Europaparlamentsvalet 2009

Val till Europaparlamentet
Val till Europaparlamentet 2009
Område Antal mandat Valdagar	Europeiska unionen 736 4 juni 2009–7 juni 2009
Valmanskår Valdeltagande	386 640 813 42,98 %
Valsystem Valmetod Spärr	proportionellt valsystem varierande max 5 %
Andra val Föregående val Nästkommande val	Europaparlamentsvalet 2004 Europaparlamentsvalet 2014
Mandatfördelning    EPP      265    S&D      184    ALDE      84    G/EFA     55    ECR       55    GUE/NGL   35    EFD       32    NI        26

Europaparlamentsvalet 2009 ägde rum mellan den 4 juni 2009 och den 7 juni 2009 i Europeiska unionens medlemsstater, med varierande valdagar. Rösterna räknades när vallokalerna hade stängts, men resultatet fick inte offentliggöras förrän samtliga medlemsstater hade avslutat valet, så att resultatet från en medlemsstat inte skulle påverka väljarna i en annan medlemsstat där valet fortfarande pågick. Därför fick resultaten presenteras officiellt tidigast klockan 22.00 (centraleuropeisk tid) den 7 juni. Nederländerna bröt dock mot denna regel och presenterade ett preliminärt resultat redan den 4 juni, vilket kritiserades av kommissionen. Landet hade gjort samma sak i valet 2004.

Vissa medlemsstater höll nationella eller lokala val samtidigt som Europaparlamentsvalet. I Estland var det möjligt att rösta via både Internet och SMS, vilket gjorde landet till det första som tillämpade elektronisk röstning i ett Europaparlamentsval. Valet överträffade valet 2004 i antalet röstberättigade eftersom Bulgarien och Rumänien hade anslutit sig till unionen 2007. Valdeltagandet fortsatte dock att sjunka, och slutade på drygt 43 procent. Valet var det näst största demokratiska valet till ett parlament, efter Indiens parlamentsval.

Efter valet reducerades antalet mandat i Europaparlamentet från 785 till 736. Detta berodde på att antalet tillfälligt hade utökats på grund av utvidgningen 2007. De flesta politiska grupperna minskade därför i absoluta tal. De tydligaste vinnarna var Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA) och Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP). EPP behöll sin position som största partigrupp, samtidigt som socialdemokraterna tappade kraftigt både i absoluta tal och procentuellt jämfört med valet 2004.

Föregående valperiod

Mandatfördelning vid valet 2004.

Under 2004, när det föregående valet ägde rum, pågick diskussionerna kring Europeiska konstitutionen som mest. Konstitutionen avslogs i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna under sommaren 2005, och kunde därför aldrig träda i kraft. Istället antog medlemsstaternas ledare ett nytt fördrag, Lissabonfördraget, under 2007. Detta fördrag var tänkt att träda i kraft i god tid innan valet 2009.

Emellertid avslogs även Lissabonfördraget i en folkomröstning, denna gång i Irland. Det innebar att fördraget inte trädde i kraft innan valet, och därmed hölls valet istället enligt det gällande Nicefördraget, vilket främst betydde att antalet mandat i parlamentet var 736 istället för 751. Strax efter valet ratificerade Irland Lissabonfördraget efter en andra folkomröstning, och fördraget kunde därmed träda i kraft i början av den nya valperioden.

Bland de mest kända och kontroversiella förordningar och direktiv som antogs under den föregående valperioden återfanns tjänstedirektivet.

Utformning

Tyska valaffischer inför valet.

Valet 2009 ägde rum i enlighet med de bestämmelser som föreskrev hur val till Europaparlamentet skulle anordnas. I valet hade varje myndig unionsmedborgare rösträtt. En röstberättigad unionsmedborgare hade även möjlighet att kandidera i valet för något politiskt parti.

Även om det inte var tillåtet att rösta flera gånger i valet, kunde vissa unionsmedborgare med dubbla medborgarskap rösta i flera medlemsstater. Detta var en konsekvens av brister i samarbetet mellan de nationella valmyndigheterna.

