Arabiska våren

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Arabiska våren
Infobox collage for MENA protests.PNG
Protester runt om i arabvärlden.
Plats Mellanöstern
Nordafrika
Datum 18 december 2010 – pågående
Karaktär Civil olydnad, civilt motstånd, demonstrationer, kravaller, självförbränningar, strejker, strid i bebyggelse
Syfte Regimbyte, demokrati
Döda +6 700[1]
  Regeringen avsatt
  Långvariga upplopp och regeringsförändringar
  Protester och regeringsförändringar
  Större protester
  Mindre protester
  Inbördeskrig
  Icke-arabiska länder i liknande förlopp
En politisk teckning av Carlos Latuff som visar hur Egyptens president Hosni Mubarak drabbas av dominoeffekten från Tunisien.

Arabiska våren,[2][3] är en serie av politiska protestyttringar i arabländer i Nordafrika och på Arabiska halvön som inleddes 2010, med krav på bland annat regeringsavgångar, regimbyten och hos vissa demokratiska reformer, dock med skiftande resultat.

Det började den 18 december 2010 i Tunisien. Startpunkten till den arabiska våren anses vara när den arbetslöse akademikern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv efter polisens beslag av hans grönsaksvagn och som sedan ledde till den tunisiska revolutionen, också kallad jasminrevolutionen, och som slutade med att landets president Zine El Abidine Ben Ali avgick. Massdemonstrationerna spred sig sedan vidare till andra länder i arabvärlden och var startskottet till omfattande förändringar i det politiska klimatet.

Förutom i Tunisien har demonstrationerna än så länge huvudsakligen ägt rum i Algeriet, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen och Syrien i allt större utsträckning. Mindre eller relaterade demonstrationer har också förekommit i Marocko, Mauretanien, Saudiarabien, Oman, Irak, Jordanien, Djibouti, Somalia, Sudan, Kuwait och Västsahara. Demonstrationer inspirerade av utvecklingen i arabvärlden har även nått Kurdistan, där det var förbjudet att demonstrera på 1:a maj med piskstraff som påföljd.[4]

Den arabiska våren har jämförts med Revolutionerna i Östeuropa 1989.

En negativ effekt av den arabiska våren är ökad religionsförföljelse av kristna, exempelvis ökat våld av muslimska brödraskapet riktat mot kristna kopter i Egypten.[5][6]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Under de senaste decennierna har levnadsstandarden och läskunnigheten, samt ett större antal som genomgår högre utbildning, förbättrat de påverkade ländernas HDI.[källa behövs] De flesta av ländernas regeringar har dock uppfattats som korrupta och auktoritära. Spänningen mellan strävan efter revolter och avsaknad av regeringsreformer kan ha varit bidragande faktorer till protesterna.[7][8][9]

Förändringar hittills[redigera | redigera wikitext]

Internationell respons[redigera | redigera wikitext]

Storbritanniens utrikesminister William Hague har krävt att de drabbade regeringarna upphör med att använda styrkor mot protestanter och för större demokratiska reformer.[13][14][15] Den 21 februari blev David Cameron, Storbritanniens premiärminister, den första ledaren i världen att besöka Egypten sedan det att Mubarak avsattes 10 dagar tidigare.[16]

Eftersom många av världens stora oljeproducenter ligger i Mellanöstern har oroligheterna lett till högre oljepriser. IMF reviderade sin prognos för 2011 års oljepriser till ett högre pris, och rapporterade också att matpriser kunde öka.[17] Därutöver har viss oro över Suezkanalen höjt priserna på skeppning och olja.[18] Även om det upprörde de berörda regeringarna har Al Jazira uppmärksammats för det sätt som kanalen har täckt protesterna på.[19]

Arabiska våren i juli 2014[redigera | redigera wikitext]

