2012. http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2012/02/20122257134171112.html. (engelska)
- ^ ”Britain calls for Egypts new leaders to establish democracy”. The Telegraph. 12 februari 2011. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/egypt/8320207/Britain-calls-for-Egypts-new-leaders-to-establish-democracy.html. (engelska)
- ^ ”Hague: Iran must show restraint”. ITN. 14 februari 2011. Arkiverad från originalet den 15 februari 2011. http://web.archive.org/web/20110215082832/http://itn.co.uk/2300a2bcfca4df313291e0754945d051.html. (engelska)
- ^ Arnold, Adam (20 februari 2011). ”Hague Condemns 'Horrifying' Libyan Violence”. Sky News. http://news.sky.com/home/world-news/article/15937304. (engelska)
- ^ Watt, Nicholas (21 februari 2011). ”David Cameron arrives in Egypt to meet military rulers”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/politics/2011/feb/21/david-cameron-visits-egypt?CMP=twt_fd. (engelska)
- ^ Singleton, Sharon (17 februari 2011). ”Oil price rising to dangerous levels for economy”. Money. http://money.canoe.ca/money/business/canada/archives/2011/02/20110217-151716.html. (engelska)
- ^ Shadid, Anthony (17 februari 2011). ”Suez Canal Workers Join Broad Strikes in Egypt”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2011/02/18/world/middleeast/18egypt.html?_r=1. (engelska)
- ^ Campbell, Matthew (25 februari 2011). ”Al Jazeera Enrages Dictators, Wins Global Viewers With Coverage of Unrest”. Bloomberg. http://www.bloomberg.com/news/2011-02-25/al-jazeera-enrages-dictators-wins-global-viewers-with-coverage-of-unrest.html. (engelska)
