Ringduva

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ringduva
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Common Wood Pigeon.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Duvfåglar
Columbiformes
Familj Duvor
Columbidae
Underfamilj Columbinae
Släkte Columba
Art Ringduva
C. palumbus
Vetenskapligt namn
§ Columba palumbus
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Ringduvans utbredning:Gult = häckningsområde sommartidGrönt = häckningsområde där arten förekommer året omBlått = Övervintringsområde
Ringduvans utbredning:
Gult = häckningsområde sommartid
Grönt = häckningsområde där arten förekommer året om
Blått = Övervintringsområde
Underarter

· C. palumbus azorica (Hartert, 1905)
· C. palumbus casiotis (Bonaparte, 1854)
· C. palumbus excelsa (Bonaparte 1856)
· C. palumbus iranica (Zarudny, 1910)
· C. palumbus maderensis (Tschusi, 1904, )

· C. palumbus palumbus (Linné, 1758)
Typisk flockformation med flyttande ringduvor. Notera de vita fläckarna på vingöversidorna.
Typisk flockformation med flyttande ringduvor. Notera de vita fläckarna på vingöversidorna.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Ringduva (Columba palumbus) är den största och mest utspridda duvarten i Europa. Ringduvan förekommer i de flesta typer av skog och har på senare år förflyttat sig till mänsklig bebyggelse, såsom parker och trädgårdar.

Förutom sin storlek särskiljs ringduvan från tamduvan bland annat genom ett större bröst, längre stjärt, och ett proportionellt mindre huvud. Ibland kan arten även förväxlas med den liknande skogsduvan, som till skillnad från ringduvan saknar en vit halsfläck. Ringduvans läte utgörs av ett femstavigt hoande, och dess flykt är snabb med klippande vingslag.

Ibland anses ringduvan som ett skadedjur, då de ofta i grupp livnär sig av utsädet på nysådda åkrar och förorenar mogna grödor med sin spillning. Fågeln är också ett välkänt villebråd bland jägare.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

En adult ringduva

Ringduvan är den största av de europeiska duvarterna med en kroppslängd uppemot 45 centimeter. Vingspannet varierar mellan cirka 65 och 80 cm och fågelns vikt uppskattas till mellan 400 och 550 gram. Den har proportionellt sett längre stjärt och mindre huvud än övriga arter inom familjen Columbidae och är även mer långsträckt och mer rundbröstad.

Fjäderdräkten är mest grå (ljusare över ryggen) med grönblåskimrande inslag, främst på huvud och nacke. Stjärt och vingar har tydliga svarta markeringar och bröstet är rosafärgat övergående i ljusgrått på undersidan. Vidare har den vita fläckar på halsens sidor (ingen egentlig "ring" alltså) och vita tvärband på vingöversidan som väl syns i flykten. Benen är korta, relativt kraftiga och brunaktigt skära. En adult fågels näbb är gul med rödaktig vaxhud medan näbb och vaxhud hos juvenilen är gråaktiga. Även ögat är gult till orange hos adulten, men grått hos juvenilen.

Könen är lika till storlek och utseende, men unga individer har större rosa inslag i dräkten och saknar vita halsfläckar vilka vanligen uppträder gradvis från och med sjätte levnadsmånaden.

Flykten är snabb och sker med regelbundna klippande vingslag. Flyktspelet är karaktäristiskt och inleds med en brant stigning under ljudligt vingsmatter, följt av glidflykt med stela vingar och utbredd stjärt.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Ljudexempel:
sång från en ringduva (Columba palumbus)

Ringduvans sång utgörs av ett ganska dovt femstavigt hoande med betoning på första stavelsen: "ko-ko-koo, kåå-kåå...". Denna strof upprepas sedan cirka tre till fem gånger utan paus. Den sista strofen avslutas med ett ko. Ett annat läte är det intensiva smattrande ljud som hörs vid uppflog, och uppstår genom att vingarna slås mot varandra, som fungerar som ett varningsläte. Under häckningstiden låter den höra ett dovt morrande, hoande läte som kan beskrivas "hoo-hroo". Ringduvans sång kan av gemene man förväxlas med skogsduvans mer dova och tvåstaviga.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Ringduvan förekommer i hela Europa utom på Island och i de nordligaste delarna av Ryssland och Skandinavien. Den hittas även i västra Asien och i ett bälte som sträcker sig från Turkiet till nordvästra Indien och västra Kina. [2] Ringduvan finns också i delar av nordvästra Afrika. Den europeiska populationen bedöms bestå av mellan 18 och 34 miljoner individer.[1]

Ringduvan brukar delas in i fem underarter varav en är utdöd:[3][4]

Vissa kategoriserar även den nordafrikanska populationen som en egen underart, C. palumbus excelsa.

I de västligaste och sydligaste delarna av utbredningsområdet är ringduvan stannfågel medan övriga lämnar sina häckningsområden och flyttar söderut över vintern. Ringduvan samlas ofta i stora flockar inför flytten. Flyttsträcket kulminerar i oktober då flockarna kan bestå av flera tusen individer. Den 9 oktober 2004 vid Smithska udden i Göteborg, räknades till exempel 23400 sydsträckande ringduvor och vid Falsterbonäset noterades det 66050 individer.[5]

Sedan mitten av 1970-talet har den nordeuropeiska populationen ökat markant[6] och man har också noterat att den har blivit mindre skygg, antagligen till följd av mer utbredd bebyggelse.[7]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige är ringduvan en vanligt förekommande fågel, och hittas i skogs- och jordbruksbygd från Skåne i söder till Norrbotten och södra Lappland i norr. [8] Fossil visar på att ringduvan har funnits i Norden ända sedan neolitisk tid. [9]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Häckning och biotop[redigera | redigera wikitext]

Par som uppvaktar varandra.
Bo med två ägg
Pulli av ringduva.

