Hoppa till innehållet

Stilla havet

Redigera länkar
Från Wikipedia
(Omdirigerad från Söderhavet)

Stilla havet, även Stora oceanen eller Pacifiken,[1] är världens största ocean. Det sträcker sig från Norra ishavet i norr till den Antarktiska oceanen i söder, och separerar Asien och Australien i väst från Amerika i öst. Stilla havet upptar en yta av cirka 166 miljoner kvadratkilometer, vilket motsvarar omkring 32 procent av jordens totala yta (510 miljoner kvadratkilometer), och cirka 46 procent av jordens totala vattenyta (361 miljoner kvadratkilometer). Stilla havet är även världens djupaste hav, med ett medeldjup på 4 280 meter och ett maxdjup på 11 034 meter.

Etymologi

[redigera | redigera wikitext]

Den spanske upptäcktsresanden Vasco Núñez de Balboa år 1513 korsade Panamanäset och fick syn på det stora "Södra havet" (jämför den äldre svenska benämningen Söderhavet[2]), som han döpte till Mar del Sur (på spanska). Därefter myntades havets nuvarande namn av den portugisiske upptäcktsresanden Ferdinand Magellan under den spanska jordenruntseglingen år 1520, då han mötte gynnsamma vindar när han nådde havet. Han kallade det Mar Pacífico, vilket på portugisiska betyder "Det fridfulla havet".[3][4]

Geografi

[redigera | redigera wikitext]

Utbredning

[redigera | redigera wikitext]

Stilla havet är världens största ocean, med en yta på totalt 166 miljoner kvadratkilometer. Stilla havet avgränsas av Asien och Australien i väst, och av Amerika i öst. I syd-nordlig riktning sträcker sig havet cirka 15 000 kilometer, från Antarktiska oceanen till Berings sund, varefter Norra ishavet tar sin början. I öst-västlig riktning sträcker sig havet som mest 20 000 kilometer – halvvägs runt jorden – mellan Indonesien och Colombia. Malackasundet i väst förbinder Stilla havet med Indiska oceanen, medan Magellans sund och Drakes sund i öst utgör länken mellan Stilla havet och Atlanten. Stilla havet inbegriper flera bihav, såsom Sulawesisjön, Korallhavet, Sydkinesiska havet, Östkinesiska havet, Japanska havet, Ochotska havet och Filippinerhavet.

Stilla havet krymper för närvarande[när?], i och med att stillahavsplattan sänks ned under andra kontinentalplattor genom så kallad subduktion.[5]

Angränsande länder och territorier

[redigera | redigera wikitext]
Strand mot Stilla havet vid San Francisco i Kalifornien, USA.
Brygga mot Stilla havet vid Tuamotuöarna i territoriet Franska Polynesien.

Suveräna stater

[redigera | redigera wikitext]

Territorier

[redigera | redigera wikitext]


Öar och landmassor

[redigera | redigera wikitext]

Inget världshav är så rikt på öar som Stilla havet, men merparten av dessa har en mycket liten yta. Bortsett från öarna utefter kontinenternas kuster, Nya Zeeland och de båda största av öarna ute i Oceanen (Hawaii och Viti Levu), ligger alla mellan 30° nordlig och 30° sydlig bredd. Mellan Asien och 130° västlig längd finns ett mycket stort antal småöar fördelade på områdena Melanesien, Mikronesien och Polynesien. Öarna upptar endast cirka 30 000 kvadratkilometer, vilket motsvarar en yta av Dalarnas storlek. Stilla havets oceaniska öar sammanfattas under namnet Oceanien. Tidigare gick de under beteckningen Söderhavsöarna och havet runt dem kallades Söderhavet. Numera används de namnen främst i turistreklam.