Torsdagen den 4 juni påbörjades valet i Nederländerna och Storbritannien, på fredagen fortsatte valet i Irland och på lördagen genomfördes det i Cypern, Lettland, Malta och Slovakien. Italien och Tjeckien höll val under två på varandra följande dagar.

Övriga medlemsstater höll valet under söndagen den 7 juni 2009. De franska utomeuropeiska områdena röstade den 6 juni. Estland var ensamt om att tillåta röstning via Internet och SMS, och blev det första landet att i ett Europaparlamentsval tillåta elektronisk röstning.

Nationella val eller folkomröstningar hölls parallellt med Europaparlamentsvalet i nio medlemsstater. Valdeltagandet i dessa länder var i genomsnitt högre än i övriga EU. Luxemburg höll nationella parlamentsval samtidigt som lokalval hölls i Belgien, Irland, Italien, Lettland och Malta samt i vissa delar av Storbritannien och Tyskland. Dessutom höll Danmark en folkomröstning om sin tronföljd.

I jämförelse med Europaparlamentsvalet 2004 ökade valdeltagandet i Danmark med över elva procentenheter.

Politiska manifest

Klimat och miljö var några av de frågor som stod i fokus i valet.

Flera av de europeiska partierna antog politiska valmanifest under hösten 2008 och våren 2009 inför Europaparlamentsvalet. Manifesten fokuserade främst på hur den finansiella krisen skulle lösas och hur framtida kriser skulle förhindras. Även miljö, säkerhet, en gemensam migrationspolitik, demokratisering, en fördjupad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och reformering av EU:s jordbrukspolitik var några av de frågor som togs upp i partiernas valmanifest.

Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR) antog sitt manifest den 31 oktober 2008. Den 29 november 2008 antog Europeiska vänsterpartiet sitt valmanifest. Europeiska socialdemokratiska partiet (PES) och Europeiska gröna partiet (EGP) antog sina manifest i början av 2009. Europeiska folkpartiet antog sitt valmanifest den 30 april 2009 under sin kongress i Warszawa.

Syftet med de politiska manifesten var bland annat att skapa tydligare politiska alternativ på europeisk nivå.

Genomförande

Rösträkning och rapportering

En nederländsk valsedel.

Valet inleddes torsdagen den 4 juni 2009 i Nederländerna och Storbritannien. Eftersom valet pågick under fyra dagar, avslutade vissa medlemsstater sina val redan innan andra medlemsstater hade påbörjat sina.

Enligt regelverket för val till Europaparlamentet var det tillåtet för de nationella valmyndigheterna att påbörja rösträkningen så snart valet var avslutat i den egna medlemsstaten. Däremot var det inte tillåtet att offentliggöra varken preliminära eller slutgiltiga siffror från valresultatet, eftersom det skulle kunna påverka valresultatet i de medlemsstater där valet fortfarande pågick.

Trots detta publicerades preliminära valresultat i Nederländerna redan på torsdagen, vilket kritiserades av Europeiska kommissionen. Samma sak hade skett i Nederländerna i Europaparlamentsvalet 2004. Klockan 22.00 (centraleuropeisk tid) den 7 juni tilläts de första officiella valresultaten publiceras.

Trender

Valdeltagande

Förtidsröstning i Malmö, Sverige.

Innan valet genomfördes flera olika åtgärder för att höja valdeltagandet, däribland en kampanj från Europaparlamentet och extra många och mer tillgängliga förtidsröstningslokaler. I flera medlemsstater förlades andra val i anslutning till Europaparlamentsvalet.

Valdeltagandet i valet 2009 minskade dock i likhet med tidigare Europaparlamentsval. Därmed höll trenden med allt lägre valdeltagande i sig, och för första gången nådde valdeltagandet ner till 43 procent.

Även om valdeltagandet i unionen som helhet blev lägre, fanns det undantag. I vissa medlemsstater, till exempel Danmark och Sverige, ökade valdeltagandet. I Danmark ökade det med över elva procentenheter. I andra medlemsstater sjönk valdeltagandet till rekordlåga nivåer, i vissa fall under tjugo procent.

