Einar Jolin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Einar Jolin i sin bostad 1960.

Johan Einar Jolin, född 7 augusti 1890 i Adolf Fredriks församling i Stockholm, död 29 augusti 1976 i Sankt Görans församling i Stockholm, var en svensk målare. Han var son till professor Severin Jolin och sonson till skådespelaren Johan Christopher Jolin. Jolin studerade bland annat vid Tekniska skolan i Stockholm 1906 och Konstnärsförbundets målarskola innan han 1908 tillsammans med vännen Isaac Grünewald reste till Paris för vidare konststudier under Matisse till 1914. Hans motiv består i huvudsak av porträtt, stilleben och Stockholmsvyer i naivistisk stil.

Uppväxt och akademitid[redigera | redigera wikitext]

Einar Jolin växte upp på Kammakargatan 45 i det så kallade "Jolinska huset" som farfadern Johan Jolin låtit uppföra som ett palatsliknande hus med tre våningar och en vacker trädgård som vette mot Wallingatan. I huset bodde under Einars uppväxt förutom hans föräldrar, brodern Erik, de två systrarna Ingrid och Signe också hans farmor Mathilde Wigert-Jolin och fastern, Ellen Jolin som var målarinna. Einar växte således upp på en plats nära Tegnérlunden, Adolf Fredriks kyrka och Vasaparken. Mitt i staden med stadsdelarna Norrmalm, Vasastaden och Kungsholmen runt knuten, vilket säkert också bidragit till Einar Jolins kärlek till att avbilda staden, huskropparna, taken och Stockholmsvyerna. Einar Jolin älskade sitt hem och när man betraktar hans interiörmåleri finner man oftast rekvisitan hämtad från hemmet – de gustavianska möblerna, empireborden, de kinesiska broderierna och det ostindiska porslinet.

I början på 1900-talet hade Konstnärsförbundet en skola på Glasbruksgatan i Stockholm. Dit sökte den unge Einar Jolin hösten 1907 och blev antagen utan tvekan efter att hans blivande lärare, Karl Nordström, sett hans teckningar. Jolin blev snabbt bekant med järngänget i den krets som August Brunius så småningom skulle döpa till "1909 års män", bland andra Isaac Grünewald, Leander Engström, Birger Simonsson och Gösta Sandels. På denna fria akademi gick "en massa individer med långt hår, stora halsdukar och slokhattar som sattes på sned på ett sätt som verkligen imponerade på mig som bara var sjutton år och den yngste i laget. Den mest fantastiska av dem alla var naturligtvis Isaac som hade längre och korpsvartare hår än alla andra och en fladdrande lila halsduk. Vi blev goda vänner."[1] Men utbildningen i Stockholm blev kortvarig, redan på våren 1908 stängde förbundets skola.

Paris[redigera | redigera wikitext]

Som för de flesta unga konstentusiaster runt år 1900 lockade kontinenten och det sjudande konstlivet i Paris. Isaac Grünewald och Jolin bestämde sig därför 1908 för att tillsammans ge sig iväg. Den svenske målaren och grafikern, tillika forstmästaren, Carl Palme, hade redan i början av 1900-talet lärt känna Henri Matisse i Paris. Detta resulterade bland annat i Carl Palmes sökande efter en lämplig lokal för den blivande matisseakademien. Ett övergivet nunnekloster i centrala Paris blev akademiens första hem. Tillsammans med Isaac Grünewald och Leander Engström for Einar Jolin till Paris för att ansluta sig till Henri Matisses målarskola. Många av kamraterna från Stockholm möttes i den franska metropolen. Överallt fanns inspirationen, för Jolin från såväl tidigare generationer som Cézanne och Seurat men självklart även hos alla de samtida konstutövarna tillresta från hela världen. Jolin utvecklade tidigt sin tydliga känsla för den stiliserade linjen i kombination med de klara och rena färgerna i sina finstämmiga kompositioner.

Andan på Matisseakademien var god och lärorik och inte minst för Jolin blev åren hos den franske mästaren av stor betydelse, men kanske ska man trots allt inte överdriva Matisses inflytande på de unga adepterna. Men självklart var den unge Jolin påverkad av Matisse och inte minst av den orientaliska konsten som han upptäckt på Musée Guimet och med detta som grund utvecklade han på 1910- och 1920-talen en ytmässig, dekorativ, lätt naiv stil med blond färgskala i oljemålningar och akvareller. På akademien skaffade han även en grund från rader av modellstudier och här skaffade han sig en spontan och naturlig snabbhet i penselarbetet. Jolin målade helst modell och stilleben, men under ett besök i Sydfrankrike 1911 tillkom hans tidigaste landskapsmålningar.