Djup

[redigera | redigera wikitext]

Stilla havet är det djupaste av världshaven. Djupet växer i allmänhet från sydöst, där det utanför Patagonien är 2 000 meter djupt, mot nordväst och väst, där det når 8 000 till 9 000 meter och lägre. Man har funnit i Stilla havets bottenfördjupningar, så kallade gravar, som sänker sig betydligt lägre under havsytan än jordens högsta berg höjer sig över densamma. De djupaste sänkorna är Mindanaograven öster om ön Mindanao, med 9 780 meters djup (upptäckt av det tyska skeppet "Planet" 2 juni 1912), det hittills uppmätta största havsdjupet, Marianergraven, med 11 034 meters djup (upptäckt av det amerikanska telegrafskeppet "Nero" 14 november 1899), Kermadecgraven som fortsättes mot norr av Tongagraven, Filippinergraven öster om Filippinerna och under många år ansedd för det största havsdjupet, Palaugraven, öster om Palauöarna, med 8 138 meters djup. Alla dessa maximaldjup ligger i havets västra del. Havets medeldjup har beräknats till 4 280 meter, eller, om randhaven medräknas, 3 800 meter.

Vattnets egenskaper

[redigera | redigera wikitext]
Solnedgång i Monterey County, Kalifornien, USA

Stilla havets volym, som representerar cirka 50,1 procent av världens havsvatten, har uppskattats till cirka 714 miljoner kubikkilometer. Ytvattentemperaturerna i Stilla havet kan variera från −1,4 °C (29,5 °F), fryspunkten för havsvatten i områdena mot Sydpolen, till cirka 30 °C nära ekvatorn.[6] Salthalten varierar också med latituden och når maximalt 37 promille i det sydöstra området. Vattnet nära ekvatorn, som kan ha en salthalt så låg som 34 promille, är mindre salt än det som finns på mellersta breddgraderna på grund av riklig ekvatoriell nederbörd under hela året. De lägsta siffrorna på mindre än 32 promille finns längst i norr, eftersom mindre avdunstning av havsvatten sker i dessa kalla områden.[7]

Havsströmmar

[redigera | redigera wikitext]

Stilla havets vatten rör sig vanligtvis medurs på norra halvklotet (norra Stilla havets subtropiska virvel) och moturs på södra halvklotet. Norra ekvatorialströmmen, som drivs västerut längs latitud 15°N av passadvindarna, vrider norrut nära Filippinerna och blir den varma Japanströmmen.[8]

Havsströmmarna i Stilla havet domineras av de två stora oceanvirvlar som ligger norr och söder om ekvatorn. Virvlarnas södra respektive norra del utgörs av två västgående ekvatorialströmmar som drivs av passadvindar. Strömmarna ligger mellan 20° nordlig och 24° sydlig bredd, men skiljs från varandra genom en motström mellan 3° nordlig bredd och 8° nordlig bredd. Norra ekvatorialströmmen böjer av norrut vid Filippinerna och fortsätter som en västintensifierad randström upp mot Japan, där den kallas Japanströmmen. Japanströmmen svänger österut vid cirka 45°N, delar sig och en del vatten rör sig norrut som Aleutiska strömmen, medan resten svänger söderut för att återförenas med den norra ekvatorialströmmen.[9] Den aleutiska strömmen förgrenar sig när den närmar sig Nordamerika och bildar basen för en moturs cirkulation i Berings hav. Dess södra arm blir den kalla, långsamma, sydströmmande Californiaströmmen[10] Den södra ekvatorialströmmen, som flyter västerut längs ekvatorn, svänger söderut öster om Nya Guinea, svänger österut vid cirka 50°S och ansluter sig till den huvudsakliga västliga cirkulation i södra Stilla havet, som inkluderar den jordcirkulerande Antarktiska cirkumpolarströmmen. När den närmar sig Chiles kust delar sig södra ekvatorialströmmen; en gren flyter runt Kap Horn och den andra svänger norrut och bildar Humboldtströmmen.[11] Den möter öster om Kurilerna den från norr kommande kalla Oyashioströmmen och fortsätter därefter österut över Stilla havet som Norra stillahavsströmmen. Då strömmen når den nordamerikanska kusten böjer den av åt söder och sammanflyter med den kalla Californiaströmmen. Även Södra ekvatorialströmmen ändrar riktning, då den i väster träffar land (Nya Guinea och Indiska övärlden), och en del går mot norr och förenar sig med den ekvatoriella motströmmen eller banar sig under inverkan av nordostmonsunen genom Sydkinesiska havet en väg in i Indiska oceanen.[11]

Humboldtströmmen tränger upp till Sydamerikas västkust. Dock är det kalla vattnet vid denna kust delvis en följd av kallt bottenvatten som stiger upp till ytan som ersättning för de av ekvatorialströmmen mot väster drivna vattenmassorna, så kallad uppvällning.

