Ernst Kaltenbrunner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ernst Kaltenbrunner
Ernst Kaltebrunner in Nurnberg.jpg
Information
Född 4 oktober 1903
Ried am Inn, Oberösterreich, Österrike-Ungern
Död 16 oktober 1946 (43 år)
Nürnberg, Tyskland
Begravningsplats Kroppen kremerad; askan strödd i floden Isar.
I tjänst för Flag of Germany (3-2 aspect ratio).svg Weimarrepubliken
Flag of the NSDAP (1920–1945).svg Tredje riket
Försvarsgren Flag Schutzstaffel.svg SS
Tjänstetid 1926–1945
Grad SS-Obergruppenführer Collar Rank.svg SS-Obergruppenführer und General der Waffen-SS und Polizei
Befäl Högre SS- och polischef i distriktet Donau (1938–1943)
Chef för Reichssicherheitshauptamt (1943–1945)
Ordförande för Interpol (1943–1945)
Slag/krig Andra världskriget
Utmärkelser Планка Орден крови.png Blodsorden 1942
Ribbon of German Cross in Silver.png Tyska korset i silver
Krigsförtjänstkorsets riddarkors med svärd 1944.
Relationer Hustru: Elisabeth Eder (född 1908; giftermål 14 januari 1934); tre barn: Hansjörg (1935–2007), Gertrud (född 1937), Barbara (född 1944)
Älskarinna: Gisela Gräfin von Westarp (1920–1983); Ursula och Wolfgang (tvillingar födda mars 1945)
Ernst Kaltenbrunner som åhörare vid rättegången mot de delaktiga vid 20 juli-attentatet.
Ernst Kaltenbrunner förklarar sig "icke skyldig" inför domstolen i Nürnberg den 10 december 1945.

Ernst Kaltenbrunner, född den 4 oktober 1903 i Ried am Inn, död 16 oktober 1946 i Nürnberg, var en österrikisk jurist och SS-Obergruppenführer. Han var chef för Reichssicherheitshauptamt (RSHA), Nazitysklands säkerhetsministerium, och Interpol från 1943 till 1945. Kaltenbrunner var ledamot av den tyska riksdagen från januari 1939 till den 8 maj 1945. Han fick motta en rad utmärkelser, bland andra Blodsorden 1942, Tyska korset i silver 1943 och Krigsförtjänstkorsets riddarkors med svärd 1944.

Vid Nürnbergprocessen 1945–1946 var Kaltenbrunner högste representant för SS. Han befanns vara skyldig till krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, dömdes till döden och avrättades genom hängning.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Kaltenbrunner hade innehaft diverse tillfälliga arbeten, innan han av fadern Hugo Kaltenbrunner, en framstående advokat, uppmanades att börja studera juridik. Kaltenbrunner blev juris doktor 1926 i Graz, arbetade till 1927 som biträdande jurist och sedan till 1928 som advokat i Linz, för att sedan bestämma sig för politiken. 1930 gick han med i det österrikiska nazistpartiet och blev regementschef i österrikiska SS 1933. 1934 anklagades han och dömdes för att ha konspirerat mot förbundskanslern Engelbert Dollfuss. Han dömdes till sex månader som avtjänades på fängelset Kaisersteinbruch. Därtill dömdes Kaltenbrunner till uteslutning ur österrikiska advokatsamfundet. Han fängslades åter under en period 1935, och blev detta år chef för hela det österrikiska SS.

Kaltenbrunner verkade ivrigt för Anschluss, Österrikes anslutning till Nazityskland. När annekteringen blev verklighet i mars 1938, belönades han för visad lojalitet och utnämndes till säkerhetschef i Österrike med titeln SS-Gruppenführer.

I slutet av maj 1942 förövade tjeckiska motståndsmän ett attentat mot den tyske riksprotektorn i Böhmen-Mähren, Reinhard Heydrich, som avled efter en dryg vecka. Himmler tog efter mordet på Heydrich över chefskapet för RSHA, innan Kaltenbrunner den 30 januari 1943 utsågs till dess chef; han fick därmed befälet över 50 000 anställda i Gestapo samt SD (från juni 1942) och Sipo. Därtill blev han högste ansvarig för Einsatzgruppen.

