Ernst Jünger

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ernst Jünger
Ernst Jünger i uniform år 1922.
Född 29 mars 1895
Heidelberg, Storhertigdömet Baden, Kejsardömet Tyskland
Död 17 februari 1998 (102 år)
Riedlingen, Baden-Württemberg, Tyskland
Nationalitet Tysk

Ernst Jünger, född 29 mars 1895 i Heidelberg, död 17 februari 1998 i Riedlingen, var en tysk författare, filosof, officer och entomolog. Han var bror till författaren Friedrich Georg Jünger.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Ernst Jünger föddes 1895 i Heidelberg, som förste son till kemisten Ernst Georg Jünger och hans blivande hustru Karoline (född Lampl). Uppväxtåren tillbringade han främst i Hannover och Rehburg. Under skoltiden utmärkte han sig ofta som en odisciplinerad och drömsk elev med stark frihetslängtan och äventyrslystnad. År 1911 gick han med i ungdomsrörelsen Wandervogel, som med friluftsliv och vandringar, romantiska och asketiska ideal vände sig mot stadskultur och industrialisering. År 1913 rymde han till Frankrike för att ta värvning i Främlingslegionen, men hämtades efter några veckor hem av sin far. Han anmälde sig som frivillig vid första världskrigets utbrott 1914. Från januari 1915 till augusti 1918 deltog han som soldat, underofficer och från 1916 som officer i tyska arméns 73:e fysiljärregementevästfronten, och blev vid åtskilliga tillfällen dekorerad för tapperhet i fält och sårades flera gånger svårt; de högsta utmärkelser han emottog var Riddarkorset av Hohenzollernska husorden, Järnkorset av första klassen och Pour le Mérite.[2] Han stannade efter kriget kvar som officer i det nya Riksvärnet fram till 1923. Sina erfarenheter från första världskriget bearbetade han i "heroisk-realistisk" stil i ett flertal böcker, bland annat dagboken I stålstormen (1920), essän Der Kampf als inneres Erlebnis ("Striden som inre upplevelse") (1922) och romanen Sturm (1923).

Jünger studerade därefter filosofi och naturvetenskap vid bland annat Leipzigs universitet. Utan examen avslutade han sina studier 1925, och var därefter helt verksam som författare. Han var en skarp kritiker av Weimarrepubliken och de för Tyskland stränga villkoren i Versaillesfreden från en radikalt nationalistisk och aktivistisk vinkel, ofta kallad den "konservativa revolutionen" eller "den nya nationalismen", men avvisade även nationalsocialismen utifrån den elitistiska och esteticistiska position han hade intagit, och avböjde inviter från Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) om en politisk karriär under Tredje riket. I ett flertal essäer, som Das abenteuerliche Herz ("Det äventyrliga hjärtat") (1929), Die totale Mobilmachung ("Den totala mobiliseringen") (1931) och Der Arbeiter. Herrschaft und Gestalt ("Arbetaren - herravälde och gestalt") (1932) förkastade Jünger de värden som förknippades med den samtida västerländska civilisationens anda, i synnerhet parlamentarismen, framstegstanken och den borgerliga förnuftskulten. Inflytandet från Fjodor Dostojevskij, Friedrich Nietzsche och Oswald Spengler blir alltmer framträdande. Under 1930-talet skedde hos Jünger dock en successiv omvärdering av synen på teknik, nihilism och nationalism, och han distanserade sig ytterligare från den politiska sfären. I den allegoriska romanen På marmorklipporna (1939) varnade han för det förringande av det lika människovärdet som han själv iakttagit.

Under andra världskriget var Jünger inkallad i Wehrmacht som kapten och tjänstgjorde som stabsofficer i Frankrike. Efter 20 juli-attentatet mot Hitler blev han avskedad då han hade haft kontakt med dess planläggare; hans skrift Der Friede ("Freden") var avsedd att användas som ett utrikespolitiskt manifest i händelse av att kuppen skulle lyckas.[3] Åren 1945–1949 hade han publiceringsförbud sedan han vägrat fylla i den undersökning som var en del av segrarmakternas avnazifiering i Tyskland. År 1951 flyttade Jünger med sin familj till byn Wilflingen i sydvästra Tyskland, där han levde och verkade som författare under återstoden av sitt liv. I romanerna Heliopolis (1949), Gläserne Bienen ("Glasbin") (1957) och Eumeswil (1977) placeras den enskilde i drömska framtidsvisioner, och blicken riktas ofta mot konflikten mellan det inre musiska livet, och maktens, teknikens och tidsflödets anspråk.