Miljöproblem

[redigera | redigera wikitext]
År 2020 vägrade Japans premiärminister Yoshihide Suga att dricka flaskan med Fukushimas behandlade radioaktiva vatten som han höll i, vilket annars skulle ha släppts ut i Stilla havet.

Nordvästra Stilla havet är mest mottagligt för mikroplastföroreningar på grund av dess närhet till tätbefolkade länder som Japan och Kina. Mängden små plastfragment som flyter i nordöstra Stilla havet ökade hundrafalt mellan 1972 och 2012.[12] Det ständigt växande stora avfallsområdet i Stilla havet mellan Kalifornien och Japan är tre gånger så stort som Frankrike.[13]

Radioaktivt avfall

[redigera | redigera wikitext]

Från 1946 till 1958 fungerade Marshallöarna som Pacific Proving Grounds (område för kärnvapenprov), utsedda av USA, och var värd för totalt 67 kärnvapenprov som utfördes på olika atoller.[14] Flera kärnvapen har förlorats i Stilla havet, [15] inklusive en megatonsbomb som förlorades under A-4-incidenten i Filippinska sjön 1965.[16] År 2021 godkände den japanska regeringen utsläppet av radioaktivt vatten från kärnkraftverket Fukushima i Stilla havet under en period av 30 år. Regeringen drog slutsatsen att det radioaktiva vattnet då skulle ha spätts ut till drickbar standard.[17] Förutom dumpning uppskattades läckaget av tritium i Stilla havet till mellan 20 och 40 biljoner Bequerel från 2011 till 2013, enligt Fukushima-kraftverket.[18]

Historia

[redigera | redigera wikitext]

Tidig migration

[redigera | redigera wikitext]

Viktiga mänskliga migrationer inträffade i Stilla havet under förhistorisk tid. Moderna människor nådde först västra Stilla havet under paleolitikum, för cirka 60 000 till 70 000 år sedan. De härstammar från en mänsklig migration längs kusten i söder från Afrika och nådde Östasien, Sydostasien, Filippinerna, Nya Guinea och sedan Australien genom att korsa minst 80 kilometer mellan Sundaland och Sahul.

Ättlingarna till dessa migrationer idag är negritofolket, melanesierna och de inhemska australierna. Deras befolkningar i maritima Sydostasien, kustnära Nya Guinea och ögruppen Melanesien gifte sig senare med de inkommande austronesiska bosättarna från Taiwan och norra Filippinerna, men också tidigare grupper associerade med talare av austroasiatiska språk, vilket resulterade i de moderna folken i ön Sydostasien och Oceanien.[19][20]

Karta som visar de austronesiska folkens migration från Taiwan

En senare sjöburen migration är den neolitiska austronesiska expansionen av de austronesiska folken. Austronesierna härstammar från ön Taiwan ca 3000–1500 f.Kr. De är förknippade med distinkta maritima seglingstekniker (särskilt utriggare och katamaraner – det är troligt att den progressiva utvecklingen av dessa tekniker var relaterad till de senare stegen i bosättningen i Oceanien. Från och med omkring 2200 f.Kr. seglade austronesierna söderut för att bosätta sig i Filippinerna. Från, troligen, Bismarckarkipelagen korsade de västra Stilla havet för att nå Marianerna år 1500 f.Kr.,[21] samt Palau och Yap år 1000 e.Kr.

De var de första människorna som nådde det avlägsna Oceanien, och de första som korsade stora avstånd över öppet vatten. De fortsatte också att sprida sig söderut och bosätta sig i resten av Sydostasien, och nådde Indonesien och Malaysia år 1500 f.Kr., och de fortsatte vidare västerut till Madagaskar och Komorerna i Indiska oceanen omkring år 500 e.Kr.[22][23] På senare tid har det föreslagits att austronesierna expanderade redan tidigare och anlände till Filippinerna redan år 7000 f.Kr. Ytterligare tidigare migrationer till öarna i Sydostasien, i samband med talare av austroasiatiska språk från Sydostasiens fastland, uppskattas ha ägt rum redan år 15000 f.Kr.[24]

