Marcel Duchamp

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Marcel Duchamp
Marcel Duchamp 01.jpg
Född 28 juli 1887
Blainville-Crevon, Seine-Maritime, Frankrike
Död 2 oktober 1968 (81 år)
Neuilly-sur-Seine, Frankrike
Nationalitet  Frankrike
År aktiv 1902–1968
Fält Måleri, Ready-made, Antikonst
Verk Naken kvinna som går nedför en trappa Nr. 2 (1912)
Fontän (1917)
Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med (1915-1923)
Utbildning Autodidakt
Rörelse Dadaism
Mecenater Walter Arensberg

Marcel Duchamp, född 28 juli 1887 i Blainville-Crevon, Seine-Maritime, död 2 oktober 1968 i Neuilly-sur-Seine, var en fransk bildkonstnär och skulptör. Han var bror till konstnärerna Jacques Villon, Raymond Duchamp-Villon och Suzanne Duchamp-Crotti. Han var gift två gånger: 1927-28 med Lydie Sarazin-Levassor och från 1954 med Alexina Sattler.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Duchamps barndomshem nära Blainville

Uppväxt och tidig konst[redigera | redigera wikitext]

Duchamp växte upp i Blainville. Morfadern hade varit skeppsmäklare och bildkonstnär och även modern tecknade. Fadern var en förmögen notarie som senare blev stadens borgmästare. Marcel upplevde sin far som godhjärtad och förstående, men sin mor som kall och likgiltig.

Efter studentexamen i Rouen flyttade Marcel hösten 1904 till sin äldre bror Jacques våning i Montmartre i Paris. Fram till sommaren var han inskriven vid Académie Julian men interesserade sig inte för studierna utan spelade biljard och tecknade karikatyrer, ofta med verbal eller visuell mertydighet. Duchamp mötte tidigt symbolismen och skall ha sagt att hans utgångspunkt var Odilon Redons konst. Runt år 1907 upptäckte han Matisse[2].

Duchamps målningar 1911-12 var influerade av kubismen och undersökte en kropps rörelse i rummet. Naken kvinna som går nedför en trappa Nr. 1 (1911) och Nr. 2 (1912) hade liksom det samtida futuristiska måleriet inspirerats av fotografiet. Det var ett försök att skapa självständiga motsvarigheter till en människa i rörelse. Intresset för rörelse syns även i Duchamps senare konst. Den andra versionen av Naken kvinna som går nedför en trappa ansågs futuristisk och ratades av kubisterna på Salon des Indépendants 1912 - vilket sårade Duchamp - men blev ett av de mest ryktbara, "skandalösa" inslagen på Armory Show i New York 1913.

År 1912 kom Duchamp i kontakt med Raymond Roussels modernistiska poesi, som blev viktig för hans fortsatta verk. Han umgicks också med Guillaume Apollinaire. Senare arbetade han som bibliotekarie vid Bibliothèque Sainte-Geneviève i Paris. Han interesserade sig för matematik och modern fysik, läste Henri Poincaré och utvecklade en skeptisk/agnostisk syn. Oljemålningar gjorde han bara enstaka.[2]

Replik av Fountain från 1917, Tate Modern i London

Ready-mades[redigera | redigera wikitext]

Duchamp var av hälsoskäl befriad från krigstjänst och flyttade år 1915 till USA, där han presenterade där sina ready-mades, som Cykelhjulet (1913), Flasktorkaren (1914), Kam (1916) och Fountain (1917), vilka förebådade den polemiska inställningen till konst, utmärkande för dadaismen. Duchamps filosofiskt realistiska ready-mades - "no beauty, no ugliness, nothing particularly esthetic about them" - öppnade i ett slag en helt ny frihet för 1900-talskonsten. Flera av dessa readymades har försvunnit, men det finns av Duchamp auktoriserade repliker. Tillsammans med Francis Picabia ledde Duchamp dada- och surrealistgrupperna i New York.

Runt 1920 blev hans ready-mades mer komplicerade: Why not sneeze Rose Sélavy? består av en fågelbur, en termometer, ett bläckfiskben och 152 små marmorkuber.[2] Ibland engagerade han även hantverkare.

Det stora glaset[redigera | redigera wikitext]

Under åren 1915-1923 arbetade han i avskildhet med sitt centrala verk, det gåtfulla Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med, även kallat "Det stora glaset" som innehöll de motiv och idéer som han hade arbetat med under tidigare år. Han övergav verket som "permanent oavslutat" 1923. 1926 visades verket på en utställning, skadades under en transport, men reparerades av Duchamp 1936. Då hade han också givit ut "The Green Box" (1934), en samling lösa anteckningar i faximil, rörande Det stora glasets idévärld. Glaset finns sedan 1954 utställt på The Philadelphia museum of art.

