Nyårskonserten från Wien

Från Wikipedia
Nyårskonserten från Wien
Officiellt namnNeujahrskonzert der Wiener Philharmoniker
PlatsWien, Österrike
Tidpunkt1 januari
År1939-
Typkonsert-

Nyårskonserten från Wien (tyska: Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker) är en årlig traditionsrik TV- och radiosänd symfonisk konsert med Wienerfilharmonikerna i Musikvereins "Golderner Saal" i Wien, där orkestern i huvudsak framför verk av Straussdynastin; Johann Strauss den äldre och hans söner Johann Strauss den yngre, Eduard Strauss samt Josef Strauss. Orkestern framför samma konsertprogram 30 december, 31 december och 1 januari, men endast den sista konserten sänds via radio och TV. Den första konserten i denna form arrangerades den 31 december 1939. Från och med den 1 januari 1941 har den anordnats på nyårsdagen.[1]

Konserten är populär i hela Europa och på senare tid även över övriga världen. Biljettrycket är så stort att publiken måste förregistrera sig ett år i förväg för att delta i dragningen av biljetter till nästföljande år. Några platser är bokade för vissa österrikiska familjer och ärvs av nästa generationer.

Medan musikprogrammet alltid innehåller verk av Strauss-dynastin (Johann Strauss den äldre (sedan 1946) och yngre, Josef (sedan 1941) och Eduard (sedan 1964)), har sedan 1961 också verk av andra tonsättare, som Joseph Lanner, Carl Michael Ziehrer och Joseph Hellmesberger junior, regelbundet inkluderats i programmet. Dessutom har det sedan 1978 också förekommit verk av årets musikaliska jubilar, det året var det 150 år sedan Franz Schubert avled.

Som regel ingår inte bara kända verk i konsertprogrammet, utan också verk som inte har spelats i en nyårskonsert fram till dess. Fram till 1980-talet kallades de också "nyheter" (vad gällde nyårskonserten), men detta har sedan dess blivit ovanligt. Undantag från detta är nyårskonserterna 1986 och 1987, då endast redan framförda stycken stod på programmet. Wienerfilharmonikernas nyårskonsert 2023 bjöd på det högsta antalet sådana "nyheter" hittills, med tretton nyframförda verk; Detta beror dock också på att Nyårskonserterna på 1940-talet och början av 1950-talet innehöll tio, högst tolv musikstycken i hela programmet.

Musik och program[redigera | redigera wikitext]

Konsertprogrammen innehåller alltid musikstycken komponerade av Straussfamiljen: Johann Strauss den äldre, Johann Strauss den yngre, Eduard Strauss samt Josef Strauss. Emellanåt har det hänt att musik av i huvudsak andra österrikiska kompositörer har förekommit på programmet, såsom Joseph Hellmesberger junior, Joseph Lanner, Wolfgang Amadeus Mozart, Otto Nicolai (grundaren av Wienerfilharmonikerna), Emil von Reznicek, Franz Schubert, Carl Zeller, Carl Millöcker, Franz von Suppé och Carl Michael Ziehrer. År 2009 spelades musik av Joseph Haydn för första gången, då fjärde satsen av hans Symfoni nr 45 ("Avskedssymfonin") markerade 200-årsminnet av hans död. Andra europeiska kompositörer såsom Hans Christian Lumbye, Jacques Offenbach, Émile Waldteufel, Richard Strauss, Verdi, Wagner och Tjajkovskij har på senare år förekommit i programmen. År 2020 spelades musik av Ludwig van Beethoven för första gången för att högtidlighålla 250-årsminnet av kompositörens födelse.

  • Familjen Strauss
  • Johann Strauss den äldre

    Johann Strauss den äldre

  • Johann Strauss den yngre

    Johann Strauss den yngre

  • Josef Strauss

    Josef Strauss

  • Eduard Strauss

    Eduard Strauss

De annonserade programmen består i huvudsak av 14 till 20 kompositioner utöver tre extranummer. Programmen innehåller valser, polkor, mazurkor och marscher. Av extranummer är det första ofta en snabb polka. Det andra är Johann Strauss den yngres vals An der schönen blauen Donau, vars inledning avbryts av lätta applåder av igenkännande och en Nyårshälsning på tyska (ursprungligen tillagd av Willi Boskovsky) framförs av dirigenten och orkestern till publiken. Ursprunget till denna tradition stammar från 1954 års Nyårskonsert då publiken avbröt tre stycken genom entusiastiska applåder och glädjeyttringar. Det sista extranummer är Johann Strauss den äldres Radetzkymarsch under vilken publiken klappar i takt till dirigentens ledning. Detta startade först 1958. Traditionen påbjuder också att dirigenterna sätter igång orkestern så snart de äntrat scenen, innan de bestigt podiumet. Hela konserten tar ungefär två och en halv timme.

TV-utsändningen utökas med balettframträdande i diverse stycken under andra delen av programmet. Dansarna kommer från Wiener Staatsballett och dansar på olika berömda platser i Österrike: Schönbrunn, Slottet Esterházy, Wiener Staatsoper eller Wiener Musikverein. År 2013 var kostymerna designade av Vivienne Westwood.[2] Från 1980 till 2013 var blommorna som smyckar salen en gåva från staden Sanremo i Italien. 2014 försåg orkestern själv med blommorna och sedan det året har blommorna arrangerats av Wiener Stadtgärten.[3]

Sedan 1959 har nyårskonserten direktsänds med kommentator i SVT via Österreichischer Rundfunk. Under konsertpausen sänds i TV cirka 30 minuters specialprogram från Wiens miljöer. Den sänds numera i över fyrtio länder över hela världen genom Eurovisionen. Konserten sänds även i Sveriges Radio P2 och i radiokanaler internationellt.[4]

År 2020 bestämde Wienerfilharmonikernas ledning på grund av Coronaviruspandemin att konserten under nyårsdagen 2021 skulle äga rum utan publik. Konserten sändes som under tidigare år över olika TV-kanaler. För att åstadkomma en viss form av applåder kopplade mediebolaget ORF in ett begränsat antal personer genom videomöten. Dessa personers bifallsyttringar hördes i konsertsalen över högtalare.[5]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Första konserten 31 december 1939[redigera | redigera wikitext]

Det har funnits en tradition med nyårsdagskonserter i Wien sedan 1838, men inte med musik av Straussfamiljen. Mellan 1928 och 1933 spelades det sex nyårskonserter i Musikverein dirigerade av Johann Strauss III. Dessa konserter radioutsändes i ORF.[6]

Gyllene salen i Wiener Musikverein, platsen för konserten.