Nürnbergprocessen[redigera | redigera wikitext]

Efter andra världskrigets slut åtalades Kaltenbrunner vid Nürnbergprocessen 1945-1946 som högste överlevande representant för SS. Rättsförhandlingarna inleddes den 20 november 1945, men eftersom Kaltenbrunner drabbades av en hjärnblödning, kunde han inte infinna sig i rättssalen förrän den 10 december. Han förklarade sig då "icke skyldig" enligt anklagelseakten.

Bevisningen mot Kaltenbrunner var omfattande och den brittiska dagstidningen The Times skrev den 12 april 1946: "Förmodligen har ingen människa tidigare anklagats för mer avskyvärda brott."[1] Åklagarsidan konfronterade honom med hans egenhändigt signerade avrättningsorder samt fotografier av honom vid ett besök i koncentrationslägret Mauthausen. Kaltenbrunner hävdade, att allt detta var förfalskningar.

Kaltenbrunner sade sig endast ha varit ett obetydligt verktyg i alla förbrytelser som hade begåtts. När han utsågs till chef för RSHA skulle det ha funnits en informell överenskommelse, enligt vilken Kaltenbrunner skulle koncentrera sig på kontraspionage, medan Himmler själv skulle bibehålla kontrollen över den inhemska repressionen. Ett av de vittnen som hördes för försvarets räkning var den forne lägerkommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss. Som vittne friade Höss Kaltenbrunner från skuld ifråga om judeutrotningen. Domstolen påpekade dock i sitt utslag, att brotten i Auschwitz hade förövats under överinseende av RSHA, och att Kaltenbrunner enligt bildbevisning personligen besökt Mauthausen i sällskap med Himmler.

Kaltenbrunner befanns vara skyldig till krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, men friades från anklagelser om planerande av anfallskrig. Domstolen konstaterade att han i egenskap av högste ansvarig för koncentrationslägren var ansvarig för 4 miljoner judars död och i egenskap av högste ansvarig för Einsatzgruppen hade ytterligare 2 miljoner judars död på sitt samvete. Han dömdes till döden och avrättades genom hängning i Nürnbergfängelsets gymnastiksal natten till den 16 oktober 1946, varefter hans stoft kremerades och askan spreds från ett flygplan.

Vid galgen yttrade han: "Jag har älskat mitt tyska folk och mitt fädernesland med ett varmt hjärta. Jag har gjort min plikt i enlighet med mitt lands lagar, och jag beklagar att mitt tyska folk denna gång inte leddes av militärer och att det begicks brott, om vilka jag inte äger någon kännedom. Lycka till, Tyskland!"[2]

Befordringar i SS[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tusa & Tusa 1987, s. 360
  2. ^ Tusa & Tusa 1987, s. 554

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Davidson, Eugene (1997) [1966] (på engelska). The Trial of the Germans. Columbia, Missouri York: University of Missouri Press. ISBN 0-8262-1139-9 
  • Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (2. Aufl.). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. ISBN 978-3-596-16048-8 
  • Pätzold, Kurt & Weißbecker, Manfred, red (1999) (på tyska). Stufen zum Galgen: Lebenswege vor den Nürnberger Urteilen. Leipzig: Militzke. ISBN 3-86189-163-8 
  • Tusa, Ann; Tusa, John (1987). Nürnbergprocessen. Stockholm: Legenda. ISBN 91-582-1070-9 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Black, Peter R. (1984) (på engelska). Ernst Kaltenbrunner: Ideological Soldier of the Third Reich. Princeton, New Jersey: Princeton University Press. Libris 5140445. ISBN 0-691-05397-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Heinrich Himmler
Chef för Reichssicherheitshauptamt
1943–1945
Efterträdare: