Tawhīd

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Tawhīd (arabiska: توحيد) är ett begrepp inom islamisk troslära för tron på en odelbar gud (monoteism). Tawhīd har undergrenar som tydligt beskriver hur man skall förstå och tro på den ende sanne Guden. Tawhīd är motsatsen till shirk.

Gud har enligt läran varken en son eller dotter eller är uppdelad på något annat vis, utan endast en monoteistisk gudomlighet. I traditionell trosuppfattning är han heller inte möjlig att personifiera. Detta ställer den islamska guden i kontrast till kristendomens treenighetslära: (Fadern, Sonen och Den Helige Anden). Det brukar uttryckas som att visserligen anses den muslimska guden har 99 namn (Den seende, Griparen, Den upphöjde, Vittnet etc) men samtliga namn ska förstås som egenskaper som hänvisar till ett och samma väsen. Den första av islams fem pelare är shahada, trosbekännelsen som lyder "La ilaha illa Allah wa muhammedu rasul ullah ("Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är Hans/Guds profet/sändebud).

Enligt islams lära har alla Guds sändebud och profeter trott på och kallat till tawhīd. Efter profeternas och sändebudens bortgång har människorna ofta förvrängt deras rent monoteistiska budskap.[källa behövs]

Tawhīd innebär att all form av bön, tillbedjan och samtliga handlingar som hör en människas liv till, ska riktas mot Gud. Hur tawhīd skall tolkas har varit en lång filosofisk strid. Guds omfattning (omnipotens) hör intimt samman med människans möjlighet till fri vilja och eget val. Om en gud har skapat världen, men sedan lämnat människan till sitt öde att styra skapelsen själv, har hon en fri vilja. Men om skapelsen ska ses som att den gudomliga viljan styr i allt, och där framtiden ingår i skapelsen och alltså ödet redan är förutbestämt, har människan inget eget handlingsutrymme. Vad hon då än tänker eller gör är det via en annan, högre makt.

Tawhīd betyder fritt översatt "enighet". Innebörden av detta är att det endast finns en Gud (Allah) som är den överlägsna skaparen till allt och alla. Med överlägsen menas att han är överlägsen i alla avseenden.

Logiskt sätt, enligt tawhīd, kan man säga att eftersom vi finns, så borde någon ha skapat oss, och det är en övre makt som har sett till att allt har kommit till.

Nästa frågeställning blir om det är en eller flera makter? Svaret är att om det är flera makter, så bör en av dem vara mäktigare än de andra, annars hade det varit strid mellan dessa makter; därmed är denna makt störst. Med andra ord: om vi håller med om att vi är skapade och att det finns skapande makt, så är det en enda makt som är överlägsen (tawhīd).

Man kan ifrågasätta varför denna makt bör tillbedjas? Allting är så perfekt och systematiskt enligt skapelseläran. Om denna makt inte var systematisk, så skulle hela universum kollapsa. I och med att makten är överlägsen och systematisk, så bör människan leta svaret till varför hon finns. Varför har denna makt skapat varelsen människan till detta liv? Denna makt kallas i islam Allah (arabisk översättning: "Guden") men benämningen är inte det väsentliga i sammanhanget, utan den logik som beskrivs ovan.

Tawhīd är med andra ord ett centralt begrepp inom islamisk troslära, eftersom det utgör den mest grundläggande förklaringen till varför människan finns till. Därför har tawhīd också en såpass framskjuten position i den islamiska läran.

Muslimska feminister har använt begreppet i sin argumentation för jämställdhet inom islam. Med utgångspunkt i tawhīd-begreppet menar man till exempel att männen inte kan stå mellan kvinnorna och Gud, ingen människa har mer företräde inför Gud än någon annan. Gud är därutöver ett allomfattande väsen som inte har någon könsbestämning.