1939 föreslog Clemens Krauss, med stöd av Wiens Gauleiter Baldur von Schirach, en nyårskonsert med orkestern tillägnad Kriegswinterhilfswerk ('Krigsvinterhjälp'), för att förbättra moralen vid fronten.[7][8] Enligt tidningsnotiser var det en "extraordinär konsert" (Außerordentliches Konzert), för vilken en offentlig generalrepetition hölls den 30 december. Historikern Fritz Trümpi hävdade att konserten var en del av Joseph Goebbels propagandamaskin.[9][10][11][12] 1942 var nästan hälften av orkesterns musiker medlemmar i Nazistpartiet.[13]

Clemens Krauss kärlek till valsmusik, särskilt familjen Strauss, var en bidragande orsak till att han valdes ut av Gobbels att iscensätta Wien som en stad "av optimism, musik och gemytlighet". Men "förmodligen också Krauss längtan efter stora framträdanden"[14] samt att han efter Tysklands annektering av Österrike 1938 var upptagen på Gottbegnadeten-Liste, en lista med "Gudabenådade konstnärer för Konst och kultur i Nazityskland". I sin bok Politisierte Orchester visar Trümpi att under den nationalsocialistiska eran ökade antalet framförda verk av familjen Strauss av Wienerfilharmonikerna dramatiskt. Efter annekteringen av Österrike hamnade orkestern under Goebbels, men till skillnad från Berlinfilharmonikerna var den inte underordnad honom: Wienerfilharmonikernas engagemang för naziststaten var därför till stor del självbestämmande och självansvarig. Trümpi citerar ur ett kontrakt mellan Wienerfilharmonikerna och Reichsrundfunkgesellschaft:

"[...] orkestern åtar sig att göra inspelningar med wienermusik för Großdeutscher Rundfunk, först och främst naturligtvis med verk av Johann Strauss med en dirigent som särskilt behärskar wienertonen."

– Prot. KS, 7 oktober 1940, HAWPh, A-PR-030, 17.

Redan före andra världskriget hade de nazistiska ledarna utvecklat idén om att "stärka den 'nationella gemenskapen' med hjälp av så kallad 'lätt musik'". Historiskt sett var det inte förrän omkring 1940/1941 (det vill säga först efter den första nyårskonserten) som "moralen vid fronten och i hemlandet" lades till. Den första konserten ägde dock inte rum på nyårsdagen utan den 31 december 1939, första och enda gången det inträffat. Verk av Johann Strauss den yngre var de enda som framfördes i ett modest program. Noterbart är att varken An der schönen blauen Donau eller Radetzkymarschen framfördes.

Andra konserten 1941 och senare[redigera | redigera wikitext]

Utöver sociala och politiska motiv mottogs den första konserten i Strauss namn entusiastiskt. Krauss återvände till rodret för konserten den 1 januari 1941 (sedan dess har denna händelse alltid ägt rum på Nyårsdagen) och stannade där fram till 1945 och fokuserade konsertprogrammen för dessa år nästan uteslutande på kompositioner av Johann Strauss den yngre, med viss betydande öppenhet mot Josef Strauss. År 1941 spelade Wienerfilharmonikerna till förmån för den statligt kontrollerad fritidsorganisationen Kraft durch Freude,[15] såsom också var fallet med de välgörenhetskonserter som pågick fram till 1945.

De första sex nyårskonserterna – och ytterligare sju efter nazistregimens fall – dirigerades av Krauss. Krauss dirigerade konserten varje år fram till sin död 1954, förutom två år då han lämnade över dirigentpinnen till Josef Krips. Under dessa år konsoliderades vad som länge skulle vara den vanliga repertoaren, baserad på verk av bröderna Strauss (Johann, Josef och i mindre utsträckning Eduard) och deras far Johann Strauss den äldre. Således utfördes 1941 tre verk av Josef för första gången, den snabba polkan "Eingesendet", valsen "Frauenwürde" och den franska polkan "Moulinet". 1943 framfördes polka-mazurkan "Die Libelle" av Josef Strauss för första gången.[16]

Det första framförandet av An der schönen blauen Donau ägde rum 1942, för Radetzkymarch skedde det 1946. Vid den tiden etablerades de verk som kan betraktas som "kanoniska" av konserten, även om några som då var vanliga, till exempel I-Tipferl-Polka eller valsen Neu-Wien med manskör, absolut har glömts bort i de senaste decenniernas program. Vid tiden var valet av program också ofrivilligt samtidshistoria, vilket den mångårige krönikören av Nyårskonserterna, Kurt Diemann, visar på:[17]

Det var först med Josef Krips dirigering den 1 januari 1946 som denna konsert faktiskt kallades "Wienfilharmonikernas Nyårskonsert". Krips var ansvarig för ett mer accentuerat intresse för produktionen av Josef, varav några av de viktigaste verken presenterades under den tvåårsperioden: Aquarellen-Walzer, Delirien-Walzer, Jockey-Polka och Dorfschwalben aus Österreich. Vid konserten 1946 var det premiär för Johann Strauss den äldres berömda Radetzkymarsch som spelades som extranummer, och året därpå hans polka Piefke und Pufke. Redan 1946 initierade Krips en "Arbetarnas Nyårskonsert" för att föregå med gott exempel mot priserna för den "ursprungliga" nyårskonserten, som redan var oöverkomliga för de "normala" inkomsttagarna vid den tiden (den billigaste konsertbiljetten kostade redan mer än en veckas lön för en wiensk arbetare) och för att föra konsertidén till den (breda) wienska befolkningen, särskilt med tanke på ödeläggelsen i det halvt förstörda och svältande Wien vid den tiden: Efter hans avgång och Clemens Krauss återkomst avslutades detta tyst redan 1947.
Med ett undantag efter 1945 ägde den traditionella Nyårskonserten inte rum 1 januari: 1951 sköts den upp till 31 januari på grund av förbundspresidenten Karl Renners död den 30 december 1951.[18]
Sedan 31 december 1952 har programmet för Nyårskonserten på Nyårsafton framförts som en Silvesterkonzert. Den 30 december 1962 planerades en andra förhandsvisning för första gången; Fram till 1997 var detta ett slutet evenemang för medlemmar av Österrikes försvarsmakt, sedan 1998 har några av biljetterna sålts.[19]

När Krauss återvände till podiet 1948 hade Nyårskonserten blivit en institution, och programmet hade fått sin egen exakta organisation: förekomsten av musik av Johann Strauss den yngre som växlade mellan valser och polkor och införande av betydande musik av Josef. Krauss dirigerade sin sista nyårskonsert 1954: han dog några månader senare, i maj samma år.

1950-talet. Konsolidering av en tradition: Willi Boskovsky[redigera | redigera wikitext]

Krauss ersättare var inte lätt att finna, men i slutändan föll valet på Willi Boskovsky; född i Wien 1909 och orkesterns konsertmästare. Boskovsky skulle utan avbrott vara kvar på den positionen i 24 år och kom att förkroppsliga själen i Nyårskonserten. Han var en utåtriktad, sympatisk personlighet. Boskovsky (som ofta dirigerade med fiol och stråke, en tradition som går tillbaka till Strauss tid) visste hur man från början skulle etablera ett extraordinärt förhållande till orkestern och till allmänheten som han ibland riktade sig till, vilket skapade en intimitet som ingen dittills hade lyckats med. 1958 introducerade Boskovsky traditionen att avsluta konserten med An der schönen blauen Donau och Radetzkymarch, även om de redan framfördes ganska regelbundet i slutet av konserterna de senaste åren. Den första delen av Boskoskys styre kännetecknades av en mindre variation av de utförda verken. Under Krauss tid hade många sällsynta verk inkluderats, en tradition som delvis försvann med Boskovsky, som med undantag följde de ungefärliga femtio vanligaste verken. Det är i alla fall rättvist att säga att några av dessa vanliga verk introducerades av honom. Ett exempel är Explosions-Polka.

