Karl Dönitz
| Karl Dönitz | |
 Storamiral Karl Dönitz i april 1943.
| |
| Tid i befattningen 30 april 1945–23 maj 1945 | |
| Kansler | Joseph Goebbels Lutz Schwerin von Krosigk |
|---|---|
| Företrädare | Adolf Hitler Führer und Reichskanzler |
| Efterträdare | Allierade ockupationen 1945-1949 Theodor Heuss (Västtyskland) Wilhelm Pieck (Östtyskland) |
| Född | 16 september 1891 Grünau, Berlin, Brandenburg, Preussen, Kejsardömet Tyskland |
| Död | 24 december 1980 (89 år) Aumühle, Schleswig-Holstein, Västtyskland |
| Gravplats | Waldfriedhof, Aumühle |
| Politiskt parti | Inget[1] |
| Maka | Ingeborg Weber (1893–1962; giftermål 1916) |
| Barn | Ursula (född 1917), Klaus (1920–1944), Peter (1922–1943) |
| Militärtjänst | |
| I tjänst för | Kejsardömet Tyskland (till 1918) Weimarrepubliken (till 1933) Tredje riket |
| Försvarsgren | Kaiserliche Marine Reichsmarine Kriegsmarine |
| Tjänstetid | 1910–1945 |
| Grad | .svg){kind=small} Storamiral
|
| Befäl | UC-25 (februari-september 1918) UB-68 (september-oktober 1918) Torpedbåtar (1920-talet) Emden (1934-1935) 1. Unterseebootsflottille (1935-1936) FdU (1936-1939) BdU (1939-1943) OBdM (1943-1945) ÖB för Wehrmacht (april-maj 1945) |
| Slag/Krig | Andra världskriget
|
| Utmärkelser | Ubåtskrigsmärket (första världskriget, andra världskriget) Riddarkorset av Järnkorset med eklöv
|
Karl Dönitz, född 16 september 1891 i Grünau utanför Berlin, död 24 december 1980 i Aumühle nära Hamburg, var en tysk sjömilitär. Han var chef för tyska ubåtsvapnet 1935–1943 och blev storamiral den 30 januari 1943, då han efterträdde Erich Raeder som befälhavare för den tyska flottan. Han var Nazitysklands rikspresident från den 30 april till den 23 maj 1945 och därmed Tredje rikets sista statsöverhuvud. Han erhöll Riddarkorset av Järnkorset med eklöv 1943. Han blev som tysk marinkapten Riddare av Kungl. Svenska Svärdsorden, 1:a klass 1930.
Efter andra världskriget ställdes Dönitz inför rätta inför den Internationella militärtribunalen i Nürnberg och dömdes till 10 års fängelse.
Biografi
Dönitz tog värvning som matros i den tyska kejserliga flottan 1910. Under första världskriget tjänstgjorde han vid marinflyget och senare vid ubåtsflottan. Dönitz togs till fånga av britterna, när hans ubåt sänktes utanför Malta i oktober 1918. Han släpptes dock tämligen omgående och sändes hem till Tyskland. 1920 fick han titeln torpedbåtsinspektör.[2]
När Dönitz för första gången kom i kontakt med Adolf Hitler blev han genast begeistrad av denne och godtog den nazistiska politiken.[3] Dönitz inträdde dock aldrig i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet. 1936 fick Dönitz ansvaret för det nya ubåtsvapnet. Han steg snabbt i graderna: konteramiral 1 oktober 1939, viceamiral 1 september 1940, amiral 14 mars 1942 och slutligen storamiral 30 januari 1943 (han hoppade över graden generalamiral).
Andra världskriget
Under andra världskriget ägnade sig Dönitz uteslutande åt den tyska flottan. Han lade upp strategin för ubåtskriget, och ju längre kriget led, desto mer intensifierades kriget under vattenytan, vilket till slut ledde till en totalt oinskränkt ubåtskrigföring. Dönitz utfärdade en order om att alla neutrala fartyg som vistades inom vissa av Nazitysklands operationszoner skulle sänkas utan förvarning.
I slutet av januari 1943 efterträdde Dönitz storamiral Erich Raeder som överbefälhavare för de tyska marina stridskrafterna. Adolf Hitler hade under 1942 förhållit sig kritisk till flera av Raeders strategiska sjöoperationer på Nordsjön och Barents hav. Dönitz hade varit tämligen okänd i politiska kretsar under andra världskriget. Trots detta utnämnde Hitler i sitt politiska testamente Dönitz till sin efterträdare som Tysklands statsöverhuvud, formellt till rikspresident och överbefälhavare för Wehrmacht.[4]
Regeringen Dönitz
Tredje rikets sista regering med Dönitz som rikspresident inbegrep även bland andra rustningsministern Albert Speer och generalstabschefen Alfred Jodl. Den 3 maj uppmanade Dönitz, som inrättat sitt högkvarter i Flensburg, till fortsatt motstånd mot de allierade. Fyra dagar senare, den 7 maj, tvingades han dock att tillkännage Tysklands villkorslösa kapitulation. Den 23 maj avsattes och arresterades regeringen Dönitz av brittiska trupper.[5]
Nürnbergprocessen
Den 20 november 1945 inleddes Nürnbergprocessen mot Nazitysklands högsta överlevande politiska och militära ledare. Dönitz var en av de anklagade och åtalades för planerande av anfallskrig, brott mot freden och krigsförbrytelser. Tyngdpunkten i åklagarsidans bevisföring låg på att Dönitz skulle ha brutit mot sjökrigets allmänna lagar och bruk. Den 17 september 1942 hade Dönitz undertecknat den så kallade Laconia-ordern, som var uppkallad efter det brittiska passagerarfartyget RMS Laconia. I september 1942 förde fartyget bland annat 1800 italienska krigsfångar och 80 civilpersoner, när det utanför Afrikas kust torpederades av den tyska ubåten U-156. Ubåtskaptenen insåg sitt misstag och påbörjade en räddningsaktion med hjälp av andra tyska ubåtar samt fartyg tillhörande den tyskvänliga franska regeringen i Vichy. Räddningsaktionen attackerades av amerikanskt bombflyg dels på grund av en oerfaren flygbesättning samt ofullständig information från det allierade kommandot. Denna reaktion från de allierade föranledde Dönitz att utfärda Laconiaordern.[6][7]
- Inga som helst försök får göras att rädda personer ombord på sänkta fartyg, och detta innefattar även upplockandet av personer i vattnet, att placera dem i livbåtar, att räta upp kapsejsade livbåtar samt att överlämna mat och vatten. Räddning går tvärtemot krigföringens mest elementära krav på tillintetgörande av fientliga fartyg och besättningar.
