Mona Lisa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mona Lisa
Mona Lisa Portrait.png
Konstnär Leonardo da Vinci
Tillkomstår c. 1503–1506
Typ Oljemålning på träpannå
Mått 77 × 53 centimeter
Plats Louvren, Paris

Mona Lisa (italienska: La Gioconda, franska: La Joconde) är renässanskonstnären Leonardo da Vincis berömda porträtt av, enligt tradition, florentinskan (Mona) Lisa Gherardini, framför allt omtalad för sitt hemlighetsfulla leende. Målningen är ett av världens mest berömda, lovordade och reproducerade konstverk.

Konstverkets namn[redigera | redigera wikitext]

Leonardo själv gav aldrig sitt konstverk någon titel. Namnet Mona Lisa fick konstverket av Giorgio Vasari som publicerade en biografi över konstnären 31 år efter dennes död. I denna biografi identifierade han modellen som Lisa, hustru till den förmögne florentinske köpmannen Francesco del Giocondo. Mona är ett vanligt italienskt diminutiv av Madonna och Mona Lisa betyder helt enkelt Hennes nåd/damen Lisa. Konstverkets franska och italienska titel är femininum av familjenamnet Giocondo som kan utläsas som den muntra, den levnadsglada (jocund på engelska) – en dubbelbetydelse som mycket väl passar ihop med det gåtfulla leendet. Konstverkets titel blev vedertagen under 1800-talet. Innan dess omnämns det en beslöjad kurtisan eller en viss florentinsk dam, utförd i hennes närvaro på begäran av den store Giuliano de' Medici.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Leonardo fick beställningen på Mona Lisa 1503, av Francesco del Giocondo. del Giocondo betraktade sig själv som en mecenat, och ville ha ett porträtt som kunde hängas i matsalen – därav tavlans ringa storlek.

Efter otaliga avbrott som berodde på att Leonardo (enligt sina egna dagböcker) var lat och (enligt omgivningen) temperamentsfull, blev tavlan klar 1506. Under den tiden blev beställaren otålig och vägrade betala för tavlan, så när Leonardo 1516 antog kung Frans I:s inbjudan och flyttade till Clos Lucé intill slottet i Amboise i Frankrike, tog han tavlan med sig. Att han tog med sig just den tavlan – och få andra – antyder att den betydde mycket för honom. Sedermera köpte den franske kungen konstverket för 12 000 franc.

Målningen hamnade först i slottet i Fontainebleau och därefter i slottet i Versailles. Efter den franska revolutionen flyttades den till Louvren. Napoleon I lät flytta konstverket till sitt privata sovrum i Tuilerierna. Det återfördes senare till Louvren för att under det fransk-tyska kriget (187071) gömmas någonstans i Frankrike.

Konstverket förblev tämligen okänt fram till mitten av 1800-talet då symbolisterna kom att associera verket med sina föreställningar om den kvinnliga mystiken, en föreställning som kanske bäst uttryckts i Walter Paters avhandling om Leonardo från 1867 där Mona Lisa beskrivs som förkroppsligandet av den ”eviga kvinnligheten”, ”äldre än klipporna som omger henne” och som ”varit död många gånger och lärt sig av gravens hemligheter”.

Målningens ryktbarhet växte då det stals från Louvren den 21 augusti 1911. Den franske avantgardepoeten Guillaume Apollinaire, som tidigare krävt att museet skulle brännas ned, fängslades den 7 september misstänkt för stölden. Även hans nära vän Pablo Picasso förhördes. De båda släpptes dock snart och målningen antogs sedan förlorad för alltid. Emellertid visade det sig att en anställd på museet, Vincenzo Peruggia, stulit konstverket utklädd till byggnadsarbetare genom att helt enkelt gömma det under sin rock och promenera ut ur byggnaden. Stölden utförde han på uppdrag av Eduardo de Valfierno som i sin tur hade givit den franske förfalskaren Yves Chaudron i uppdrag att ta fram en serie reproduktioner av målningen som skulle säljas som det saknade originalet. Chaudron behövde dock inte originalmålningen för sitt värv och kontaktade därför aldrig Peruggia efter stölden. Peruggia, som stulit konstverket av patriotism och hållit det gömt i sin lägenhet under två år, tappade tålamodet och greps till slut då han den 10 december 1913 gav sig till känna hos en florentinsk konsthandlare i hopp om att få den hittelön som utlovats. Mona Lisa ställdes därefter ut på flera olika platser runt om i Italien innan det 1913 återfördes till Louvren.