1960- och 1970-talet. Listan över kompositörer utökas[redigera | redigera wikitext]

Men i och med 1960-talet fanns det en viss "öppenhet". Således framfördes 1961 ett verk av Joseph Lanner (historisk rival och vän till Johann Strauss den äldre), den första kompositören utanför Strauss-familjen som spelades, och 1964 hände detsamma med Eduard Strauss, glömd fram till dess. Det var med den snabba polkan "Bahn frei!" och året därpå framfördes ytterligare två polkor: "Augensprache" och "Mit Dampf". Ett år senare kunde konsertens lyssnare för första gången höra ett verk av Johann Strauss den äldre annat än "Radetzkymarschen", det var valsen "Lorelei-Rhein-Klänge".

1967 var det 100 år sedan An der schönen blauen Donau spelades första gången och för att fira händelsen ingick valsen i konsertens officiella program (i inledningen till andra delen) och inte som vanligt extranummer. 1970 hördes konsertens första kvadrilj: "Schützen-Quadrille", komponerad tillsammans av de 3 Strauss-bröderna. 1972 var Carl Michael Ziehrer med för första gången. Å andra sidan blev 1975 praktiskt taget en monografisk konsert av enbart Johann Strauss den yngres verk (förutom "Radetzkymarsch"), medan 1977 till stor del ägnades åt hans bror Josef. 1978 var det första året då en kompositör utanför Wienvalsens värld framfördes: Franz Schubert. 1979 genomförde Boskovsky sin sista konsert. Det var en kväll med nyheter (en ouvertyr av Franz von Suppé spelades för första gången) och farväl, dirigentens egen och något verk som inte framförts igen (ovannämnda "Loreley-Rhein-Klänge" och Josef Strauss Polka "Rudolfsheimer"). Boskovskys avtryck kommer alltid att komma ihåg av beundrare av denna konsert, vilka anser honom som arkitekten för några av de mest lämpliga tolkningarna av denna musik.

1980-talet. Maazel och von Karajan[redigera | redigera wikitext]

Från 1980 tog Lorin Maazel, dåvarande chef för Wiener Staatsoper, över ledningen av Nyårskonserten. Under sitt första år var en viktig nyhet framförandet av ouvertyren till Orfeus i underjorden av Jacques Offenbach. 1982 var ett år med ovanligt många nyheter vid den tiden, totalt fyra. Bland dem är ouvertyren till Muntra fruarna i Windsor av Otto Nicolai, grundaren av Wienerfilharmonikerna. 1984 framfördes ouvertyren till Suppés "Poet och bonde", som inte skulle ges igen förrän 2021. 1985 framfördes överraskande musik av Hector Berlioz.

Från och med 1987, då Herbert von Karajan tilldelades äran att dirigera konserten, beslutade orkestern att varje år välja ut en ny gästdirigent att dirigera konserten. von Karajan genomförde en av de mest ihågkomna Nyårskonserterna, även om programmet var mycket traditionellt utan några nyheter. Det skulle vara den sista konserten där en sådan situation inträffade. von Karajan hade även engagerat sopranen Kathleen Battle att sjunga solo i Frühlingsstimmen, men det skulle bli en engångsföreteelse och därefter har ingen soloartist bjudits in. Tenoren Plácido Domingo bad i början av 1990-talet att få uppträda som dirigent eller solist men Wienfilharmonikerna avslog begäran eftersom det "inte passade konsertens syfte". Å andra sidan uppträder gosskören Wiener Sängerknaben ofta tillsammans i denna konsert.

1988 och 1991 dirigerade Claudio Abbado. Vid det första tillfället kunde den andra kadriljen i Nyårskonsertens historia höras. Hans andra konsert kom att bli ihågkommen för att ha inkluderat flera kompositörer som var helt främmande för wienervalsens värld: Schubert (som spelades redan 1978), Mozart och, kanske mest överraskande, Gioacchino Rossini med ouvertyren till Den tjuvaktiga skatan. Två av de mest ihågkomna konserterna var de som genomfördes 1989 och 1992 av Carlos Kleiber.

1990-talet[redigera | redigera wikitext]

Till konserten 1990 ville orkestern bjuda in Georg Solti att dirigera men Solti avböjde och föreslog istället Leonard Bernstein. Men Bernstein var för upptagen så han föreslog i sin tur sin skyddsling, Zubin Mehta. Hans första framträdande på podiet skulle åtföljas av flera nyheter, detsamma kan sägas om 1995 när han återvände för att dirigera konserten. Åren mellan 1993 och 2000 dominerades av "trippel M": Lorin Maazel, Zubin Mehta och som nyhet Riccardo Muti. Vid den här tiden började hela konserten att sändas i TV, fram till 1992 sändes endast den andra delen. Nu antar konserten sitt nuvarande format: en kortare första del (vanligtvis sex verk) och en längre andra del (11-13 verk, förutom de vanliga extranumren), utan att missa flera årliga nyheter. Detta var mönstret som i allmänhet följde konserterna på 1990-talet. Ingen ny tonsättare framfördes förrän 1997 (Joseph Hellmersberger), och programmet bestod av mer eller mindre vanliga verk kryddade med 4-6 nyheter. 1999, på grund av hundraårsjubileet av Johann Strauss den yngres död, var programmet nästan monografiskt tillägnat honom.

2000-talet och framåt[redigera | redigera wikitext]

Dansarna Olga Esina och Roman Lazik under en generalrepetion i Schloss Belvedere för balettinslaget i 2012 års konsert.

Med början av 2000-talet infördes ett större antal nyheter varje år. Två nya dirigenter debuterade på pulten under decenniets två första år: Nikolaus Harnoncourt och Seiji Ozawa. Den första av dem skulle dyka upp igen 2003 och deras konserter präglades av sökandet efter nyanser och en mer personlig tolkning än vanligt. År 2001 inkluderades originalversionen av Radetzkymarch i början av konserten, liksom en hyllning till Lanner med tre verk; 2003 skulle två verk av Johannes Brahms och Carl Maria von Weber framföras. År 2002 erbjöd Ozawa, i vad som skulle bli hans enda framträdande, ett mer traditionellt program och även i en stil som ligger mycket närmare det vanliga i dessa konserter.

1991, för första gången i konsertens historien, framfördes verk av Mozart: två kontradanser (KV 609) och den tyska dansen KV 605 nr 3 "Slädtur" (Schlittenfahrt), som en hyllning till kompositören för att fira 200-årsjubileet av hans död. På samma sätt 2013, året för 200-årsjubileet av Wagners och Verdis födelse, spelades verk av båda kompositörerna.

I samband med 250-årsjubileet av Beethovens födelse 2020 framfördes sex av hans 12 kontradanser. Wienfilharmonikerna meddelade även att de avsåg att skapa en ny version av Radetzkymarsch. Den version man hade spelat varje år sedan 1946 var arrangerad av Leopold Weninger, en tysk tonsättare med nazisympatier, och man ville ta avstånd från det nazistiska arvet.[20]

Nyårskonserten 2021, under ledning av Riccardo Muti, hölls utan publik på grund av COVID-19-pandemin. Konserten innehöll sju nyheter och debut av kompositören Karel Komzák II med hans vals "Bad'ner Mad'ln".

