Iran–Irak-kriget

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Iran-Irak-kriget)
Hoppa till: navigering, sök
Iran–Irak-kriget
Iran-Iraq War Montage.png
Medurs från ovan: Iranska soldater bär gasmasker för att motverka irakiska kemiska vapen; soldater jublar efter befrielsen av Khorramshahr; Donald Rumsfeld och Saddam Hussein möts i Bagdad för att diskutera USA:s militära bistånd till Irak; iransk oljeplattform brinner efter en attack från USA:s flotta i Operation Nimble Archer.
Ägde rum 22 september 1980–20 augusti 1988
(7 år, 334 dagar)
Plats gränsen Iran–Irak
Resultat
  • Dödläge
  • Strategiskt och taktiskt irakiskt misslyckande.
  • Taktiskt iranskt misslyckande.
  • Irakisk invasion av västra Iran drevs tillbaka.[1][2][3]
  • Både Irak och Iran accepterade FN:s säkerhetsråds resolution 598 om vapenvila.
Territoriella
ändringar
status quo ante bellum; observerats av UNIIMOG baserat i säkerhetsrådets resolution 619
Stridande
Iran

KDP
PUK
SCIRI
Da'awa

Irak¹

MKO[4]

Befälhavare/ledare
Ruhollah Khomeini

Abolhassan Banisadr
Mohammad Ali Rajai 
Akbar Hashemi Rafsanjani
Ali Khamenei
Mir-Hossein Mousavi
Mostafa Chamran 
Mohsen Rezaee
Ali Sayad Shirazi
Massoud Barzani
Jalal Talabani
Nawshirwan Mustafa
Mohammed Baqir al-Hakim
Abdul Aziz al-Hakim

Saddam Hussein

Ali Hassan al-Majid
Taha Yassin Ramadan
Izzat Ibrahim ad-Douri
Salah Aboud Mahmoud
Tariq Aziz
Adnan Khairallah
Saddam Kamel
Qusay
Hassan Alansari
Massoud Rajavi
Maryam Rajavi

Styrka
600 000 soldater,
100 000 till 150 000 Pasdaran och Basij, 100 000 milis,
1 000 stridsvagnar,
4 000 pansarfordon,
7 000 artilleripjäser,
747 flygplan,
750 helikoptrar[5]
300 000 år 1980,
1 000 000 år 1988,
4 000 stridsvagnar,
4 000 pansarfordon,
7 330 artilleripjäser,
> 500 flygplan,
> 100 helikoptrar[6]
Förluster
500 000–1 000 000 döda;[7][8][9][10][11]

enl. iranska regeringen: 188 015 döda soldater, milismän och civila.[12][13]

Ekonomiska förluster på mer än 500 miljarder am. dollar.[9]

Uppskattning: 300 000 soldater, milis och civila döda eller skadade.[källa behövs]

Ekonomiska förlust på mer än 500 miljarder am. dollar.[14][15]

Iran–Irak-kriget, även kallat det påtvingade kriget (جنگ تحمیلی, Jang-e-tahmīlī) och det heliga försvaret (دفاع مقدس, Defā'-e-moqqaddas) i Iran, Saddāms Qādisiyyah (قادسيّة صدّام, Qādisiyyat Ṣaddām) i Irak och (första) persiska gulfkriget, var en väpnad konflikt mellan Irak och Iran som ägde rum från september 1980 till augusti 1988 vilket gör det till det längsta konventionella kriget under 1900-talet.[16][17][18]

Iraks angrepp mot Iran hade sin orsak i en gammal territoriell strid om några oljerika områden längst inne i Persiska viken och Irak krävde gränsändringar. Iraks ledare Saddam Hussein hoppades kunna utnyttja det av revolutionen försvagade Iran för att vinna en snabb seger.[19]

Kriget började när Irak invaderade Iran och iscensatte en samtidig luft- och markinvasion i iranskt territorium den 22 september 1980 efter en lång historia av gränstvister, och rädslan för uppror bland Iraks länge undertryckta shiamuslimska majoritet påverkad av den iranska revolutionen. Irak syftade också på att ersätta Iran som den dominerande staten i Persiska viken.