Jolin blev god vän med Nils Dardel och skildrade gatulivet i den medeltida staden Senlis[förtydliga] 1913, men återvände till Stockholm följande år. Man kan i det sammanhanget notera att Jolin, liksom Dardel, tar till naiva stildrag innan denna riktning ens fått fotfäste i den svenska konsten. Både Jolin och Dardel var tydligt inspirerade av franska naivister, inte bara av tullaren Rousseau utan också av Séraphine Louis som bodde i Senlis. Där fanns även Wilhelm Uhde, specialist på naivt måleri, vilket fick stor betydelse för Einar Jolins formspråk. Naivismen var väl heller inte helt främmande för Matisse även om den hos honom inte är särskilt iögonfallande. Jolin hade också en naturlig kärlek till det kultiverade och förfinade äldre måleriet, han hade tagit starka intryck av alla sina besök på Louvren där han inspirerades av mästare som Rubens, Watteau och Chardin.

Tillbaka i Stockholm[redigera | redigera wikitext]

På våren 1914 när Einar Jolin återvände tillsammans med några av dessa kamrater som en av "1909 års män", var han med om att skapa rabalder, när de skulle delta i Baltiska utställningen i Malmö. Den goda smakens väktare och akademiledamoten Albert Engström satte i halsen och förstod absolut ingenting. Men det som matisseeleverna skapade under 1910-talet tillhör bland det bästa inom måleriet i 1900-talets Sverige. Ibland kan man dock förnimma en känsla av att detta tumult var en smula för grovt för den svale och elegante Einar Jolin.

Hans plan var att återvända till Paris efter sommaren, men någon återfärd blev det inte eftersom 1:a världskriget bröt ut mitt i sommaren, den 28 juli. När nu vägen till Frankrike var stängd beslöt Einar Jolin sig för att stanna i Stockholm och lyckades få tag i en egen liten ateljéSöders höjder, Fiskargatan 9, i det så kallade "Skandalhuset" i närheten av Katarina kyrka. Från sina fönster hade han en hänförande utsikt över staden, Strömmen och hamninloppet. I denna ateljé tillkom under åren 1914-15 några idag berömda och högt skattade Stockholmsvyer. Han styckade upp utsikten i ruta efter ruta, än mot Stadsgården, än mot Riddarholmen, bland annat ”Strömmen mot Skeppsbron” 1914 (Stockholms Stadsmuseum), ”Utsikt över Riddarholmen” 1914 (Moderna museet, inköpt av Nationalmuseum 1919) och ”Utsikt mot Kastellholmen1915 (Herman Gotthardts samling, idag Malmö Konstmuseum). Målningarna kännetecknas av hans snabbt svepande penseldrag och kraftiga konturer som ramar in den blonda friska paletten. Mot stora plan med svalt rosa, tunt blått, elfenben, turkos och smaragd sätter han in detaljer som kontraster så att de skapar en befolkad miljö. Det råder en stämning av ett pulserande stadsliv på kajerna och ett livligt båttrafikerat vatten ute på Strömmen.

Stockholms exteriörer förblev hans eget Arkadien genom hela livet, oavsett om staden badar i vårsol eller vinterdis är skönheten orörd. För Einar Jolin verkar naturen få sin rätta återgivelse först genom den enskildes känslor vid upplevelsen. Han skriver i Tidskriften Konst, 1913-14 om "Falskt perspektiv och öfverdrifter i modern konst mm". "Naturen är underbar, men ett fotografi är ingenting, därför att naturen först är underbar, då den är sedd och uppfattad af en stor människa, och den stora människan ser alltid och känner något visst inför naturen, som hon vill återgifva".