Från 1980 till 2013 var blomsterdekorationen för Nyårskonserten traditionellt en gåva från den italienska staden Sanremo.[21] År 2014 tillhandahölls blommorna för första gången av Wienfilharmonikerna.[22] Konsertsalen dekoreras med cirka 30 000 blommor av blomsterhandlarna varje år, för första gången 2015 i samarbete med Wiens stadsträdgård.[23]

2008 var det levande dans i Goldenen Saal för första gången, liksom åter 2011, när 15-åriga elever (flickor och pojkar) från balettskolan i Wiener Staatsoper uppträdde. 2014 dansade Kathrin Menzinger och Vadim Garbuzov live i hallen till valsen An der schönen blauen Donau efter egen koreografi.[24]

2014, i samband med 150-årsdagen av hans födelse, inkluderades ett stycke av Richard Strauss för första gången, som trots sitt efternamn inte har något familjeförhållande med den wienska familjen.

2015, i samband med konsertens 75-årsjubileum, publicerades utgåvan Neujahrskonzert: Die gesamten Werke, en samling på 23 CD-skivor av alla 319 verk som spelats vid evenemanget sedan 1941.[25]

Extranummer[redigera | redigera wikitext]

Det förekom inga extranummer 1939 och källor pekar på att sådana först förekom 1945. Clemens Krauss infogade nästa alltid Perpetuum mobile, antingen i konserten eller som ett extranummer. Valsen An der schönen blauen Donau framfördes inte förrän 1945 och då som extranummer. Radetzkymarschen framfördes första gången 1946, då som extranummer. Fram till 1958 spelades ofta dessa två stycken, men inte alltid som extranummer. Sedan 1958 har deras position som dubbla extranummer blivit en obruten tradition med två undantag:

  • 1967 gjorde Willi Boskovsky Donauvalsen till del av programmet för att fira styckets 100-årsminne; stycket som utgjorde extranumret var Johann Strauss den yngres Unter Donner und Blitz. En skådespelare som föreställde kompositören förekom på scen under konserten.
  • 2005 avslutade Lorin Maazel och orkestern programmet med Donauvalsen och uteslöt Radetzkymarschen av respekt för offren för jordbävningen i Indiska oceanen 2004.

Ett oannonserat extranummer, en galopp eller polka schnell, är alltid insatt före Donauvalsen, och efter det sista annonserade stycket i det tryckta konsertprogrammet.

Musikordningen har följt en tradition sedan 1958: Fram till 1957 upprepades extranumren, vanligtvis de kortare musikstyckena, beroende på applådernas styrka. Den andra delen av konserten, som sändes på TV och även internationellt från 1959, avslutades med endast ett extranummer. Sedan 1945 har An der schönen blauen Donau, införd av Clemens Krauss, alltid varit extranummer för en Nyårskonsert, med undantag för 1947 och 1955 till 1957.[26]

1946, 1950 till 1954 och sedan 1958,[26] med två undantag, spelas Radetzkymarschen (Johann Strauss den äldre) traditionellt som sista och tredje extranummer, i ett instrumentalt utökat och anpassat arrangemang av Leopold Weninger.[27] I detta sammanhang introducerades också Nyårshälsningen Prosit Neujahr, då den flyttades till förspelet av Donauvalsen. En annan traditionell ritual härstammar från slutet av 1980-talet, då valsen An der schönen blauen Donau avbryts av applåder i inledningen och Nyårshälsningen följer på detta. Den 1 januari 2007 välkomnades Bulgarien och Rumänien av Zubin Mehta som en del av Europeiska gemenskapen. Därefter framförs valsen i sin helhet.

I Radetzkymarschen klappar publiken traditionellt med i takt med dirigering. År 1975, i samband med Johann Strauss den yngres 150-årsdag, utelämnades det som ett extranummer. [28] 2005 spelades inte Radetzkymarschen med hänsyn till offren för jordbävningen i Indiska oceanen 26 december 2004. 2014 avstod Daniel Barenboim från att dirigera marschen som orkestern spelade och skakade istället hand med varje musiker.

Humorinslag[redigera | redigera wikitext]

Under Willy Boskovskys tid förberedde orkesterns slagverkaren Franz Brošek varje år ett humoristiskt inslag, som blev en specialitet. Till exempel 1969, i "Intågsmarschen" till operetten Zigenarbaronen kom Brošek klädd som grishandlaren Zsupán i sällskap med en levande gris till publikens skratt, i polkan Feuerfest! klädde han ut sig till smed och spelade medan han åt och drack (1971). I Explosions-Polka och Banditen-Galopp hade han klätt ut sig till byggnadsarbetare och tryckte på sprängladdningar så att ballonger och konfetti flög över scenen (1972).

Även efter Brošeks pensionering har slagverksdelen varit huvudfokus för olika spratt varje år. I början av 1970-talet, när det eskalerade lite för mycket, publicerades en artikel i den japanska dagstidningen Asahi Shimbun med titeln "Bespara oss upptågen detta år". I slutet av Eduard Strauss polka Mit Dampf förekom fyrverkerier (1976) och i slutet av hans polka Telephon ringde dirigenten Mariss Jansons mobiltelefon (2006). Under framförandet av An der schönen blauen Donau 2008 dansade baletten live i publikgångarna. Till minne av UEFA-EM 2008 i Österrike bar alla orkestermedlemmar sporthalsdukar och gula och röda kort utbyttes mellan dirigenter och musiker. Under framförandet av Hans Christian Lumbyes Champagnegaloppen öppnade slagverkarna en champagneflaska och utbytte skålar varpå dirigenten Georges Prêtre gjorde en gest som för att säga: "Var är mitt glas?" (2010).

Dirigenter[redigera | redigera wikitext]

Christian ThielemannFranz Welser-MöstDaniel BarenboimRiccardo MutiAndris NelsonsChristian ThielemannRiccardo MutiGustavo DudamelMariss JansonsZubin MehtaDaniel BarenboimFranz Welser-MöstMariss JansonsFranz Welser-MöstGeorges PrêtreDaniel BarenboimGeorges PrêtreZubin MehtaMariss JansonsLorin MaazelRiccardo MutiNikolaus HarnoncourtSeiji OzawaNikolaus HarnoncourtRiccardo MutiLorin MaazelZubin MehtaRiccardo MutiLorin MaazelZubin MehtaLorin MaazelRiccardo MutiCarlos KleiberClaudio AbbadoZubin MehtaCarlos KleiberClaudio AbbadoHerbert von KarajanLorin MaazelWilli BoskovskyClemens KraussJosef KripsClemens KraussClemens Krauss

Boskovsky, konsertmästare för orkestern från 1939 till 1970, dirigerade nyårskonserterna mellan 1955 och 1979. 1980 blev Lorin Maazel den första icke-österrikiske dirigenten för konserten. Willi Boskovsky skulle traditionsenligt ha lett konserten 1980 men drabbades den 30 januari 1979 av ett slaganfall som delvis förlamade hans högra kroppshalva. Under sommaren lyckades han ändå dirigera de förinspelade balettinslagen men i oktober hade han inte tillfrisknat så han var tvungen att avgå från sin post. Wienerfilharmonikerna beslöt att engagera Mazel, som vid tillfället var tillförordnad chef för Wiener Staatsoper, att fullfölja konserten.[29] Orkestern ändrade sedermera praxis och utsåg en ny dirigent varje år. Det första valet blev Herbert von Karajan till 1987 års konsert.

