Atlantlax

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Artikeln beskriver arten atlantlax. För andra laxar, se stillahavslax.
Atlantlax
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Atlantlax
Atlantlax
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Överklass Benfiskar
Osteichthyes
Klass Strålfeniga fiskar
Actinopterygii
Ordning Laxartade fiskar
Salmoniformes
Familj Laxfiskar
Salmonidae
Släkte Salmo
Art Atlantlax
S. salar
Vetenskapligt namn
§ Salmo salar
Auktor Linné, 1758
Hitta fler artiklar om djur med

Atlantlax (Salmo salar) är en havsvandrande anadrom fisk, det vill säga att den förökar sig i sötvatten men tillbringar större delen av sitt vuxna liv i havet. Där äter den sig tjock på sill och tobis för att sedan återvända till sitt "hemvatten". Det finns även många laxbestånd som lever hela sitt liv i sötvatten, ofta beroende på att människan genom dammbyggen m.m. förhindrar vandringen ut till havet.

I svenska vatten finns förenklat sett två olika bestånd av lax: den egentliga atlantlaxen och den baltiska laxen. Den senare anses vara en avsnörd del av en ursprunglig atlantlevande stam. En senare avsnörning har skett i Vänern, där en tredje undergrupp - "vänerlax", eller ibland något felaktigt "gullspångslax" - finns. Varje laxförande vattendrag bär dessutom sin egen genotyp, vilken på spontanbasis låter sig blandas endast marginellt med genmaterial från andra vattendrag.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Vandringscykel[redigera | redigera wikitext]

Laxen är en havsvandrande fisk (anadrom), med anpassningsförmåga till skiftande salthalter i vattnet. Efter ett till fyra år i havet vandrar den könsmogna laxen tillbaka till sitt födelsevatten för att leka och väger då mellan ett och fyra kg. Lax som återvänder redan efter ett år betecknas "börling" eller "grilse". Resan uppströms vattendragen är strapatsrik, med starka forsar och laxtrappor. Efter leken är laxen utmärglad och utmattad och närmast driver ut till havs igen under vinter och tidig vår. Den utlekta laxen betecknas ofta "besa" eller "vraklax".


De skotska stammarna av atlantlax företer en delvis annorlunda vandringscykel då olika älvar har olika lekperioder. Skottarna har därmed sportfiske på lax året runt - om än i olika vattendrag.

Leken och yngelperioden[redigera | redigera wikitext]

Laxyngel

När de når sina födelsevatten under sommarhalvåret (maj - oktober) antar de lekdräkt: den silverglänsande färgen mörknar till grågrönt med röda inslag och slemhinnan utanpå fjällen tjocknar. Hannarnas underkäkar växer och bildar en ansenlig krok, vilken förhindrar honom att stänga käften.

Laxen leker på grunda grusbottnar i strömmande vatten. Ynglen stannar kvar två till fyra år i vattendraget varefter de vid en längd av 15-25 cm betecknas som "smolt" och vandrar ut i havet. Under utvandringen bleknar smoltens färg, från grönskimrande med vissa röda inslag till silverglänsande med blågröna toner och små svarta fläckar ovan sidlinjen. Väl i havet ökar tillväxten kraftigt.

Till skillnad från flera stillahavslaxar överlever de flesta atlantlaxarna leken, och kan återkomma för ännu en lek. Det är inte belagt hur många gånger en lax kan lyckas med leken och återvända, men tre till fyra gånger torde inte vara alltför ovanligt.

Det är inte säkert att de laxar som återvänder för andra gången är avsevärt tyngre än de var första gången. De riktigt tunga laxarna kan ha stannat i havet och ätit, och alltså hoppat över leken. Man antar att leken tar så mycket på krafterna att en rejäl viktökning inte är att räkna med under kommande år i havet. De största laxarna behöver alltså inte vara de äldsta, så som hos de flesta andra arter.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Laxen tillbringar större delen av sitt liv relativt ytligt, på djup mellan 5 och 15 meter, men den gör många men kortvariga djupdykningar när den söker föda, inte sällan ned till 50 meter och ibland ända ned till 200 meter. Den adulta laxens huvudföda utgörs av större kräftdjur och småfisk medan ynglen livnär sig av larver och kräftdjur. Under lekvandringen uppströms äter laxen vanligtvis inget.[2]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Den atlantiska populationen[redigera | redigera wikitext]

Den atlantiska laxen vandrar mellan matförråden i Atlanten och leklokaler i strömmande sötvattensflöden.

