Smörgåsbord

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Smörgåsbord med huvudrätter
Smörgåsbord med efterrätter

Smörgåsbord är en traditionell svensk förrätt men som sedan 1960-talet i allmänhet är ett samlingsnamn för en buffémåltid där det ingår sill och snaps som inledning samt där det efter denna inledning bjuds en större mängd olika rätter som sallader, kallskuret, varma rätter, ost och desserter.

Smörgåsbordet som ensam rätt och en måltid i sig består av varma och kalla rätter som dukas upp och matgästerna går själva runt och förser sig med de rätter de önskar. Bröd och smör finns alltid med liksom olika sillinläggningar. Ofta förekommer omeletter, gratänger, korvar, köttbullar, aladåber och puddingar bland varmrätterna. Kallskuret kött, rökt lax, ål och makrill samt patéer förekommer ofta. Poängen är att äta mycket proteiner, varför potatis- och grönsaksrätter har en ganska undanskymd roll på smörgåsbordet, i motsats till buffén där potatisgratänger och sallader förekommer mer frekvent.

Smörgåsbordets historia - Förrätt blir en hel måltid[redigera | redigera wikitext]

Smörgåsbordet är en 1800-talsmaträtt som utvecklades ur borgerskapets brännvinsbord, en förrätt populär från 1500-talet till 1800-talets mitt. Smörgåsbordet, som innehåller ett större antal rätter än vad brännvinsbordet har, tar vid under 1800-talets första halva och byggs då på med nya majonnäsrätter, inläggningar men också med industrialismens nya fiskkonserver och med omeletter.

Smörgåsbordet blev mycket populärt på järnvägsstationernas restauranger innan tågen började föra restaurangvagnar vid 1900-talets början.

Fram till 1960-talets mitt var smörgåsbordet en populär förrätt och det serverades dagligen på de flesta restauranger men också vid större kalas i hemmet. Smörgåsbordet förekom i två smakvarianter: Det som kunde serveras hela året och det särskilda julsmörgåsbordet. Båda varianterna hade vissa rätter gemensamma till exempel sylta, sill, ost, smör, bröd och snaps. Men de var också tydligt olika till exempel Janssons frestelse och omelett återfanns bara på det vanliga smörgåsbordet och inte till jul, medan rimmad skinka och leverpastej bara återfanns på julsmörgåsbordet.

Under 1900-talets andra halva, och under stark påverkan av Tore Wretmans återlanserade restaurangsmörgåsbord på Operakällaren i Stockholm 1961, övergick smörgåsbordet från att ha varit en förrätt till att bli en ensam rätt och en hel måltid i sig. Wretman förordade också att det skulle ätas i fem bestämda "turer", en tågordning som inte var tidigare känd. Turer ska här förstås som att man i varje tur ägnar sig åt en viss del av smörgåsbordet och som man sedan inte återkommer till, till exempel så tillhör den inledande sillen den första turen, och desserten den avslutande femte turen. Smörgåsbordet växte från 1960-talet kraftigt i omfattning och det fick en dessertavdelning som det aldrig tidigare haft. Skillnaderna mellan smörgåsbordet och julsmörgåsbordet, som nu också kallades för julbord, suddades ut samtidigt som nya rätter tillfördes till exempel grönsaksrätter men också skaldjurs- och kycklingrätter. Från 1970-talet och framåt uppfattades smörgåsbordet också som ett serveringssätt (jämför buffé eller liknande där man ställer fram en mängd för-, huvud- och/eller efterrätter som man plockar av som man vill). Ett julsmörgåsbord i hemmet kan idag innehålla 20-30 rätter och på restaurang förekommer det att man erbjuder julsmörgåsbord med fler än 100 rätter.

Smörgåsbordet som en svensk profilmaträtt[redigera | redigera wikitext]

I samband med OS i Stockholm 1912 gick restaurangerna ifrån att servera smörgåsbordet enbart som förrätt och man kunde välja att äta endast av smörgåsbordet. I menyer från OS-året kan man läsa: Smörgåsbord u.v.s., vilket ska uttydas som "utan vidare spisning".

Smörgåsbordet var internationellt känt redan under 1900-talets början bl.a. genom Stockholms-OS 1912 och det fanns smörgåsbordsrestaruanger i New York på 1920-talet. Sitt internationella genombrott fick det på världsutställningen i New York 1939 där den svenska paviljongen hade ett roterande smörgåsbord i paviljongrestaurangen "Three Crowns Restaurant". Där förlorade maträtten slutligt sina prickar och ringar och kom där och då att införlivas i engelskan som "smorgasbord", idag synonymt med bufféservering och ingen minns längre att det en gång var en svensk förrätt.

Ordet smörgås och smörgåsbord[redigera | redigera wikitext]

Ordet "smörgås" kommer från tiden, då man i stugorna kärnade sitt eget smör. Vid kärnandet steg små smörklumpar upp till mjölkytan och drev omkring likt gäss. En sådan smörklump passade utmärkt att lägga på en skiva bröd. Ordet "smörgåsbord" används i överförd betydelse om stora och inbjudande utbud. Ordet är ett av få moderna svenska ord som lånats in i tyskan och engelskan (som smorgasbord).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]