Duchamp som Rrose Sélavy. Foto: Man Ray

Androgynitet[redigera | redigera wikitext]

Duchamp hade redan runt 1910 målat androgyna gestalter. I USA lärde han känna den öppet lesbiska Gertrude Steins experimentella litteratur. År 1920 uppfinner han sitt kvinnliga Alter ego: Rrose Sélavy, som ofta förekommer i hans senare verk.

Efter 1920[redigera | redigera wikitext]

Han gjorde maskiner med motor som drev roterande skivor och studerade hur rörelse inverkade på varseblivningen. 1928 och 1947 ställde han ut med surrealisterna. Parallellt tränade han schack. Han bodde omväxlande i USA, Europa och Argentina, deltog i internationella turneringar och gav 1932 ut en bok om slutspelsteori.

Étant donnés[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1946 och 1966, när han ansågs ha upphört med konst och endast tycktes intresserad av schack, skapade han i hemlighet Étant Donnés: 1. La Chute d'eau/2. Le Gaz d'éclairage, ett diorama som enligt Duchamps planer blev officiellt först efter hans död. Verket monterades permanent i anslutning till den stora samlingen av Duchamp-konst på museet i Philadelphia och kan endast betraktas genom två kikhål i en uråldrig spansk trädörr, inmurad i museiväggen i ett speciellt rum. Den uppenbarade bilden består av en realistisk återgivning av en naken kvinna liggande på rygg på en bädd av kvistar, mot en bakgrund av ett solbelyst landskap med ett vattenfall och en blå molnbeströdd himmel. I handen håller kvinnan en gaslykta av gammal modell. Verket har ett uppenbart samband med Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med och är ett av de mest hemlighetsfulla och förbryllande konstverken från 1900-talet. Bilder av det fick inte spridas under 15 år. På senare år har det gjorts ingående studier av verket, som redovisats i detalj i tex. Michael R Taylors bok Marcel Duchamp Étant Donnés (2009)

Verk i urval[redigera | redigera wikitext]

  • Nu descendant un escalier No 2, "Naken kvinna som går nerför en trappa Nr. 2"; 1912. Oljemålning.
  • Trois stoppages-étalons; 1913-1914. Trälåda med föremål av garn, linnetyg, glas och trä.
  • Fontaine, "Fontän"; 1917. Ready-made.
  • Blindman, tidskrift. 2 nr. (Marcel Duchamp, Henri-Pierre Roche och Beatrice Wood (red.) (New York, 1917) Online (International Dada Archive)
  • La mariée mise à nu par ses célibataires, même, "Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med" eller "Det stora glaset"; 1915-1923. Olja, lack, metallfolie, metalltråd och damm på glas.
  • Etant donnés: 1. la chute d'eau, 2. le gaz d'éclairage; 1946-1966. Installation.

Inflytande[redigera | redigera wikitext]

Konstnärer[redigera | redigera wikitext]

Duchamps verk utövar ett mycket starkt inflytande på konsten efter 1950, kanske tydligast på amerikanska popkonstnärer som Robert Rauschenberg, Jasper Johns och Andy Warhol, men även på minimalism, opkonst och konceptkonst. Duchamp betraktas dessutom som en viktig föregångare till postmodernismen.[3] Inom senare konst syns influenser exempelvis hos Ai Weiwei[4] och Dan Wolgers.

Repliker i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Ulf Linde har under hela sitt yrkesliv skrivit om Duchamp. År 1961 skapade Linde med hjälp av medarbetare och även Duchamp själv den första repliken av "Det stora glaset". Det signerades av Duchamp 1961 och finns på Moderna Museet, tillsammans med en del andra repliker och original av Duchamp. Ulf Linde skrev om Duchamp för första gången i boken Spejare (1960), samt i katalogen till en Duchamp-utställning på Galerie Burén 1963. Lindes bok Marcel Duchamp (Raben & Sjögren, 1986), är en personlig studie av "Det stora glaset".

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Caumont, Jacques (2002). Marcel Duchamp - Kap.: Biografi. Museum Jean Tinguely, Basel. ISBN 3-7757-1182-1 
  2. ^ [a b c] Mink, Janis (2001). Marcel Duchamp. Taschen. ISBN 3-8228-0883-0 
  3. ^ Molderings, Herbert (2002). Marcel Duchamp - Kap.: Relativismus und historischer Sinn. Duchamp in München (und Basel...). Museum Jean Tinguely, Basel. ISBN 3-7757-1182-1 
  4. ^ Philippe Zweifel (2013-05-23). ”Der Löwenanteil altert schlecht - Intervju med Will Gompertz”. Der Bund (Bern). 

På svenska[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]