De stora laxarna återvänder till lekvattenområdena något tidigare än de så kallade börlingarna. Medan en börling har normalvikt mellan 1,5 och 3,0 kg, har de tidiga laxarna vikter mellan 4 och 12 kg. Laxar över 20 kg förekommer. Laxarna tenderar att väga något mera i det nordliga utbredningsområdet än i det södra. På Kolahalvön och i Nordnorge förekommer vikter över 25 kg.

Atlantlaxens kött är närmast rött i rått skick och ljuvt rosa i kokt. Det är denna färg som skapat uttrycket laxrosa, vilket beror på innehållet av färgämnet astaxantin.

Det kan förekomma att lax av den baltiska stammen förirrar sig till de västsvenska vattendragen. Det omvända finns ej dokumenterat. Emellertid finns det ingen anledning till förväxling, inte ens i oskadat skick, eftersom den atlantiska laxen bär en mängd små parasiter, så kallade laxlus, kring analöppningen vilka ger upphov till omisskänliga, ytliga sår. Dessa parasiter trivs ej i sötvatten, och ramlar snart av när laxen går upp i sin födelseälv. En lax med "röd rompa" är alltså alltid en äkta atlantlax. Annars är laxlusen vanligen helt harmlös för laxens överlevnad - om än irriterande, kan tänka. Det förekommer att laxen på väg till sitt födelsevatten går in långt på långgrunda sandstränder för att "sola sig". Kan hända har solen viss betydelse, men en stor anledning är att skava av sig de förmodligen kliande lössen. Ett problem under senare tid, är att lax som odlas i kassar i havet blir kraftigt infekterade med laxlus och blir en källa till ibland dödliga laxlusinfektioner på de utvandrade smolten, som på sin väg från älven till havet passerar laxodlingen.

I Sverige återfinns atlantlaxens lekvatten i de halländska åarna. Någon spillra kan förekomma sporadiskt i Bohuslän och nordvästra Skåne. Atlantlaxen passerar aldrig Öresund. Atlantlax finns naturligt runt hela norra Atlanten, men har blivit alltmer tillbakaträngd i hela sitt utbredningsområde. I Sverige har den alltid varit en raritet, exklusivt levererad från Halland.

Den baltiska populationen[redigera | redigera wikitext]

Den baltiska laxen återfinns i Östersjön, för Sveriges del på ost- och sydkusten, med lekvatten i de norrländska älvarna och i Blekinges åar. Den baltiska laxen kan troligen även leka på grunda, strömsatta grusbankar i östra Östersjön och i Finska viken. Av brist på kräftdjur i bräckvattnet i Östersjön föder sig laxen där främst på strömming och småfisk. Köttet är därför vitt till blekgult.

Vänerlaxen företer ett likartat livsmönster som den baltiska stammen, och vandrar alltså inte ut i västerhavet. Den baltiska laxen tenderar att väga något mer än den atlantiska, och vikter omkring 25 kg är inte helt ovanliga. Skillnaden i vikt mellan västlig och ostlig lax är emellertid avsevärt mindre än viktskillnaden mellan västlig och ostlig havsöring.

Fiske och ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Tidigare skattades atlantlaxen hårt med långrevs- och drivgarnsfiske i tillväxtområdena till havs, men detta fiske har varit stoppat sedan slutet av 1970-talet. Även i åarna bedrevs tidigare ett hårt fiske. Nät och fällor kunde helt spärra av fiskens väg. Den enda begränsningen var att fiske endast tilläts om vardagar - en begränsning av ringa betydelse. Fiske med nät och fällor i vattendragen förbjöds redan under tidigt 1900-tal.

Längs Sveriges västkust bedrivs idag visst fiske med så kallade pålade bottengarn, en fiskemetod med anor från medeltiden. Detta var starkt kopplat till markägarnas fiskerätter ända till 1951 då svenska staten löste in denna av fiskerättsägarna (oftast bönder) och fisket blev fritt. Under ett par decennier var detta en blomstrande näring på hallandskusten, men under 1970-talet minskade fångsterna, småskaligheten gav konkurrensnackdelar gentemot andra fiskeformer och fisket minskade drastiskt. Idag finns bara en spillra kvar av kustfisket efter lax och kan inte anses vara ett hot mot artens fortbestånd. (2006 fångades 600 kg av yrkesfiskare längs hallandskusten, medan sportfiskare i de halländska åarna tillsammans drog upp 6,5 ton [3].