- Ordern att ta hand om alla kaptener och maskinchefer från fientliga fartyg är fortfarande i kraft.
- Skeppsbrutna människor skall räddas endast om deras upplysningar är betydelsefulla för ubåten.
- Var hårda. Kom ihåg att fienden inte tar hänsyn till kvinnor och barn när han bombar tyska städer.
Åklagarsidan gjorde gällande att denna order i princip var en uppmaning till mord. Dönitz försvarsadvokat, Otto Kranzbühler, menade att denna anklagelse var oriktig och sökte argumentera för att hans klient inte överskridit gränserna för krigets lagar, bland annat genom att påvisa att de allierade hade använt sig av samma typ av krigföring.
Dönitz dömdes till 10 års fängelse, bland annat för att ha beordrat och organiserat ett oinskränkt ubåtskrig. Efter att ha frigivits från Spandaufängelset i Berlin den 1 oktober 1956 utgav han 1958 sina memoarer Mein wechselvolles Leben samt Zehn Jahre und Zwanzig Tage (engelsk titel Ten Years and Twenty Days, det vill säga tio år som ubåtskommendör och tjugo dagar som Tysklands statsöverhuvud). Memoarerna är delvis en apologetisk tillbakablick på den tyska nazitiden.
Karl Dönitz drabbades av en hjärtinfarkt den 24 december 1980 och dog omedelbart, 89 år gammal.
Befordringshistorik
| Datum | Tjänstegrad |
|---|---|
| 15 april 1911 | Fänrik |
| 27 september 1913 | Löjtnant |
| 22 mars 1916 | Överlöjtnant |
| 1 januari 1921 | Kaptenlöjtnant |
| 1 november 1928 | Korvettkapten |
| 1 oktober 1933 | Fregattkapten |
| 1 oktober 1935 | Kapten |
| 28 januari 1939 | Kommendör |
| 1 oktober 1939 | Konteramiral |
| 1 september 1940 | Viceamiral |
| 14 mars 1942 | Amiral |
| 30 januari 1943 | Storamiral |
Referenser
Noter
- ^ "On 30 January 1944 I received from the Fuehrer, as a decoration, the Golden Party Badge; and I assume that I thereby became an honorary member of the Party." The Avalon Project at Yale Law School
- ^ Davidson 1997, s. 393.
- ^ Wistrich 2002, s. 45.
- ^ Klee 2007, s. 114. "Am 1.5.1945 durch Hitlers Testament als Nachfolger in der Funktion des Reichspräsidenten und Oberbefehlshabers der Wehrmacht bestimmt."
- ^ Davidson 1997, s. 422.
- ^ Tamelander & Hård af Segerstad 2005, s. 249.
- ^ Davidson 1997, s. 406.
- ^ Miller, Michael D. & Collins, Gareth. ”Großadmiral Karl Dönitz” (på engelska). Axis Biographical Research. Arkiverad från originalet den 18 januari 2012. http://www.webcitation.org/64mkEzrM8. Läst 18 januari 2012.
Webbkällor
- Miller, Michael D. & Collins, Gareth. ”Großadmiral Karl Dönitz” (på engelska). Axis Biographical Research. Arkiverad från originalet den 18 januari 2012. http://www.webcitation.org/64mkEzrM8. Läst 18 januari 2012.
Tryckta källor
- Bedürftig, Friedemann (2008). Tredje riket från uppgång till fall: en uppslagsbok. Stockholm: Ersatz. ISBN 978-91-88858-32-0
- Bennett, G.H.; Bennett, R. (2004) (på engelska). Hitler's Admirals. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press. ISBN 1-59114-061-7
- Davidson, Eugene (1997) [1966] (på engelska). The Trial of the Germans. Columbia, Missouri York: University of Missouri Press. ISBN 0-8262-1139-9
- Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (2. Aufl.). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. ISBN 978-3-596-16048-8
- Tamelander, Michael; Hård af Segerstad, Jonas (2005). Havets vargar: dramatiska ubåtsepisoder från andra världskriget. Lund: Historiska Media. Libris 9864256. ISBN 91-85057-64-9
- Tusa, Ann; Tusa, John (1987). Nürnbergprocessen. Stockholm: Legenda. ISBN 91-582-1070-9
- Wistrich, Robert S. (2002) (på engelska). Who's Who in Nazi Germany. London: Routledge. ISBN 0-415-26038-8
Översättning
- Delar av artikeln är översatta från tyska Wikipedia den 2 november 2006
- Delar av artikeln är översatta från engelska Wikipedia den 2 november 2006
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Karl Dönitz.- Grossadmiral Karl Dönitz
| Företrädare: Adolf Hitler |
Tysklands statsöverhuvud 1945 |
Efterträdare: Tyskland upphörde som stat |
| ||||||||