Asiatisk elefant

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Asiatisk elefant
Status i världen: Starkt hotad[1]
Hjord av asiatiska elefanter i Jim Corbett nationalpark, Indien.
Hjord av asiatiska elefanter i Jim Corbett nationalpark, Indien.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Elefantdjur
Proboscidea
Familj Elefanter
Elephantidae
Släkte Elephas
Art Asiatisk elefant
E. maximus
Vetenskapligt namn
§ Elephas maximus
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Utbredningsområde
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Den asiatiska elefanten (Elephas maximus) är ett däggdjur i familjen elefanter och idag den enda arten i sitt släkte. Den har en kroppslängd upp till 6,5 meter och når en vikt upp till 5,5 ton. Arten förekommer i flera från varandra skilda populationer från norra Indien till Sri Lanka och österut till Sydostasien. Den asiatiska elefanten är närmare släkt med de utdöda mammutarna än med de afrikanska elefanterna. Individer av honkön bildar större hjordar tillsammans med sina ungar medan hannar lever i mindre ungkarlsgrupper eller helt ensamma. Hannar jagades tidigare hårt för elfenbenets skull, idag är det största hotet levnadsområdets omvandling till jordbruksmark och boplatser. Flera asiatiska elefanter jobbar i människans tjänst som rid- eller lastdjur.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Närbild på ögat.

Den asiatiska elefanten är något mindre än de afrikanska arterna och har mindre öron. Arten når en mankhöjd mellan 2 och 3,5 meter samt en vikt mellan 2 000 och 5 500 kilogram. Ryggen är i motsats till ryggen hos de afrikanska arterna böjd uppåt. Vid snabelns spets finns en utväxt som påminner om ett finger (hos afrikanska elefanter finns två). Asiatisk elefant har 5 tår vid de främre extremiteterna och 4 till 5 vid de bakre extremiteterna. Långa full utvecklade betar förekommer bara hos hannarna, honor har endast rudimentära betar eller inga alls.[2] Hos underarten Elephas maximus maximus som förekommer på Sri Lanka har bara var tionde hanne betar.

Individerna når en kroppslängd upp till 6,5 meter och därtill kommer en cirka 150 centimeter lång svans som har 33 svanskotor.[3]

Utbredning och underarter[redigera | redigera wikitext]

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Vilda individer av den asiatiska elefanten förekommer på gräsmarker, i tropiska regnskogar, i skogar som släpper löv samt i buskmarker.[1] Tre underarter är godkända.[3]

I Kina finns arten endast i de sydligaste delarna av Yunnan kvar, i Bangladesh finns bara en isolerad population på Chittagong kullarna, i Indien är den vilda populationen främst begränsade på fyra isolerade områden:[4]

Forskningshistoria[redigera | redigera wikitext]

Den asiatiska elefanten beskrevs av Carl von Linné efter en individ från Ceylon (idag Sri Lanka), i Systema Naturae fick den 1758 det vetenskapliga namnet Elephas maximus.[7] Den indiska populationen beskrevs 1798 av Georges Cuvier som en självständig art med namnet Elephas indicus.[8] Även populationen på Sumatra och andra sydostasiatiska öar ansågs i början som en självständig art, Coenraad Jacob Temminck gav den 1847 det vetenskapliga namnet Elephas sumatranus.[9] Frederick Nutter Chasen klassificerade 1940 alla tre populationer som underarter till en enda art.[10]

Populationen på Borneo beskrevs 1950 av Paules Edward Pieris Deraniyagala som den fjärde underarten, E. m. borneensis. Aktuella taxonomiska avhandlingar betraktar underarten tills vidare identisk med E. m. sumatranus,[11] trots allt förekommer den i flera publikationer som självständig underart.[12]

Ytterligare två utdöda underarter blev beskrivna, E. m. asurus och E. m. rubridens.[1]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Två ungdjur av asiatisk elefant.
Närbild på hannens betar.