Omkring 1300 till 1200 f.Kr. nådde en gren av de austronesiska migrationerna, känd som Lapitakulturen, Bismarckarkipelagen, Salomonöarna, Vanuatu, Fiji och Nya Kaledonien. Därifrån bosatte de sig i Tonga och Samoa mellan 900 och 800 f.Kr. Några migrerade också tillbaka norrut år 200 f.Kr. för att bosätta sig på öarna i östra Mikronesien (inklusive Karolinerna, Marshallöarna och Kiribati) och blandade sig med tidigare austronesiska migranterer i regionen. Detta förblev den längsta delen av den austronesiska expansionen in i Polynesien fram till omkring 700 e.Kr. då det skedde ytterligare en våg av utforskning av öar. De nådde Cooköarna, Tahiti och Marquesasöarna år 700 e.Kr.; Hawaii år 900 e.Kr.; Påskön år 1000 e.Kr.; och slutligen Nya Zeeland år 1200 e.Kr.[23][25][26] Austronesier kan också ha nått så långt som Amerika, även om bevisen för detta fortfarande är ofullständiga.

Europeiska upptäcktsresor

[redigera | redigera wikitext]
Maris Pacifici av Ortelius (1589). En av de äldsta tryckta kartorna av Stillahavsregionen.

Stilla havet blev ganska sent känt för européerna. På 1200- och 1300-talet besöktes den västra delen av regionen av Marco Polo och hans efterföljare, men de var förhållandevis okunniga om Stilla havets utsträckning. Den 25 september 1513 fick spanjoren Vasco Núñez de Balboa från ett berg på Panamanäset se det hav, vilket redan Christofer Columbus hade hört talas om. Balboa, som kom från norr och såg havet utbreda sig söder om näset, kallade det Söderhavet (Mar del Sur).

En närmare undersökning gjordes av portugisen Ferdinand Magellan, som efter att han under kraftiga stormar genomseglat det efter honom uppkallade Magellans sund 28 november 1520 styrde kurs ut på den okända oceanen. Under den fem månader långa färden till Filippinerna upplevde han inte en enda storm. Han kallade därför havet för Stilla havet (Mar pacifico), ett namn som kom att bestå in i våra dagar.

År 1525 sändes en flotta ut från Spanien under befäl av García Jofre de Loaísa för att i Magellans spår försöka ta sig fram till Moluckerna. Denna misslyckades med sitt uppdrag. 1527 sände Hernan Cortez 1527 fartyg från Mexiko till Moluckerna. De nådde fram, men lyckades inte ta sig tillbaka till Mexiko. Efter några års uppehåll började spanjorerna åter sina resor från Mexiko till Filippinerna men först sedan Urdaneta påvisat hur man skulle ta sig tillbaka till Mexiko (se nedan) fick upptäcktsresorna någon praktisk betydelse. För utforskningen av Stilla havet som helhet hade dessa resor nästan inget värde genom att de alltid följde samma rutt. Det förklarar också varför spanjorerna inte upptäckte Hawaii, som ligger ungefär mitt emellan de färdvägar man följde på resorna till och från Filippinerna. Den första segelfärden från Sydamerikas västra kust till Europa företogs först 1580.

Bland de som senare utforskat Stilla havet kan nämnas holländaren Abel Tasman (1642-1644), engelsmännen William Dampier (1680-1691), George Anson (1740–1744), John Byron (1764–1766), Philip Carteret (1765–1768), Samuel Wallis (1767) och i främsta rummet James Cook (1768–1779), dansk-ryske Vitus Bering (1725–1741) samt fransmännen Louis Antoine de Bougainville (1766–1768) och Jean-François de La Pérouse (1787). På 1800-talet utvidgades kunskapen om Stilla havet ytterligare av Robert McClure samt genom de av vissa stater utrustade forskningsexpeditionerna för undersökning av havets fysiska förhållanden.

