K.G. Hammar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ärkebiskop emeritus K.G. Hammar
K.G. Hammar på Bokmässan i Göteborg 2013.
K.G. Hammar på Bokmässan i Göteborg 2013.
Kyrka Svenska kyrkan

Stift Lunds stift
Period 1992–1997
Företrädare Per-Olov Ahrén
Efterträdare Christina Odenberg

Stift Uppsala stift (ärkebiskop)
Period 1997–2006
Företrädare Gunnar Weman
Efterträdare Anders Wejryd

Valspråk Sanningen skall göra er fria
Prästvigd 1965
Född 18 februari 1943 (71 år)
Sverige Hässleholm

Karl Gustav Hilding Hammar, född 18 februari 1943 i Hässleholm[1], är en svensk teolog och kyrkoman, som var ärkebiskop i Svenska kyrkan 1997–2006. Hammar företräder en liberalteologisk linje inom Svenska kyrkan och hans tid som ärkebiskop utmärktes av både detta och hans samhällsengagemang. Han kämpade bland annat för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, human kriminalvård, tolerans mot människor av annan religiös tro och för homosexuellas rättigheter.[2] Både hans liberalteologiska linje och hans ställningstaganden i en del sakfrågor ledde till att hans ärkebiskopsgärning var omdiskuterad och kritiserad, men också till att han av många sågs som en omtyckt kyrkoledare.

Karriär och biografi[redigera | redigera wikitext]

Hammar prästvigdes 1965, blev teologie doktor och docent i kyrkohistoria vid Lunds universitet 1972, arbetade som universitetslärare i Singapore 1972–1975, kyrkoadjunkt i S:t Peters Klosters församling i Lund, utbildningssekreterare i Svenska Kyrkans utbildningsnämnd 1979 och var rektor för pastoralinstitutet i Lund 1980–1987.

Han innehade posten som domprost i Lund 1987–1992, och som biskop i Lunds stift 1992–1997 varefter han var ärkebiskop 1997–2006. Efter att ha vunnit ärkebiskopsvalet[3] utsågs han till ärkebiskop av regeringen Persson. I och med att Svenska kyrkan den 1 januari 2000 skildes från staten blev han den sista ärkebiskopen som utsågs av regeringen. Han bestämde sig i augusti 2005 för att avgå som ärkebiskop under sommaren 2006, med hänvisning till personliga skäl. Han avskedspredikade på pingstdagen den 4 juni 2006 i Uppsala domkyrka.

Han träffade sin första hustru, läraren och historikern Inger Hammar (1942–2007), under studenttiden i Lund. De gifte sig 1965 och förblev gifta till hennes död.[4] K.G. Hammar gifte om sig 2014 med prästen Ann-Charlotte "Lotta" Fång (född 1966).[5][6] Han har fem vuxna barn. Två av hans tre syskon, Anna Karin Hammar och Hans Börje Hammar, är likaledes präster och kända profiler inom Svenska kyrkan. Brodern Henrik Hammar har varit moderat regionråd i Region Skåne.

Teologisk ståndpunkt[redigera | redigera wikitext]

Teologiskt följer Hammar en liberalteologisk tradition, där fokus ligger på vad man uppfattar som kärnan i Jesu budskap – kärlek till nästan, respekt och tolerans – och då vill tona ner yttre former och symboler i läran. Kyrkoinstitutionen får alltså träda tillbaka då han ser att evangeliet kan förverkligas oberoende av dess ramar. Icke-kyrklig andlighet går lika bra för honom och det är viktigare med genuina miljöer. ”Detta att vara institutionsföreträdare för något man har en begränsad entusiasm för, det är den motsägelse jag lever i.”[7] Men han har också varnat för att koncentrera sig på privatmoral, eftersom de stora frågorna handlar om ”rikedom och makt”.[8]

Hammar utgår ifrån ett immanent gudsbegrepp: ”Den som vill veta något om Gud kan inte gå utanför människan.” ”När den kristna trostraditionen fortsätter att säga ’Gud sände sin son’ får detta inte tolkas bokstavligt så att den som söker Gud i sitt inre, så utmärkande för vår tids s.k. nyandlighet, inte känner sig inbegripen och tilltalad.”[9] Han ställer de egna känslorna (till skillnad från Jesu och Bibelns auktoritet) som kriterium för en kristens tro och lydnad: ”Det som inte kan övertyga vårt hjärta ska inte heller ha vår tillit och ännu mindre vår lydnad.”[10]

Han har uttryckt åsikten att orden om jungfrufödelsen i trosbekännelsen är att jämföra med poesi,[2] och att Bibelns texter är färgade av sin tid och av de människor som skrev den.[11]

Hammar har också uttryckt sin uppskattning för Förenta nationernas tidigare generalsekreterare Dag Hammarskjöld och dennes bok Vägmärken, där Hammarskjöld avslöjar sin tro i form av en kristet hållen mysticism.