Den asiatiska elefanten är främst aktiv mellan skymningen och gryningen, under dagens hetaste timmar vilar djuret. För att komma åt födan som utgörs av gräs, löv, kvistar och trädens bark utför arten långa vandringar. Vanligen går de långsamma med 6,5 km/h men när de känner sig hotade kan de springa med 48 km/h. Ibland uppsöker asiatiska elefanter odlingsmark där de äter ris, sockerrör eller bananer. Växtdelarna plockas med hjälp av snabeln och förs till munnen. En vuxen asiatisk elefant äter per dag omkring 150 kg föda. Dessutom uppsöker de minst en gång per dag en vattenansamling.[3]

Honor och ungdjur lever i hjordar som bildas vanligen av 8 till 30 individer. Fram till 1800-talet observerades hjordar med upp till 100 individer. Alla individer i hjorden är släkt med varandra, de är alltså mödrar, systrar, döttrar och söner (fram till 8 års ålder). Den äldsta honan vaktar över flocken så att ingen individ kommer för långt bort. Kommunikationen sker genom trumpetande med hjälp av snabeln. Äldre hannar lever främst ensamma och unga könsmogna hannar bildar små flockar. När honorna är parningsberedda söker hannarna för flera månader anslut till en hjord med honor. Det finns inga särskilda parningstider och därför finns i 40 procent av hjordarna minst en hanne. Hannarna är inte aggressiva mot varandra och så förekommer ofta flera hannar i samma hjord, vanligen har bara den dominerande hannen rätten att para sig.[13]

Dräktigheten varar i genomsnitt 640 dagar (18 till 22 månader) och sedan föds vanligen ett enda ungdjur. Att en hona är dräktig syns vanligen först kort före födelsen. Kalven väger vid födelsen cirka 100 kg, har en längd omkring 80 cm och är täckt med en päls av bruna hår. Kort efter födelsen kan kalven gå på sina egna ben. Ungdjuret diar inte bara sin egen mor utan försöker få mjölk från olika honor i hjorden. När ungdjuret diar används munnen, inte snabeln. Efter ungefär 6 månader börjar kalven med fast föda men den avvänjas vanligen under andra levnadsåret. Hannar måste lämna sin hjord när de är sju eller åtta år gamla. De letar sedan efter anslut till en flock med unga hannar eller till en ensam vuxen hanne. Honor stannar hela livet i samma hjord. Sin fulla storlek når asiatiska elefanter efter 15 till 17 år. Hannar parar sig ungefär efter tjugo år för första gången, honor får sin första kalv efter fjorton år (tidigast efter nio år). Den kortaste tiden mellan två födslar är 2,5 år och den längsta 8 år.[3]

Livslängden i naturen är vanligen 60 år, under goda förhållanden upp till 80 år. Den äldsta kända individen levde i Taipeis zoo och blev 86 år gammal.[14][15]

Utvecklingshistoria[redigera | redigera wikitext]

Mammutar är utdöda släktingar till den asiatiska elefanten.

Enligt de aktuella forskningsrönen utgör släktet Elephas systergruppen till mammutarna (Mammuthus). Den asiatiska elefanten är alltså närmare släkt med mammutar än med de afrikanska elefanterna (Loxodonta). Elephas och Mammuthus sammanfattas i en släktgrupp (tribus) Elephantini som utgör systergruppen till släktet Loxodonta.[16]

Tidiga medlemmar av släktet Elephas som till exempel Elephas ekorensis levde under pliocen i Afrika. Genom arten Elephas hysudricus som vandrade till Asien utvecklades den moderna asiatiska elefanten (Elephas maximus). Ibland listas flera utdöda arter av släktet Elephas i undersläktet Palaeoloxodon som av vissa zoologer får status som ett självständigt släkte.[17]

Vid slutet av pleistocen hade den asiatiska elefanten ett utbredningsområde som sträckte sig från Iran över Sydasien till Sydostasien och Kina. Fossil hittades även i Irak och Syrien men de tillhör kanske en utdöd art. Denna utbredning blev ungefär konstant fram till några hundra år före Kristus, sedan började artens tillbakagång. I Kina utrotades de flesta populationerna mellan 1100-talet och 1600-talet.[4]

Asiatisk elefant och människor[redigera | redigera wikitext]

Asiatiska elefanter i människans tjänst[redigera | redigera wikitext]

George Curzon som var generalguvernörer och vicekung i Indien och hans hustru Mary på en asiatisk elefant i Delhi. Elefanten med namnet "Lakshman Prasad" tillhörde Maharadjan av Benares.

