Steglits
- För andra betydelser, se Steglits (olika betydelser).
| Steglits Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 Adult steglits | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Finkar Fringillidae |
| Släkte | Carduelis |
| Art | Steglits C. carduelis |
| Vetenskapligt namn | |
| § Carduelis carduelis | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 Utbredning av steglitsens båda underartsgrupper (se text) carduelis: 1 sommar, 2 året runt caniceps: 3 sommar, 4 året runt | |
| Synonymer | |
Steglits [stegˈlits][3][a] (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar.
Utseende och läte
.jpg)
Steglitsen känns igen på sin brokiga fjäderdräkt. Den är brunaktig på ovansidan. Pannan och strupen är röda. Vingarna är svarta, med ett brett, intensivt gult band.[4] Undersidan är vit med brunaktig anstrykning och förhållandevis stora bruna fläckar. Näbben är hoptryckt från sidan, har en skarp rygg och saknar hak bakom spetsen. Stjärten är kluven. Kroppslängden är 12 centimeter, vingspannet är 21–25,5 centimeter och vikten 14–18 gram.[4]
Locklätet består av ett typiskt, upprepande "tick tickeli tickelitt" som har gett arten dess namn.[4] Sången liknar grönsiskans och är snabb med kvittrande omväxlande toner med inslag av locklätet.
Utbredning och taxonomi
Steglitsen förekommer över nästan hela Europa, inklusive Brittiska öarna. Den är särskilt vanlig i Medelhavsområdet. Steglitsen häckar även i västra Asien, Kaukasus, västra Himalaya och Nordafrika.
Steglitsen delas in i 14 underarter med följande utbredning:[5]
- Carduelis carduelis britannica – Brittiska Öarna, nordvästra Frankrike och västra Nederländerna
- Carduelis carduelis carduelis – södra Skandinavien till centrala Frankrike och Italien österut till centrala europeiska delen av Ryssland
- Carduelis carduelis parva – sydvästra Europa, nordvästra Afrika, Madeira, Balearerna och Kanarieöarna
- Carduelis carduelis tschusii – Korsika, Sardinien och Sicilien
- Carduelis carduelis balcanica – Balkan, Grekland, Kreta och nordvästra Turkiet
- Carduelis carduelis niediecki – Mellanöstern
- Carduelis carduelis brevirostris – östra Turkiet, södra Kaukasus och norra Iran
- Carduelis carduelis colchica – Krimhalvön till Kaukasus och nordöstra Turkiet
- Carduelis carduelis volgensis – södra Ukraina, södra europeiska delen av Ryssland och nordvästra Kazakhstan
- Carduelis carduelis frigoris (inklusive major) – sydvästra och sydcentrala Sibirien
- Carduelis carduelis paropanisi – västra Turkmenistan och östra Iran till nordvästra Kina
- Carduelis carduelis subulata – nordöstra Kazakhstan, sydcentrala Sibirien och västra Mongoliet
- Carduelis carduelis caniceps – västra Pakistan till nordvästra Himalaya, sydvästra Tibet och centrala Nepal
- Carduelis carduelis ultima – södra Iran
Ibland urskiljs endast två underarter, caniceps för de fyra sista ovan och carduelis för resten. De fyra sista urskiljs också sedan 2016 som en egen art av Birdlife International och naturvårdsunionen IUCN som den egna arten "östlig steglits" (C. caniceps).
I fångenskap kan steglitsen korsas med kanariefågeln.
Förekomst i Sverige
Steglits förekommer i Sverige framför allt i de södra och mellersta delarna. En del av det svenska beståndet flyttar i oktober–november till Väst- och Sydeuropa och återkommer i mars–april, medan andra övervintrar.
Ekologi
Steglitsen lever mest av diverse frön, med särskild förkärlek för frö från tistlar och kardborrar.[4] Den är en skicklig klättrare som ofta klättrar i tistlar där den samlar frön.
Häckning
Steglitsen är över stora delar av sitt utbredningsområde en vanlig häckfågel i öppna, trädrika landskap, trädgårdar och fruktodlingar. Den häckar två gånger om året[4] – första gången i maj. Boet är skålformat och har tjocka väggar av fina stjälkar, strån, rötter, mossa och kvistar. Det brukar placeras högt i trädkronan, oftast i lövträd men ibland i barrträd. Honan bygger boet, men hanen kan bistå med att samla byggmaterial. Honan lägger fem till sex vitaktiga ägg med fina röda fläckar, som hon ruvar i 12 till 13 dagar. Ungfåglarna utfodras sedan av båda föräldrarna med frön och insekter under 13–15 dagars.[4] Steglitsen blir könsmogen efter ett år och kan leva upp till 10 år, även om 3 år är mer normalt.[4].
Steglitsen och människan
Som burfågel
Historiskt har steglitsen varit en vanlig burfågel. Över stora delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det i dag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar, varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.[6] Trots detta fångas arten illegalt och steglitshanar hålls som burfågel i södra Europa, bland annat i Grekland och på Malta.[7]
Inom kulturen
Steglitsen förekommer ofta inom klassiskt måleri, exempelvis i flera målningar av Edens lustgård, som Hieronymus Boschs Lustarnas trädgård från cirka 1510. Ett annat exempel är målningen Steglitsan från 1654 av Rembrandts lärjunge Carel Fabritius. Den senare målningen har gett namn åt Donna Tartts roman Steglitsan från 2013.
Namn
Steglitsens trivialnamn är ljudhärmande (onomatopoetiskt) och efterliknar locklätet.[2] Det härstammar troligen från tyskan.
Referenser
Kommentarer
- ^ Även [ste'glits], [steglit's] och [ste'g~lit's] förekommer.[2]
Noter
- ^ BirdLife International 2016 Carduelis carduelis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2017.
- ^ [a b c d] Svenska akademien (1989) Steglits, Svenska akademiens ordbok, band 30, Spalt S 11353
- ^ Svenska akademien (2015) Steglits Arkiverad 18 januari 2017 hämtat från the Wayback Machine., Svenska akademiens ordlista, sid:903
- ^ [a b c d e f g] "Stillits (Carduelis carduelis)". Dofbasen.dk. Läst 23 maj 2013. (danska)
- ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.2). doi : 10.14344/IOC.ML.6.2.
- ^ EU:s Fågeldirektiv
- ^ http://www.travel-to-santorini.com/page.php?page_id=371
Källor
- Roland Staav & Thord Fransson (1991) Nordens fåglar, andra upplagan, Stockholm, ISBN 91-1-913142-9
- Christopher Perrins & David Attenborough (1987) Fågelliv i Europa, översättning Juhani Vuorinen, Stockholm, ISBN 91-34-50909-7
- Sisksläktet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1917)
Externa länkar
- Sveriges Radio: P2-fågeln – Steglits – Läte
- Chants de chardonnerets à écouter
- Chants de chardonnerets
Wikimedia Commons har media som rör steglits.
