Boeing B-17 Flying Fortress

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om Boeing B-17. För flygplanet som i svenska flygvapnet hade beteckningen B 17, se Saab 17.
Boeing B-17G Flying Fortress
B-17
Beskrivning
Typ Tungt bombplan
Besättning 10
Första flygning 28 juli 1935
Tillverkare Boeing
Data
Längd 22,66 m
Spännvidd 31,62 m
Höjd 5,82 m
Vingyta 131,92 m²
Vingprofil NACA 0018 / NACA 0010
Sidoförhållande 7,57
Tomvikt 16 391 kg
Max. startvikt 29 700 kg
Motor(er) 4 × Wright R-1820-97 Cyclone 9-cyl stjärnmotor
Motoreffekt 4 × 1 200 hp (895 kW)
Prestanda
Max. hastighet 462 km/h
Räckvidd med max. bränsle 3 219 km med 2700 kg bomblast
Max. flyghöjd 10 850 m
Stigförmåga 4,6 m/s
Motoreffekt/vikt: 150 W/kg
Vingbelastning 185,7 kg/m2
Beväpning
Beväpning 13 st rörliga 12,7 mm kulsprutor
Bomber 2 000 kg-7 800 kg
Ritning
Boeing B-17G.png

Boeing B-17 Flying Fortress var ett amerikanskt bombflygplan. B-17 användes av US Army Air Forces under den omfattande bombningen av Nazityskland under andra världskriget. Majoriteten av planen användes av Eighth Air Force baserad i Storbritannien och Fifteenth Air Force baserad i Italien. Tack vare flyghöjden kunde B-17 användas för bombräder i dagsljus, vilket förbättrade precisionen i bombfällningen.

Totalt byggdes 12,732 flygplan av Boeing, Douglas och Lockheed mellan 1935 och april 1945 i A, B, C, D, E, F och G-versioner.

Versioner[redigera | redigera wikitext]

Boeing Model 299
  • Boeing Model 299 (XB-17): Boeing Model 299 var Boeings svar på United States Army Air Corps förfrågan på ett bombplan som kunde bära 2,000 lb (907 kg) bomber 2 000 miles (3 218 km) i 200 mph (322 km/h). 1935 deltog Boeing 299 tillsammans med Martin Company's Martin Model 146 och Douglas DB-1 i utvärderingar på Wright Field. Under flygningen från Boeings fabrik i Seattle till Wright Field satte planet ett hastighetsrekord på 406 km/h. Eftersom planet havererade under demonstrationerna på Wright Field på grund av ett pilotfel så var planet diskvalificerat från kontraktet och Army Air Corps beställde 133 stycken Douglas B-18 Bolo istället. Trots det höga priset per flygplan så var Army Air Corps så pass imponerade att Boeing tilldelades ett utvecklingskontrakt och en beställning på 13 YB-17. Senare så har Boeing 299 benämnts XB-17 vilket varken var en officiell eller en samtida beteckning.
  • Y1B-17 (YB-17): De 13 förseriemaskinerna byggdes med Wright R-1820 Cyclone motorer istället för Model 299's Pratt & Whitney R-1690
  • B-17A (Y1B-17A): Endast ett plan som beställdes för statiska tester som senare bedömdes vara onödiga, planet användes istället för motortester. Efter avklarade tester fick planet benämningen B-17A och övergick i aktiv tjänst.
  • B-17B - Boeing Model 299M var den första produktionsmodellen och var i stort sett en B-17A med större roder, större klaffar, omdesignat nosparti och Wright R-1820-51 motorer på 1 200 hk. Kulsprutetornet i ovandelen av nospartiet ersattes med en enkel 7,62 mm kulspruta i spetsen på glaspartiet i nosen. Bromsarna byttes från pneumatiska till hydrauliska. Från oktober 1942 fick planen den nya beteckningen RB-17B och övergick till icke stridande användning. Första flygningen för B-17B var 27 juni 1939, totalt byggdes 39 plan.
  • B-17C - Motorerna byttes till den mer kraftfulla versionen R-1820-65. De två kupolformade kulsprutetornen på vardera sida av flygkroppen ersattes med öppningar i sidan för kulsprutorna. Glaskupolen för en av kulsprutorna under buken på flygkroppen ersattes med en metallgondol med en kulspruta. Självtätande bränsletankar och mer pansar infördes också.
  • B-17D - Förbättrat elsystem och ökat splitterskydd.
  • B-17E - Ombyggt akterparti samt akterskytt. Ett skyttetorn placerades strax bakom cockpit.
  • B-17F - Ökad eldkraft framåt. Man satte ett torn med dubbla 12,7 mm kulsprutor under bombsiktet.
  • B-17G - Detta blev den slutgiltiga versionen efter alla förbättringar i F-versionen.