Ringduvan är en social fågel och ses ofta i större flockar när den inte häckar. Ringduvor bildar par för livet och paren ses oftast tillsammans utom under ruvningen.

Ringduvan häckar numera i princip alla miljöer inom utbredningsområdet, utom på övervintringslokalerna i norra Afrika. Skog, parker, trädgårdar och även hus har kommit att tjäna som häckplatser.

Boet, en ganska slarvigt tillverkad konstruktion av kvistar, byggs företrädesvis i täta barrträd. Andra boplatser kan vara i lövträd och i sällsynta fall på byggnader eller i övergivna skatbon.[8] Äggen är vita, nästan klotformiga, men ändå mer ovala än hos ett flertal andra duvarter.

En kull består normalt av två ägg som i genomsnitt väger 18,8 gram. De ruvas av båda föräldrarna i 15-19 dagar och ungarna är normalt flygfärdiga efter 21-28 dygn, men ibland längre. Till följd av boets enkla konstruktion hamnar äggen ofta direkt på underlaget eller faller ur boet.

Ofta får ringduvan minst två kullar under sin häckningsperiod, men ibland kan paret få upp till fem sådana; antalet kullar beror främst på födotillgång. Ringduvan har sin normala äggläggningstid från 21 april till 18 juni, men det finns dokumenterade fall där de har lagt ägg så tidigt som 20 mars och ända till 21 augusti.[10].

Liksom de allra flesta duvarter matar ringduvan sina ungar den första tiden med duvmjölk, en mjölkliknande, mycket näringsrik vätska som bildas i fågelns krävkörtel. [8] Ringduvan blir könsmogen under sitt andra kalenderår. Den lever vanligen runt tre år, men ibland ända upp till 13 år. [11][12]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Ringduva med bomaterial i näbben

Ringduvan är växtätare och lever nästan uteslutande av frön, bär, skott och knoppar, men även andra späda växtdelar ingår i dieten. Ibland, i minskande utsträckning, livnär den sig också på maskar och snäckor,[2] [13] och vintertid utgör bok- och ekollon en populär föda. I städerna kan födan ibland bestå av bröd.[2]

I allmänhet söker ringduvan föda i flock på öppna fält och åkrar. Vintertid är det inte ovanligt att smärre flockar eller ensamma individer besöker fågelbord och andra matningsplatser.

Jakt[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Småviltjakt

Bland jägare är ringduvan ett vanligt byte, och jagas över stora delar av sitt utbredningsområde. Det beror delvis på att den ogillas bland lantbrukare, då de stora födosökande flockarna ofta sätter i sig ansenliga mängder av utsädet på nysådda åkrar och även förorenar mogna grödor med sin spillning, till sådan grad att det leder till kännbara ekonomiska förluster för odlare.

I Sverige skiljer sig jakttiden för ringduva i olika delar av landet. I södra Sverige är jakt tillåten under perioden september-februari och i mellersta Sverige 16 augusti till 31 december, medan säsongen i landets norra del sträcker sig från augusti till oktober.[14] Skyddsjakt får bedrivas på ringduveflockar som orsakar skada på odlingar. Skyddsjakt är tillåten mars-augusti i södra, 1 maj-15 augusti i mellersta och maj-juli i norra Sverige och endast i anslutning till berörda odlingar. Vid jakt på ringduva, gäss eller änder ska alltid en hund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel medföras. [14]

I Tyskland är ringduvor jaktbara och jakten bedrivs mest med hagelgevär. Den årliga summan av antalet skjutna fåglar uppnår sedan 1990/91 mellan 655 000 och 917 000,[15]sedan sex år tillbaka[när?] noteras dock en kontinuerlig ökning av årssiffrorna.[16]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Columba palumbus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b c] Staav, Roland. Nordens fåglar (tredje upplagan). sid. 272. ISBN 91-518-3827-3 
  3. ^ ”World Birds Taxonomic List”. http://www.zoonomen.net/avtax/colu.html.  - Columbiformes
  4. ^ Lars Larsson, Birds of the world
  5. ^ Nilsson, K. (2005) Sträcket över Näsetudden under hösten 2004. Fåglar på Västkusten vol. 39:1, ss. 1-16.
  6. ^ ”www.bto.org”. http://www.bto.org/birdtrends2004/wcrwoodp.htm.  birdtrends (eng)
  7. ^ Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999) Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag
  8. ^ [a b c] Lundevall, Carl-Fredrik. Fåglar i norden (andra upplagan). sid. 144-145. ISBN 91-534-1665-1 
  9. ^ Sveriges ornitologiska förening - Ringduva
  10. ^ Wahlberg,T. (1993) Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige , Stockholm: Rabén & Sjögren. ISBN 91-29-61772-3
  11. ^ ”Läst 080223”. http://www.rspbliverpool.org.uk/top%2050%20garden%20birds.htm. 
  12. ^ ”Läst 080223”. http://blx1.bto.org/birdfacts/results/bob6700.htm. 
  13. ^ Dahlfors, Steve (2005-09-15). ”Ringduva”. Sveriges ornitologiska förening. http://www.sofnet.org/index.asp?lev=1084&typ=1. Läst 24 februari 2008. 
  14. ^ [a b] ”Svenska jägareförbundet”. Svenska Jägareförbundet. http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/ovrigaarter/ringduva.asp. Läst 2008-02-24. 
  15. ^ Deutscher Jagdschutzverband: DJV Handbuch 2005: S. 325-327
  16. ^ ”Wildtauben01.pdf”. http://www.jagd-online.de/downloads/Wildtauben01.pdf. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Ringduva.