Sedan starten har arton dirigenter, alla manliga, dirigerat den årliga konserten. År 2005 blev australiensiskan Simone Young den första kvinnan att dirigera Wienerfilharmonikerna, men inte nyårskonserten som fortfarande väntar på sin första kvinnliga dirigent.[30] På frågan om detta 2023 förklarade violinisten Daniel Froschauer, ordförande för Wienerfilharmonikerna, helt enkelt: "Vi kommer att ha en kvinnlig dirigent när tiden är inne", medan dirigenten Franz Welser-Möst, som dirigerade konserten samma år, frammanade "en mycket komplex föreställning att dirigera" och "ett konstnärligt ämne, inte politiskt".[31]

  • Clement Krauss

    Clement Krauss

  • Josef Krips

    Josef Krips

  • Lorin Maazel

    Lorin Maazel

  • Herbert von Karajan

    Herbert von Karajan

  • Claudio Abbado

    Claudio Abbado

  • Zubin Mehta

    Zubin Mehta

  • Riccardo Muti

    Riccardo Muti

  • Nikolaus Harnoncourt

    Nikolaus Harnoncourt

  • Seiji Ozawa

    Seiji Ozawa

  • Mariss Jansons

    Mariss Jansons

  • Franz Welser-Möst

    Franz Welser-Möst

  • Daniel Barenboim

    Daniel Barenboim

  • Gustavo Dudamel

    Gustavo Dudamel

  • Christian Thielemann

    Christian Thielemann

  • Andris Nelsons

    Andris Nelsons

Land Dirigenter Konserter
Österrike Österrike 7 48 : 1939, 1941 à 1979, 1987, 1989, 1992, 2001, 2003, 2011, 2013, 2023
Italien Italien 2 8 : 1988, 1991, 1993, 1997, 2000, 2004, 2018, 2021
Lettland Lettland 2 4 : 2006, 2012, 2016, 2020
USA USA 1 11 : 1980 à 1986, 1994, 1996, 1999, 2005
Indien Indien 1 5 : 1990, 1995, 1998, 2007, 2015
Argentina Argentina 1 3 : 2009, 2014, 2022
Frankrike Frankrike 1 2 : 2008, 2010
Tyskland Tyskland 1 2 : 2019, 2024
Japan Japan 1 1 : 2002
Venezuela Venezuela 1 1 : 2017

TV-sändningar[redigera | redigera wikitext]

Karta över de länder där Nyårskonserten visades på TV 2019.

Sedan 1959 har konserten sänts av det österrikiska radio- och tv-bolaget (ORF), det österrikiska public service-bolaget, inte bara på radio utan även på tv med sin 2:a del (efter konsertpausen); Sändningarna varade i 75 minuter. Även om den första tekniska chefen för dessa sändningar var Wilfried Scheib, var Hermann Lanske från början den drivande kraft, som utformade TV-sändningarna med ständigt nya idéer och fulländade dem.

Sedan 1969 har TV-programmet sänts i färg och 1966 gjordes den första överföringen till de dåvarande socialistiska länderna (i samarbete med Intervision, i vars dåvarande tv-nätverk även Österrike var med i). 1970 sändes för första gången konserten i ett icke-europeiskt land (Australien) och 1972 utökades länderna till Brasilien, Hong Kong, Singapore och Taiwan.[42] Idag sänds den i över nittio länder.[43] Sedan 1970 har konserten producerats gemensamt av ORF och tyska ZDF.

1961 ackompanjerades enskilda musikstycken för första gången av balettinspelningar. Medlemmar av baletten i Wiener Volksoper dansade, koreografin gjordes av balettmästarinnan Dia Luca.[44] Inledningsvis ägde dansen rum live till originalmusiken, som överfördes direkt från den närliggande Brahmssaal i Musikverein, där inspelningarna av balettdansarna ägde rum, som i sin tur överlappadeds av skicklig bildöverföring av kassettaket (vilket innebar att balettinspelningarna i början endast var tillgängliga för TV-tittarna). Från 1963 och framåt användes förproducerade inspelningar av baletten.[45] Sedan 1987 förekommer återigen levande dans, vilket praktiserades från 1959 till slutet av 1960-talet. Dansen utförs av Wiens statsbalett (skapad från sammanslagningen av balettensemblerna i Wiener Staatsoper och Volksoper), baletten från Bayerska statsoperan och internationella gäststjärnor. I vissa verk visas också tematiskt relaterade bilder eller filmsekvenser, som de från Schönbrunn.

Sedan 1991 har ORF sänt konserten i sin fulla längd. Eftersom tempot i de olika föreställningarna kan variera, är pausen i de enskilda föreställningarna ibland av olika längd: den är därför överbryggad med en flexibel cirka 25 minuter lång pausfilm, som spelas in speciellt för Nyårskonserten.[46] Denna pausfilm har hittills iscensatts av regissörer som Felix Breisach, Georg Riha, Hannes Rossacher, Werner Boote, Patrick Pleisnitzer, Gernot Friedel och Anton Reitzenstein, i syfte att presentera Österrike med sina kulturskatter och naturtillgångar. Filmen måste vara utan ord, då den ska kunna ses över hela världen även om den inte antas av alla stationer.[47] På grund av den globala överföringen har starten för den andra delen fastställts i tid sedan starten 1959.

Hermann Lanske var ansvarig för 21 Nyårskonserter (1959–1979) och kollapsade under en repetition för Nyårskonserten 1980 och dog på väg till sjukhus. Han följdes av Clemens Viller och sedan av Hugo Käch. 1989, 1991-2009 och 2011 regisserade den engelska regissören Brian Large konserterna. 2010 och 2012 togs denna uppgift över av Karina Fibich, från 2014 av Michael Beyer och 2018 av Henning Kasten.[48][49][50]

Evenemanget televiseras av ORF – från 1989 till 1993, 1997 till 2009, och åter från 2011 under ledning av Brian Large – och återsändes via Europeiska radio- och TV-unionens bolag Eurovision till de flesta större TV-bolag i Europa. Exempelvis 1 januari 2013 så visades konserten på Één och La Une i Belgien, ZDF i Tyskland, France 2 i Frankrike, BBC Two i Storbritannien, Rai 2 i Italien (med viss fördröjning), RSI La 1 i Schweiz, La 1 i Spanien, ČT2 i Tjeckien, RTP1 i Portugal och TVP2 i Polen, bland många andra. Konserten återutsändes igen av ORF 1 januari 2015 och 1 januari 2016. Uppskattade publiksiffor är ~50 million, i 73 länder 2012, 93 länder 2017 och 95 länder 2018.[51][52][53] Forna TV-presentatörer har bland andra varit Ernst Grissemann, som kommenterade konserten i 25 år, och Barbara Rett från 2008 till 2022. Den nuvarande presentatören på ORF är Teresa Vogl, som började 2023.[54]

Utanför Europa visas konserten på PBS i USA (med start 1985), CCTV i Kina sedan 1987 (livesänt sedan 1989 med undantag för 1990)[55] och även sänts live av statliga radion i Kina sedan 2013,[56] NHK i Japan sedan 1973,[57] av MetroTV i Indonesien, KBS i Sydkorea och SBS i Australien (fram till 2018 med förseningar). Sedan 2006 har konserten också visats i flera afrikanska länder såsom (Botswana, Lesotho, Malawi, Mozambique, Namibia, Swaziland, Zambia och Zimbabwe). I Latinamerika visas konserten i Chile av La Red, samt i Guatemala, Ecuador och Bolivia. Indonesiens MetroTV sänder konserten även om den är fördröjd fyra till fem dagar. 2010 sändes konserten för första gången i Mongoliet, Mozambique, Sri Lanka och Trinidad och Tobago.[58]