B-17 användning under andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

B-17 över Schweinfurt, 17 augusti 1943

B-17 blev snabbt ett älskat plan av sina besättningar. Det hade tillförlitliga motorer, stor vingyta och god komfort. Under 1935, när det började användas, var den det mest avancerade bombflygplanet i världen, men när RAF använde det i höghöjdsbombningar mot Tyskland visade det sig redan ålderstiget. Ett annat problem för Boeing var att en annan flygplanstillverkare, Consolidated, hade en modell som hette B-24 Liberator med en längre räckvidd, större bomblast och bättre försvarsförmåga. Boeing designade då om stjärtpartiet på flygplanet helt. De förlängde flygkroppen med 1,8 meter och installerade en akterskyttsposition med två 12,7 mm kulsprutor i slutet på flygkroppen. Dessa kontrollerades manuellt av akterskytten med ett länkat sikte från dennes glaskabin. Ett motoriserat Sperry-torn med två kulsprutor sattes in bakom cockpiten, vilket gav ett 360 graders eldområde och 75 graders elevation. Man bytte också ut de ursprungliga två kulsprutorna precis akter om vingroten mot ett bolltorn med två kulsprutor. B-17E var verkligen en flygande fästning.

B-17E med en besättning av tio man var den första Flygande Fästning att hamna i strid över Europa med US Army Air Corps. En svaghet hade dock B-17, vilket utnyttjades av tyska jaktplan; det hade inget försvar framåt. Vid de sista produktionerna av F-serien sattes ett motoriserat Bendix-torn under bombsiktet som skydd framåt. Detta blev standard på G-modellen. Skyttarna på B-17-bombarna som överlevde 25 uppdrag fick ofta "esstatus", alltså 5 nedskjutna plan var.

Under andra världskriget släppte B-17-bombplanen över 650 240 ton bomber över Europa.

B-17 i Sverige[redigera | redigera wikitext]

En B-17 erövrad av Japanska Armén.

Den 24 juli 1943 buklandade en B-17F, "Georgia Rebel", utanför Årjäng. Den blev den första av totalt 68 B-17 som kom att söka nödhamn i Sverige under andra världskriget. ABA som bedrivit kurirflygningar från Bromma flygplats till Prestwick i Skottland med DC-3 insåg att dessa flygningar började bli allt för riskfyllda då två av planen blivit nedskjutna. Ett tredje plan blev anfallet av tyska jaktplan men kom undan. En annan väg måste tas, men DC-3 hade för begränsad räckvidd. Genom förhandlingar med USA via den amerikanske flygattachén i Sverige, Lt.Col Felix Hardison, fick man överta nio stycken nödlandade B-17 helt gratis (man behövde inte alls köpa dem för en dollar styck som vissa källor anger[källa behövs]) mot att cirka 300 internerade amerikanska besättningsmän fick återvända. Sju av dem, tre B-17F och fyra B-17G, byggdes om av SAAB till civila passagerarplan med plats för 14 passagerare. Den civila versionen fick namnet "Felix" efter den amerikanske flygattachén. Varje flygplan fick dessutom individuella namn. Med dessa flygplan återupptogs kurirflygningarna. Man kunde nu ta en mycket längre men säkrare omväg via norra Norge och ut över Atlanten till Skottland.

