Västsahara

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 24°N 14°V / 24°N 14°V / 24; -14

الصحراء الغربية
As-Ṣaḥrā' al-Ġarbiyyah
Flagga Statsvapen
ValspråkFrihet - Enighet - Demokrati
Nationalsång: Yābaniy Es-Saharā
Huvudstad Al-Ayun (inofficiellt)
Största stad Al-Ayun
Officiellt språk Arabiska
Statsskick
 -  President Mohammed Abdelaziz
(i exil)
 -  Regeringschef Abdelkader Taleb Oumar
(i exil)
Självständighet från Spanien 
 -  Deklarerad 27 februari 1976 
 -  Erkänd Ockuperat av Marocko 
Area
 -  Totalt 266 000 km2 (78:e)
 -  Vatten (%) försumbart
Befolkning
 -   års uppskattning 507 160 (uppsk 2011)
 -  Befolkningstäthet 1,9/km2 (uppsk 2011)
Valuta Marockansk dirham (MAD)
Tidszon UTC
Topografi
 -  Högsta punkt ej namngiven plats, 805 m ö.h.
Nationalitetsmärke WSA
Landskod EH, ESH
Landsnummer 212 (som Marocko)

Västsahara, tidigare Spanska Sahara (eller Saguia el Hamra y Río de Oro), är ett geografiskt område i Saharaöknen söder om Marocko i norra Afrika. Området är enligt FN ett icke-självstyrande område[1] som ska avkoloniseras.[2]

Befrielserörelsen Polisario Front (Folkfronten för befrielse av Saguia el Hamra och Rio de Oro) bildades 1973 med befrielse från den spanska kolonialismen som mål. Sedan november 1975 ockuperas Västsahara till stora delar av Marocko. Angränsande länder är, förutom Marocko, Algeriet och Mauretanien. Internationella Domstolen i Haag avvisade 1975 Marockos anspråk på Spanska Sahara (Västsahara)[3]. Inget land erkänner idag Marockos rätt till Västsahara. Den västsahariska staten SADR (eng. Saharawi Arab Democratic Republic) utropades 27 februari 1976, när de sista spanska trupperna lämnade området. 84 stater har erkänt Västsahara, dock inget EU-land. 1991 skulle en FN-ledd folkomröstning om Västsaharas självständighet ha ägt rum som ett led i avkoloniseringen, men Marocko har förhindrat den. Sedan 2004 motsätter sig Marocko helt ett självständigt Västsahara. En stor del av Västsaharas befolkning bor sedan ockupationen 1975 i flyktingläger i Algeriet.

Västsahara har en av världens största fosfatfyndigheter, rika fiskevatten, flera mineraler och möjligen olja samt naturgas.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den stora majoriteten av de ursprungliga invånarna i Västsahara tillhör ett arabiskt nomadfolk, som levt i området i århundraden och som har en egen kultur och språk, hassania. Detta språk talas också i Mauretanien.

Spanien tilldelades och koloniserade området 1884 vid den så kallade Berlinkonferensen.

FN antog 1960 den så kallade Avkoloniseringsdeklarationen[4]. År 1963 sattes Spanska Sahara upp på FN:s Fjärde utskotts[5] lista över områden som ska avkoloniseras, det vill säga befolkningen har rätt till självbestämmande och självständighet.

1973 bildades Front Polisario (Frente Popular para la Liberación de Saguia El Hamra y Rio de Oro) med syfte att genom väpnad kamp befria territoriet från spansk kolonialism.

Spanien genomförde en folkräkning 1974 men inte någon folkomröstning. År 1975 gjorde Marocko och Mauretanien anspråk på området. FN hänsköt då frågan till Internationella domstolen i Haag, som meddelade att västsaharierna har rätt till självbestämmande och självständighet. Marockos och Mauretaniens anspråk på området avvisades alltså.

1975 befann sig Spanien i ett politiskt känsligt läge med en döende Francisco Franco. Genom ett hemligt avtal, det så kallade Madridavtalet[6], överlämnade Spanien kolonin till Marocko och Mauretanien. De spanska trupperna lämnade Spanska Sahara samtidigt som Marocko och Mauretanien invaderade landet. Spanien hade inte fullföljt sitt uppdrag att avkolonisera Spanska Sahara. Marocko annekterade de norra två tredjedelarna av Västsahara, Mauretanien den södra tredjedelen.

Den 27 februari 1976, när de sista spanska trupperna hade lämnat området, utropade västsaharierna formellt Västsahara. Statens president är idag Mohammed Abdelaziz.

Polisario hade 1975 två uppgifter; att ta hand om den flyende västsahariska befolkningen och att samtidigt bekämpa den marockanska och mauretanska invasionen. Efter bland annat napalmbombningar av marockanskt flyg upplät Algeriet ett område för flyktingarna nära gränsen till Västsahara, där de fortfarande bor kvar.