2021 ägde Nyårskonserten rum utan publik för första gången i konsertens historia på grund av publikrestriktioner under Covid-19-pandemin.[59] Konserten 2022 med Daniel Barenboim ägde rum med en begränsad publik på 1000 personer,[60] och radioutsändningen från ORF på Ö1 hade Eva Teimel som presentatör, den första kvinnliga radiopresentatören för ORF i konsertens historia.[61] 2023 deltog Wiens flickkör (Wiener Chormädchen) i sitt första framträdande i konserten, den första damkör någonsin att ha deltagit.[62]

Nyskapande på flera sätt[redigera | redigera wikitext]

TV-sändningarna har alltid varit avantgarde när det gäller TV-teknik:

  • Den första Eurovision-sändningen ägde rum 1958 till västeuropeiska länder.
  • Den första internationella sändningen i färg (i analog PAL) till länder som sände i färg 1969.
  • Den första sändningen i stereo 1981.
  • Den första sändningen i HDTV (1 januari 2010).
  • Den första sändningen i Dolby 5.1.

Biljetter[redigera | redigera wikitext]

På grund av den stora efterfrågan på platser till konserterna delas biljetter (700 st) ut i ett lotteri. Under februari månad skickar de intresserade (ca 60 000) in sina ansökningar via Wienfilharmonikernas webbplats och anger om de vill delta i Nyårskonserten (1 januari), Silvester-konserten (31 december) eller generalrepetitionen (30 december), alla med samma artister och program (kan begäras för alla tre, men i separata förfrågningar). När ansökningsperioden är över görs dragningen och vinnarna informeras om resultatet. Biljettpriserna för konserten 2017 varierade från 35 till 1090 euro för Nyårskonserten, mellan 25 och 800 för Silvester och mellan 20 och 450 för generalrepetitionen. [63]

Kommersiella inspelningar[redigera | redigera wikitext]

En kommersiell inspelning har gjorts för varje konsert sedan 1987 och de senare årens inspelningar har släppts inom loppet av några dagar efter konserten.

Decca Records gjorde den första live-inspelningen 1975. Den digitala inspelningen 1979 var skivmärkets första digitala LP-skiva, samtidigt Boskovskys sista konsert. Inspelningarna med Maazel 1980, 1981, 1982 och 1983 specificerar inte årtalet på framsidan av albumen (istället med titlar som New Year's in Vienna, New Year's Concert, Prosit Neujahr! och Wiener Bonbons). Konserten 1983 utgjorde också det första simultana CD-släppet (tidigare konserter hade dröjt med CD-släpp). Inspelningen med von Karajan var också odaterad på albumframsidan, endast med titeln Neujahrskonzert in Wien. Först med Abbados konsert 1988 var året utsatt, vilket har varit praxis sedan dess.

Inspelningarna av konserten (varav den första släpptes 1975 under etiketten "DECCA" av Teldec-företaget, varifrån de producerades och släpptes) var nummer ett i de österrikiska albumlistorna varje år från 2001 till 2023.[64]

Skivmärke Årtal
Decca Records 1975, 1979, 2008–2011
Deutsche Grammophon 1980–1983, 1987–1988, 1991, 2003–2007
Sony Classical Records 1989–1990, 1992, 1994–1995, 2012–2023
Philips Classics Records 1993, 2002
BMG 1996, 1998–1999
EMI 1997, 2000
Teldec 2001

Andra nyårskonserter med wienerorkestrar[redigera | redigera wikitext]

Traditionsenligt framförs Ludwig van Beethovens nionde symfoni av Wiener Symphoniker i Wiener Konzerthaus den 30 och 31 december samt 1 januari.

Wiener Hofburg Orchester organiserar sina traditionella nyårskonserter den 31 december och 1 januari i Hofburgs magnifika salar. Programmet består av de mest kända melodierna ur vals- och operettmusik komponerade av Johann Strauss den yngre, Emmerich Kálmán, Franz Lehár och operaarior av Wolfgang Amadeus Mozart.

Parallellt med Wienerfilharmonikernas Nyårskonsert spelade förr Vienna Art Orchestra (1977–2010) upp sin nyårskonsert den 31 december och 1 januari med titeln "All that Strauss" rum på jazzklubben "Porgy & Bess".

Sedan 1994 har Volksoper Wiens symfoniorkester framfört nyårskonserter i Suntory Hall i Tokyo. Programmet, som består av wienerdanser och marscher, spelas varje år – före orkesterns avresa till Fjärran Östern – den 27 december i Oberschützen, Burgenland.[65]

