Mercedes-Benz W196

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mercedes-Benz W196
Juan Manuel Fangio i en Mercedes-Benz W196
Grundinformation
Märke Mercedes-Benz
Tillverkning 1954-1955
Drivlina
Motor 8-cyl radmotor
Drivning Bakhjulsdrift
Kronologi
Föregångare Mercedes-Benz W154
Stirling Moss i en Mercedes-Benz 300 SLR
Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Mercedes-Benz W196.
Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Mercedes-Benz 300 SLR.

Mercedes-Benz W196 är en tävlingsbil, tillverkad av den tyska biltillverkaren Mercedes-Benz mellan 1954 och 1955.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Mercedes-Benz hade kommit tillbaka till motorsporten 1952 med sportvagnen W194. På grund av företagets knappa resurser efter andra världskriget hade W194:an till stora delar byggts på standarddetaljer från personbilarna. Men bilen var ändå konkurrenskraftig och efter en framgångsrik säsong drog sig Mercedes-Benz tillbaka för att koncentrera krafterna på en ny formel 1-bil, byggd efter det reglemente som skulle börja gälla säsongen 1954.

Till 1954 införde FIA ett regelverk som begränsade slagvolymenmotorer med överladdning till 750 cm³ och utan överladdning till 2500 cm³. Mercedes-Benz insåg omgående att detta skulle göra deras gamla signum kompressormotorn chanslös.

W196 R[redigera | redigera wikitext]

Motorn i den nya bilen var en rak åtta, med två fyrcylindriga motorblock under ett gemensamt cylinderhuvud. Kraften togs ut i mitten av motorn, mellan blocken, istället för som normalt i svänghjulsänden. Cylinderhuvudet hade två överliggande kamaxlar och två ventiler per cylinder. Motorn var så högvarvig att man tvingades använda tvångsstyrda ventiler. Normala ventilfjädrar var för långsamma för att hinna stänga ventilerna innan de träffades av den uppåtgående kolven. Motorn var försedd med direktinsprutning, baserad på erfarenheterna från de flygmotorer Mercedes-Benz byggt under andra världskriget och dubbeltändning. Motorn monterades lutande i chassit för att kunna bygga bilen så låg som möjligt.

Chassit var uppbyggt som en bur av ett stort antal svetsade rör. Detta gav konstruktionen stor vridstyvhet, kombinerat med låg vikt. Bilen hade en enkelledad pendelaxel som senare skulle komma även personbilarna till del. Bromsarna var centralt placerade, för att hålla nere den ofjädrade vikten.

Mercedes-Benz utnyttjade en lucka i regelverket och tog fram en strömlinjeformad kaross med täckta hjul. Detta gav hög toppfart, men förarna klagade på att bilen blev svårkörd på kurviga banor, där de var vana att se var de skulle placera hjulen. Därför tillkom snart en variant med friliggande hjul. Till stadsloppet i Monaco tog man fram en variant med kort hjulbas, som lättare tog sig runt kurvorna.

W196 R var en mycket framgångsrik formel 1-bil som vann nio av de tolv lopp den deltog i.

W196 S 300 SLR[redigera | redigera wikitext]

FIA hade inrättat ett världsmästerskap för sportvagnar till 1953. Mercedes-Benz insåg att W196:an skulle kunna göra bra ifrån sig även i denna gren. Därför utvecklades sportvarianten W196 S. För att markera släktskapet med sportbilen 300 SL som fanns till salu i utställningshallarna kallades bilen även 300 SLR.

Chassit breddades för att rymma två personer. Den öppna karossen baserades på erfarenheterna från den tidigare tävlingsvagnen W194 och den strömlinjeformade F1-bilen. Motorn förstorades till tre liter. Bilens stora bekymmer var trumbromsarna, som var betydligt sämre än de brittiska konkurrenternas skivbromsar. Därför experimenterade man med en luftbroms, en stor uppfällbar skiva bakom förarplatsen som ökade luftmotståndet.

Mercedes-Benz byggde även två täckta coupéer som skulle tävla i Sydamerika 1955, men efter katastrofen på Le Mans ställdes dessa planer in.

Även W196 S var en framgångsrik tävlingsbil som vann VM-titeln åt Mercedes-Benz sin första och enda säsong.

