Sekularisering
Wikipedia
Sekularisering (av latin sæcularis, "som hör till seklet", det vill säga till den timliga, dagliga världen) har många betydelser. En är den process varigenom en stat inte baserar sina lagar på någon religion utan är är neutral i trosfrågor. En annan är att även andra "icke-religiösa" områden i samhället i allt mindre utsträckning påverkas av religion. En tredje är att allt färre människor är religiösa.
Sverige anses som ett i hög grad sekulariserat samhälle, trots att en mycket stor majoritet fortfarande tillhör Svenska kyrkan, det samfund som tidigare var en del av staten.
Innehåll |
[redigera] Sekularisering eller sekularisation i Tyskland
Sekularisering eller sekularisation kallades också kyrkliga besittningars och rättigheters överflyttning till värdsliga innehavare såsom furstar, städer eller andra myndigheter, varvid vissa biskopar, ärkebiskopar, abbedissor (se Quedlinburg) med flera miste sin ställning som världsliga furstar i furstendömen (såsom furstbiskop, furst-ärkebiskop osv.).[1]
Den första sekulariseringen skedde efter reformationen. Napoleonkrigen påskyndade och slutförde denna process ungefär 200 år senare i de tyska staterna efter att Tysk-romerska rikets avskaffats 1806, varefter inga självständiga (suveräna) kyrkliga furstendömen där längre fanns kvar. Påven är dock än idag samtidigt en världslig furste.[1]
[redigera] Se även
[redigera] Referenser
[redigera] Noter
- ^ [a b] Nordisk Familjebok 1954, 18:e bandet, spalt 953; samt Lilla Uppslagsboken 1974, band 8, spalt 682.
[redigera] Litteratur
- Lilla Uppslagsboken, andra och utvidgade upplagan, Förlagshuset Norden AB, Förlagshuset Nordens Boktryckeri, Malmö 1972 och 1974.
- Nordisk Familjebok, Encyklopedi och konversationslexikon, 1952 års upplaga (fjärde upplagan), Förlagshuset Norden AB, Förlagshuset Nordens Boktryckeri, Malmö 1953, 1954 och 1955.