Det är vid denna tid som Jolin skapar sin alldeles egen tolkning av expressionismen, charmigt naiv och med en blond palett. I slutet av 1910-talet blir hans teckning mer betonad och formerna mer plastiska, men 1916 är Einar Jolins måleri fullt av inspiration från Frankrike och ung livsglädje. 1916 fick Konstnärsförbundarna chansen att tillsammans med sina unga elever få presentera det "nya måleriet" för den svenska publiken på den nyinvigda konsthallen som utställning nummer två (först ut var förstås Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson). Med på utställningen ”Konstnärsförbundarna” fanns många idag berömda konstnärer, Leander Engström, Isaac Grünewald, Gösta Sandels, Birger Simonsson för att nämna några. Dragkampen om de bästa väggarna blev hård, Isaac Grünewald och Leander Engström tillskansade sig de bästa väggarna och Jolin fick snällt nöja sig med de som blev över. Einar Jolin fick dock med tretton målningar

Två så vitt skilda målare och temperament, som Einar Jolin och Gösta Adrian-Nilsson (GAN) gick båda under epitetet expressionister. Det var en term som under större delen av 1910-talet var på allas läppar i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Expressionismens Mekka - Herwarth Waldens galleri Der Sturm i Berlin - presenterade 1915 en för svensk del mycket betydande utställning, Schwedische Expressionisten, där Jolin deltog med sex målningar varav tre stockholmsutsikter. Övriga deltagare var Isaac Grünewald, Edward Hald, GAN och Sigrid Hjertén. På hösten 1915 ställde Jolin och GAN ut på Lunds universitets konstmuseums expressionistutställning. Olikheterna till trots fortsatte deras vänskap under GAN:s stockholmsår 1916-1919. Gemensamt för dem båda var en lätt trötthet inför Isaac Grünewalds alltmer dominerande roll i det unga konstlivet. För Einar Jolin blev emellertid expressionismen aldrig till ett program, vare sig i GAN:s eller någon annans anda. GAN hade haft vissa invändningar mot Jolins kolorit, pärlgrått och violett/lila. Men en kall månkväll över en blå stad gör snön violett och klipporna grå.

Jolin skaffar sig 1917 en ateljé på Kungsbroplan i Stockholm och målar flitigt. Året avslutas förtjänstfullt med att han får besök av en herre vid namn Herman Gotthardt som helt nyligen lagt sig till med konstsamlandet som hobby. Han studerar den imponerande produktion som Jolin visar upp. Att sälja någonting tillhörde sannerligen sällsyntheterna vid denna bistra tidpunkt. Fullständigt förvånad blir således Jolin när grosshandlaren från Malmö slutligen bestämmer sig. 16 dukar blev det - på en gång! Gotthardt lyckades här lägga vantarna på gräddan av Jolins ungdomsproduktion. Einar Jolin som fick sju tusen kronor för målningarna visade under ett minnesvärt ögonblick i hemmet samma kväll sina framgångar med kommentaren "Se här, vad jag förtjänat idag". Året 1918 tillbringade Jolin till största delen i Köpenhamn. Här inbjöds han att visa sina målningar i en konsthandel på Nikolaiplads och försäljningen gick så bra att han här kunde stanna nästan ett helt år. I den danska huvudstaden hade Jolin mycket roligt och trivdes förträffligt i det temperamentsfullt omväxlande sällskapet. Det danska sättet att umgås tilltalade Jolin.

20-tal och framåt[redigera | redigera wikitext]

Efter första världskriget blev resandet inte bara en utopisk dröm för många unga konstnärer som under den dystra sexårsperioden snällt fått stanna hemma. Men 1920-talet innebar att dörren öppnades mot Europa, man kunde fritt passera gränserna och Jolin for först till Italien, Nordafrika och Spanien för att insupa nya friska internationella impulser, därefter till Indien, Afrika och Västindien. På våren 1924 far Einar Jolin tillsammans med sin hustru Britt von Zweigbergk till Spanien och att där inte skildra en tjurfäktning hade måhända kunnat betraktas som ett konstnärligt tjänstefel. Men i motsats till kollegan och gode vännen Gösta Adrian-Nilssons tjurfäktningsbilder, med ofta starka och ibland blodiga scenerier, kan man nog säga att Jolins målningar skapades just av Eleganten Einar. Åren 1925-35 präglas hans blonda måleri av fina gråtoner. Med tiden blev den eleganta stilleben med orientaliskt porslin ett allt vanligare motiv, gärna uppställt på en speglande mahognyskiva. Han var också eftertraktad som porträttmålare av societeten.

På 1930-talet döpte Nils Palmgren, Jolins biograf, en grupp svenska målare till purister, ett uttryck som egentligen lanserades av de franska konstnärerna Amedée Ozenfant och Le Corbusier. Palmgren avsåg, bland andra, målarna Torsten Jovinge, Erik Byström, Wilhelm Wik och Helge Linden. Men även Einar Jolin kan nog betecknas som purist, då i samma bemärkelse som Albert Marquet i den franska fauvistkretsen.