Hammar sade i en uppmärksammad intervju i Kyrkans tidning 2002, att:[12]

Det är upp till Gud att bevisa sig, det är inte vår uppgift. Vad vi ska göra i stället är att rensa fältet från en del av de färdiga former som vi har ärvt och plocka bort alla måsten. Man måste inte tro på något särskilt för att vara kristen. Det räcker att man säger att man vill vara med. Vad har jag för rätt att ifrågasätta det? Definitionsraseriet leder bara till exkludering.

I samma intervju ger han uttryck för en hermeneutisk/historisk tolkning av Bibeln:

Min språkfilosofiska förståelse är viktig. Påståendet ’Jesus är Guds son’ betydde till exempel inte samma sak för 2000 år sedan, för 1000 år sedan och för 500 år sedan som det gör idag. Vår världsbild är annorlunda och vi har andra erfarenheter. Vi kan inte komma undan problemen genom att bara upprepa gamla trossatser. Gudsmysteriet kan vi aldrig helt stänga in i formler. Det spelar ingen roll hur vi uttrycker det. Gud är. Och Gud låter sig ses och förstås i mer eller mindre omfattning.

Hammars teologiska ståndpunkt följer en trend inom den moderna kristenheten i världen, och den kom att för många sökande kristna bli en inspiratation, inte minst då hans ämbetstid sammanföll med att kyrkan var sökande efter separeringen från staten. Samtidigt stötte hans teologiska ståndpunkt många mer traditionella, konservativa kristna.[13]. Hans avståndstaganden från vad många troende ser som grundläggande sanningar, och bristen på tydliga svar om den kristna trons innebörd, har hindrat Hammar att verka som en samlande ledargestalt för de människor som regelbundet går i kyrkan.[2]

Gärningar och kontroverser[redigera | redigera wikitext]

Humanism[redigera | redigera wikitext]

Hammar utmärkte sig under ärkebiskopsåren som en engagerad samhällsdebattör med tolerans som ledstjärna. Han kämpade bland annat för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, human kriminalvård, tolerans mot människor av annan religiös tro och för homosexuellas rättigheter.[2]

Bibelkritik[redigera | redigera wikitext]

Hammar är kritisk till en bokstavstrogen tolkning av Bibeln och menar sig söka en tro som inte står i strid med vare sig förnuftet eller vetenskap. Han har också uttryckt att vissa bibeltexter bör förpassas till ”historiens skräpkammare” och att det inte kyrkans uppgift att tala om för folk hur de bör leva. Uttalandet väckte det anstöt och Missionssällskapet Bibeltrogna vänner anmälde honom till Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar för uttalandet. Anmälan renderade dock inte någon åtgärd mot Hammar. En del präster och lekmän har menat att K.G. Hammar avfallit från Svenska kyrkans lära och därför borde ha avgått.[2]

Kyrkans bekännelse[redigera | redigera wikitext]

Vid ett offentligt möte i oktober 1999 sade Hammar att uttrycket ”sann Gud och sann människa”, som går tillbaka till den allmänt omfattade nicenska trosbekännelsen, inte är ”en slutgiltig och fullständig förklaring av vem Jesus är som ska avhålla oss från att själva tänka vidare och söka också nya ord för vem Jesus är”. Detta ledde till att ett par personer anmälde honom till ansvarsnämnden för biskopar för brott mot präst- och biskopslöftena. Hammar försvar gick ut på att bekännelsen i första hand är en inre övertygelse som människan måste hitta egna ord för att uttrycka; de ord vi använder har olika innebörd för olika personer och därför kan en annan människas bekännelse bara förstås genom en aktiv dialog. ”För mig betyder detta att man mycket väl kan använda de ’rätta’ orden utan att vara bärare av en genomarbetad kristen bekännelse”, skrev ärkebiskopen.

Han talade i sitt svar också om Jesus som ”Guds främsta verk”, vilket ledde till ytterligare kritik då detta av anmälarna ansågs strida mot de fornkyrkliga bekännelsernas teologi, enligt vilken Jesus inte är Guds verk utan Guds väsen.[14] Anmälan lämnades utan åtgärd.