Även om Irak hoppades kunna dra fördel av den revolutionära kaoset i Iran och anföll utan formell förvarning, gjorde man endast begränsade framsteg i Iran och inom några månader drevs de bort av Iran som återfått nästan allt förlorat territorium i juni 1982. De kommande sex åren var Iran på offensiven men lyckades trots flera försök till offensiver inte nå ett avgörande i kriget, vilket ledde till att fronterna stagnerade.[20]

Trots FN:s säkerhetsråds krav på en vapenvila fortsatte oroligheterna fram till den 20 augusti 1988. Kriget slutade till sist med att FN (Förenta nationerna) förmedlade vapenvila i form av FN:s säkerhetsråds resolution 598 som godtogs av båda sidor. Det tog flera veckor för de iranska styrkorna att utrymma irakiskt territorium för att iaktta de internationella gränser som existerade före kriget mellan de två nationerna (se Algeravtalet). De sista krigsfångarna utväxlades år 2003.[20][21]

Kriget krävde stora förluster i liv och ekonomiska skador, en halv miljon irakiska och iranska soldater såväl civila tros ha dött i kriget och många fler skadades, men resulterade varken i krigsskadestånd eller gränsförändringar.

Konflikten jämförs ofta med första världskriget,[22] genom att taktiken legat mycket nära den konflikten, inklusive storskaligt skyttegravskrig, bemannade kulsprutenästen, bajonettanfall, användning av taggtråd över skyttegravar, mänskliga massanfall i ingenmansland och omfattad användning av kemiska vapen som senapsgas av den irakiska regeringen mot iranska soldater och civila samt mot irakiska kurder. FN:s säkerhetsråd utfärdade uttalanden som ”kemiska vapen hade använts i kriget”, men i dessa uttalanden klargjordes det aldrig att det bara var Irak som använde kemiska vapen, så det har sagts att ”det internationella samfundet förblev tyst medan Irak använde massförstörelsevapen mot iranska och irakiska kurder” och en allmän uppfattning är[23][24][25] att ”USA hindrade FN från att fördöma Irak”.[23]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I januari 1979 ledde Ayatollah Ruollah Khomeini en islamistisk revolution i Iran. Iraks ledare Saddam Hussein ansåg att Iran var instabilt och att regimen skulle falla vid ett angrepp. I bakgrunden låg territoriella, religiösa, politiska och etniska frågor. Irak var sekulärt och arabnationalistiskt men majoriteten av befolkningen var shiamuslimer styrd av sunniminoriteten medan Iran var islamistiskt och shiamuslimskt.I Algeravtalet 1975 hade även Shatt al-Arab (Arvand Rud) delats mellan länderna till Iraks missnöje. Saddam Hussein var även rädd för att revolutionen i Iran skulle sprida sig och ta fäste i Irak.

Krigets utveckling[redigera | redigera wikitext]

Kriget inleddes den 22 september 1980 då Irak invaderade Iran. Från början var kriget en framgång för irakierna, men snart slogs de tillbaka och kriget fördes över till Irak 1981 och utvecklades till ett utnötningskrig. Irak försökte på flera olika sätt bryta dödläget: genom att bomba iranska städer med Scudrobotar startades det så kallade städernas krig där Iran svarade med samma mynt (med hjälp av nordkoreanska tekniker). Irak påbörjade även tankerkriget genom att anfalla iranska oljetankrar i Persiska viken och även här svarade Iran med samma metoder. Irak började använda nervgas i stor skala då kriget började gå dåligt. Trots att Iran hade en mycket större befolkning (och därför fler soldater) än Irak kunde de inte nå en avgörande seger då landet var under ett officiellt vapenembargo från flera länder i väst. FN:s säkerhetsråd krävde flertalet gånger att stridigheterna skulle upphöra. En vapenvila började dock inte råda förrän den 20 augusti 1988, och de sista krigsfångarna utbyttes år 2003. Inga gränsförändringar skedde på grund av kriget.