Såväl vänerlaxen som den baltiska laxen har varit av utomordentligt stor ekonomisk betydelse. Bestånden har skattats hårt av fiske såväl till havs som i vattendragen. Även detta fiske har reglerats på senare tid. Vänerlaxen är idag, liksom atlantlaxen, snarare av symbolisk betydelse än kommersiell, och den är föremål för intensiv vetenskaplig bevakning. Den baltiska laxen är av större kommersiellt intresse, men liksom de övriga har konkurrensen med odlad lax, främst från Norge, påverkat priser och efterfrågan starkt negativt. De söt- och bräckvattenlevande laxstammarna är dessutom väldigt bleka i köttet, vilket visat sig negativt för konsumtionsvärdet.

Odling av atlantlax, främst i Norge, Skottland och på Färöarna, har gett upphov till en ny blomstrande näring. Odling i industriell skala har emellertid samtidigt skapat en rad ekologiska problem. De odlade laxarna är genetiskt manipulerade för att passa sitt syfte. När dessa laxar smitit ur odlingarna har de åsamkat irreparabla skador på laxförande vattendrag. Odlingarna har även överfört parasiter och sjukdomar till den vilda laxen. Giftbehandling av nätkassarna för att motverka påväxt och inblandning av antibiotikaliknande preparat i odlingsfiskens föda bär ytterligare komplikationer.

Den vilda laxens ekonomiska betydelse överförs allt mera från konsumtion till sportfisketurism.[källa behövs]

Fiskevård[redigera | redigera wikitext]

Laxen har under 1900-talet levt i hård kamp mot fiske och miljöförstöring. Redan på 1920-talet bedömdes exempelvis halländska Nissans laxbestånd som utrotat. Restaurering av lekvattenområden, utsläppskontroll, kalkningsprojekt och laxtrappor vid kraftverken har hjälpt bestånden avsevärt. Med hjälp av utsättning av smolt från de närbelägna åarna Lagan och Ätran har ett självreproducerande bestånd åter etablerats i Nissan. Ätranlaxen är den enda svenska atlantlax som under hela 1900-talet kunnat bibehållas helt utan artificiell inblandning av genmaterial från andra bestånd. Utsättning av smolt markeras ofta genom att man skär bort fettfenan på fiskarna. På så vis kan man kontrollera reproduktionskraften mellan naturliga och utplanterade fiskar. I Vänern sker detta regelmässigt. Även andra typer av märkning av utplanterad lax förekommer.

Danmark drev under 1990-talet ett försök att plantera ut smolt i sydvästra Östersjön. Dessa laxar var avsedda att ersätta det uttag fiskenäringen, yrkes- och sportfiske, i området stod för. Viss förhoppning fanns även att projektet skulle kunna bli kommersiellt bärkraftigt. Fisken man satte ut var en korsning mellan havsöring och den baltiska laxen. Emellertid visade sig projektet problematiskt på flera punkter: reproduktion av utplanterad lax kunde inte befästas. Samtidigt förirrade sig laxarna till lekområden långt från utplanteringsorten, vilka inte lämpade sig för lek. De halländska åarna drabbades av en veritabel anstormning av denna främmande laxart vilken riskerade att påverka den så värdefulla genbanken i Ätran. Projektet följdes upp mycket noga, såväl från danskt som svenskt håll och stoppades. Skadorna på atlantlaxen bedömdes som ringa.

Bestånden av svensk atlantlax är ytterst noga övervakade av myndigheter och forskare, och anses biologiskt mycket värdefulla. Trots detta är bestånden inte stabila. Antalet lekande laxar varierar kraftigt från år till år. Stora bestånd, vilka skapar viss trängsel i lekområdena, har visat sig extra sårbara för en dödlig parasit (Gyrodactylus), vilket medför att populationstätheten går i vågor. Detta tillsammans med ett osäkert liv i tillväxtområdena till havs, där övervakning och kunskap varit närmast obefintlig, gör att laxen behöver ständiga stödåtgärder. Kraftbolagen bekostar årliga utsättningar av smolt för att kompensera för bortfall på grund av kraftverksdammar. Kraftverksdammarna utgör vandringshinder för den lekmogna laxen. Hindret gör att dessa laxar inte kan nå viktiga reproduktionsområden varför kompensationsutsättningar av odlad fisk krävs. Kompensationsutsättningarna är att betrakta som konstgjord andning då betånden oftast utrotas eller kraftigt försvagas om utsättningarna upphör. Den odlade fisken har en sämre överlevnad än den vilda, vilket troligen kan härledas till fodret som den odlade fisken får. Sammantaget kan man dock konstatera att laxen lever under avsevärt mycket större beskydd än någon annan fiskart.