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

  • Dirigenten, som ändras varje år, är officiellt "bestämd av en omröstning bland alla orkestermedlemmar." Varje år den 1 januari tillkännages nästa års dirigent på orkesterns officiella webbplats.
  • Bredvid Musikverein ligger Hotel Imperial. När Radetzkymarsch börjar spelas och konserten är på väg att avslutas, förbereder kocken sig för att steka wienerschnitzel på hotellets restaurang.
  • 1980 blev Jacques Offenbach den första icke-österrikiske tonsättaren att spelas.
  • Den yngsta dirigenten har varit Gustavo Dudamel (35 år, 2017), den äldsta Georges Prêtre (85 år, 2010).
  • Musikverein rymmer 1744 sittplatser och 300 ståplatser.[66]
  • Under Kalla kriget förbjöd Sovjetunionen alla former av kontakter, inklusive radio och TV, mellan kommunistiska länder innanför Järnridån och Västvärlden.[67] Nyårskonserten från Wien var en av de mycket få västerländska händelserna som hade godkännande från Sovjetunionens politiska kommissarier och sändes live på TV också i många kommunistländer, till exempel Rumänien.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Clas Barkman (22 februari 2012). ”Wienerfilharmonikerna på sällsynt gästspel i Sverige”. Dagens nyheter. http://www.dn.se/kultur-noje/musik/wienerfilharmonikerna-pa-sallsynt-gastspel-i-sverige/. Läst 18 december 2015. 
  2. ^ Tanz das Jahr – Das Shooting, Der Standard, 30 December 2013
  3. ^ Michael Cooper (29 december 2016). ”A New Year, and New Duds, for the Vienna Philharmonic”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2016/12/29/arts/music/a-new-year-and-new-duds-for-the-vienna-philharmonic.html. Läst 25 september 2020. 
  4. ^ Sveriges Radio P2 1 januari 2017, "Nyårskonserten från Wien"
  5. ^ Herbert Neubauer (3 december 2020). ”Neujahrskonzert findet ohne Publikum statt” (på tyska). Österreichischer Rundfunk. https://wien.orf.at/stories/3078919/. Läst 27 december 2020. 
  6. ^ Germany, www.FaberMoldenhauer.de, Dresden (15 February 2016). ”Ernst Theis”. Ernst Theis. ernsttheis.com. http://www.ernsttheis.com/index.php?ILNKID=111&iL=2&State=12300&ResetMI=1&PHPSESSID=9uu6c6kjcdlidm7jkdeg0l2eu7.  Arkiverad 1 juli 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  7. ^ ”31. Dezember 1939 – Erstes Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker”. WDR. 31 december 2014. http://www1.wdr.de/stichtag/stichtag8814.html. Läst 25 juni 2016. 
  8. ^ Harald Walser (29 december 2015). ”Arkiverade kopian”. Die Presse. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2018. https://web.archive.org/web/20181012175444/https://diepresse.com/home/meinung/gastkommentar/4895204/Das-Neujahrskonzert-und-so-manch-unhaltbare-Legende. Läst 25 juni 2016. 
  9. ^ Fritz Trümpi: Politisierte Orchester: Die Wiener Philharmoniker und das Berliner Philharmonische Orchester im Nationalsozialismus. Wien: Böhlau Verlag 2011, 257
  10. ^ Tageszeitung Wiener Neueste Nachrichten, 22. Dezember 1939, S. 4, Rubrik Von Tag zu Tag
  11. ^ Wiener Neueste Nachrichten, 28. Dezember 1939, S. 5, Rubrik Kleiner Kunstspiegel
  12. ^ Das Neujahrskonzert und so manch unhaltbare Legende Arkiverad 12 oktober 2018 hämtat från the Wayback Machine.. Artikel vom 29. Dezember 2015, abgerufen am 1. Jänner 2016.
  13. ^ https://web.archive.org/web/20150106044849/http://www.reuters.com/article/2014/10/08/us-music-viennaphilharmonic-idUSKCN0HX0O320141008
  14. ^ Fono Forum: Wiener „Neujahrskonzert“ Von Braun zu Gold gewalzert Arkiverad 4 augusti 2021 hämtat från the Wayback Machine., abgerufen am 1. Jänner 2016
  15. ^ Tageszeitung Neuigkeits-Welt-Blatt, Wien, 22. Dezember 1940, S. 11, Rubrik Kunst und Kultur
  16. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 20 maj 2020. https://web.archive.org/web/20200520034906/https://www.wienerphilharmoniker.at/concerts/concert-detail/event-id/%208421. Läst 4 juni 2023. 
  17. ^ Kurt Dieman: Seid umschlungen, Millionen: Das Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker. Österreichischer Bundesverlag, Wien 1983, S. 168.
  18. ^ ”Neujahrskonzert 1951”. https://www.musikverein.at/konzert/eventid/4190. 
  19. ^ Wiener Philharmoniker: Neujahrskonzert – Tradition und Geschichte des Neujahrskonzerts.
  20. ^ ”Wiener Philharmoniker bereinigen Neujahrskonzert von Nazi-Vergangenheit” (på tyska). https://www.presseportal.de/pm/58964/4465837. Läst 1 juni 2021. 
  21. ^ Blumenschmuck beim Neujahrskonzert seit 25 Jahren aus San Remo Arkiverad 11 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine.. Rathauskorrespondenz vom 21. Oktober 2005, abgerufen am 5. Jänner 2015.
  22. ^ Neujahrskonzert 2014: Floristen-Team begeisterte mit Frühlingsblumenschmuck. APA-Meldung vom 2. Jänner 2014, abgerufen am 5. Jänner 2015.
  23. ^ Neujahrskonzert 2015: Blumenschmuck von den Wiener Stadtgärten. Pressemeldung der Stadt Wien über APA vom 22. Dezember 2014, abgerufen am 2. Jänner 2015.
  24. ^ „Neujahrskonzert 2014“ live im ORF: Michael Beyer setzt Wiener Philharmoniker und Wiener Staatsballett in Szene. APA-Meldung vom 7. Dezember 2013, abgerufen am 5. Jänner 2015.
  25. ^ orf.at - Neujahrskonzert „fast etwas Heiliges“. Artikel vom 29. Dezember 2015, abgerufen am 29. Dezember 2015.
  26. ^ [a b] Kurt Dieman: Seid umschlungen, Millionen: Das Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker. Österreichischer Bundesverlag, Wien 1983, S. 198.
  27. ^ Jeroen H.C. Tempelman: ”On the Radetzky March”. http://www.straussusa.org/JSSNY/Miscellaneous/Radetzky%20March.pdf.  (PDF-Datei; 221 kB), Seite 5
  28. ^ Er wird zwar im Archiv der Wiener Philharmoniker als aufgeführt vermerkt, das Konzert endete aber mit dem Donauwalzer, siehe den Youtube-Beleg der Fernsehsendung.
  29. ^ Kurt Dieman: Seid umschlungen, Millionen: Das Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker. Österreichischer Bundesverlag, Wien 1983, s. 170.
  30. ^ Tobisch, Léopold (30 december 2019). ”Le Concert du Nouvel An à Vienne, l’événement classique le plus regardé dans le monde”. https://www.francemusique.fr/culture-musicale/le-concert-du-nouvel-de-vienne-l-evenement-classique-le-plus-regarde-dans-le-monde-80076. 
  31. ^ Lopez, Louis-Valentin (6 januari 2023). ”Une femme pour diriger le Concert du Nouvel An à Vienne ? "Lorsque le temps sera venu"”. https://www.radiofrance.fr/francemusique/une-femme-pour-diriger-le-concert-du-nouvel-an-a-vienne-lorsque-le-temps-sera-venu-8284376. 
  32. ^ ”Zubin Mehta dirigiert Neujahrskonzert 2015”. Der Standard. 31 december 2013. http://derstandard.at/1385172425356/Zubin-Mehta-dirigiert-Neujahrskonzert-2015. Läst 2 januari 2018. 
  33. ^ "Mariss Jansons dirigiert Neujahrskonzert 2016", ORF, 1 January 2015
  34. ^ ”Barenboim dirigiert Neujahrskonzert 2014”. Der Standard. 31 december 2012. http://derstandard.at/1356426502024/Barenboim-dirigiert-Neujahrskonzert-2014. Läst 2 januari 2018. 
  35. ^ ”Barenboim wird 2022 zum dritten Mal Neujahrskonzert leiten” (på tyska). Austrian Broadcasting Corporation. 1 januari 2021. https://orf.at/stories/3195714/. Läst 1 januari 2021. 
  36. ^ ”Franz Welser-Möst dirigiert Neujahrskonzert 2013” (på tyska). Der Standard. 31 december 2011. http://derstandard.at/1324501682329/Franz-Welser-Moest-dirigiert-Neujahrskonzert-2013. 
  37. ^ ”Dudamel leitet Neujahrskonzert 2017” (på tyska). Austrian Broadcasting Corporation. January 2016. http://wien.orf.at/news/stories/2750326/. 
  38. ^ Stefan Ender (1 januari 2018). ”Christian Thielemann dirigiert 2019 erstmals das Neujahrskonzert”. Der Standard. http://derstandard.at/2000071301321/Christian-Thielemann-dirigiert-2019-erstmals-das-Neujahrskonzert. Läst 2 januari 2018. 
  39. ^ Vienna Philharmonic Orchestra  (1 January 2023). "New Year's Concert 2024 to be conducted by Maestro Christian Thielemann ". Pressmeddelande.
  40. ^ Clarke, Kevin (31 December 2019). ”De-Nazifying The "Radetzky March" At The 2020 Vienna New Year's Concert”. Operetta Research Center. http://operetta-research-center.org/de-nazifying-radetzky-march-2020/. 
  41. ^ O'Brien, Megan (31 december 2019). ”How to watch Andris Nelsons conduct the Vienna Philharmonic Orchestra's iconic New Year's concert”. The Boston Globe. https://www.boston.com/culture/music/2019/12/31/how-to-watch-2020-vienna-philharmonic-orchestra-new-years-concert-andris-nelsons. Läst 2 januari 2020. 
  42. ^ Kurt Dieman: Seid umschlungen, Millionen: Das Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker. Österreichischer Bundesverlag, Wien 1983, S. 203–204.
  43. ^ Ljubiša Tošić: Daniel Barenboim: „Als man mich einlud, habe ich gezögert“. In: derstandard.at, 27. Dezember 2013, abgerufen am 27. Dezember 2013.
  44. ^ Kurt Dieman: Seid umschlungen, Millionen: Das Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker. Österreichischer Bundesverlag, Wien 1983, S. 169–170.
  45. ^ Kurt Dieman-Dichtl: Wiens goldener Klang. Geschichten um die Wiener Philharmoniker und ihr Neujahrskonzert. Amalthea, Wien 1996. ISBN 3-85002-391-5. S. 78.
  46. ^ TV-Media: Prosit Neujahr: Riccardo Muti dirigiert das 60. TV-Neujahrskonzert. TV-Media, Ausgabe 1/2018, Seiten 8–11, abgerufen am 1. Jänner 2018.
  47. ^ "Backstage - Das Neujahrskonzert 2014": Felix Breisachs ORF-Film zur Konzertpause blickt hinter die Kulissen. APA-Meldung vom 19. Dezember 2013.
  48. ^ orf.at - Vater und Tochter spielen bei Neujahrskonzert. Artikel vom 27. Dezember 2014.
  49. ^ "Neujahrskonzert 2014" live im ORF: Michael Beyer setzt Wiener Philharmoniker und Wiener Staatsballett in Szene. APA-Meldung vom 10. Dezember 2013, abgerufen am 5. Jänner 2015.
  50. ^ „Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker“ 2016 im ORF: Vorbereitungen zur 58. Live-Übertragung begonnen. APA-Meldung vom 22. Dezember 2015.
  51. ^ ”Walzerenergie für den Globus” (på tyska). Der Standard. 28 December 2011. http://derstandard.at/1324501441828/Konzertvorschau-Walzerenergie-fuer-den-Globus. 
  52. ^ ”Neujahrskonzert 2015: Jahr der Jubiläen” (på tyska). Die Presse. 29 December 2014. http://diepresse.com/home/kultur/klassik/4628139/Neujahrskonzert-2015_Jahr-der-Jubilaeen. 
  53. ^ ”Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker 2018: ORF überträgt zum 60. Mal live im TV” (på tyska). Austria Press Agency. 1 January 2018. https://www.ots.at/presseaussendung/OTS_20171229_OTS0076/neujahrskonzert-der-wiener-philharmoniker-2018-orf-uebertraegt-zum-60-mal-live-im-tv. 
  54. ^ ”Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker 2023: ORF überträgt zum 65. Mal live aus dem Musikverein in die ganze Welt”. ORF TV-Programm. 2023-01-01. https://tv.orf.at/stories/neujahrskonzert184.html. 
  55. ^ 曹利群 [Cao Liqun] (31 December 2018). ”Live, the New Year's Concerts” (på kinesiska). Tencent. https://xw.qq.com/iphone/m/category/d802a3e63c700493242d9d104389c7df.html. 
  56. ^ 张艺龄 [Zhang Yiling] (2016). ”Analysis of the Transnational Cooperation of Radio Stations” (på kinesiska). Baidu. China Broadcasts (中国广播). https://wk.baidu.com/view/8e42a2deb8d528ea81c758f5f61fb7360b4c2b32?pcf=2. 
  57. ^ ”ウィーンフィル・ニューイヤーコンサート 2019” (på japanska). NHK. https://www.nhk.or.jp/pr/keiei/shiryou/soukyoku/2019/02/009.pdf. 
  58. ^ ”Vienna's New Year's concert now heard even in ... Mongolia”. The Independent. 31 December 2009. https://www.independent.co.uk/arts-entertainment/music/news/viennas-new-years-concert-now-heard-even-in-mongolia-5515185.html. 
  59. ^ ”Neujahrskonzert 2021 ohne Publikum, 2022 mit Barenboim”. Der Standard. 2021-01-01. https://www.derstandard.at/story/2000122874280/neujahrskonzert-der-wiener-philharmoniker-begruesst-ohne-publikum-2021. 
  60. ^ Ljubiša Tošić (2022-01-01). ”Neujahrskonzert: Virtuoses in der Tonart der Versöhnung”. Der Standard. https://www.derstandard.at/story/2000132260487/philharmoniker-barenboim-und-etwas-polizeischutz. Läst 17 januari 2022. 
  61. ^ ”Corona bei Neujahrskonzert – ORF musste improvisieren”. Heute. 2022-01-01. https://www.heute.at/s/corona-orf-tauschte-kurzfristig-neujahrskonzert-team-100181942. Läst 17 januari 2022. 
  62. ^ Ljubiša Tošić (2023-01-01). ”Neujahrskonzert mit Franz Welser-Möst: Knapp am Klimaprotest vorbei!”. Der Standard. https://www.derstandard.at/story/2000142218381/neujahrskonzert-mit-franz-welser-moest-knapp-am-klimaprotest-vorbei. 
  63. ^ Información sobre venta de localidades
  64. ^ austriancharts.at - Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker.
  65. ^ Ö1: Des Cis, 13. November 2017
  66. ^ ”Concert du Nouvel An a Vienne 2022 - Wiener Philharmoniker”. https://www.vienna-concert.com/fr/event/concert-du-nouvel-an-a-vienne-2022---wiener-philharmoniker-11269#:~:text=Le%20nombre%20de%20billets%20est,pour%20les%20deux%20autres%20concerts.&text=*%20Dans%20la%20salle%20du%20Musikverein,sponsors%20et%20amis%20des%20musiciens.. Läst 8 januari 2022. 
  67. ^ Kompositören György Ligeti beskrev klimatet: "Ungersk radio var olyssningsbar. Nyheterna var alla på den sovjetiska sidan, modern musik sändes inte. Västerländska radioapparater stördes på grund av nyheterna [...]" Lei sogna a colori?, edizioni Alet, 2004.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