Missionen[redigera | redigera wikitext]

Hammar motsätter sig mission i betydelsen att evangelisera. Han menar att Jesu missionsbefallning inte var avsedd som en uppmaning att omvända människor till den kristna religionen.[15] Hans hållning till andra religioner är inklusiv, vilket bland annat yttrar sig i att han praktiserat zenmeditation sedan 1980-talet. Han ser inte någon skarp linje mellan kristendom och buddhism.

Israel[redigera | redigera wikitext]

Hammar har gjort flera ställningstaganden i utrikespolitiken, bland annat i Israel–Palestina-konflikten, där han bland annat förespråkat bojkott av israeliska varor. Bojkotten Hopp, som arrangerades av Svenska kyrkan i samarbete med bland andra Diakonia och många andra svenska kristna samfund, har av bland andra rabbinen Morton H. Narrowe, Siewert Öholm och Lisa Abramowicz kritiserats för att vara etiskt tveksam och ett ensidigt ställningstagande i konflikten. [16][17][18][19] Samtidigt hyllades kampanjen av många andra, bland andra journalisten Anna Wester,[20] och Helle Klein, präst och journalist.[21] Uppropet undertecknades också av bland andra Carl Tham, ambassadör, och Claes-Bertil Ytterberg, dåvarande biskop i Västerås.[22] Israels ambassadör Zvi Mazel uttalade sig i samband med bojkotten och påstod att Hammar ”troligen är antisemit”.[23] Hammar menade i en intervju för tidningen Mana ”att vara rädd för sina grannar är ett tänk från en svunnen tid och den historiska ’hang-up’ som finns skadar också israelerna själva”.[24]

Vänsterideologi[redigera | redigera wikitext]

Han har beskrivit sin vision som ”en politisk syn på kyrkans uppdrag i världen”. Från 1960-talets vänsterradikalism hämtade han det sociala evangeliet och ett internationalistiskt perspektiv.[25] Han är ofta kritisk till den globala kapitalismen, och har fått utstå kritik från bland andra Bo Lundgren, som anklagat honom för att vara ”vänstermegafon”[2] och Alf Svensson, som kallat honom vänsterpopulist.[2]

I en intervju i Proletären fick Hammar frågan om en slags primitiv kommunism är hans drömsamhälle. ”På något vis ja”, löd svaret, ”Jesus talar om Guds rike som ett socialt sammanhang där människor har allt de behöver.” Han anser att kristendomen fungerat som ett opium för folket genom att se samhällsklasserna som gudagivna, vilket dock strider mot religionens väsen som är att befria människor.[8] Han ville inte kalla sig socialist men gjorde heller ingen hemlighet av sin vänsteridentitet: ”Jag har alltid haft hjärtat till vänster. Högerns tal om individens frihet kan leda till egoism. För mig är solidariteten viktigast.”[8]

Homosexuellas rättigheter[redigera | redigera wikitext]

Hammar var också tydlig med sin åsikt att homosexuella skulle ha samma rättigheter som heterosexuella i kyrkan. Liksom övriga biskopar inom Svenska kyrkan stödde han införandet av kyrklig välsignelseakt och/eller vigsel för samkönade par, samtidigt som han var angelägen om att kyrkan skulle tillåtas bibehålla sin vigselrätt. Dessa principiella ställningstaganden för homosexuellas rättigheter ledde till konflikter, både inom Svenska kyrkan och gentemot andra samfund.

Efter att givit sitt stöd till utställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka hösten 1998 fick Hammar ta emot kritik från bland annat Romersk-katolska kyrkan och Syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige. Hammars försvar av visningen föranledde Romersk-katolska kyrkan att ställa in Hammars officiella möte med påven Johannes Paulus II. Besöket genomfördes i stället året därpå, då den svenske ärkebiskopen behövdes bland annat för att bekräfta att katoliker och lutheraner nått samsyn i fråga om människans väg till frälsning.[26] Från Svenska kyrkan fick K.G. Hammars både kritik och stöd för sitt stöd till Ecce Homo-utställningen. Biskop Jonas Jonson uttryckte oro över de ekumeniska konsekvenserna av Hammars sätt att ”driva sina personliga uppfattningar i offentligheten”.[27] Samtidigt fick Hammar stöd från Caroline Krook, biskop i Stockholms stift, som menade att Romersk-katolska kyrkans reaktion ”visar på vilken känslig fråga homosexualitet är i den katolska kyrkan” och inte tolkade utställningen som om Jesus utmålades som homosexuell.[28]

RFSL Stockholm tilldelade Hammar år 1999 det årliga priset Guldlambdan, för hans ställningstagande.[29] Hammar har avstått från att hämta priset och närvarade inte vid utdelningen.