Se även: Oceaniens historia

Kolonisation och handel

[redigera | redigera wikitext]

Sedan Spanien intagit Filippinerna blev hela havet under mer än tvåhundra år förbehållet spansk sjöfart. Varje år sände Spanien en handelsflotta från Mexiko till Filippinerna. Det gick lätt nog med hjälp av de på detta bälte förhärskande passadvindarna. Men dessa vindar gjorde det länge omöjligt att segla tillbaka till Mexiko med öarnas produkter. Slutligen lyckades dock munken Andrés de Urdaneta (1565) då han seglade norr om passadbältet under 43° nordlig bredd till den amerikanska kusten. Sedan gick spanjorernas alla handelsfärder samma väg; åt väster från Mexiko i närheten av 10° nordlig bredd samt tillbaka omkring den 40:e breddgraden. Detta var länge all den handelssjöfart som förekom på Stilla havet, om man undantar kustfarten utefter Amerika samt kustfarten till Kina och Japan.

Även sedan andra länders fartyg börjat visa sig på Stilla havet fortfor det att mer vara ett mål för geografiska upptäcktsresor än för handelsresor. Det var först efter att Australien och Nya Zeeland börjat koloniseras som sjöfarten på havet ökade. Allra viktigast för dess uppsving var järnvägen New York–San Francisco samt Japans inträde bland de stora sjöfarts- och handelsnationerna. Samtidigt började vissa av ögrupperna i Stilla havet få större betydelse för handeln.

Ett stort antal telegrafkablar förenade tidigt vissa ögrupper med Australien och Europa, men först 1900–1903 nedlades den första kabeln från havets ena sida till den andra. Den gick från Brisbane i Australien över Norfolk, Nya Zeelands nordö och Fijiöarna till Vancouver med 13 500 kilometer längd. Senare lade USA en kabel från San Francisco över Hawaii och Guam till Manila som med 14 519 kilometer var den längsta av alla telegrafkablar.

Stillahavskriget och andra världskriget

[redigera | redigera wikitext]
Fördjupning: Stillahavskriget

Stillahavskriget är den del av andra världskriget där Japan stred mot bland annat USA och Kina.

