Gudrun Schyman
| Gudrun Schyman | |
 | |
| Innehar befattningen | |
| Tillträdde befattningen 2013 | |
| Tid i befattningen 1993–2003 | |
| Företrädare | Lars Werner |
|---|---|
| Efterträdare | Ulla Hoffmann (tf.) |
| Mandatperiod 1988–2006[1] | |
| Valkrets | Stockholms län |
| Född | Gerd Gudrun Maria Schyman 9 juni 1948 Täby, Stockholms län |
| Politiskt parti | Vänsterpartiet (1988–2004) Feministiskt initiativ (2005–) |
| Alma mater | Socialhögskolan |
| Yrke | Socionom |
| Webbplats | www.schyman.se |
Gerd Gudrun Maria Schyman, född 9 juni 1948 i Täby i Stockholms län, är en svensk politiker. Hon var riksdagsledamot 1988–2006 i Vänsterpartiet kommunisterna, senare Vänsterpartiet. Partiledare för Vänsterpartiet 1993–2003. Sedan april 2013 är hon partiledare[2] för Feministiskt initiativ, ett uppdrag hon också hade under åren 2005–2011. Schyman är för närvarande kommunpolitiker och hon representerar partiet i kommunfullmäktige i Simrishamn.[3] Hon är bosatt i Gladsax i Simrishamns kommun.
Schyman lämnade Vänsterpartiet 7 december 2004, och satt fram till valet 2006 som politisk vilde i riksdagen.
Biografi
Bakgrund
Gudrun Schyman föddes och är uppvuxen i Täby, norr om Stockholm. Schymans far var handelsresande för Hemslöjden och modern var sömmerska. Efter grundskolan och realexamen arbetade Schyman som kontorist på posten, kompletterat med vuxenstudier på kvällstid åren 1967–1969. Under åren 1970–1972 utbildade hon sig till socionom vid Socialhögskolan i Stockholm. Därefter arbetade hon som socialarbetare åren 1971–1976 och 1982–1988. Under denna tid gick Schyman med i Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) och engagerade sig politiskt, bland annat ihop med filmaren Lasse Westman, som hon även hade ett långvarigt samboförhållande med. Hon är (2012) sambo med Jacques Öhlund.
1977–1993, arbete för VPK/Vänsterpartiet
Efter tolv års yrkesarbete flyttade Schyman till Örnahusen utanför Skillinge år 1977, där intresset för partipolitik väcktes på allvar. På sin fritid arbetade hon med miljö-, energi-, freds- och kvinnofrågor. År 1977 blev hon medlem i dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Hon satt i Simrishamns kommunfullmäktige åren 1980–1987 och i dess Socialnämnd 1982–1987. Hon blev invald i VPK:s partistyrelse 1981 och i dess verkställande utskott 1984. Tillsammans med sin sambo Lasse Westman köpte hon Klockaregården i Gladsax utanför Simrishamn. I Simrishamn fick Gudrun Schyman även sina två barn och blev sedd över hela Sverige genom filmen "Födelsen" som visades på kurser för blivande föräldrar.
År 1987 separerade Schyman och Lasse Westman. Hon flyttade med barnen från Skåne till ett kollektivhus på Värmdö utanför Stockholm, där hon började arbeta som socialsekreterare. År 1988 valdes hon in riksdagen för VPK. Det hade sedan en tid funnits kritik inom partiet mot partiledaren Lars Werner och på kongressen 1990 tog Schyman strid om ledarskapet men förlorade. Samma år bytte också partiet namn till Vänsterpartiet.
1993–2003, V-partiledare
I januari 1993 valdes Schyman till Vänsterpartiets nya partiledare.[4] Hon tog som första partiledare avstånd från kommunismen.[5]
Schymans största tillgång som partiledare var hennes förmåga att attrahera nya väljargrupper. Under hennes tid vid makten mer än fördubblades partiets riksdagsrepresentation.[4] Hon förde fram feminismen inom partiet till sin nuvarande framskjutna position i partiprogrammet. Vidare har hon en säreget personlig och självutlämnande ledarstil, till exempel då hon i sin självbiografi berättat om sin ofta tragiska barndom, sina män och sin alkoholism.
