Per Hasselberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med konstfrämjandets verksamhetsledare med samma namn.
Per Hasselberg
Hasselberg bild.gif
Per Hasselberg i arbete med Grodan
Födelsenamn Karl Petter Åkesson
Född 1 januari 1850
Hasselstad
Död 25 juli 1894
Stockholm
Fält Skulptur
Motiv Kvinnofigurer, porträtt
Grodan i Hoglands park i Karlskrona

Per Hasselberg, egentligen Karl Petter Hasselberg, (före 1870 Åkesson), född 1 januari 1850 i Hasselstad nära Ronneby, död 25 juli 1894 i Stockholm, var en svensk skulptör, känd främst för allegoriska skulpturer av sensuella kvinnofigurer liksom impressionistiska porträttbyster.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Per Hasselberg slutade skolan som tolvåring och började som timmermanselev, och senare lärling vid M. Östergrens möbelsnickeri i Karlshamn där han även utvecklade färdigheter som ornamentbildhuggare. Efter erhållet gesällbrev flyttade han 1869 till Stockholm, där han tog anställning hos ornamentbildhuggaren Henrik Nerpin, och påbörjade kvälls- och helgstudier vid Slöjdskolan. Per Hasselberg sökte till Konstakademien men blev endast antagen till dess förberedande kurs, Principen. År 1876 reste han till Paris på ett yrkesidkarstipendium från Kommerskollegium, och antogs året därefter till École des Beaux-Arts där han bedrev tre års studier för den franske skulptören och akademiprofessorn François Jouffroy. Per Hasselberg förblev verksam i Paris till år 1890, då han återvände till Stockholm. Där skaffade han en ateljé på Östermalmsgatan.[1]

Per Hasselbergs konstnärliga genombrott blev Snöklockan, som antogs till 1881 års Salon i Paris och som enda svenska konstverk belönades med ett hedersomnämnande, och vid Parissalongen 1883 erhöll Snöklockan i marmor guldmedalj. Såningskvinnan invigdes 1883 i Brunnsparken i Göteborg. År 1886 utförde han Farfadern i gips, vilken göts i brons för sin placering 1895 i Humlegården, Stockholm. Prins Eugen verkade för att Farfadern skulle placeras på denna plats. Grodan från 1887-90 visades vid Världsutställningen 1889 i Paris. Per Hasselbergs sista stora verk blev Näckrosen 1882. Utöver sina kvinnofigurer blev han även känd för impressionistiska porträttgestaltningar av bland andra prins Eugen och Ernst Josephson.

Han var även en del av konstnärsgruppen Opponenterna och vice ordförande i Konstnärsförbundet. Viktiga uppdragsgivare var Pontus Fürstenberg och prins Eugen. Hasselberg var även engagerad inför öppningen av Svenska Panoptikon och som lärare vid Konstnärsförbundets skola. När Fürstenberg planerade sitt blivande galleri 1882-83 var Hasselberg hans rådgivare.[2]

Under åren i Paris mötte Per Hasselberg konstnärinnan Eva Bonnier, och de inledde en relation och förlovade sig, men förlovningen bröts. Per Hasselberg inledde en relation med sin modell för Näckrosen, Signe Larsson, som 1893 födde deras dotter Julia. Per Hasselberg avled 1894 på Sofiahemmet[3] i Stockholm i sviterna av mångårig diabetes, och då adopterades dottern av Eva Bonnier.[4]

Per Hasselberg är rikt representerad vid Göteborgs konstmuseum, Prins Eugens Waldemarsudde och Rottneros Park. Våren 2010 visades en stor retrospektiv utställning på Waldemarsudde,[5] recenserad i bland annat Svenska Dagbladet[6] och Stockholms-Tidningen.[7] Hasselbergsvägen i stadsdelen Södra Ängby i Stockholm och Per Hasselbergs väg i Ronneby är uppkallade efter Per Hasselberg.

Offentliga verk i urval[redigera | redigera wikitext]

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Östermalmsgatan 2B, då i korsningen med Engelbrektsgatan, enligt Gunnarsson, sidan 55
  2. ^ Bengt A. Öhnander, Statyer berättar - 76 konstverk i Göteborg. Tre böcker: Göteborg 2004, sidan 90
  3. ^ Norra Skåne, Lördag den 28 juli 1894, s. 2
  4. ^ Giornale Nuovo
  5. ^ http://www.waldemarsudde.se/hassel.html
  6. ^ http://www.svd.se/kulturnoje/konst/en-manlig-blick-fast-i-det-forflutna_4480401.svd
  7. ^ http://www.stockholmstidningen.se/default.aspx?page=3&kulturstock=61
  8. ^ "Bredåkra Kyrkogård - en kulturhistorisk presentation", Rundvandring, s. 13-14, p. 4, Åke Andesson familiegraf. 1876.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]