Generaliserat ångestsyndrom

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Generaliserat ångestsyndrom
Klassifikation och externa resurser
Människor med generaliserat ångestsyndrom bär på ihållande känslor av rädsla och oro som inte är adekvata i sammanhanget.
ICD-10 F41.1
ICD-9 300.02

Generaliserat ångestsyndrom (eller GAD efter engelskans General Anxiety Disorder) är en varaktig ångeststörning som kännetecknas av en generell och långvarig ångest, utan inslag av panikattacker. Dock är ångestnivån varierande.

Till skillnad från rädsla har inte ångestkällorna objektivt sett legitimitet för andra, rädslan är inte adekvat. Till skillnad från fobier är inte ångest knutet till en specifik situation eller annat stimuli.

GAD är en tämligen vanlig psykisk störning, med en livstidsprevalens på 5,8 % i amerikanska undersökningar. Det finns en tydlig könsskillnad, med en överrepresentation för kvinnor på 2,5:1 (Det går 2,5 kvinnor på varje man med GAD-diagnos). Detta är en svårdiagnosticerad sjukdom, med låg interbedömarreliabilitet (Medicinsk diagnostik kommer ofta till olika slutsatser).

Det finns en stor komorbiditet mellan GAD och andra ångeststörningar som exempelvis tvångssyndrom och social fobi, och också till affektiva sjukdomar som depression.

Symtom[redigera | redigera wikitext]

Symtomen på generaliserat ångestsyndom är samma som ångest, det vill säga känslor av rädsla, oro och nervositet utan att det är adekvat i situationen. De flesta av de drabbade upplever obehag i maggropen eller i bröstet, muskelspänningar,Illamående, svettningar, yrsel, palpitationer och ibland darrningar. Dessa fenomen kan lika gärna utlösa och vidmakthålla ångest, som utösas av ångest, vilket är viktigt att förstå. Rädslan brukar kretsa omkring oro för att misslyckas, ge koncentrationssvårigheter och motorisk oro, samt kan yttra sig i somatisering såsom spänningshuvudvärk. [1]

Ångestnivån korrelerar ofta med graden av stress, varmed följer att generaliserat ångestsyndrom som regel uppträder hos människor som lever under kronisk stress och att symtomen varierar i svårighetsgrad och uttryck. Dock är ett ångesttillstånd mer långvarigt än en panikattack som varar någon minut. Vid generaliserat ångestsyndrom varar en ångestattack mellan några dagar till några månader.[1]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

GAD kan behandlas med både farmaka och med psykoterapi. God evidens finns för KBT-terapi, även om uppnådd effekt i studier blir lägre än för KBT vid andra ångeststörningar. Efter terapi på 12-15 sessioner brukar 30% minska sin oro så pass att de inte längre uppfyller diagnoskriterierna. Ytterligare en tredjedel bli bara marginellt hjälpta, och en sista tredjedel visar ingen förbättring.

Terapin går ut på att utbilda patienten i vad oro är och hur problemet vidmakthålls. Patienten får registrera hur mycket, när och var som oron uppkommer. I terapin diskuterar man hur realistiska patientens eventuella katastroftankar är, och i beteendeexperiment kan man även hypotespröva dem.

Ett viktigt inslag är införandet av en så kallad orosstund. Patienten och terapeuten kommer överens om en viss tid och en viss plats i hemmet som används för att oroa sig, och uteslutande för detta. Det kan vara en halvtimme efter maten, på en viss stol i ett visst rum. Varje gång under övrig tid som patienten får en impuls att oro sig så får hon istället skriva upp orosämnet på ett papper, och spara oron till orosstunden. Syftet med detta är att dels komprimera tiden som ägnas åt oro, dels för att man senare under terapin kan applicera mer användbara problemlösningsstrategier under denna specificerade orosstund.

Att lära sig vad ångest egentligen består av och hur den fungerar - i stället för att bara fundera över sina känslor - är ofta en förutsättning för att uppnå bestående resultat. GAD kan alltid behandlas, men det kan vara så svårt, ta så lång tid och innebära så många återfall på vägen, att många ger upp och felaktigt blir betraktade som obotliga.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Barlow, D. H.: (2007) Clincical Handbook of Psychological Disorders, 4th ed.

  1. ^ [a b] The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders, Clinical descriptions and diagnostic guidelines, s. 115f