Orion (stjärnbild)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Orion
Orion
Klicka för större bild.
Lista över stjärnor i Orion
Latinskt namn Orion
Förkortning Ori
Rektascension 5 h
Deklination +5°
Area 594 grad² (26:e störst)
Huvudstjärnor 7
Bayer/Flamsteedstjärnor 81
Stjärnor med exoplaneter 10
Ljusa stjärnor 8
Stjärnor nära solsystemet 8
Ljusaste stjärnan Rigel, Beta Orionis (0,12m)
Närmaste stjärnan GJ 3379 (17,51 )
Messierobjekt 3
Meteorregn Orioniderna, Chi Orioniderna
Närliggande stjärnbilder Tvillingarna, Oxen, Eridanus, Enhörningen
Synlig vid latituder mellan +85° och −75°
Bäst synlig klockan 21:00 under januari.
Orion med svärd och pilbåge.
Trapetset i Orion i IR och synligt ljus.

Orion (samma på latin) är en av stjärnhimlens bäst kända stjärnbilder.[1][2] Den sträcker sig över himmelsekvatorn, full av ljusstarka stjärnor, i flera fall mycket luminösa stjärnor av B- och O-typ. Orion var en av de 48 konstellationerna som listades av den antike astronomen Ptolemaios i hans samlingsverk Almagest. Den är också en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella Astronomiska Unionen.[3][4]

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Orion är en av de få stjärnbilderna där många av stjärnorna ligger nära varandra i rummet; åtskilliga av dess luminösa stjärnor utgör en så kallad OB-association av stjärnor med liknande rörelseriktning genom Vintergatan, och som en gång bildades i närheten av varandra. Orion är också hemvist för flera stjärnbildningsområden, dels den spektakulära Orionnebulosan (M42), klart synlig för blotta ögat om förhållandena är de rätta, med multipelstjärnan (fyra stjärnor) Trapetset i Orion i centrum. Där finns också T-Tauri-associationer, som är osynliga i synligt ljus, men synliga i infrarött. I Orionnebulosan finns det många Bok-globuler, där en del utgör protoplanetariska skivor runt nybildade stjärnor som fortfarande är insvepta i döljande stoft.

Angränsande stjärnbilder[redigera | redigera wikitext]

Från Orion är det lätt att identifiera andra stjärnor. Om man följer bältets linje mot sydväst så hittar man Sirius; förlänger man linjen mot nordöst hittar man Aldebaran. Om man förlänger linjen mellan Rigel och Betelgeuse mot nordväst hittar man Castor och Pollux, de ljusstarkaste stjärnorna i stjärnbilden Tvillingarna. Följer man Betelgeuse västerut så hittar man Procyon i Lilla hunden.

Objekt i stjärnbilden[redigera | redigera wikitext]

Stjärnor[redigera | redigera wikitext]

Det finns gott om ljusstarka stjärnor i konstellationen. Därför blir uppräkningen av flertalet med Bayer-beteckning summarisk.[3][5] De ljusstarkaste stjärnorna i stjärnbilden är Betelgeuse (α Orionis), Rigel (β Orionis), Bellatrix (γ Orionis) och Saiph (κ Orionis). Betelgeuse lyser med ett rödaktigt sken, och även om den betecknas som α-stjärna (enligt Bayer-beteckning), är den något ljussvagare än Rigel.

De tre stjärnorna i Orions bälte heter Alnitak (ζ Orionis), Alnilam (ε Orionis) och Mintaka (δ Orionis).

Huvudartikel: Orions bälte

I övrigt kan nämnas:

  • Heka eller Meissa – Lambda Orionis är en dubbelstjärna med magnitud 5,61
  • Hatsya – Iota Orionis som är den ljusaste stjärnan i Orions svärd, med magnitud 2,77
  • Phi Orionis betecknar två stjärnor som är åtskilda med 0,71 båggrader, Phi-1 Orionis och Phi-2 Orionis. Deras magnitud är 4,39 respektive 4,09.
  • Pi Orionis är en grupp på sex stjärnor som bygger Orions sköld.
    • Pi-1 Orionis (7 Orionis) med magnitud 4,60
    • Pi-2 Orionis (2 Orionis) magnitud 4,35
    • Tabit – Pi-3 Orionis (1 Orionis), är den ljusstarkaste av de sex
    • Pi-4 Orionis (3 Orionis) har magnitud 4,69
    • Pi-5 Orionis (8 Orionis) har magnitud 3,70
    • Pi-6 Orionis (10 Orionis) har magnitud 4,45
  • Eta Orionis har flera namn: Saiph (som den delar med Kappa Orionis), Algjebbah och Ensis. Sttjärnan är en Beta Lyrae-variabel med magnitud 3,38

Några fakta om de ljusstarkaste stjärnorna[redigera | redigera wikitext]

Egennamn Solradie Skenbar
magnitud
~avstånd
(ljusår)
  Betelgeuse     667       0,43    643
  Rigel     78       0,18    772
  Bellatrix     7,0       1,62    243
  Mintaka     ?       2,23 (3,2/3,3) / 6,85 / 14,0    900
  Alnilam     26       1,68    1359
  Alnitak     20       1,70/~4/4,21    800
  Saiph     11       2,06    724

Andra objekt[redigera | redigera wikitext]

Hästhuvudnebulosan
Orionnebulosan, M 42
  • Orionnebulosan – Messier 42 eller NGC 1976, är en ljusstark nebulosa som är möjlig att se för blotta ögat (magnitud 4,0)
  • Messier 43 – NGC 1982 är en diffus nebulosa som ligger nordost om M 42. Den kallas också De Marians nebulosa efter den franske astronom som upptäckte den 1731.
  • Messier 78 – NGC 2068 är en reflektionsnebulosa
  • Hästhuvudnebulosan – Barnard 33 är en berömd mörk nebulosa, söder om Alnitak
  • NGC 2024 – Sh2-277 är en emissionsnebulosa som lyses upp av Alnitak
  • NGC 2169 är en öppen stjärnhop med magnitud 5,9. Den kallas ibland 37-hopen för att den liknar talet 37.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Orion är Gotlands landskapsstjärnbild.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9 
  2. ^ ”De nutida stjärnbilderna”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html. Läst 20 januari 2014. 
  3. ^ [a b] ”Orion Constellation”. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/orion-constellation/. Läst 20 januari 2014. 
  4. ^ Chris Dolan. ”Orion”. http://www.astro.wisc.edu/~dolan/constellations/constellations/Orion.html. Läst 21 januari 2014. Okänd parameter archiveurl
  5. ^ Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. ISBN 978-3-8331-4371-7 
Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Orion.