Stöd från omvärlden[redigera | redigera wikitext]

Iran[redigera | redigera wikitext]

Irans arsenal bestod vid krigets början främst av amerikanska vapen från Shah-eran. Under kriget fick landet främst stöd från Syrien och Libyen. Vapen köptes från Nordkorea och Kina. I och med avslöjandet av Iran–Contras-affären visade det sig också att USA i hemlighet levererade en del vapen till Iran. Även svenska Bofors AB smugglade illegalt sprängämnen och krut till Iran via mellanhänder i Östtyskland.[26]

Irak[redigera | redigera wikitext]

Irak hade ett mycket brett stöd i synnerhet i början av kriget. Landet fick omfattande finansiellt stöd av bland andra Kuwait, Saudiarabien och Förenade arabemiraten. Irak var under kalla kriget allierat med Sovjetunionen som också var dess främsta vapenleverantör, 61 procent av de totala leveranserna under perioden 1970–1990 härstammade därifrån. Andra stora källor var Frankrike (18 procent av leveranserna), Kina (5 procent), Brasilien (4 procent) och Egypten (4 procent).[27] Irak importerade ingredienser, utrustning och ammunition för tillverkning av kemiska vapen främst från Västtyskland, Nederländerna, Egypten, Indien, Frankrike, Italien, Spanien och Kina.[28]

USA blev av olika skäl indraget i kriget, och stödde främst Irak. Den tidigare iranska regimen hade varit allierad med USA, men så var inte fallet med Khomeinis regim. 1979 togs USA:s ambassad i Teheran över av terrorister som tog ambassadpersonalen som gisslan. En fritagningsaktion beordrad av president Jimmy Carter misslyckades men gisslan släpptes dock senare.