Under andra världskriget flyttades Mona Lisa åter från Louvren: Först till slottet i Amboise, därefter till klostret Loc-Dieu och till sist till Ingres-museet i Montauban.

Turister beskådar Mona Lisa genom pansarglaset framför målningen före flytten 2005.

Den nedre delen av målningen skadades svårt 1956 genom en syraattack och några månader senare kastade någon en sten på tavlan. Idag är målningen skyddad av pansarglas.

Mellan den 14 december 1962 och mars 1963 lånades tavlan ut till USA där den visades i New York och Washington, D.C.. Konstverket turnerade i Japan och Moskva 1974 men har därefter permanent förvarats i Louvren. Före turnén 1962–63 försäkrades målningen för 100 miljoner dollar och enligt Guinness rekordbok gör det konstverket till världens högst värderade konstverk. Som dyrbart konstverk har det emellertid överträffats av Pablo Picassos Garçon à la pipe som såldes för 104 miljoner dollar den 4 maj 2004. Om man tar hänsyn till inflationen, motsvarar emellertid 100 miljoner dollar 1962 omkring 602 miljoner dollar 2004.

Efter en omsorgsfull dokumentation, analys och restauration av konstverket flyttades det 6 april 2005 till en ny plats i Louvren där det idag återfinns i Salle des Etats i en särskild inhägnad bakom reflexfritt pansarglas.

Motivets identitet[redigera | redigera wikitext]

Mona Lisa kan vara ett porträtt av en verklig kvinna. Vasari identifierade motivet som Lisa Gherardini, den framgångsrike Francesco del Giocondos hustru, och det är känt att del Giocondo, en framgångsrik silkeshandlare i Florens och en prominent statsman, verkligen existerat. Mycket lite är dock känt om hans hustru Lisa Gherardini förutom att hon föddes 1479, växte upp i familjens residens Villa Vignamaggio i Toscana och gifte sig 1495. Hon var hans tredje hustru, och nitton år yngre än sin make.

Under senare delen av sitt liv nämnde Leonardo ett porträtt av en ”viss florentinsk dam utfört på begäran av Giuliano di Lorenzo”. Inga bevis finns dock som bekräftar en koppling mellan Lisa Gherardini och Giuliano de' Medici. Citatet kan därför lika gärna referera till andra porträtt av kvinnor som Leonardo utförde under samma tid. En betydligt senare referent omnämner Mona Lisa som ett porträtt av Francesco del Giocondo själv vilket fömodligen ligger bakom föreställningen att målningen egentligen föreställer en man.

Professor Lilian Schwartz vid Bell Labs har föreslagit att målningen i själva verket är ett självporträtt. Genom att använda digitala verktyg har hon lyckats visa att Mona Lisas anletsdrag exakt passar Leonardos egna. Kritiker har dock påpekat att detta kan förklaras genom att båda målningarna skapats av samma konstnär och konstnärens självporträtt skapats i en likartad stil.

Maike Vogt-Lüersson har, å sin sida, framfört teorin att motivet skulle vara Isabella av Aragonien, hertiginna av Milano. Leonardo var hovkonstnär hos hertigen av Milano under elva år och Ludovico och Maximilian var viktiga mecenater. Enligt denna teori skulle mönstret på Mona Lisas dräkt indikera att hon hör till ätten Visconti-Sforza. Teorin förmodar dock att det var den första officiella målningen av hertiginnan vilket skulle innebära att den utfördes redan 1489.

Tyska och ryska forskare har sett en porträttlikhet mellan Mona Lisa och Caterina Sforza som hon avbildats i ett porträtt av Lorenzo di Credi.[källa behövs] Caterina Sforza levde i Forli och Imola samtidigt som Leonardo och Cesare Borgia verkade i Romagna, enligt denna teori.

Tidigt påstods det att det var Isabella d'Este som var modell. Hon var dotter till Ercole I av Ferrara och en välkänd konstälskare.