Kampanjer

För att höja valdeltagandet satsade Europaparlamentet 200 miljoner kronor på en kampanj som var opolitisk, men syftade till att uppmärksamma valet. Parlamentet tog fram tio olika teman, som bland annat berörde konsument-, energi- och säkerhetsfrågor. Varje medlemsstat fick välja fyra av de tio olika teman som sedan användes i det egna landet. Trots denna kampanj, slutade valet med ett nytt rekordlågt deltagande på omkring 43 %.

Under valet hade de konservativa och kristdemokratiska partierna medvind, på bekostnad av de socialdemokratiska partierna. Opinionsmätningar innan valet pekade på att Europeiska folkpartiets grupp skulle förbli parlamentets största politiska grupp.

Även de gröna partierna förbättrade sitt valresultat avsevärt jämfört med föregående val. I flera medlemsstater handlade dock valet snarare om en folklig misstroendeomröstning om den nationella regeringen, än om europeisk politik.

Valresultat

Bör noteras att man kan endast rösta på nationella partier i varje land, och att varje europeiska grupper är endast allianser, likt Alliansen i Sverige och att siffrorna efter antal röster, procent är endast uppskattningar.

Valresultat efter europeiskt parti

	Partiledare	Politisk grupp	Antal röster	Andel	Mandat	Andel
Europeiska folkpartiet Wilfried Martens Gruppen EPP 51 578 911 32,10 % 258 35,05 %    Europeiska socialdemokratiska partiet Poul Nyrup Rasmussen Gruppen S&D 28 688 138 17,86 % 161 21,88 %    Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet Annemie Neyts-Uyttebroeck Gruppen ALDE 14 491 734 9,02 % 73 9,92 %    Europeiska gröna partiet Ulrike Lunacek, Philippe Lamberts Gruppen G/EFA 9 827 448 6,12 % 44 5,98 %    Europeiska vänsterpartiet Lothar Bisky Gruppen GUE/NGL 3 743 883 2,33 % 18 2,45 %    Alliansen för nationernas Europa Michał Kamiński – 2 177 631 1,36 % 18 2,45 %    Europeiska demokratiska partiet François Bayrou, Francesco Rutelli Gruppen ALDE 1 601 652 1,00 % 9 1,22 %    Europeiska fria alliansen Nelly Maes Gruppen G/EFA 959 240 0,60 % 6 0,82 %    EUDemokraterna Sören Wibe – 548 405 0,34 % 0 0,00 %    Oberoende partier och kandidater 47 055 386 29,29 % 149 20,24 % Röstberättigade 386 640 813 Antal röster 166 162 291 (42,98 %) Giltiga röster 160 672 428 Ogiltiga röster 5 489 863