I september 1996 gick Schyman offentligt ut med sin alkoholism i en tv-intervju, och skrev därefter in sig på behandlingshemmet Nämndemansgården i Skåne. Efter ett återfall tog hon 1997 ledigt från politiken.[6]
År 1998 omvaldes Schyman som partiledare. Partikongressen handlade till stor del om debatt mellan en grupp som ville se en liberaliserad politik och en grupp som ville hålla fast vid de traditionellt socialistiska idealen. Det fanns även kritik mot att hon var allt för utåtriktad och ägnade för lite tid åt partiets inre arbete. Schyman ledde Vänsterpartiet i valet 1998 till ett historiskt rekordstort väljarstöd på 12 procent.[7]
År 2000 flyttade Schyman åter till Skåne, till Gladsax utanför Simrishamn, där hon återköpte Klockaregården.
På partikongressen 2002 höll Schyman ett uppmärksammat tal om bland annat mäns förtryck av kvinnor som kom att kallas Talibantalet, sedan hon sagt:
| ” | Det förtryck som går djupare in i kropp och identitet än något annat; det som är äldre än klassamhället och som bestått över klassamhällenas konvulsioner, det förtryck som format och präglat varje klassamhälle och anpassat det till sina villkor: kvinnoförtrycket. Det tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.[8] | „ |
I januari 2003 framkom att Schyman, under en följd av år, i sin självdeklaration yrkat avdrag för kostnader som hon inte själv betalat. Situationen för partiledningen blev snabbt ohållbar och på en presskonferens den 26 januari meddelande hon sin avgång.[9] Hon efterträddes av Ulla Hoffmann och senare av Lars Ohly. Den 8 februari inledde Ekobrottsmyndigheten i Malmö en förundersökning om misstänkt skattebrott mot Schyman. Straffet blev 50 dagsböter sedan Schyman erkänt sig skyldig.[10]
2003–2005, från V till politisk vilde
Efter Schymans avgång som partiledare fortsatte hon sitt riksdagsarbete och fokuserade framför allt på feministiska frågor. Hösten 2004 väckte hon uppmärksamhet med en riksdagsmotion, undertecknad av flera vänsterpartister, där de förde fram förslaget om en nationell kostnadsberäkning av mäns våld mot kvinnor och barn, vilken journalister kom att benämna mansskatt [11], samt krav på att staten skulle ta finansiellt ansvar för kvinnojourernas arbete.[12]
Den 7 december 2004 meddelade Schyman att hon lämnade Vänsterpartiet för att bedriva feministisk politik utan att tillhöra något parti. Samtidigt meddelade hon att hon tänkte behålla sin plats i riksdagen och bli så kallad politisk vilde. Detta möttes av kritik från vänsterpartister i riksdagen som menade att hon valts på Vänsterpartiets mandat och därför borde avsäga sig riksdagsplatsen när hon lämnade partiet. Själv menade Schyman att hon hade ett mandat av väljarna att driva feministisk politik i riksdagen.[9]
2005–2011, Feministiskt initiativ (Fi)
Vid en presskonferens den 4 april 2005 presenterades Schyman som en av styrelsemedlemmarna i det nybildade partiet Feministiskt initiativ, med sikte på riksdagsvalet 2006.[13] Partiet erhöll ingen plats i riksdagen, men Schyman fortsatte som talesperson för Feministiskt initiativ och arbetar vidare med feministisk opinionsbildning.