Einar Jolin skulle under hela sitt imponerande sjuttioåriga aktiva konstnärskap följa sin egen linje. Genom motiven, hans så karaktärsfulla personskildringar, stilleben och kära stockholmsbilder, följer vi konstnären på hans egen resa genom åren. Redan under tiden i Paris framträdde i Jolins måleri hans utpräglade sinne för kompositionens jämvikt och harmoni. Till oss betraktare ger han en del av sin egen tid, som är vår egen tid. Såsom Nils Palmgren avslutar sin monografi om Einar Jolin 1947:

Låt oss säga så här: Einar Jolins måleriska signum kommer av att han är en evig dyrkare av jordens skönhet, skönheten hos landskap, städer, kvinnor, blommor och djur, stoffer och ting. Han är en ömsint, kanske en aning pretantiös vårdare av den måleriska renheten, en den strikta linjens, de klara ytornas och de mjuka formernas poet. Hans bästa mänskliga egenskaper äro karaktär, stolthet och mod att gå ensam mot strömmen.
Nils Palmgren[2]

Stockholmsskildraren[redigera | redigera wikitext]

Att Jolin ivrade för huvudstadens bevarande och återupprättelse i arkitektonisk och estetisk mening är inte att ta miste på när man läser hans skiss till en kampskrift "Mot Strömmen". Han ansåg att Stockholm blivit en ful stad genom en okänslig stilblandning, förtätning och seklers restaureringsnit. Jolin ville lyfta fram det vackra, genuina och återställa det förvanskade till den prakt det en gång ägt under fornstora dagar. Kanske är det just denna utopiska önskan som kommer till uttryck i hans stockholmsskildringar. I slutet av 1800-talet och några decennier in på 1900-talet återgav konstnärerna sitt Stockholm i mycket skiftande framställningar, allt efter sinnelag och individualism. Sida vid sida arbetade traditionalister och nydanare, äldre och yngre, rutinerade fullföljare av en redan etablerad syn på staden och unga entusiastiska egenviljor. Bland de unga entusiastiska egenviljorna intar Einar Jolin något av en särställning. Denne konstnärs finaste kvaliteter som målare kom efterhand att mer och mer inriktas på andra motiv än stadsbilden, svala, kinainspirerade uppställningar, men i ungdomen och framför allt under tio- och tjugotalen, fann han, i likhet med vännerna från parisåren, Stockholm och dess omgivningar som mycket inspirerande motiv.

Vad jag vill uttrycka i min konst är vad jag upplevt i tillvaron då jag koncentrerat och fördjupat mig. Det finns en vardagssyn - människan har satt namn på allt som omger henne i livet och då finner hon allt självklart och ser ej undret. Konsten så som jag fattar den är att ge form åt det underbara i tillvaron, att skapa skönhet och harmoni, att kunna lyfta den känsliga åskådaren från den triviala vardagen in i den sköna och ofattbara värld vi lever i. Har jag lyckats med det har jag kanske ej levat förgäves.
— Einar Jolin i samband med sin retrospektiva utställning på Liljevalchs Konsthall 1957

Jolin var gift tre gånger; först 1921–1936 med Britt von Zweigbergk, andra gången 1943–1950 med Clorinda Campbell Kissack och tredje gången 1952 med sångerskan Tatjana Angelini-Scheremetiew. Han är far till Christopher Jolin, Michaela Jolin och Angelina Jolin. Einar Jolin är begravd på Norra begravningsplatsen.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor
  • Svensk biografiskt lexikon
  • Sveriges dödbok 1947-2003
  • Svenska män och kvinnor, band 4, 1948
  • Vem är det 1977
Fotnoter
  1. ^ Jolin, Einar; Öhman Nina, Allsten Per-Anders (1990). Einar Jolin: 1890-1976 : [Moderna museet, Stockholm 17 mars-13 maj 1990]. Moderna museets utställningskatalog, 0347-9196 ; 233. Stockholm: Moderna museet. Libris 7602403. ISBN 91-7100-383-5 
  2. ^ Palmgren, Nils (1947). Einar Jolin. W & W konstböcker. Stockholm. Libris 445043 
  3. ^ Karl-Axel Björnberg: Kungliga och Norra begravningsplatserna (Bäckströms förlag 1998) sid.48 ISBN 91-88016-69-2