Stödet utgjordes bland annat av underrättelserapporter om och satellitbilder på de iranska styrkorna och politiskt stöd (Irak togs bort från USA:s lista på länder som stödde terrorism efter ett besök av Donald Rumsfeld med mera). Under slutet av kriget gav USA även indirekt militärt stöd i och med att den amerikanska flottan skickades till Persiska viken. Det officiella uppdraget var att skydda den internationella oljetrafiken vars oljetankrar attackerades av båda sidor. Dock skyddade amerikanska flottan endast de oljetankrar som inte utgick från Iran. Efter att en amerikansk fregatt seglat in i en iransk mina anfölls även en grupp oljeborrplattformar som utpekades som bas för minläggningen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Pike, John. ”Iran-Iraq War (1980-1988)” (på engelska). Globalsecurity.org. http://www.globalsecurity.org/military/world/war/iran-iraq.htm. Läst 2 augusti 2011. 
  2. ^ Kjeilen, Tore. ”Iran-Iraq War - LookLex Encyclopaedia” (på engelska). I-cias.com. http://i-cias.com/e.o/iranirqw.htm. Läst 2 augusti 2011. 
  3. ^ ”Private Tutor” (på engelska). Infoplease.com. 1980-09-22. http://www.infoplease.com/ce6/history/A0825449.html#axzz0xO29RbVf. Läst 2 augusti 2011. 
  4. ^ Iranian perspectives on the Iran-Iraq war, Red. Farhang Rajaee.
  5. ^ . http://lcweb2.loc.gov/frd/cs/irtoc.html. 
  6. ^ ”Iran–Iraq War (1980–1988)” (på engelska). Globalsecurity.org (John Pike). http://www.globalsecurity.org/military/world/war/iran-iraq.htm. 
  7. ^ ”Twentieth Century Atlas – Death Tolls” (på engelska). Users.erols.com. http://users.erols.com/mwhite28/warstat2.htm#Iran-Iraq. Läst 1 mars 2009. 
  8. ^ John Pike. ”Iran-Iraq War (1980–1988)” (på engelska). Globalsecurity.org. http://www.globalsecurity.org/military/world/war/iran-iraq.htm. Läst 1 mars 2009. 
  9. ^ [a b] ”Iran-Iraq War – MSN Encarta” (på engelska). Iran-Iraq War – MSN Encarta. Encarta.msn.com. 20 augusti 1988. http://encarta.msn.com/encyclopedia_761580640_2/Iran-Iraq_War.html. Läst 1 mars 2009. 
  10. ^ ”Iran Chamber Society: History of Iran: Iran-Iraq War 1980–1988” (på engelska). Iranchamber.com. http://www.iranchamber.com/history/iran_iraq_war/iran_iraq_war3.php. Läst 1 mars 2009. 
  11. ^ ”Iran-Iraq War 1980–1988” (på engelska). Historyofwar.org. http://www.historyofwar.org/articles/wars_iraniraq.html. Läst 1 mars 2009. 
  12. ^ Hamsharionline.ir, Hamshahri Newspaper: "مدير كل آمار و اطلاعات بنياد شهيد اعلام كرد: ۱۸۸ هزار و ۱۵ تن از بهترين مردان و زنان ايران اسلامي در دوران هشت سال دفاع مقدس به درجه رفيع شهادت نايل شدند."
  13. ^ EùmadBaghi.com, امار شهداي جنگ جامعه شناسي جنگ, webbplatsen för iranska journalisten och aktivisten Emadeddin Baghi
  14. ^ ”Iran-Iraq War” (på engelska). Infoplease.com. 22 september 1980. http://www.infoplease.com/ce6/history/A0825449.html. Läst 1 mars 2009. 
  15. ^ ”The Iran-Iraq War” (på engelska). Jewishvirtuallibrary.org. http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/arabs/iraniraq.html. Läst 1 mars 2009. 
  16. ^ ”Customer Reviews: The Longest War: The Iran-Iraq Military Conflict” (på engelska). Amazon.com. http://www.amazon.com/Longest-War-Iran-Iraq-Military-Conflict/product-reviews/0415904072. Läst 2 augusti 2011. 
  17. ^ ”The Longest War-Never Again” (på engelska). Iranian.com. http://www.iranian.com/main/blog/fair/longest-war-never-again. Läst 2 augusti 2011. 
  18. ^ ”War of Blackmail | Martin Weiss” (på engelska). Safehaven.com. http://www.safehaven.com/article/7228/war-of-blackmail. Läst 2 augusti 2011. 
  19. ^ Store norske leksikon
  20. ^ [a b] Molavi, Afshin (2005) (på engelska). The Soul of Iran. Norton. sid. 152 
  21. ^ Fathi, Nazila (14 mars 2003). ”Threats And Responses: Briefly Noted; Iran-Iraq Prisoner Deal” (på engelska). The New York Times. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9F0DEFDC113EF937A25750C0A9659C8B63. 
  22. ^ Abrahamian, Ervand (2008) (på engelska). A History of Modern Iran. Cambridge. sid. 171 
  23. ^ [a b] Gieling, S. M. (2006). ”Iran-Iraq War” (på engelska). Encyclopaedia Iranica. http://www.iranica.com/newsite/articles/unicode/v13f6/v13f6001c.html#vii. Läst 3 september 2011. 
  24. ^ Hiltermann, Joost (17 januari 2003). ”America Didn't Seem to Mind Poison Gas” (på engelska). International Herald Tribune. http://www.globalpolicy.org/component/content/article/169/36403.html. 
  25. ^ King, John (31 mars 2003). ”Arming Iraq and the Path to War” (på engelska). U.N. Observer & International Report. http://www.unobserver.com/index.php?pagina=layout5.php&id=815&blz=1. 
  26. ^ Cederberg, Björn (2007). Kamrat spion: om Sverige i Stasiarkiven. ISBN 978-91-975849-6-8 [sidnummer behövs]
  27. ^ Vapenleveranser till Irak
  28. ^ What Iraq Addmitted About its Chemical Weapons Program

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Nationalencyklopedin, "Iran–Irak-kriget" [1]
  • Friedman, George (2004). America's Secret War. Storbritannien: Little, Brown 
  • Woodward, Bob (1991). The Commanders. USA: Simon & Schuster Ltd 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]