Gudrun Schyman kandiderade till Europaparlamentsvalet 2009,[14] Feministiskt initiativ fick 2,22 procent av rösterna och klarade därmed inte 4 procentspärren och därför blev inte hon eller någon annan från partiet invald i Europaparlamentet.[15]
Under Almedalsveckan juli 2010 eldade Gudrun Schyman upp 100 000 kronor i hundrakronorssedlar för att uppmärksamma de ojusterade löneskillnaderna mellan män och kvinnor.[16]
Gudrun Schyman toppade Feministiskt initiativs valsedel i riksdagsvalet 2010. Feministiskt initiativ fick 0,40 procent av rösterna i riksdagsvalet klarade därmed inte 4 procentspärren och därför blev inte hon eller någon annan från partiet invald i riksdagen. Gudrun Schyman ställde även upp i valet till kommunfullmäktige i Simrishamn. Feministiskt initiativ fick 8,9 procent av rösterna och blev 3:e största parti. Hon blev därmed kommunpolitiker igen i Simrishamn, som hon också var mellan åren 1980 och 1987, men då för Vänsterpartiet.[17][18]
2011–, avgång och fortsättning som talesperson
I januari 2011 tillkännagav Schyman sin avgång som talesperson för Feministiskt initiativ, men hon fortsätter i partiledningen och som politiker i Simrishamns kommun.[19]
I april 2013 blev Gudrun Schyman återvald som talesperson för Feministiskt initiativ tillsammans med Stina Svensson och Sissela Nordling Blanco.[20] 2014 ställde partiet upp för val till Europaparlamentet, riksdagen, flera landsting och ett antal kommuner och partiet gjorde sina bästa val någonsin. Partiet fick ett mandat i EU-parlamentet med 5,3% av rösterna, i riksdagsvalet 3,1% och 26 mandat i 13 kommuner.
Övriga aktiviteter
Under åren 1977–87 var hon sambo med filmaren Lars Vestman. Hon medverkade i flera av hans filmproduktioner, bland annat TV-serien Jag kan, jag vill, jag törs från 1980. Året innan syntes hon i hans dokumentärfilm Födelsen, som handlar om hur ett barn föds. I den 55 minuter långa, för sin tid mycket realistiska beskrivningen av ett barns födelse, får man följa den blivande fadern (Vestman), modern (Schyman) och barnmorskans arbete. Parets förstfödde, en son, kom till världen på Ystads lasarett under 1978.[21]
Hon deltog i Let's Dance år 2010 i TV4 där hon kom på sjätte plats av totalt 12 deltagare.[22] Schyman var den första deltagaren i programmet som kritiserade de heteronormativa könsrollerna i dansen. Redan i säsongens första avsnitt protesterade hon mot att kvinnorna skulle stå på knä vid sina manliga danspartners under inledningsnumret. Uppläget ändrades så att de tävlande stod upp, oavsett kön, medan deras professionella dansparterns gick ner på knä.[23] I säsongens andra avsnitt turades sedan Schyman och hennes danspartner Björn Törnblom på Schymans initiativ om att ha förarrollen i det tangonummer som paret framförde.[24]
2014-2015 var hon en av de tävlande i På spåret i lag med K.G. Hammar.
Bibliografi
- 1992 – Gudruns grunder om EG
- 1993 – Gudrun anger tonen – nej till unionen!
- 1998 – Gudrun Schyman: Människa, kvinna, mamma, älskarinna, partiledare, ISBN 91-7054-864-1
- 2017 – Homeparty med Gudrun, ISBN 978-91-7343-742-4
Filmografi
- 1979 – Födelsen (dokumentärfilm)
- 1980 – Jag kan, jag vill, jag törs (TV-serie)
Referenser
Noter
- ^ Hon företrädde Vänsterpartiet fram till 2004 då hon lämnade partiet och satt fram till 2006 som politisk vilde.
- ^ Innan kongressen i februari 2015 benämnd som talespersoner
- ^ Simrishamns kommuns hemsida
- ^ [a b] ”Vänsterpartiet: partiets historia”. Vänsterpartiet. Arkiverad från originalet den 14 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120514070147/http://www.vansterpartiet.se/index.php?option=com_content&view=article&id=1057&Itemid=813. Läst 9 september 2010.
- ^ Petter Ovander, Britt Peruzzi (27 maj 2000). ”Aftonbladet Nyheter: Vänsterpartiets toppar kartlagda”. Aftonbladet. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0005/27/vp.html. Läst 9 september 2010.