Tekniska data[redigera | redigera wikitext]

Tekniska data W196 R W196 S
Motor:  Frontmonterad 8-cylindrig radmotor
Cylindervolym 2496 cm³ 2983 cm³
Borrning x slaglängd:  76 x 68,8 mm 78 x 78 mm
Max effekt vid varvtal:  257 hk vid 8250 v/min 300 hk vid 7500 v/min
Max vridmoment vid varvtal:  247 Nm vid 6300 v/min 295 Nm vid 5950 v/min
Ventilstyrning:  2 överliggande kamaxlar, 2 tvångsstyrda ventiler per cylinder
Kompression 9:1
Växellåda 5-växlad manuell, transaxel
Hjulupphängning fram:  Dubbla tvärlänkar, längsgående torsionsstavar, hydrauliska stötdämpare
Hjulupphängning bak:  Enkelledad pendelaxel, längsgående torsionsstavar, hydrauliska stötdämpare
Bromsar Hydrauliska trumbromsar
Chassi & kaross Fackverksram med aluminiumkaross
Hjulbas 215-235 cm
Torrvikt Ca 700 kg
Toppfart:  290 km/h 290 km/h

Tävlingsresultat[redigera | redigera wikitext]

Formel 1-VM 1954[redigera | redigera wikitext]

Bilen gjorde sin debut i juli 1954, vid Frankrikes Grand Prix. Stallchefen Alfred Neubauer hade mönstrat välkända Mercedes-förare som Karl Kling och Hermann Lang. Juan Manuel Fangio, världsmästaren från 1951, hade börjat säsongen hos Maserati och redan vunnit två lopp där, men bytte stall till italienarnas förtret. Bilen tog en dubbelseger i sin första tävling, med Fangio på första och Kling på andra plats.

Fangio tog ytterligare tre segrar under säsongen. Tillsammans med de två topplaceringarna med Maserati vann han sex av säsongens nio lopp, vilket gav honom hans andra VM-titel. Kling slutade femma och Hermann sjua i VM.

Formel 1-VM 1955[redigera | redigera wikitext]

Till 1955 hade stallet tecknat kontrakt även med Stirling Moss och Piero Taruffi.

Mercedes-Benz dominerade även 1955. Säsongen hade förkortats på grund av tragedin på Le Mans, men stallet vann fem av sju lopp.

Fangio blev världsmästare en tredje gång, med fyra vinster. Moss kom tvåa, efter att ha vunnit sitt hemma-Grand Prix. Taruffi slutade sexa och Kling elva.

Sportvagns-VM 1955[redigera | redigera wikitext]

Bilen gjorde sin debut i sportvagns-VM vid Mille Miglia. Stallet använde samma förare som i formel 1-tävlingarna. Bilen tog en dubbelseger redan i sin första tävling, med Moss på första och Fangio på andra plats. På Nürburgring ett par veckor senare blev platserna de omvända. På Le Mans slog katastrofen till, när Mercedes-föraren Pierre Levegh kraschade och tog med sig fler än 80 åskådare i döden. Trots det fullföljde stallet säsongen och tog ytterligare tre segrar, bland annat i Sveriges Grand Prix på Råbelöfsbanan utanför Kristianstad.

Mercedes-Benz vann VM-titeln 1955 före huvudkonkurrenten Ferrari.

Efter säsongen 1955 drog sig Mercedes-Benz tillbaka från motorsporten, obesegrade. Som skäl angavs att pengarna behövdes bättre för att utveckla personbils- och lastbils-tillverkningen, men olyckan på Le Mans spelade säkert också in. Fabriken fortsatte att tävla på lägre nivåer, men det skulle dröja trettio år innan man kom tillbaka till de högsta klasserna.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mercedes-Benz: Legenden på landsvägen, red. Claus Worup, 1994. ISSN 0909-9271
  • Tyska Wikipedia.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Mercedes-Benz personbilar, från 1926 till 1969. — nästa »
Klass 1920-talet 1930-talet 1940-talet 1950-talet 1960-talet
6 7 8 9 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9
Småbil W23 W28
Mindre familjebil W15 W136 W136
Familjebil 10/35 W02 W21 W143 W191 W120/W121 W110 W115
W11 W153
W138
Större familjebil 16/50 W03 W10 W18 W142 W187 W105 W111 W108
W180 W112 W109
Storbil 400 W08 W186 W189
Lyxbil 630 W07 W150 W100
W22 W29 W188
Sportbil R121 W113
W06 W198
Tävlingsbil W25 W125 W154 W194 W196