Det finns forskare som tror att målningen är motivet är Leonardos mor Caterina.[1] [2]

Detalj av ansiktet som visar de fina sfumaton i ansiktet, i synnerhet i skuggorna kring ögonen.

Porträttet avbildar kvinnan från brösthöjd med ett avlägset landskap som bakgrund. Någon gång efter Leonardos död beskars målningen – där modellen ursprungligen flankerades av två kolonner vars lägre delar fortfarande kan skönjas i målningen.

Gestalten kan inskrivas i en pyramidform med hennes sammanhållna händer som pyramidens ena hörn. Hennes bringa, hals och ansikte lyser i samma mjuka ljus som hennes händer. Ljuset ger en balans mellan den underliggande geometrin och ytverkan. I hennes berömda leende, som passar väl in i den geometriska kompositionen, har Sigmund Freud sett konstnärens erotiska förhållande till sin mor. Andra har beskrivit det som både oskuldsfullt och inbjudande.

Många forskare har försökt förklara varför leendet har uppfattats på så olika sätt av olika betraktare och förklaringarna varierar mellan försök till rent vetenskapliga teorier om våra ögons beskaffenhet och mer psykoanalytiska idéer om Mona Lisas identitet och känslor.

Margaret Livingstone, professor vid Harvard-universitetet, hävdar att leendet är målat så att det framför allt framträder i det perifera synfältet som är bäst lämpat för att uppfatta skuggor. Enligt denna teori uppstår ansiktets dynamik därför att betraktaren bara uppfattar leendet då han eller hon betraktar andra delar av bilden.[3] Christopher Tyler och Leonid Kontsevich vid Smith-Kettlewell Eye Research Institute i San Francisco har argumenterat för att leendets ombytliga natur ska bero på de små variationer som orsakas av normalt brus i människans öga.[4] Dina Goldin vid Brown University menar, å sin sida, att Leonardo genom den subtila plasticiteten i Mona Lisas ansikte skickligt lyckats återge ansiktsmusklerna i dynamiska positioner så att betraktaren själv omedvetet ”skapar” rörelser i hennes ansikte vilket uppfattas som att leendet förstärks och ständigt förändras.[5]

Porträttet är ett av de första som avbildar modellen framför ett fiktivt landskap och trots att det kan uppfattas som egentligen tämligen konventionellt har, förutom leendet, även det harmoniska mötet mellan modellen och landskapet i bakgrunden gjort bilden till en av konsthistoriens mest omtyckta och analyserade. Bilden behärskas av en harmonisk balans mellan detaljrikedom och den atmosfär som Leonardos sfumatoteknik åstadkommer. De sensuella kurvorna i Mona Lisas hår och kläder återkommer i det böljande landskapets dalar och floder. Djupet i bilden som skapats genom luftperspektiv förstärktes av kontrasten mot den loggia som ursprungligen omgav Mona Lisa. Att landskapet till vänster och höger om modellen tycks befinna sig på olika höjd har lett till hypotesen att hela landskapet utgör ett senare tillägg.

Den lugna harmonin i bilden, den dramatiska kontrasten mellan ljusa och mörka partier är välkända kännemärken för Leonardos konst och återspeglar också konstnärens föreställning om en kosmisk länk mellan människan och naturen.

Målningen har restaurerats vid flera tillfällen och genom röntgenundersökningar har man kunnat konstatera att det finns åtminstone tre Mona Lisa dolda under den synliga. Poppel-pannån under målningen har på senare tid uppvisat allt fler tecken på tilltagande sönderfall, vilket väckt oro för konstverkets framtid.

Vissa av restaureringarna har varit allt annat än lyckade. Bland annat har forskaren och uppfinnaren Pascal Cotte, med hjälp av en specialkamera, lyckats visa att Mona Lisa en gång hade både ögonbryn och ögonfransar. Vid närmare titt kan man se tydliga tecken på restaurering, till exempel att krackeleringen runt ögonen nästan helt saknas men syns tydligt överallt annars på tavlan.

Mona Lisa i populärkultur och avantgarde[redigera | redigera wikitext]

Mona Lisa och hennes leeende har uppnåt så kallad kultstatus inom populärkulturen.