Första flygplanet som togs i bruk av SILA var SE-BAH "Sam", en B-17F-75-DL (42-3543) 24 augusti 1944, som 9 oktober gjordes första flygningen till Prestwick från Bromma. Resterande kurirflygningar innan freden skedde utan incidenter. Detta flygplan skrotades 1946 då det användes som brandövningsobjekt på Bromma flygplats.

När ABA insåg att de beställda DC-4 man planerat att återuppta Atlanttrafiken med efter andra världskriget blev försenade, lät man istället SILA påbörja trafiken med sina B-17. Den 13 juni 1945 gjordes en testflygning till Island fram och åter, och 27-29 juni skedde första flygningen till USA med SE-BAK "Jim", en B17F-115-BO (42-30661), som skrotades 1946. Detta flygplan var för övrigt det första som byggdes om av SAAB. Rutten gick från Bromma till La Guardia i New York via KeflavíkIsland och en reservflygplats i Labrador i Kanada, och tog 51 timmar inklusive mellanlandningar. Totalt gjorde SILA 66 atlantflygningar med B-17 innan ABA tog över trafiken med DC-4. Redan den 18 maj hade även Europatrafiken återupptagits då SE-BAM ”Tom”, en B-17G-5-BO (42-31163), flög Stockholm-Paris på fyra timmar. Den 4 december samma år totalhavererade detta flygplan utanför Strängnäs varvid sex besättningsmän omkom. Inga passagerare fanns ombord.

Två flygplan såldes vidare i december 1945 till DDL i Danmark. Det ena, SE-BAR, en B-17G-35-DL (42-107067) fick där registreringen OY-DFE men redan i januari 1946 blev det avställt som reservdelslager. Det andra, SE-BAP, en B-17G-35-BO (42-32076), blev OY-DFA, "Stig Viking", och flög civilt fram till 25 juni 1947 då det ställdes av. Den 31 mars 1948 övertogs det först av danska arméflygkåren, som DAF672 (67-672), "Store Björn". Den 1 december 1949 fördes det över till danska marinen där det flögs fram till 24 oktober 1952. Därefter användes det av danska flygvapnet där det flögs som ESK-721 fram till 1 oktober 1953 då det återigen ställdes i förråd.

Den 2 februari 1955 överfördes det till Babb Co Inc, en flygplansmäklare i New York, som redan 6 april sålde det vidare till det franska bolaget IGN, Institut Geographique National, baserat i Creil utanför Paris. Det företaget flög med totalt 13 stycken B-17 ända fram till 1989, främst för kartfotografering över hela världen. Hos IGN fick det registreringen F-BGSH. Sista flygningen för IGN skedde 15 juli 1961, därefter ställdes planet av utomhus för att användas som reservdelar åt de andra flygplanen.

Utan motorer och inredning skänktes det av IGN den 23 januari 1972 till USAF Museum som redan den 4 februari fraktade det över Atlanten till Wright-Patterson AFB, Ohio, i en C-5 Galaxy. I juli samma år fraktades det vidare till Dover AFB där en totalrenovering påbörjas. Den 13 oktober 1988 flögs planet igen, denna gång för egen maskin, tillbaka till USAFM Wright-Patterson AFB, återställt som "Shoo Shoo Shoo Baby" det vill säga med samma nose art och militära utrustning som när den nödlandade på Bulltofta, dåvarande F 10 Ängelholm 29 maj 1944.

I dag står det före detta svenska passagerarflygplanet utställt på National Museum of the United States Air Force i Dayton, Ohio som representant för de militära B-17 som flög i Europa under andra världskriget. Det avses inte att flyga mer alls.

Övriga flygplan var SE-BAN "Ted" en B17F-70-DL (42-3490), som skrotades i oktober 1948 samtidigt som SE-BAO "Bob", en B-17G-40-BO (42-97115).

Källor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]