Engagemang som ärkebiskop emeritus[redigera | redigera wikitext]

Efter sin avgång som ärkebiskop har K.G. Hammar innehaft en personlig gästprofessur vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet.[30] Han har även efter sin ärkebiskopsgärning fortsatt att engagera sig i samhällsfrågor. 2008 gick han med i ett rådgivande råd till tankesmedjan Sektor 3.[31]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Hammar disputerade 1972 på en avhandling i kyrkohistoria, Liberalteologi och kyrkopolitik, Kretsen kring kristendomen och vår tid, 1906–omkr. 1920. Hans övriga författarskap har främst resulterat i pastoralteologisk litteratur, till exempel:

  • (1975) Dialog i kyrkan
  • (1977) Gudsfolket, Ett bibelteologisk studium av kyrkans identitiet
  • (1981) Prästidentitet och församlingssyn, Modeller för vägval
  • (1985) Det som hörs – predikoteoretiska perspektiv
  • (1993) Tecken och verklighet, Herdabrev till Lunds stift
  • (1997) Samtal om Gud
  • (2000) Ecce Homo – efter 2000 år
  • (2004) Jag har inte sanningen, jag söker den
  • (2013) Att svära i kyrkan - Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet (bidrag i antologi)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.kjollerstrom.se/hjkm/000/0000/249.htm
  2. ^ [a b c d e f g] Omstridd och omtyckt ärkebiskop avgår svt.se Sveriges Television 25 augusti 2005, uppdaterat 20 juni 2006.
  3. ^ Pressmeddelande från Svenska kyrkan 1996-10-22, läst 2010-03-22 [1]
  4. ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM version 5.01, Sveriges Släktforskarförbund 2010
  5. ^ Kyrkans Tidning. 2014-05-15. http://www.mypaper.se/show/kyrkanstidning/show.asp?pid=3552291032965484&page=2. 
  6. ^ Sveriges befolkning 1980, CD-ROM version 1.00, Sveriges Släktforskarförbund 2004
  7. ^ En mänsklig tolk Svenska Dagbladet 16 mars 2003.
  8. ^ [a b c] Helgläsning: Intervju med KG Hammar Proletären 2007-12-18.
  9. ^ Hammar 2000, s. 20, 101.
  10. ^ Hammar 2000, s. 32
  11. ^ En mänsklig tolk Svenska Dagbladet 16 mars 2003.
  12. ^ http://www.kyrkanstidning.com/arkiv/2002/kt1314/nyheter/hammar.html
  13. ^ Hammars tvivel upprör Svenska Dagbladet 10 februari 2003.
  14. ^ ”De fick nog av Hammars ’missledande’ tal’ Dagen 4 maj 2003.
  15. ^ Dagen 6 april 2005. tidenstecken.se
  16. ^ Dagen.se
  17. ^ Dagen.se
  18. ^ Menorah-sweden.com
  19. ^ kkuriren.se
  20. ^ fria.nu
  21. ^ manniskohjalp.se
  22. ^ danpal.dk
  23. ^ Dagens nyheter
  24. ^ uppmana.nu
  25. ^ Kärlekens inklusivitet K.G. Hammar i Trots allt 8/2003.
  26. ^ Påven sams med Hammar efter varmt möte i Rom Eskilstuna-Kuriren 7 maj 1999.
  27. ^ "Han kan inte vara kyrkans företrädare" Folket 13 februari 1998.
  28. ^ "Flera homosexuella präster är katoliker" Aftonbladet 13 oktober 1998.
  29. ^ Homosexuella prisade Hammar Eskilstuna-Kuriren 29 juli 1999.
  30. ^ "KG Hammar blir gästprofessor vid CTR" på CTR:s hemsida (läst 2010-06-08)
  31. ^ http://www.sektor3.se/category/aktuellt/

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Per-Olov Ahrén
Biskop i Lund
1992–1997
Efterträdare:
Christina Odenberg
Företrädare:
Gunnar Weman
Ärkebiskop i Uppsala
1997–2006
Efterträdare:
Anders Wejryd