Det konstnärliga avantgardet har vid flera tillfällen siktat in sig på konstverkets ikonstatus. Mest välkända är förmodligen dadaismens och surrealismens parodier: Marcel Duchamp dekorerade 1919 en billig reproduktion av målningen med mustasch och pipskägg. Under bilden la han till LHOOQ som på franska kan utläsas som ”Elle a chaud au cul” (bokstavligen: ”Hon är het om häcken”, med betydelsen ”Hon är kåt som en hynda”). Duchamps konstverk refererar till Freuds analys av Mona Lisa och anspelar på Leonardos homosexualitet. Enligt Rhonda R. Shearer är Duchamps bild ett självporträtt av honom själv, något som återkommer i Salvador Dalís Självporträtt som Mona Lisa från 1954.

Andy Warhol utförde 1963 ett stort antal färgintensiva serigrafier med Mona Lisa som motiv och utsåg henne därmed till en modern ikon liksom han gjort med Marilyn Monroe och Elvis Presley. Samtidigt kritiserar Warhol genom sin ”vulgära” färghantering och repetitiva massproduktion det moderna samhällets sätt att handskas med målningens estetiska värden – Mona Lisa hittar man idag på allt från pussel till musmattor.

Förutom alla reproduktioner av målningen har Mona Lisa även besjungits i ett otal sånger. Mest känd är Nat King Coles sång Mona Lisa från 1950 (skriven av Jay Livingston och Ray Evans), där Cole jämför sin älskade med målningen, som låg som etta på Billboards singel-lista i åtta veckor och såldes i tre miljoner exemplar. Sången har belönats med en Oscar och använts i flera filmer. Målningen omnämns även i Bob Dylans sång Visions of Johanna 1966. Andra som skrivit sånger om Mona Lisa inkluderar Elton John 1972, countrysångaren Willie Nelson 1981, hip hop-artisten Slick Rick 1988 och rockbandet Counting Crows, som 1992 spelade in den outgivna låten A Mona Lisa. I låten Miracle av rockbandet Queen nämns hon genom texten Super powers always fighting But Mona Lisa just keeps on smiling. Mona Lisa nämns även i sången Främling av Carola Häggkvist i texten ”Som Mona Lisa har sitt leénde så gömmer också du en hemlighet”. I Björn Skifs Michelangelo skulle dock Mona Lisa be om att få bli nerplockad om sångens du-person visar världen sitt leende.

Även i flera filmer, tv-produktioner och böcker förekommer Mona Lisa antingen som en viktig del av handlingen eller bara som en del av titeln, bland annat i Dan Browns Da Vinci-koden.

I avsnittet Tower of Power i 1987 års tecknade tv-serie om Teenage Mutant Ninja Turtles syns sköldpaddorna besöka Louvren, där de bland annat ser tavlan Mona Lisa [6].

I filmen Tintin och Hajsjön berättar Dupondtarna om tavlor som blivit stulna och ersatts av kopior; i en scen ser man Mona Lisa bytas mot en dålig kopia.

I avsnittet The Art of Evil i James Bond Junior stjäl Kameleonten och hans kumpaner dyrbar konst från Louvren och andra museer i Paris, bland annat Mona Lisa.

Mona Lisa syns i avsnittet Mrs Hudson is taken hostage i anime-serien Sherlock Hund.

Hon finns även med i ett museum i serien Magi på Waverly Place.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Serge Bramly: Mona Lisa (The Enigma); Rina de' Firenze: Mystery of the Mona Lisa.
  2. ^ Who is the Mona Lisa ?
  3. ^ Mona Lisa smile secrets revealed, BBC, 18 februari 2003.
  4. ^ What makes Mona Lisa smile?, SKI.org, läst 21 augusti 2010.
  5. ^ Mona Lisa's Secret Revealed, cse.uconn.edu, 1 november 2002.
  6. ^ ”Avsnitt 144 på www.ninjaturtles.com”. Mirage Studios. 12 mars 2010. http://www.ninjaturtles.com/cartoon/guide/cart144.htm. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Sassoon, Donald, Mona Lisa: den fängslande historien om världens mest berömda målning. Stockholm: Forum 2005.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]