1979 slöt Mauretanien fred med Polisario och erkände senare den västsahariska staten. Större delen av Västsahara kontrollerades nu av Marocko.

Under 80-talet pågick ett ställningskrig mellan den marockanska armén och Polisario. Marocko byggde 1981-1987 en cirka 200 mil lång minerad och radarövervakad sandmur som bevakas av den marockanska armén. Syftet var att utestänga Polisario från attacker.

1988 presenterade FN och OAU (Afrikanska enhetsorganisationen) en så kallad Settlement Plan, en avkoloniseringsplan i tre delar; eldupphör, uppdatering av en röstlängd byggd på spanjorernas folkräkning och folkomröstning om självständighet för Västsahara. Både Marocko och Polisario accepterade planen. 1990 etablerades FN-styrkan MINURSO som skulle genomföra och övervaka folkomröstningen[7]. 1991 proklamerades eldupphör. Folkomröstningen skulle äga rum i januari 1992. Den har ännu inte ägt rum. Marocko har på olika sätt förhindrat den och har i strid med Settlement Plan fört in tusentals marockanska bosättare i området. Från 2004 vägrar Marocko att acceptera ett självständigt Västsahara som ett alternativ i en folkomröstning och hävdar i stället att begränsat självstyre, autonomi, skulle vara en lösning. Polisario förkastar detta med hänvisning till FN:s avkoloniseringsbeslut och därmed rätten till självbestämmande och självständighet.

FN:styrkan MINURSO:s mandat förlängs varje år men är en av få fredsbevarande styrkor som saknar mandat att övervaka och rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna. 2013 var ett sådant utökat mandat på väg att röstas igenom i säkerhetsrådet, men USA drog tillbaka sitt förslag.

Framtid[redigera | redigera wikitext]

Marocko har sitt starkaste politiska stöd hos Frankrike, som med sin plats som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd kan använda sin vetorätt för att förhindra ett kraftfullare ingripande från FN i Västsaharafrågan. Denna blockering i säkerhetsrådet har inneburit ett stiltje i hela avkoloniseringsprocessen. EU har dessutom knutit Marocko nära sig genom att ge landet så kallad "advanced status" och stora ekonomiska bidrag.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Västsahara
  • Lägsta punkt: Sebjet Tah, 55 meter under havet
  • Naturtillgångar: fiske, fosfat, järnmalm; flera internationella bolag har letat efter olja.

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Större delen av Västsahara består av platt, stenig öken, även om vissa områden har berg och/eller sanddyner. Delar av området har tidigare varit havsbotten, och är därför täckt med fossiler. Växtligheten är mycket sparsam och består främst av tåliga träd och buskar, vilka sprider sig efter regn. Djurlivet begränsas främst till smådjur och fåglar.

I Västsahara råder ett hett och torrt ökenklimat där regn är sällsynt. Kalla havsvindar ger dimma och kraftig dagg. Under vintern och våren kan den heta, torra, sandmättade sirocco-vinden förekomma, och harmattan-vinden som också är sandmättad finns 60% av tiden.

Västsaharas miljöproblem är bland annat färskvattenbrist och avsaknad av odlingsbar mark, men västsaharier och internationella grupper varnar också för snabb utfiskning av Västsaharas vatten, av marockanska och europeiska fiskeflottor. All elektricitet produceras av fossila bränslen. Stora områden är ofarbara på grund av landminor, klusterbomber och oexploderad ammunition, som blivit kvar sedan kriget eller ingår i den marockanska mur som delar landet i två delar.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Marockos överhöghet över Västsahara är alltså inte erkänd av FN och världssamfundet, men landet har ändå delat in området i regioner på samma sätt som det egentliga Marocko. I norr (regionen Guelmim-Es-Smara) löper dessa regioner in i södra Marocko, vilket gör att det från marockansk sida inte finns någon klar gränslinje mellan Marocko och Västsahara. Västsaharas egna indelning är i provinserna Boujdour, Es Semara, Laayoune och Oued el Dahab.

Invånarantalet för hela Västsahara är osäkert. I den ockuperade delen finns förutom västsaharier, marockanska bosättare och militärer.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Västsahara är rikt på naturresurser. Här finns bland annat fosfat, järn, koppar, uran, rika fiskebankar och troligen olja. Det är dock endast fosfat som i dagens läge utvinns av mineralerna. 2002 slöt Marocko ett avtal med ett amerikanskt och ett franskt oljebolag om oljeletning i västsahariska vatten, vilket ledde till stora protester. FN:s dåvarande rättschef svensken Hans Corell lämnade då på uppdrag ett så kallat ”legal advise” till säkerhetsrådet[8]. Där sägs bland annat att exploatering av västsahariska naturresurser endast kan ske med västsahariernas vilja och till deras vinning.

Vinsten av exploateringen och försäljningen av fosfat, fisk och sand hamnar till största del i marockanska händer.

De främsta inkomstkällorna är fiske, fosfatgruvor och nomadernas djurhållning. Det mesta av maten måste importeras. All handel och andra ekonomiska aktiviteter är under Marockos regerings kontroll. Inkomster och levnadsstandard i Västsahara är väsentligt lägre än i Marocko. EU-kommissionen skrev på ett nytt fiskeavtal, i juli 2013, med Marocko som innebar att fartyg från EU-länder skulle få fiska i det ockuperade Västsaharas vattnet. Enligt folkrättsexperter bryter detta mot internationell rätt. Sverige har konsekvent röstat nej mot detta och tidigare fiskeavtal mellan EU och Marocko.

Västsahara och omvärlden[redigera | redigera wikitext]

Västsahara (härmed avses den av Polisario utropade staten (SADR) har erkänts som ett självständigt land av 84 stater, varav c:a 20 stater har dragit tillbaka sina erkännanden. Afrikanska Unionen, i vilken samtliga afrikanska länder utom Marocko är med, har erkänt Västsahara.

Inget land har erkänt Marockos rätt till Västsahara, men Frankrike stöder Marocko politiskt. Även USA och Spanien har gett ett politiskt stöd till Marocko. EU har sedan länge ett partnerskapsavtal med Marocko och beviljade landet ”advanced status” 2008. Marocko får stort ekonomiskt stöd av EU[9]. 2006 slöts ett fiskeavtal mellan EU och Marocko, där de fiskerika västsahariska vattnen inte var uteslutna. Internationella folkrättsjurister påpekar att detta bryter mot internationell lag. Sverige var det enda land som röstade emot avtalet. 2011 stoppade EU-parlamentet en förlängning av fiskeavtalet. Ett liknande fiskeavtal röstades dock igenom av EU-parlamentet 2013.

Västsahara får sitt största stöd av Algeriet och länder som har erkänt SADR, som är fullvärdig medlem i Afrikanska Unionen, där Marocko inte ingår.

Sverige och Västsahara[redigera | redigera wikitext]

Sverige anser att FN bör spela en central roll i ansträngningarna att lösa konflikten om Västsahara, och att en lösning bör ha sin grund i folkrätten och respekten för västsahariernas rätt till självbestämmande[10]. Sverige är biståndsgivare till de västsahariska flyktingarna. I EU:s jordbruks- och fiskeutskott 2006 röstade Sverige som ensam medlemsstat nej till ett fiskeavtal mellan EU och Marocko. Sverige ansåg att avtalet hade brister i folkrättsligt hänseende och att västsahariska fiskevatten inte skulle ingå i avtalet. Samma beslut fattade Sverige när ett nytt fiskeavtal var aktuellt 2011.

2009 fick en av Västsaharas mest kända människorättsaktivister, Brahim Dahane, det svenska Anger-priset, som utdelades av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, för att han med fredliga medel riskerat sitt eget liv i kampen för mänskliga rättigheter[11].

I december 2012 togs ett beslut i riksdagen om att Sverige ska erkänna den västsahariska staten SADR[12]. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna stod bakom förslaget. Den svenska regeringen är dock emot ett erkännande, hänvisar till kriterierna för erkännande av stater och har därmed gått emot riksdagens beslut.

Flyktinglägren[redigera | redigera wikitext]

I samband med att Marocko och Mauretanien invaderade Västsahara 1975 flydde tiotusentals västsaharier till Algeriet, där de fortfarande bor i öknen i flyktingläger i närheten av den algeriska staden Tindouf men på ett eget kontrollerat område. Idag uppskattas de västsahariska flyktingarna vara omkring 160 000.

De västsahariska flyktingarna är helt beroende av bistånd från det internationella samfundet för sin överlevnad. Nya generationer föds i flyktinglägren. De bor i ett område av Saharas öken som aldrig har varit bebodd. Tillvaron är svår med mycket heta somrar och kalla vinternätter. De västsahariska flyktingarna är helt beroende av bistånd från det internationella samfundet för sin överlevnad. FN:s WFP (World Food Programme) och UNHCR (FN:s flyktingkommissarie) organiserar delar av biståndet, men administrationen sköts av Polisario. Nya generationer föds i flyktinglägren. I flyktinglägren finns utbildning för alla barn och ungdomar i minst sex år. För vidare studier fortsätter många studera i Algeriet. Sjukhus och vårdinrättningar finns också i flyktinglägren men det råder ständigt brist på det mesta.