För den baltiska laxens vidkommanden har fiskevårdsåtgärder visat sig ytterst fruktbara. Kvoterna för yrkesmässigt fiske har satts efter förväntad mängd smolt efter lek i de norrländska älvarna. Kalixälven får tjäna som exempel: 1989 inräknades 50 000 smolt i älven samtidigt som älvens maximala produktion av smolt uppskattades till 125 000 stycken. 2005 inräknades 825 000 smolt, d.v.s. avsevärt över tidigare bedömt maximum. Detta har lett till att diskussion om utvidgade fiskekvoter på lax i Östersjön tagit fart.

Lax i konsumentled[redigera | redigera wikitext]

Lax är en mycket populär matfisk och då den bland annat innehåller omega-3 så anses den vara nyttig. Dock saluförs en mängd andra fiskarter som lax, fiskar som har andra sammansättningar av omega-3, med annan konsistens och ibland även smak, som exempelvis:

Ofta kallas arterna i släktet Oncorhynchus för stillahavslax vilket alltså inte är en art, utan ett släktnamn. Beroende på när fisken fångas så är kvaliteten på arter ur detta släkte mycket ojämn och i vissa stadier anses den i princip vara oätlig.[4].

Den största delen av den lax som äts i Sverige odlas i Norge. Laxen föds upp med pellets som produceras av fisk som till stor del är överfiskad med upp till 3 gånger vad som är ett uthålligt fiske.[5] Arterna är blåvitling, tobis, vitlinglyra, lodda men senast ansjovis, makrill och sill när bestånden av de andra arterna minskar. En del av dessa arter har nu överfiskats i den grad att bestånden kollapsar och fisket har stoppats. För att producera 1 kg lax behövs upp till 2,5 kg fisk enligt forskarna. Odlad fisk kan endast ersätta fisk ur världshaven på ett uthålligt sätt om man odlar icke fiskätande fisksorter. Ju mer man ökar produktionen av odlad fisk som lax desto snabbare går utfiskningen av haven. Kravmärkt odlad lax ska endast få foder från fiskrens eller fisk från bestånd som enligt Krav är väl förvaltade.

Gifter i odlad lax[redigera | redigera wikitext]

Odlad lax från Norge innehåller halter av endosulfan som gör att intaget bör begränsas.[6] Direktören i Fiskeri och havbruksnæringens landsforening (FHL) anser dock att man bör äta fet fisk som lax 3 gånger per vecka men nämner inget om att detta inte är lämpligt med odlad lax.[7] Ryska myndigheter har stoppat import av Norsk odlad lax på grund av för höga halter av kadmium (som skadar lever och njurar). 6 månader efter att mediastormen lagt sig i Norge fick firman som importerat fiskfodret innehållande kadmium från Kina böter på 500 000 NOK. För att få fiskeoljan och mjölet med en fetthalt på 50% tryggt till Norge utan brandrisk på grund av fetthalten så tillsätts ämnet ethoxyquin. I Vietnam upphörde man med bruket av detta ämne för svarta kungsräkor för att räkornas lever ruttnade.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ World Conservation Monitoring Centre 1996 Salmo salar. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 22 november 2010.
  2. ^ Curry-Lindahl, Kai (1985). Våra fiskar : havs- och sötvattensfiskar i Norden och övriga Europa. Stockholm: Norstedt. sid. 270. ISBN 91-1-844202-1 
  3. ^ Fiskerienheten, Länsstyrelsen i Hallands län
  4. ^ Lotta Engelbrektson (2007) Felmärkt "lax" lurar konsument, Göteborgs-Posten, 2007-09-27(arkiverad)
  5. ^ ”Framgångarna för den odlade laxen kan hota livet i havet”. 2009-02-25. Arkiverad från originalet den 2012-02-10. https://web.archive.org/web/20120210001118/http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=106354&a=1454160&lid=puff_1455422&lpos=extra_0. Läst 2009-02-25.  SVT Uppdrag Granskning (2009) archive.is 2009-02-25
  6. ^ ”Norge lyckades höja gränsvärde för gift”. GP.se. 2013-06-21. http://www.gp.se/matdryck/1.1731883-norge-lyckades-hoja-gransvarde-for-gift. Läst 17 augusti 2013. 
  7. ^ [a b] ”Kommentar: Helseskadelig lobbyisme”. aftenbladet.no. 2013-08-06. http://www.aftenbladet.no/meninger/kommentar/Helseskadelig-lobbyisme-3226836.html. Läst 17 augusti 2013. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]