Glädjeropen över den arabiska vårren är ett smärtsamt minne blott. Den omvälvning som inleddes i Tunisien, fortsatte till Egypten och Libyen och dog någonstans mellan Tahirtorget och en kulvert i Kadaffis hemort Sirte är på god väg att bli vårt århundrades – hittills – största geopolitiska händelse. / Csaba Bene Perlenberg i Sydsvenskan 2 juli 2014.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Arab Spring, 3 mars 2011.
  1. ^ ”At least 3,000 dead in Libya: rights group”. Sify news. 2 mars 2011. http://www.sify.com/news/at-least-3-000-dead-in-libya-rights-group-news-international-ldcxkhgggdh.html.  (engelska)
  2. ^ Stora nyhetshändelser i fokus på utrikesdagen”. Dagens Nyheter. 19 maj 2011. http://www.dn.se/nyheter/utrikesdagen-2011/stora-nyhetshandelser-i-fokus-pa-utrikesdagen. 
  3. ^ "Historisk förändring" i arabvärlden”. Svenska Dagbladet. 13 maj 2011. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/historisk-forandring-i-arabvarlden_6161623.svd. 
  4. ^ ”Kurdistan: Militären stoppar protester”. SVT Rapport. 31 maj 2011. http://svtplay.se/v/2410860/rapport/kurdistan__militaren_stoppar_protester. 
  5. ^ http://www.huffingtonpost.com/2013/06/21/religious-oppression-rises-arab-spring_n_3474747.html
  6. ^ http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/dec/23/persecution-christians-religion-editorial
  7. ^ Korotayev, Andrey; Zinkina, Julia (2011). ”Egyptian Revolution: A Demographic Structural Analysis”. Middle East Studies Online Journal 2 (5): sid. 57-95. ISSN 2109-9618. http://cliodynamics.ru/index.php?option=com_content&task=view&id=276&Itemid=70.  (engelska)
  8. ^ Maleki, Ammar (9 februari 2011). ”Uprisings in the Region and Ignored Indicators”. Payvand. http://www.payvand.com/news/11/feb/1080.html.  (engelska)
  9. ^ Révolte de la place Tahrir et "consensus de Pékin"”. Le Monde. 18 februari 2011. Arkiverad från originalet den 18 februari 2011. http://web.archive.org/web/20110218053155/http://www.lemonde.fr/idees/article/2011/02/17/revolte-de-la-place-tahrir-et-consensus-de-pekin_1481531_3232.html.  (franska)
  10. ^ http://edition.cnn.com/2013/08/29/world/meast/syria-iran-china-russia-supporters/
  11. ^ http://www.reuters.com/article/2013/05/31/us-syria-crisis-saudi-insight-idUSBRE94U0ZV20130531
  12. ^ ”Hadi sworn in as Yemen's new president”. Al Jazeera. 25 februari 2012. http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2012/02/20122257134171112.html.  (engelska)
  13. ^ Britain calls for Egypts new leaders to establish democracy”. The Telegraph. 12 februari 2011. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/egypt/8320207/Britain-calls-for-Egypts-new-leaders-to-establish-democracy.html.  (engelska)
  14. ^ ”Hague: Iran must show restraint”. ITN. 14 februari 2011. Arkiverad från originalet den 15 februari 2011. http://web.archive.org/web/20110215082832/http://itn.co.uk/2300a2bcfca4df313291e0754945d051.html.  (engelska)
  15. ^ Arnold, Adam (20 februari 2011). ”Hague Condemns 'Horrifying' Libyan Violence”. Sky News. http://news.sky.com/home/world-news/article/15937304.  (engelska)
  16. ^ Watt, Nicholas (21 februari 2011). ”David Cameron arrives in Egypt to meet military rulers”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/politics/2011/feb/21/david-cameron-visits-egypt?CMP=twt_fd.  (engelska)
  17. ^ Singleton, Sharon (17 februari 2011). ”Oil price rising to dangerous levels for economy”. Money. http://money.canoe.ca/money/business/canada/archives/2011/02/20110217-151716.html.  (engelska)
  18. ^ Shadid, Anthony (17 februari 2011). ”Suez Canal Workers Join Broad Strikes in Egypt”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2011/02/18/world/middleeast/18egypt.html?_r=1.  (engelska)
  19. ^ Campbell, Matthew (25 februari 2011). ”Al Jazeera Enrages Dictators, Wins Global Viewers With Coverage of Unrest”. Bloomberg. http://www.bloomberg.com/news/2011-02-25/al-jazeera-enrages-dictators-wins-global-viewers-with-coverage-of-unrest.html.  (engelska)