Valresultat efter politisk grupp

EPP S&D ALDE G/EFA ECR GUE/NGL EFD NI Mandat Deltagande Belgien 5 5 5 4 1 – – 2 22 90,39 % 1+3+1 2+3 2+3 2+1+1 1 – – 2 Bulgarien 6 4 5 – – – – 2 17 38,92 % 1+5 4 2+3 – – – – 2 Cypern 2 2 – – – 2 – – 6 59,40 % 2 1+1 – – – 2 – – Danmark 1 4 3 2 – 1 2 – 13 59,54 % 1 4 3 2 – 1 2 – Estland 1 1 3 1 – – – – 6 43,88 % 1 1 2+1 1 – – – – Finland 4 2 4 2 – – 1 – 13 38,60 % 1+3 2 3+1 2 – – 1 – Frankrike 29 14 6 14 – 5 1 3 72 40,63 % 29 14 6 14 – 5 1 3 Grekland 8 8 – 1 – 3 2 – 22 52,54 % 8 8 – 1 – 2+1 2 – Irland 4 3 4 – – 1 – – 12 57,57 % 4 3 3+1 – – 1 – – Italien 35 21 7 – – – 9 – 72 65,14 % 29+1+5 21 7 – – – 9 – Lettland 3 1 1 1 1 1 – – 8 53,31 % 2+1 1 1 1 1 1 – – Litauen 4 3 2 – 1 – 2 – 12 20,98 % 4 3 1+1 – 1 – 2 – Luxemburg 3 1 1 1 – – – – 6 90,76 % 3 1 1 1 – – – – Malta 2 3 – – – – – – 5 78,79 % 2 3 – – – – – – Nederländerna 5 3 6 3 1 2 1 4 25 36,95 % 5 3 3+3 3 1 2 1 4 Polen 28 7 – – 15 – – – 50 24,53 % 25+3 7 – – 15 – – – Portugal 10 7 – – – 5 – – 22 36,78 % 2+8 7 – – – 3+2 – – Rumänien 14 11 5 – – – – 3 33 27,67 % 10+1+3 11 5 – – – – 3 Slovakien 6 5 1 – – – 1 – 13 19,64 % 2+2+2 5 1 – – – 1 – Slovenien 3 2 2 – – – – – 7 28,37 % 1+2 2 1+1 – – – – – Spanien 23 21 2 2 – 1 – 1 50 44,90 % 23 21 2 1+1 – 1 – 1 Storbritannien – 13 11 5 26 1 13 3 72 34,70 % – 13 11 2+1+2 25+1 1 13 2+1 Sverige 5 5 4 3 – 1 – – 18 45,53 % 1+4 5 1+3 2+1 – 1 – – Tjeckien 2 7 – – 9 4 – – 22 28,22 % 2 7 – – 9 4 – – Tyskland 42 23 12 14 – 8 – – 99 43,27 % 34+8 23 12 14 – 8 – – Ungern 14 4 – – 1 – – 3 22 36,31 % 14 4 – – 1 – – 3 Österrike 6 4 – 2 – – – 5 17 45,97 % 6 4 – 2 – – – 2+3 Europeiska unionen 265 184 84 55 55 35 32 26 736 42,98 % 258+7 161+23 9+73+2 6+44+5 16+39 18+17 2+30 26

Händelser efter valet

Omgrupperingar

Mandatfördelningen efter politisk grupp efter valet.

Det nyvalda Europaparlamentet sammanträdde för första gången den 14 juli 2009. Då fastslogs parlamentets mandatfördelning. Till följd av valresultatet skedde flera omgrupperingar bland de politiska grupperna i kammaren. Den 23 juni 2009 ombildades Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet (PES) till Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D) för att uppta hela italienska Demokratiska partiet, som hade varit splittrat mellan PES och ALDE. De främlingsfientliga och euroskeptiska partierna, som fick färre mandat men från fler medlemsstater i valet, bildade den 1 juli 2009 en ny partigrupp med namnet ”Gruppen Frihet och demokrati i Europa”. Gruppen ersatte den tidigare euroskeptiska partigruppen Oberoende/Demokrati. Den 22 juni 2009 bildades den nya konservativa och euroskeptiska Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) av bland annat det brittiska konservativa partiet och Medborgardemokraterna från Tjeckien. Dessa två partier hade innan valet ingått i EPP-ED genom undergruppen Europademokrater (ED). Till ECR anslöt sig även flera andra konservativa partier, däribland polska Lag och rättvisa. Som ett resultat av detta ombildades den 17 juni 2009 EPP-ED till EPP-gruppen. En annan stor förändring var att irländska Fianna Fáil lämnade Gruppen Unionen för nationernas Europa till förmån för ALDE. Samtliga partier som tidigare hade ingått i grupperna Unionen för nationernas Europa (UEN) och Oberoende/Demokrati (IND/DEM) lämnade dessa grupper till förmån för andra grupper, vilket ledde till att de båda grupperna upplöstes.

	Ideologi	Gruppledare		Mandat
Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) kristdemokrati, liberalkonservatism Joseph Daul 265    Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet socialdemokrati Martin Schulz 184    Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa liberalism, socialliberalism Guy Verhofstadt 84    Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen grön ideologi, regionalism Daniel Cohn-Bendit, Rebecca Harms 55    Gruppen Europeiska konservativa och reformister konservatism, anti-federalism Michał Kamiński 55    Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster socialism, kommunism Lothar Bisky 35    Gruppen Frihet och demokrati i Europa euroskepticism, konservatism Nigel Farage, Francesco Speroni 32    Grupplösa i Europaparlamentet 26

Val av talman och vice talmän

Graham Watson (ELDR) var först att öppet kandidera till ny talman.