Ernst Jünger gifte sig 1925 med Gretha von Jeinsen (1906–1960). De fick två söner, Ernst ("Ernstel") (1926–1944) och Alexander (1934–1993). Sonen Ernst stupade vid Carrara i Italien 1944, dit han kommenderats som straff för att ha uttalat sig negativt om den nationalsocialistiska regimen i Tyskland. Den yngre sonen Alexander, sedermera läkare, begick självmord 1993. Efter Grethas död gifte sig Jünger 1962 med arkivarien Liselotte Lohrer (1917–2010).

Jünger var vän med den schweiziske kemisten Albert Hofmann och deltog i de första ickemedicinska experimenten med LSD i slutet av 1950-talet. Rus och droger är återkommande teman i Jüngers essäer, romaner och dagböcker, och behandlas ingående i den stora essän Psykonauterna – rus och droger (1970) och kortromanen Besuch auf Godenholm (1952). Utöver sitt författarskap samlade Jünger sedan barndomen skalbaggar och hade vid sin död en av Europas största samlingar. Flera arter är uppkallade efter honom. Ernst Jünger dog 1998 i en ålder av 102 år. Vid hans begravning deltog cirka 2 000 besökare, bland andra Erwin Teufel, ministerpresident i Baden-Württemberg, en representant för regeringen i Bonn och fem generaler från den tyska försvarsmakten, Bundeswehr.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Förutom sina militära utmärkelser från de båda världskrigen tillerkändes Jünger 1959 hedersutmärkelsen Großes Bundesverdienstkreuz och fick sedan 1974 utmärkelsen Schiller-Gedächtnispreis och 1978 staden Verduns fredsmedalj. År 1982 tilldelades han Frankfurt am Mains Goethepris, ett av Tysklands främsta litterära priser.

Omdömen[redigera | redigera wikitext]

Nobelpristagaren André Gide skrev 1942 om Jüngers bok I stålstormen (In Stahlgewittern): "[det] är otvivelaktigt den vackraste bok om kriget jag känner till, fullständigt trovärdig, verklig, ärlig."[4] Historikern Peter Englund beskriver den som en "lysande krigsskildring".[5] Ett omdöme från den franske författaren Jean-Paul Sartre lyder: "Jag hatar honom, inte som tysk, men som aristokrat."

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Ernst Jünger förekommer i Jonathan Littells historiska roman De välvilliga. I Volker Schlöndorffs film Dödslistan ("Das Meer am Morgen" ("Havet på morgonen")) från 2011, om avrättningen av gisslan under den tyska ockupationen av Frankrike, spelar Ulrich Matthes rollen som Ernst Jünger. Dark wave-bandet Deine Lakaien tillägnade med låten "The Old Man is Dead" (2010) Jünger en ironisk hyllning.

Bibliografi på svenska[redigera | redigera wikitext]

Litteratur om Jünger på svenska[redigera | redigera wikitext]

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Heidegren, Carl-Göran: "Ernst och Friedrich Georg Jünger. Två bröder, ett århundrade.", Bokförlaget Atlantis, 2011
  2. ^ Fabiansson, Nils: "Das Begleitbuch zu Ernst Jüngers 'In Stahlgewittern'", E. S. Mittler & Sohn Verlag, 2010
  3. ^ Speidel, Hans: "Rommel och invasionen 1944. Ett bidrag till berättelsen om Rommels och Tyska rikets öde.", Albert Bonniers Förlag, 1950
  4. ^ Gide, André: "Journal t. II : 1926-1950", Gallimard, Bibliothèque de la Pléiade, 1997
  5. ^ Englund, Peter: "Stridens skönhet och sorg: första världskriget i 212 korta kapitel", Bokförlaget Atlantis, 2008
  6. ^ 102 år i hjärtat av Europa (1998)Svensk Filmdatabas

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Texter av Ernst Jünger[redigera | redigera wikitext]

Övrigt[redigera | redigera wikitext]