Europeiska unionens yttre åtgärder

Europeiska unionen i världen.

Europeiska unionens yttre åtgärder är ett samlingsnamn för de åtgärder som Europeiska unionen kan vidta i internationella sammanhang. Enligt fördraget om Europeiska unionen ska unionen verka enligt de principer som legat till grund för dess egen utveckling och utvidgning; demokrati, rättsstaten, mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter, respekt för människors värde, jämlikhet och solidaritet samt respekt för Förenta nationernas stadga och folkrätten. Det främsta syftet med de yttre åtgärderna är att främja dessa värden. Europeiska rådet har till uppgift att fastställa unionens strategiska intressen och mål med utgångspunkt från dessa principer.

Stommen för de yttre åtgärderna utgörs av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Unionens befogenhet innefattar alla utrikespolitiska områden, inbegripet utformandet av en gemensam försvarspolitik. Därutöver innefattar de yttre åtgärderna även den gemensamma handelspolitiken, samarbete med tredjeländer och humanitärt bistånd, internationella avtal, förbindelser med internationella organisationer och tredjeländer, samt en solidaritetsklausul.

Europeiska utrikestjänsten och höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik spelar en viktig roll för verkställandet av unionens yttre åtgärder.

Historia

Det sexton sidor långa dokument vars resultat var Lissabonfördraget.

Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, stärktes Europeiska unionens möjligheter att agera i den internationella politiken.

Flera olika befattningar slogs samman till Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik samtidigt som grunden lades för inrättandet av Europeiska utrikestjänsten. Samtidigt förstärktes gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

I och med Lissabonfördraget infördes de yttre åtgärderna som en beteckning för unionens alla åtgärder som den kan vidta på den internationella arenan. Detta innefattade å ena sidan den mellanstatliga gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och å andra sidan överstatliga åtgärder såsom den gemensamma handelspolitiken och godkännandet av vissa internationella avtal. Unionen har de mest vittgående befogenheterna inom handelspolitiken, medan befogenheterna inom säkerhets- och försvarspolitiken är strikt begränsade.

Utrikes- och säkerhetspolitik

Catherine Ashton var unionens höga utrikesrepresentant mellan 2009 och 2014.

Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken utgör kärnan i unionens yttre åtgärder. Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik är ansvarig för den politik som förs och har till sin hjälp Europeiska utrikestjänsten.

Europeiska utrikestjänsten består dels av alla unionens delegationer, dels av en central förvaltning. Förutom att representera unionen utåt har den till uppgift att förbereda bland annat rådet för utrikes frågor, där den höga representanten är ordförande.

Unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik omfattar alla utrikespolitiska områden, inbegripet försvarspolitiska frågor och möjligheten att inrätta ett gemensamt försvar. Eftersom detta utgör ett känsligt område är samarbetet mellanstatligt och Europaparlamentets makt är begränsad.

Säkerhets- och försvarspolitik

EU deltar i alla G8-möten, såsom här i L'Aquila, Italien, under 2009.

Enligt Europeiska unionens fördrag omfattar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken även ett försvarspolitiskt samarbete, som kan om Europeiska rådet så beslutar leda till ett gemensamt försvar.

Något beslut om att inleda ett gemensamt försvar har ännu inte tagits, och frågan är mycket kontroversiell, framför allt i de medlemsstater som officiellt är alliansfria. 21 av unionens medlemsstater ingår i försvarsalliansen Nato, medan övriga, utom Cypern, deltar i partnerskap för fred. EU samarbetade tidigare också med Västeuropeiska unionen (VEU), vars uppgifter successivt överfördes till EU och som slutligen upplöstes i mars 2010.

Genom Lissabonfördraget blev det möjligt att inleda fördjupat samarbete i försvarsfrågor. Det blev också möjligt för militärt välutvecklade medlemsstater att inleda ett permanent strukturerat samarbete.