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ "Stilla havet". NE.se. Läst 1 september 2013.
  2. ^ ”Söderhavet”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/s%C3%B6derhavet. Läst 7 november 2025. 
  3. ^ Ferdinand Magellan 
  4. ^ Andrews, Evan (17 oktober 2023). ”10 Surprising Facts About Magellan's Circumnavigation of the Globe” (på engelska). history.com. A&E Networks. https://www.history.com/news/10-surprising-facts-about-magellans-circumnavigation-of-the-globe. Läst 3 november 2025. 
  5. ^ ”Pacific plate shrinking as it cools”. news.rice.edu. Arkiverad från originalet den 14 juni 2016. https://web.archive.org/web/20160614145556/http://news.rice.edu/2014/08/27/pacific-plate-shrinking-as-it-cools/. Läst 8 juni 2016. 
  6. ^ ”PWLF.org – The Pacific WildLife Foundation – The Pacific Ocean” (på engelska). Arkiverad från originalet den 21 april 2012. https://web.archive.org/web/20120421015555/http://www.pwlf.org/pacific.htm. Läst 3 november 2025. 
  7. ^ Mongillo, John F. (2000) (på engelska). Encyclopedia of Environmental Science. University Rochester Press. sid. 255. ISBN 978-1-57356-147-1. https://books.google.com/books?id=ozAN5vLbssgC&pg=PA255. Läst 3 november 2025 
  8. ^ "Wind Driven Surface Currents: Equatorial Currents Background", Ocean Motion. Läst 3 november 2025.
  9. ^ "Kuroshio", Encyclopædia Britannica. Läst 3 november 2025.
  10. ^ "Aleutian Current", Encyclopædia Britannica. Läst 3 november 2025.
  11. ^ [a b] "South Equatorial Current", Encyclopædia Britannica. Läst 3 november 2025.
  12. ^ Plastic waste in the North Pacific is an ongoing concern BBC 9 maj 2012. Läst 8 november 2025
  13. ^ ”'Great Pacific Garbage Patch' is massive floating island of plastic, now 3 times the size of France” (på engelska). United States: ABC News. 23 mars 2018. https://abcnews.go.com/International/great-pacific-garbage-patch-massive-floating-island-plastic/story?id=53962147. Läst 8 november 2025. 
  14. ^ ”Marshall Islands marks 71 years since start of US nuclear tests on Bikini” (på engelska). Radio New Zealand. 1 mars 2017. https://www.rnz.co.nz/international/pacific-news/325643/marshall-islands-marks-71-years-since-start-of-us-nuclear-tests-on-bikini. Läst 8 november 2025. 
  15. ^ Thaler, Andrew David (26 juli 2018). ”How many nuclear weapons are at the bottom of the sea. An (almost certainly incomplete) census of broken arrows over water.” (på engelska). Southern Fried Science. http://www.southernfriedscience.com/how-many-nuclear-weapons-are-at-the-bottom-of-the-sea-an-almost-certainly-incomplete-census-of-broken-arrows-over-water/. Läst 8 november 2025. 
  16. ^ Halloran, Richard (26 maj 1981). ”U.S. discloses accidents involving nuclear weapons” (på engelska). The New York Times. https://www.nytimes.com/1981/05/26/us/us-discloses-accidents-involving-nuclear-weapons.html. Läst 8 november 2025. 
  17. ^ ”Fukushima: Japan approves releasing wastewater into ocean” (på engelska). BBC. 13 april 2021. https://www.bbc.com/news/world-asia-56728068. Läst 8 november 2025. 
  18. ^ Hsu, Jeremy (13 augusti 2013). ”Radioactive Water Leaks from Fukushima: What We Know” (på engelska). Scientific American. https://www.scientificamerican.com/article/radioactive-water-leaks-from-fukushima/. Läst 8 november 2025. 
  19. ^ Jett, Stephen C. (2017) (på engelska). Ancient Ocean Crossings: Reconsidering the Case for Contacts with the Pre-Columbian Americas. University of Alabama Press. sid. 168–171. ISBN 978-0817319397. Arkiverad från originalet den 26 juli 2020. https://web.archive.org/web/20200726125617/https://books.google.com/books?id=EgOUDgAAQBAJ. Läst 3 november 2025 
  20. ^ Mahdi, Waruno (2017). ”Pre-Austronesian Origins of Seafaring in Insular Southeast Asia” (på engelska). Spirits and Ships: Cultural Transfers in Early Monsoon Asia. Acri, Andrea. sid. 325–440. ISBN 978-9814762755. Arkiverad 26 juli 2020. https://web.archive.org/web/20200726134025/https://books.google.com/books?id=uJsnDwAAQBAJ. Läst 3 november 2025 
  21. ^ Winter, Olaf; Clark, Geoffrey; Anderson, Atholl; Lindahl, Anders (september 2012). ”Austronesian sailing to the northern Marianas, a comment on Hung et al. (2011)” (på engelska). Antiquity 86: sid. 898–910. doi:10.1017/S0003598X00047992. ISSN 0003-598X. Läst 3 november 2025. 
  22. ^ Heiske, Margit; Alva, Omar; Pereda-Loth, Veronica; Van Schalkwyk, Matthew (22 januari 2021). ”Genetic evidence and historical theories of the Asian and African origins of the present Malagasy population” (på engelska). Human Molecular Genetics 30: sid. R72–R78. doi:10.1093/hmg/ddab018. ISSN 0964-6906. PMID 33481023. Läst 3 november 2025. 
  23. ^ [a b] Gray RD, Drummond AJ, Greenhill SJ (januari 2009). ”Language phylogenies reveal expansion pulses and pauses in Pacific settlement”. Science 323: sid. 479–483. doi:10.1126/science.1166858. PMID 19164742. 
  24. ^ Larena, Maximilian (22 mars 2021) (på engelska). "118". doi:10.1073/pnas.2026132118. PMID 33753512. Läst 3 november 2025. 
  25. ^ Stanley, David (på engelska). South Pacific. sid. 19. ISBN 978-1-56691-411-6. https://archive.org/details/bub_gb_EDGapfBX-CAC 
  26. ^ Gibbons, Ann. ”'Game-changing' study suggests first Polynesians voyaged all the way from East Asia” (på engelska). Science. Arkiverad från originalet den 13 april 2019. https://web.archive.org/web/20190413063912/https://www.sciencemag.org/news/2016/10/game-changing-study-suggests-first-polynesians-voyaged-all-way-east-asia. Läst 3 november 2025. 

Källor

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Stilla havet, 1904–1926.
v • r
Världens regioner
Afrika
Amerika
Asien
Europa
Väst- · Central- · Öst- · Nord- · Syd- · Sydöstra
Oceanien
Polerna
Världshaven
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Stilla_havet&oldid=58532146”