- ^ ”Schymans karriär - år för år”. Expressen. 9 februari 2007. http://www.expressen.se/nyheter/1.155910/schymans-karriar-ar-for-ar. Läst 9 september 2010.
- ^ ”Procent- och mandatfördelning riksdagsvalet 1998”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/val_98/slutres/riksdag/7338.html. Läst 9 september 2010.
- ^ ”Tal av Gudrun Schyman”. Helgo.net. http://www.helgo.net/enar/politik/talibantalet.html. Läst 9 september 2010.
- ^ [a b] ”Gudrun Schyman lämnar Vänsterpartiet”. Svt.se. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/gudrun-schyman-lamnar-vansterpartiet. Läst 2 februari 2017.
- ^ Gudrun Schyman erkänner skattebrott - Expressen
- ^ Matilda Hanson (23 april 2005). ”Schyman vill ha mansskatt”. Sydsvenskan. Arkiverad från originalet den 29 augusti 2015. https://web.archive.org/web/20150829044409/http://www.sydsvenskan.se/sverige/schyman-vill-ha-mansskatt/. Läst 29 augusti 2015.
- ^ Motion 2004/05:So616 Ansvaret för mäns våld mot kvinnor
- ^ Tove Wennergren (4 april 2005). ”Feministisk rörelse satsar på riksdagen”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/politik/feministisk-rorelse-satsar-pa-riksdagen. Läst 9 september 2010.
- ^ ”Fi:s kandidater till valet till Europaparlamentet 2009”. Feministiskt Initiativ. Arkiverad från originalet den 9 september 2010. https://web.archive.org/web/20100909155132/http://www.feministisktinitiativ.se/eulistan.php. Läst 8 september 2010.
- ^ http://www.expressen.se/nyheter/val2014/sa-vaxte-feministiskt-initiativ-over-4-procent/ läst 2015-01-01
- ^ Tomas Bengtsson/TT (5 juli 2010). ”Kritik mot uppmärksammad pengabrasa”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/valet-2010/kritik-mot-uppmarksammad-pengabrasa/. Läst 8 september 2010.
- ^ http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12261970.ab läst 2013-11-29
- ^ http://www.expressen.se/kvp/hemmasegern-ger-gudrun-trost/ läst 2013-11-29
- ^ Schyman avgår: "Men jag trappar inte ner", Svenska Dagbladet, 14 januari 2011.
- ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5496878
- ^ "Födelsen (1979)". Filmarkivet.se. Läst 7 juli 2014.
- ^ http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/letsdance/article12222661.ab läst 2015-01-01
- ^ ”Gudrun Schymans krav ändrar Let's dance”. http://www.expressen.se/noje/lets-dance/gudrun-schymans-krav-andrar-lets-dance/. Läst 7 mars 2015.
- ^ ”Eldig tango Gudrun Schyman leker med könsrollerna.”. https://www.youtube.com/watch?v=TQep-xA1tpY. Läst 7 mars 2015.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Gudrun Schyman.
Wikiquote har citat av eller om Gudrun Schyman.- Officiell webbplats
- Gudrun Schyman i Libris
- DN: Politiken är inte allt för Schyman
- En hemsida om Schymans kampanj inför EU-parlamensvalet 2009
| Företrädare: Lars Werner |
Vänsterpartiets partiledare 1993–2003 |
Efterträdare: Ulla Hoffmann (tillförordnad) Lars Ohly (som vald partiledare av Vänsterpartiet) |
| Företrädare: Förste ämbetsinnehavare |
Feministiskt initativs talesperson 2005–2011 Tillsammans med: Devrim Mavi 2005–2006 Sofia Karlsson 2005–2007 Stina Sundberg 2007–2011 |
Efterträdare: Carl Emanuelsson Sissela Nordling Blanco Stina Svensson |
| Företrädare: Carl Emanuelsson Sissela Nordling Blanco Stina Svensson |
Feministiskt initativs talesperson/partiledare 2013– Tillsammans med: Stina Svensson 2011–2015 Sissela Nordling Blanco |
Efterträdare: Innehar fortfarande posten |
| ||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||
| |||||
|