De tidigaste tecken om försök att domesticera asiatiska elefanter är ristningar på sigill som hittades i Indus dalgång och som daterades till 3000 före Kristus. Flera klassiska avhandlingar som Rig Veda från 2000 till 1500 före Kristus, Upanishaderna från 900 till 600 före Kristus och Gajasastra (sanskrit för elefantläran) från 600 till 500 före Kristus berättar hur elefanter fångas och skolas. Individerna användes bland annat för att fälla träd och för att bära timmerstockarna genom skogen.[4]

I det mytologiska eposet Mahabharata nämns för första gången asiatiska stridselefanter, även om det är en tvivelaktig historisk källa. Där berättas om bröderna Pandavas som 1100 före Kristus strider mot sina kusiner från elefanternas rygg.[18] Dokumenterade är däremot att fursten Poros använde sig av en falang stridselefanter mot Alexander den store under slaget vid floden Jhelum. Slaget ägde rum 326 före Kristus och vanns av Alexander.[19]

Senare brukades asiatiska elefanter utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, till exempel kring Medelhavet. Hannibals stridselefanter var däremot nästan uteslutande afrikanska elefanter, bara för hans egen elefant antas att det var en asiatisk elefant.[20]

Under 1500-talet importerades många asiatiska elefanter av portugisiska kungar som hade kolonier i sydöstra Asien. Elefanterna användes bland annat för att imponera före andra europeiska monarker och som diplomatiska gåvor. En av de mera kända individer var elefanten Hanno som skänktes till påven Leo X.[21] En annan var Abul-Abbas, den första elefanten i medeltida Nordeuropa som gavs som gåva till Karl den store av Franken år 802.[22] Den första asiatiska elefanten som kom till Sverige 1804 blev orsak till upploppet i Skänninge.[23]

Även i Asien har "avel" i egentlig mening börjat först under 1960-talet och således kan man inte använda begreppet domesticerad på elefanter, vilket ibland felaktigt förekommer i litteraturen. Begreppet domesticering förutsätter en av människor kontrollerad avel och urval av avelsdjur under så lång tid, att människan förmår ändra fysiska och psykiska karaktärer efter sitt behov, med andra ord för en art som elefant tar det hundratals år, och de nuvarande "tama" elefanterna har man som mest förökat i fem generationer.

Hot och skyddsåtgärder[redigera | redigera wikitext]

Liksom de afrikanska arterna jagades den asiatiska elefanten tidigare intensiv för elfenbenets skull. Idag är däremot levnadsområdets omvandling till jordbruksmark och boplatser det största hotet mot arten.[1] I vissa regioner äter domesticerade vattenbufflar hela grästäcket så att inget blir kvar för elefanterna.

IUCN uppskattar hela beståndet av vilda individer med upp till 50 000 individer men tillägger att det enbart är en grov gissning. Cirka 50 procent av populationen förekommer på den indiska subkontinenten och ytterligare 40 procent på andra delar av det sydostasiatiska fastlandet, resten lever på Sri Lanka och andra öar i Sydostasien. Då populationen fortfarande minskar listas arten som starkt hotad (endangered).[1]

Antalet "tama" individer ligger ungefär vid 15 000. Som det beskrevs tidigare behövs alltid nya vilda individer som skolas för olika uppgifter. Behovet är idag obetydlig för den vilda populationen. I Thailand fanns omkring 1900 cirka 100 000 asiatiska elefanter i tjänst, antalet ligger idag vid 4 000. De flesta asiatiska elefanterna (cirka 5 500 individer) jobbar idag i Burma på grund av landets låga tekniska standard.