v • r
Nyår
DagarNyårsfyrverkerier.
I olika länder
Newroz · Nouruz · Tet
Traditioner
Musik
Relaterat
Kategori Kategori
v • r
Wienerfilharmonikernas nyårskonsert
1939 · 1941 · 1942 · 1943 · 1944 · 1945 · 1946 · 1947 · 1948 · 1949 · 1950 · 1951 · 1952 · 1953 · 1954 · 1955 · 1956 · 1957 · 1958 · 1959 · 1960 · 1961 · 1962 · 1963 · 1964 · 1965 · 1966 · 1967 · 1968 · 1969 · 1970 · 1971 · 1972 · 1973 · 1974 · 1975 · 1976 · 1977 · 1978 · 1979 · 1980 · 1981 · 1982 · 1983 · 1984 · 1985 · 1986 · 1987 · 1988 · 1989 · 1990 · 1991 · 1992 · 1993 · 1994 · 1995 · 1996 · 1997 · 1998 · 1999 · 2000 · 2001 · 2002 · 2003 · 2004 · 2005 · 2006 · 2007 · 2008 · 2009 · 2010 · 2011 · 2012 · 2013 · 2014 · 2015 · 2016 · 2017 · 2018 · 2019 · 2020 · 2021 · 2022 · 2023
Musikverein
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Nyårskonserten_från_Wien&oldid=54100680”