Nya högern (kulturrörelse)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Nya högern (franska: Nouvelle Droite), även kallad Europeiska nya högern eller mer förekommande, Franska nya högern, är en starkt högerorienterad fransk kulturrörelse, nära förbunden med fascistiska rörelser[vilka?] och idétraditioner,[1][2] som startade åren efter 1968 och huvudsakligen grundar sig på verk av filosofen Alain de Benoist och tankesmedjan Groupement de recherche et d'études pour la civilisation européenne (GRECE; "Sällskapet för forskning och studier av den europeiska civilisationen"). Beteckningen Nya högern används som samlingsnamn för alla europeiska sammanslutningar som har rötter i den franska kulturföreningen GRECE. Rörelsen består av flera delvis motstridiga grupper inom den radikalkonservatism. Rörelsen har även från den nya vänstern lånat teoretiskt gods såsom Gramscis "kulturell hegemoni".[3][1] Med inspiration av det idégodset formerade intellektuella den nya högern i Frankrike under slutet av 1960-talet för att motverka vänsterns intellektuella och kulturella dominansens.[3] I Frankrike har den nya högern lyckats lyfta upp ett antal för rörelsen viktiga frågor till den allmänna samhällsdebatten, och stärka det högerextrema partiet Front National.

Idéer[redigera | redigera wikitext]

Den nya högerns främsta ideologiska bidrag och innovation var hur den gamla biologiska rasismen skulle ersättas med begreppet etnopluralism, vilken utgör grunden för den av Martin Barker myntade ideologiska beskrivningen nyrasism[4] eller det Michel Wieviorka beskrivit som kulturrasism[5]. Den nya högern vänder sig emot tanken på mångkulturella samhällen och att invandrade ska bevara sina vanor och traditioner i det nya hemlandet. De vill avskaffa mångkulturalismen till förmån för en etnisk heterogen värld med homogena stater i syfte att bevara föreställda unika, nationella särarter av olika folk.[6][3][7] Ståndpunkten är att mångkulturalism är rasism och leder till folkmord (ethnocide) och genom att anta den argumentationen vill den nya högern framställa sig som antirasistisk genom tvetydiga formuleringar som rätten till olikhet, enligt statsvetaren Tamir Bar-On.[7]

Den nya högern anför elitistiska och kulturella metapolitiska ståndpunkter som är oförenliga med den liberala demokratin och egalitära idéer, vilka de också motsätter sig. Bar-On anser dock att detta inte med nödvändighet gör den nya högern antidemokratisk, eftersom de på senare tid börjat förespråka en form av "organisk demokrati", bortom abstrakta, juridiska och representativa liberala demokratiska system. Denna typ av "demokrati" som den nya högern förespråkar anser Bar-On är irrationell och ohistorisk, eftersom det medför denna styrelseform en tanke på en "homogen gemenskap som skall arbeta tillsammans mot ett gemensam, mystistisk, antiliberal revolutionär framtid som överger det som betraktas som intoleranta universialistiska credos/trosbekännelser till global kapitalism, mångkulturalism och mänskliga rättigheter."[7]

Enligt Bar-On kan dock den nya högern inte med lätthet placeras på den traditionella höger–vänster-skalan. Bar-On menar att rörelsen är en ideologisk syntes av idéer från Weimartidens radikalkonservatism (med företrädare som Carl Schmitt, Oswald Spengler och Ernst Jünger) och den nya vänstern.[7] Paul Piccone, grundare och redaktör för nya vänstern-tidskriften Telos, skrev 1993: "Det som gör den franska nya högern särskilt intressant är att den inte föreslår ett bisarrt positionsskifte, utan slutet på den traditionella motsatsställning mellan vänster och höger till förmån för en ny politisk paradigm."[7] Bar-On anser att trots den nya högerns positionsförskjutning till vänster finns där tänkande företrädare, vars teoretiska och ideologiska resultat är en fortsättning på tyska konservativa revolutionens och den "non-konforma" miljön idéer, som tilltalade tidigare fascistiska och nazistiska regimer. Med detta delar den nya högern en revolutionär vilja att störta den liberala demokratin och den kapitalistiska materialismen, enligt Bar-On.[7]

Alain de Benoist, den nya högerns huvudsakliga tänkare, sade:

Vi är en teoretisk och kulturell rörelse ... den är accepterad i Frankrike som en del av det kulturpolitiska landskapet. ... Det är genom att den nya högern har tagit upp vissa teman som vissa debatter överhuvudtaget ägt rum. Jag syftar, till exempel, på diskussioner om det indoeuropeiska arvet i Europa, den konservativa revolutionen i Tyskland, om polyteism och monoteism, eller om IQ — arv eller miljö (vilket delvis är en tämligen falsk dikotomi), deltagardemokrati, federalism och kommunitära idéer, kritik mot marknadsideologin, och så vidare. Ja, vi var inblandade i alla dessa frågor.[8]

Bland annat historiken Walter Laqueur och den grävande journalisten Martin A. Lee identifierar rörelsen som en ny eller tillsnyggad tappning av nyfascism eller en högerextrem ideologi med betydande idérötter i fascismen.[9][10]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Mammone 2008
  2. ^ Bar-On 2008
  3. ^ [a b c] Rydgren 2005
  4. ^ Baker 1981
  5. ^ Wieviorka 1998
  6. ^ Minkenberg 1997
  7. ^ [a b c d e f] Bar-On, Tamir (2001). ”The Ambiguities of the Nouvelle Droite, 1968-1999” (på engelska). The European Legacy "6" (3): sid. 333–351. ”What makes the French New Right particularly interesting is that is does not propose a bizarre reversal of positions, but the end of the traditional contraposition of Left and Right in favour of a new political paradigm.”. 
  8. ^ Warren, Ian B.. ”Charting Europe's Future in the 'Post Postwar' Era: The 'European New Right': Defining and Defending Europe's Heritage. An Interview with Alain de Benoist” (på engelska). The Journal of Historical Review "14" (2): sid. 28. ”We are a theoretical and cultural movement...it is accepted in France as a part of the cultural-political landscape. ... it is because the New Right has taken up particular themes that particular debates have taken place at all. I refer, for example, to discussions about the Indo-European legacy in Europe, the Conservative Revolution in Germany, about polytheism and monotheism, or about I.Q. — heredity or environment (which is partly a rather false dichotomy), participatory democracy, federalism and communitarian ideas, criticism of the market ideology, and so forth. Well, we were involved in all these issues.”. 
  9. ^ Walter Laqueur, Fascism: Past, Present, Future, New York: Oxford: Oxford University Press, 1996.
  10. ^ Martin A. Lee, The Beast Reawakens, Boston: Little, Brown and Co., 1997.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Sunic, Tomislav. Against democracy and equality: the European New Right.
  • Rydgren, Jens (2005). Is extreme right-wing populism contagious? Explaining the emergence of a new party family.
  • Bar-On, Tamir (2008). Fascism to the Nouvelle Droite: The Dream of Pan-European Empire.
  • Wieviorka, Michel (1998). Le racism, une introduction
  • Mammone, Andrea (2008). The Transnational Reaction to 1968: Neofascist Fronts and Political Cultures in France and Italye.
  • Barker, Martin (1981). The new racism.
  • Minkenberg, Michael (2002). "The new radical right in the political process: Interaction effects in France and Germany", i M. Schain, A. Zolberg och P. Hossay (red), Shadows over Europe: The development and impact of the extreme right in Western Europe.