Den asiatiska elefanten listas i appendix I av CITES.[1] Handel och transfer av levande individer eller av kroppsdelar är förbjuden om det inte finns tillstånd av de ansvariga nationella myndigheterna.[24]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 22 mars 2011.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 19 mars 2011.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Choudhury, A., Lahiri Choudhury, D.K., Desai, A., Duckworth, J.W., Easa, P.S., Johnsingh, A.J.T., Fernando, P., Hedges, S., Gunawardena, M., Kurt, F., Karanth, U., Lister, A., Menon, V., Riddle, H., Rübel, A. & Wikramanayake, E. 2008 Elephas maximus Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 21 November 2010.
  2. ^ Shoshani, J. (2006) Taxonomy, Classification, and Evolution of Elephants In: Fowler, M. E., Mikota, S. K. (ed.) Biology, medicine, and surgery of elephants. pp 3–14. Wiley-Blackwell. ISBN 0813806763
  3. ^ [a b c d] Shoshani, J., Eisenberg, J. F. (1982) Elephas maximus. Mammalian Species 182: sid. 1–8.
  4. ^ [a b c] Sukumar, R. (1993) The Asian Elephant: Ecology and Management Andra upplaga. Cambridge University Press. ISBN 052143758X
  5. ^ Choudhury, A. U. (1999) Status and Conservation of the Asian elephant Elephas maximus in north-eastern India. Mammal Review 29: 141–173.
  6. ^ Vidya, T. N. C., Fernando, P., Melnick, D. J., Sukumar, R. (2005) Population differentiation within and among Asian elephant (Elephas maximus) populations in southern India. Heredity (2005) 94: 71–80
  7. ^ Linnaei, C. (1760) Elephas maximus In: Caroli Linnæi Systema naturæ per regna tria naturæ, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Halae Magdeburgicae. Page 33
  8. ^ Cuvier, G. (1798) Tableau elementaire de l’histoire naturelle des animaux. Baudouin, Paris
  9. ^ Temminck, C. J. (1847) Coup-d'oeil général sur les possessions néerlandaises dans l'Inde archipélagique. Tome second. A. Arnz and Comp., Leide
  10. ^ Chasen, F.H. (1940) A handlist of Malaysian mammals. Bulletin of the Raffles Museum 15: iii–209
  11. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Elephas maximus
  12. ^ Fernando P, Vidya TNC, Payne J, Stuewe M, Davison G, et al. (2003) DNA Analysis Indicates That Asian Elephants Are Native to Borneo and Are Therefore a High Priority for Conservation. PLoS Biol 1(1): e6
  13. ^ Ciszek, D. 1999 Elephas maximus på Animal Diversity Web (engelska), besökt 22 mars 2011.
  14. ^ Guinness World Records 2007, Bibliographisches Institut, Tyska upplaga, Mannheim 2006
  15. ^ New York Times: World's Oldest Elephant, 86, Is Dead (23 februari 2003)
  16. ^ Kladogram för familjen Elephantidae
  17. ^ Kladogram för släktet Elephas
  18. ^ Kisari Mohan Ganguli (1883-1896) The Mahabharata of Krishna-Dwaipayana Vyasa. Bharata Press, Calcutta. Book 16 Mausala-parva. tredje avsnitt och sjunde avsnitt
  19. ^ Gehrke, H.-J. (1996) Alexander der Grosse (tyska) C.H.Beck, München. ISBN 340641043X
  20. ^ Nossov, Konstantin War Elephants (2008) ISBN 978-1-84603-268-4
  21. ^ Silvio A. Bedini: The Pope’s Elephant. Carcanet, Manchester 1997, ISBN 1-85754-277-0
  22. ^ Kistler, John M.; Lair, Richard (2006). War elephants. Greenwood Publishing Group. Sid. 187–188. ISBN 0-275-98761-2. http://books.google.co.uk/books?id=Y0sqI1fxfnMC 
  23. ^ Wåhlberg, P.A.: Cirkus i Sverige, 1992, ISBN 91-7798-591-5
  24. ^ Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora (1979) Text of the Convention. Article III: Regulation of Trade in Specimens of Species Included in Appendix I. Signed at Washington, D.C., on 3 March 1973; Amended at Bonn, on 22 June 1979
  • Elvin, Mark. (2004) (på eng). The retreat of the elephants: an environmental history of China. New Haven: Yale University Press. Libris 9068892. ISBN 0-300-10111-2 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]