Handelspolitik

Karel De Gucht var unionens handelskommissionär mellan 2010 och 2014.

Inom den gemensamma handelspolitiken har Europeiska unionen exklusiva befogenheter, det vill säga de mest vittgående befogenheterna unionen kan ha. Att unionen har så långtgående befogenheter inom handelspolitiken är en konsekvens av tullunionen som EU innefattar. För att tullunionen mellan Europeiska unionens medlemsstater ska fungera krävs enhetliga bestämmelser om till exempel tullsatser och tull- och handelsavtal.

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har till uppgift att anta förordningar som fastställer ramarna för handelspolitiken genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Avtal med andra stater eller internationella organisationer rörande handelspolitiken sluts i stort sett på samma sätt som andra internationella avtal, även om vissa särskilda bestämmelser kan gälla.

Inom Europeiska kommissionen finns en särskild handelskommissionär med ansvar för handelspolitiken och ett eget generaldirektorat för handel. Som unionens representant i Världshandelsorganisationen (WTO) utgör handelskommissionären en av de tyngsta befattningarna inom unionen.

Humanitärt bistånd

EU och dess medlemsstater är världens största biståndsgivare.

Inom humanitärt bistånd har unionen delade befogenheter med Europeiska unionens medlemsstater. Det humanitära biståndet ska följa de andra principerna som ligger till grund för de yttre åtgärderna, men också principerna i internationell rätt om opartiskhet, neutralitet och icke-diskriminering. Tillsammans med sina medlemsstater utgör EU världens största biståndsgivare. Biståndspolitiken har dock kritiserats av tankesmedjan Open Europe för att vara ineffektiv och knuten till ekonomiska mål. Vidare har några välgörenhetsorganisationer hävdat att de nationella regeringarna har ökat deras officiella bistånd på ett inkorrekt sätt genom att inkludera skuldavskrivningar, utbytesstudenter och mottagandet av flyktingar.

Inom Europeiska kommissionen finns det en särskild biståndskommissionär med ansvar för biståndspolitiken och ett eget generaldirektorat för bistånd.

Yttre förbindelser

Yttre förbindelser

  Europeiska unionen

  Förbindelse med delegation

Europeiska unionen upprätthåller yttre förbindelser med nästan alla världens självständiga stater samt med Förenta nationernas organ, Europarådet, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Unionen representeras av sina unionsdelegationer, som leds av en delegationschef som åtnjuter ambassadörstatus. De utgör en del av Europeiska utrikestjänsten och lyder under höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik. De olika delegationerna samarbetar med medlemsstaternas diplomatiska och konsulära beskickningar. Genom Lissabonfördraget uppgraderades 54 av unionens 136 delegationer så att de utför de uppgifter och funktioner som innan utfördes av de ambassader som tillhörde den medlemsstat som för tillfället hade rådets ordförandeskap. Nästan alla självständiga stater och stora internationella organisationer är representerade med konsulat eller amassad i Bryssel. EU och dess medlemsstater bidrar med runt 40 procent av FN:s budget.

Internationella avtal

Europeiska unionen får i vissa fall ingå egna internationella avtal med tredjeländer och andra internationella organisationer. Detta var inte möjligt innan Lissabonfördragets ikraftträdande 2009 eftersom unionen då inte var en egen juridisk person.

Det är rådet som bemyndigar förhandlingar om ett avtal. Rådet beslutar på förslag av kommissionen eller, om det rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, den höga representant.

Om ett avtal gäller uteslutande den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kan rådet godkänna det utan Europaparlamentets medgivande. Annars krävs att rådet inhämtar parlamentets åsikter, utom i de fall det rör bland annat associeringsavtal, avtal om unionens anslutning till Europakonventionen eller avtal som gäller områden som omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Då krävs nämligen parlamentets godkännande för att avtalet ska bli giltigt.

Se även

• Europeiska unionen

Referenser

Noter

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.