Muren[redigera | redigera wikitext]

En minerad, radarövervakad och militärt bevakad mur delar Västsahara i två delar från nord till syd. Muren, som byggdes 1981-1987 av Marocko, är byggd av sand och grus, cirka 200 mil lång och går i nordsydlig riktning; Marocko byggde den för att utestänga Polisario under kriget. Cirka två tredjedelar (västerut, mot havet till) inklusive alla större städer, fosfatgruvan Bou Craa, fisket och grönsaksodlingar vid Dakhla kontrolleras av Marocko. Flera miljoner minor, klusterbomber och oexploderad ammunition täcker området längs muren och orsakar stor skada på djur och människor.

Befriat område[redigera | redigera wikitext]

Polisarios tredjedel i öst är till stora delar obebodd, men många nomadiserade västsaharier har sina kamelhjordar här. Här finns också oasen och tidigare handelsplatsen Tifariti, där FN-styrkan MINURSO har en av sina förläggningar. Polisarios kongresser har ägt rum i Tifariti de senaste åren.

Ockuperat område[redigera | redigera wikitext]

Marocko har i strid med FN-resolutioner och avtal lockat tusentals marockaner att bosätta sig i den ockuperade delen av Västsahara. Idag är västsaharierna i minoritet och behandlas som andra klassens invånare med svårigheter att få arbete och drägliga bostäder.

Västsaharier som fredligt och öppet uttalar sig för självständighet för Västsahara, eller endast för en folkomröstning om framtiden, riskerar att misshandlas och fängslas. De marockanska myndigheterna förbjuder möten eller sammankomster handlar om självständighet. Polisen använder ofta brutalitet för att bryta upp möten och sittdemonstrationer.

Försök av västsaharier att demonstrera mot ockupationen har mötts med långa fängelsedomar. Cirka 500 västsaharier är fortfarande "försvunna" sedan 1980-talet, sedan de förts bort av marockansk polis eller militär. Stora protester mot Marockos ockupation förekom 1999 och 2005, men slogs ned av kravallpolis.

Rättegångsobservatörer från bland annat svenska delen av Internationella Juristkommissionen har rapporterat från rättegångar som varit mer eller mindre rättsvidriga.[13]

2010 byggde cirka 20.000 västsaharier upp ett protesttältläger, Gdeim Izik, utanför huvudstaden El Aaiún. De krävde bostäder, arbete, stopp för marginalisering samt stopp för stöld av naturresurser. Efter en månad stormade marockansk polis och militär lägret, som förstördes. Hundratals västsaharier greps. Många misshandlades. I februari 2013, efter två år i fängelse i väntan på rättegång, dömdes 25 västsaharier av en militärdomstol till livstid, 30, 25 och två års fängelse. De var anklagade för mord på 11 poliser. Enligt internationella observatörer användes erkännande under tortyr som bevismaterial. Robert F.Kennedy Center for Justice and Human Rights kom med en rapport 2012[14]. 2013 kom FN:s rapportör om tortyr med en rapport om förhållandena i Marocko och Västsahara, där bland annat tortyr mot västsaharier bekräftades.[15]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Västsaharas ursprungliga befolkning tros vara invandrade araber från området runt Jemen, men har senare blandats upp av afrikaner från södra Afrika.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Non-Self-Governing Territories”. United Nations. http://www.un.org/en/decolonization/nonselfgovterritories.shtml. Läst 2012-10-29. 
  2. ^ http://www.un.org/en/ga/search/view_doc.asp?symbol=A/RES/2072%28XX%29&Lang=E&Area=RESOLUTION
  3. ^ http://www.icj-cij.org/docket/files/61/11693.pdf
  4. ^ http://www.un.org/en/decolonization/declaration.shtml
  5. ^ http://www.un.org/en/ga/fourth/index.shtml
  6. ^ https://en.wikipedia.org/wiki/Madrid_Accords
  7. ^ http://www.un.org/en/peacekeeping/missions/minurso/  
  8. ^ http://www.un.org/ga/search/view_doc.asp?symbol=S/2002/161
  9. ^ http://ec.europa.eu/europeaid/where/neighbourhood/country-cooperation/morocco/morocco_en.htm
  10. ^ http://www.regeringen.se/sb/d/2688/a/19643
  11. ^ http://www.levandehistoria.se/fakta-fordjupning/manskliga-rattigheter/anger-priset/pristagare/2009-brahim-dahane
  12. ^ http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/Arenden/201213/UU8/
  13. ^ http://www.icj-sweden.org/wp-content/uploads/2012/02/Trial-Observations-in-Western-Sahara-Reports-and-Legal-Analysis.pdf
  14. ^ http://rfkcenter.org/images/attachments/article/1703/Final091012.pdf
  15. ^ http://www.ohchr.org/Documents/HRBodies/HRCouncil/RegularSession/Session22/A-HRC-22-53-Add-2_en.pdf

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]