Jerzy Buzek (EPP) valdes till ny talman för Europaparlamentet.

Det fanns rykten redan innan valet om att de två största politiska grupperna, kristdemokratiska EPP och socialdemokratiska S&D, hade kommit överens om att dela på talmansposten under den kommande valperioden. Denna uppgörelse bekräftades den 7 juli 2009. Uppgörelsen innebar att Polens före detta premiärminister Jerzy Buzek valdes till talman, i utbyte mot att EPP senare skulle ge sitt stöd till en kandidat från S&D. Den 7 januari 2009 meddelade Graham Watson, dåvarande gruppledare för den liberala partigruppen ALDE, att han avsåg att kampanja under valet för att bli nästa talman. Det var första gången som någon öppet uttalade denna avsikt. Watson drog sig dock ur talmansvalet efter uppgörelsen mellan socialdemokraterna och kristdemokraterna.

Silvio Berlusconi och hans parti Frihetens folk (PdL) föreslog en egen kandidat, italienaren Mario Mauro. Den 5 juli 2009 drog han dock tillbaka sin kandidatur till förmån för Buzek. Kvar var då endast GUE/NGL:s kandidat, Eva-Britt Svensson, förutom Buzek själv. Den 14 juli 2009 valdes Buzek till ny talman med röstsiffrorna 555 för Buzek och 89 för Svensson. Han blev den första talmannen från ett östeuropeiskt land. Efter valet av talman valdes även fjorton vice talmän. Valet skedde i tre omgångar. I de två första omröstningarna krävdes en absolut majoritet, medan den tredje omröstningen endast krävde en relativ majoritet för att bli vald. I första omröstningen valdes tre kandidater, medan resterande elva valdes i den tredje och sista omröstningen. Ingen lyckades uppnå en absolut majoritet i den andra omgången.

Vid omröstningen misslyckades den nybildade Gruppen Europeiska konservativa och reformister med att få sin kandidat, Michał Kamiński från polska Lag och rättvisa, vald. Istället valdes Edward McMillan-Scott, som hade varit vice talman mellan 2004 och 2009, genom att ställa upp som en oberoende kandidat och få stöd från parlamentariker i de andra partigrupperna. Detta var första gången någonsin som en kandidat blev vald över partigruppsgränserna till vice talman. McMillan-Scott uteslöts dock omedelbart från sitt parti eftersom hans kandidatur hade förhindrat den officiella kandidaten Kamiński från att bli vald. McMillan-Scott anslöt sig senare till ALDE.

Val av ny kommission

José Manuel Barroso (EPP) blev vald till kommissionens ordförande.

Enligt Lissabonfördraget, som av Europeiska rådet var tänkt att träda i kraft innan valet, måste hänsyn tas till utslagen i Europaparlamentsvalen vid tillsättandet av kommissionens ordförande. Enligt det då gällande Nicefördraget fanns inget sådant formellt krav, men Europaparlamentets godkännande krävdes för att ordföranden och kommissionen i sin helhet skulle kunna tillträda. Den 9 juni 2009, två dagar efter att valet 2009 hade avslutats, meddelade Barroso officiellt att han kandiderade för ytterligare en mandatperiod. Flera av medlemsstaternas ledare uttalade sitt stöd för Barroso. Den 18 juni 2009 ställde sig Europeiska rådet enhälligt bakom Barroso som ordförande. Europeiska rådet ville att parlamentet skulle godkänna förslaget redan i juli, men omröstningen sköts upp på grund av oenighet mellan gruppledarna. Den 18 september godkände Europaparlamentet Barroso som ordförande för en andra mandatperiod. I den slutna omröstningen ställde sig 382 för, 219 emot och 117 avstod från att rösta. Övriga förslag till kommissionärer presenterades av Barroso den 27 november 2009. I januari 2010 utfrågade parlamentet alla kandidater till kommissionen. Efter att parlamentet hade gett sitt godkännande, kunde kommissionen Barroso II tillträda den 10 februari 2010.

Se även

• Kategori:Europaparlamentsvalet 2009
• Europaparlamentet
• Val till Europaparlamentet

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Europaparlamentsvalet 2009.
  Bilder & media

EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.