Entita

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Entita
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Sumpfmeise1.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Mesfåglar
Paridae
Släkte Parus
Art Entita
P. palustris
Vetenskapligt namn
§ Parus palustris
Auktor Linné, 1758
Synonymer
Poecile palustris
Parus palustris.jpg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Entita (Parus palustris) är en liten mesfågel som förekommer i palearktis och som i mycket är en stationär stannfågel.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Entitan placeras traditionellt i det stora messläktet Parus, där den fortfarande placeras av exempelvis Sveriges ornitologiska förening (SOF) och IUCN. Den nordamerikanska ornitologiska föreningen (AOU) har delat upp släktet Parus och placerar därför entitan i det nya släktet Poecile.

Entitan är en stannfågel som förekommer över stora delar av Europa, så långt norr ut som södra Skandinavien och österut till Turkiet, Georgien och i Ryssland till området väster om Ural. Vidare från Altaj österut genom norra Mongoliet, Tibet och nordöstra Kina till Sakhalin och Japan, och slutligen söderut från nordöstra Kina till Nord- och Sydkorea. Entitans utbredningsområde är tudelat med en geografisk lucka som sträcker sig från Uralbergen till Altaj i södra Sibirien, vilket separerar de västliga och östliga häckningspopulationerna.

På grund av att genflödet mellan vissa häckningspopulationer är litet, bland annat på grund av den geografiska luckan i södra Sibirien mellan den västliga populationen och den östliga, och att arten är mycket stationär[2], så delas ofta entitans underarter in i tre grupper: palustris som är den västliga gruppen, brevirostris som är den östasiatiska gruppen, och hellmayri som är den populationsgrupp som i Asien förekommer längst söderut.[3]

Eftersom arten är en mycket stationär fågel året om, så förekommer det få observationer av entita utanför dess huvudsakliga häckningsområde. Fram till 2001 hade de rapporterats 13 observationer av arten i Finland och en på Irland.[3]

I Sverige var entitan upptagen som missgynnad på 2005 års rödlista.[4] I 2010 års rödlista anges den inte längre som hotad.[5]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Entitan delas vanligtvis upp i 8-9 underarter:.[3][6]

palustris-gruppen
brevirostris-gruppen
hellmayri-gruppen
  • P. p. hellmayri (Bianchi, 1902) - förekommer i södra och östra Kina från Sichuan till Liaoning, och i södra Korea.

Utöver dessa åtta underarter som beskrivits ovan så behandlar vissa taxonet dresseri, som förekommer i England och nordvästra Frankrike, som en egen underart.

Tidigare har sikangtita (Poecile hypermelaenus), som förekommer i centrala och östra Kina, behandlats som en underart till entita men kategoriseras idag som en egen art.[3]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Entitan och talltitan är mycket lika till utseendet. Här en handhållen entita.
Här en talltita där man ser det ljusa parti som bildas av de sammanhållna armpennorna.

Entitan är en liten kompakt fågel, med ett proportionellt stort huvud och fyllig nacke. Den har en längd på 11,5–13 cm,[7] ett vingspann på 18–20 cm och en vikt på cirka 11 gram. Den har en svart hätta på huvudet som sträcker sig ned till ögat. Kinden är vit och den har en ofta liten svart haklapp under den grå korta näbben. Ovansidan är brungrå och undersidan ljusare gråbeige till vit. Den har en kort konisk och kullrig näbb. Yttre tån ungefär lika lång som innertån. Klorna är krökta, hoptryckta och spetsiga. Könen är lika.[7]

Entitan är mycket lik talltitan och bestäms i fält bäst på lätet, ett kort, explosivt dubbelslag "pitjä" eller "pitchii" med betoning på andra stavelsen/tonen. Talltitan har istället ett nasalt "zizi tää tää tää" med betoning på de tre sista stavelserna.

Övriga subtila morfologika skillnader är att entitans hätta är glansigt svart och talltitans matt men detta kan vara svårt att avgöra i fält.[7] Entitan saknar också de ljusa partier på armpennorna som bildar ett ljust stråk på vingen när fågeln sitter.[7] Statistisk har talltitan en större svart haklapp under näbben än entitan, men vissa individer av entita kan ha en större haklapp.[7] Entitan saknar vidare talltitans kraftiga nacke och stora huvud, och den vita kinden är jämnsmal medan talltitans blir bredare bakåt.[8]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Entitan föredrar lövskog som är ogallrad och fuktig och uppträder ofta vid kärr, strandskogar och i större trädgårdar med undervegetation.[7][2]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Den placerar sitt bo i hål som den finner i träd och gärna i holkar. Den föredrar ett trångt ingångshål. Undantagsvis hackar den själv ut ett hål i ett murket träd.[2] Boet byggs av båda könen och består av hår och ull som läggs på en bädd av mossa.[2] Uppgifter om den genomsnittliga kullstorleken varierar i litteraturen men ett snitt verkar hamna på ungefär 7–10 ägg men kullar med 12 ägg har observerats.[3][2][9] Honan ruvar äggen i snitt 13-15 dygn och matas då av hanen. När äggen kläcks tas ungarna om hand av båda föräldrarna. Efter 16–21 dagar är de flygga och lämnar boet, men föräldrarna fortsätter att ta hand om ungarna under ett par veckor.[2]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Dess föda består sommartid mest av insekter men äter gärna frön under hösten och vintern. Sommartid förekommer det att entitan hamstrar frön som den gömmer i barksprickor och dylikt. Många källor anger att en skillnad mellan entita och talltita är att den senare under vintertid inte besöker fågelbord.[2] Denna information är felaktig då även talltitor besöker fågelbord.[10][11]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Förr har den kallats för kärrmes och meshätta och i Västerbotten har den dialektalt kallats get-typp.[12] och i Österbotten, Finland för hamptjekar[13].

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Parus palustris Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c d e f g] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. Sid. 408-409. ISBN 91-1-913142-9 
  3. ^ [a b c d e] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  4. ^ ArtDatabankens faktablad (pdf) Läst 20061014.
  5. ^ Artdatabankens rödlista 2010
  6. ^ Clements Checklist version nov. 2008 (exceldokument), www.birds.cornell.edu, läst 2009-05-09
  7. ^ [a b c d e f] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. Sid. 318-319. ISBN 91-34-51038-9 
  8. ^ ”Fältbestämning av entita och talltita”. http://www.conec.se/HGW/titor/titor.htm. Läst 2014-09-24. 
  9. ^ Wahlberg, T. (1993) Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige , Stockholm: Rabén & Sjögren. ISBN 91-29-61772-3
  10. ^ www.artportalen.se
  11. ^ www.arvidsjaurnaturochkultur.se
  12. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862…1867/faksimilutgåva Malmö 1962, sida 191, spalt 2 [1]
  13. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862…1867/faksimilutgåva Malmö 1962, sida 240 [2]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]