Enhörningen (stjärnbild)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Enhörningen
Monoceros
Klicka för större bild.
Lista över stjärnor i Enhörningen
Latinskt namn Monoceros
Förkortning Mon
Rektascension 7,15 h
Deklination -5,74°
Area 482 grad² (35)
Huvudstjärnor 4
Bayer/Flamsteedstjärnor 32
Stjärnor med exoplaneter 16
Ljusa stjärnor 0
Stjärnor nära solsystemet 2
Ljusaste stjärnan Beta Monocerotis (3,76m)
Närmaste stjärnan Ross 614 (13,3 )
Messierobjekt 1
Meteorregn Decembermonoceriderna, Alfa Monoceriderna
Närliggande stjärnbilder Stora hunden, Lilla hunden, Tvillingarna, Vattenormen, Haren, Orion, Akterskeppet
Synlig vid latituder mellan +75° och −90°
Bäst synlig klockan 21:00 under februari.

Enhörningen (Monoceroslatin) är en relativt svag stjärnbildsödra stjärnhimlen.[1][2] Den fanns inte med bland de 48 konstellationerna som listades av den antike astronomen Ptolemaios i hans samlingsverk Almagest. Den beskrevs först av den nederländske astronomen Petrus Plancius i slutet av 1500-talet. Den är nu en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella Astronomiska Unionen.[3]

V838 Monocerotis fotograferad av Hubbleteleskopet den 17 december 2002.

Stjärnor[redigera | redigera wikitext]

Enhörningen är en relativt svag stjärnbild som innehåller flera riktigt intressanta stjärnor.[4][3]

  • Alfa Monocerotis är en orange jättestjärna som är ljusstarkast i Enhörningen med magnitud 3,94
  • Gamma Monocerotis är också en orange jätte, med magnitude 3,98
  • Delta Monocerotis är en vit stjärna i huvudserien med magnitude 4,15
  • Zeta Monocerotis är en gul superjätte med magnitude 4,37
  • Epsilon Monocerotis är en dubbelstjärna med magnitude 4,31
  • Beta Monocerotis är en trippelstjärna med den kombinerade ljusstyrkan 3,74
  • Plasketts stjärna – HR 2422 består av två massiva superjättar och är en av de mest massiva dubbelstjärnor som astronomerna känner till, med en massa av ungefär etthundra solmassor.
  • V838 Monocerotis är en röd superjätte på ungefär 20000 ljusårs avstånd. Den fick ett våldsamt utbrott i januari 2002 och var under en kort period störst bland de kända stjärnorna. Den kastade inte av något yttre skikt som vid ett novautbrott, varför utbrottet antas ha haft helt andra grunder.
NGC 2261 fotograferat av Hubbleteleskopet.
Rosettnebulosan

Andra objekt[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett antal intressant objekt i Enhörningens stjärnbild.[4][3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9 
  2. ^ ”De nutida stjärnbilderna”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html. Läst 26 januari 2014. 
  3. ^ [a b c] ”Monoceros Constellation”. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/monoceros-constellation/. Läst 26 januari 2014. 
  4. ^ [a b] Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. ISBN 978-3-8331-4371-7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Enhörningen.