Ödlan

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För djuret, se Ödlor.
Ödlan
Lacerta
Lista över stjärnor i Ödlan
Latinskt namnLacerta
FörkortningLac
Rektascension22,5 h
Deklination+45°
Area201 grad² (68)
Huvudstjärnor5
Bayer/Flamsteedstjärnor17
Stjärnor med exoplaneter12
Stjärnor med skenbar magnitud < 30
Stjärnor närmare än 50 ljusår1
Ljusaste stjärnanAlfa Lacertae (3,76m)
Närmaste stjärnanEV Lacertae (16,47 )
Messierobjekt0
MeteorregnLacertiderna
Närliggande stjärnbilderAndromeda, Cassiopeja, Cepheus, Svanen, Pegasus
Synlig vid latituder mellan +90° och −40°
Bäst synlig klockan 21:00 under oktober.

Ödlan (Lacertalatin) är en liten, svag stjärnbildnorra stjärnhimlen. Den är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella astronomiska unionen.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Den introducerades 1690 av Johannes Hevelius i hans stjärnatlas Firmamentum Sobiescianum. Dess ljusstarka stjärnor bildar ett ”W”, som påminner om Cassiopeja. Stjärnbilden kallas därför ibland Lilla Cassiopeja. Hevelius kallade den Stellio, som är en vattenödla som finns vid Medelhavskusten.[1]

Stjärnbilden har namngivits flera gånger i Europa. Den franske arkitekten Augustin Royer döpte den 1670 till Sceptrum som en hyllning till Ludvig XIV. Den tyske astronomen Johann Elert Bode döpte den till Frederici Honores (Fredericks heder) för att hylla kung Frederick den store.[2] Båda försöken har fallit i glömska, men ödlan har blivit kvar.[3]

Stjärnor[redigera | redigera wikitext]

Stjärnbilden Ödlan (Lacerta) som den kan ses med blotta ögat.

Det här är de ljusaste stjärnorna i konstellationen.[2]

Djuprymdsobjekt[redigera | redigera wikitext]

Stjärnhopar[redigera | redigera wikitext]

Galaxer[redigera | redigera wikitext]

Nebulosor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Lacerta Constellation”. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/lacerta-constellation/. Läst 18 januari 2014. 
  2. ^ [a b] Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. ISBN 978-3-8331-4371-7 
  3. ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9