Joseph de Maistre

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Joseph de Maistre, målning av Karl Vogel von Vogelstein omkring 1810

Joseph-Marie, Comte de Maistre, född 1 april 1753 i Chambéry, död 26 februari 1821, var en fransktalande advokat, diplomat, författare och filosof från Savoyen. Han var en av de mest inflytelserika företrädarna för kontrarevolutionen och en auktoritär konservatism under perioden som följde omedelbart efter Franska revolutionen 1789. de Maistre förespråkade att den ärftliga monarkin skulle återinföras, och betraktade den som en gudomligt sanktionerad institution, och menade att Påven skulle medges indirekt auktoritet över världsliga frågor. Han räknas som en av konservatismens grundare.

Enligt de Maistre förmår endast regeringar med en kristen konstitution förhindra sådana oroligheter och blodsutgjutelser som följt av de rationalistiska program som revolutionen 1789 infört; med en kristen konstitution avsåg han samtliga europeiska stater, men i synnerhet de europeiska katolska monarkierna. Han var eldsjälen bakom tron på principen om det etablerades auktoritet, vilket revolutionen sökte förgöra; de Maistre försvarade principens giltighet överallt: i staten genom att förorda monarkin, i Kyrkan genom att tillerkänna påvemakten flera privilegier, och i världen genom tilltron till Guds försyn.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

De Maistre föddes i Chambéry, i hertigdömet Savoyen, som vid den tiden tillhörde Sardinien. Hans släkt var av franskt ursprung och hade bosatt sig i Savoyen århundradet dessförinnan. De hade så småningom erhållit en hög ställning i samhället, och adlig värdighet. Hans far hade tjänat som president i Savoyens senat, och hans yngre bror, Xavier de Maistre, skulle senare bli officer i armén och en populär skönlitterär författare. Joseph gick troligen i jesuitskola. Efter revolutionen försvarade han deras orden häftigt, varmed han i tilltagande grad kom att förknippa revolutionens anda med jesuiternas fiender, jansenisterna. Efter juridisk skolning och praktik gick han i sin faders fotspår och blev senator 1787.

Efter Franska revolutionens utbrott 1789, började de Maistre författa samtidsskildringar och analyser, till exempel Discours à Mme. la marquise Costa de Beauregard, sur la vie et la mort de son fils (1794), Cinq paradoxes à la Marquise de Nav... (1795) och Considerations sur la France (1796). Enligt de Maistre hade revolutionen inträffat eftersom monarkin, aristokratin och hela det gamla Frankrikes societet, hade förespråkat de destruktiva ateistiska doktrinerna som härrörde från 1700-talets filosofer, i stället för att använda den franska civilisationens inflytande till att hjälpa mänskligheten. De Maistre menade att Frankrike hade ett gudomligt uppdrag. Brotten som begicks under Skräckväldet berodde på upplysningens upphöjelse av människan till Gud och var en logisk konsekvens av 1700-talets fördärv, och därtill var det Guds straff därför.

När den franska revolutionsarmén intog Savoyen 1792, flydde de Maistre till Schweiz, där han besökte Germaine de Staëls salong och diskuterade politik och teologi med henne. 1803 utsågs han till envoyé för kungen av Sardinien vid den ryska tsarens hov i Sankt Petersburg. Från 1817 till sin död var han Kungadömet Sardiniens minister i Turin.

Filosofi[redigera | redigera wikitext]

För de Maistre är traditionen vad som bör avgöra politik, varför filosofiska spekulationer avvisas som beslutsgrund. Traditionen ser han som religiöst betingad.

Hans lilla bok Essai sur le principe générateur des constitutions politiques et des autres institutions humaines (1809) koncentreras till idén att en konstitution inte är en artificiell produkt som kan analyseras, utan att den kommer i rätt tid och under rätta former från Gud, som sakta bringar den mognad under tysthet. Efter att 1816 ha utgivit en fransk översättning av Plutarkos, utkom han 1819 med sitt mästerverk Du Pape (Om påven). Arbetet är indelat i fyra delar. I den första argumenterar han för påvens suveränitet i Kyrkan, och att det är ett essentiellt kännetecken på all suveränitet att beslut inte kan överklagas. Följaktligen är påven ofelbar i sin lära, eftersom det är i sin lära som han utövar sin suveränitet. I de återstående delarna utreder författaren relationen mellan påven och den världsliga makten, civilisationen och nationernas välfärd, samt schismerna i Kyrkan. Han hävdar att nationerna behöver skyddas mot maktmissbruk, vilket åstadkoms genom att en suverän är överställd andra suveräner, och denna suveränitet borde vara påvens, historiens räddare och grundaren av den europeiska civilisationen. Vad beträffar schismen mellan kyrkorna, ansåg de Maistre att de andra med tiden skulle återkomma till påvens härd, eftersom ”ingen religion kan stå emot vetenskapen, utom en”.

Bortsett från en riklig korrespondens, har de Maistre efterlämnat två postuma verk. Ett av dessa, L'examen de la philosophie de Bacon, utvecklar en andlig epistemologi ur kritiken mot Francis Bacon, vilken de Maistre betraktade som frontalfigur till upplysningen i dess destruktiva form. Soirées de St. Pétersbourg behandlar teodicéproblemet i en platonsk dialog, där de Maistre framför sin egen lösning på det urgamla problemet med ondskans existens. För honom kastar ondskans existens ett ljus över Guds skapelse; den moraliska världen och den fysiska är sammantvinnade och hänger ihop. Fysisk ondska är den nödvändiga manifestationen av moralisk ondska, vilken människan sonar och förminskar genom bön och offer. Blodutgjutelse, syndernas förlåtelse genom den oskyldige, är för de Maistre en lag lika mystisk som obestridlig, principen som vägleder människan i återkomsten till Gud, och förklaringen till att krig finns och aldrig upphör.

Inflytande[redigera | redigera wikitext]

De Maistre brukar, tillsammans med den anglo-iriska statsmannen Edmund Burke, räknas till den europeiska konservatismens fäder. Sedan 1800-talet har dock den providentialism och auktoritära ”tronen och altaret”-grenen av konservatismen som han representerar kraftigt avtagit i politisk betydelse i jämförelse med den mer pragmatiske och anpassningsbare Burke. Bortsett från katolska konservativa anhängare, har hans stil, sätt att resonera och författarskap influerat av bland andra Alphonse de Lamartine och Charles Baudelaire, om än de inte tagit till sig själva budskapet.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Isaiah Berlin räknar de Maistre som en av liberalismens sex huvudfiender i boken Freedom and Its Betrayal. Han hävdar att de Maistre räknades som den sista kvarlevan av feodalismen från medeltiden, vilken försökte hindra det framåtskridande som anvisats av upplysningen. Émile Faguet kallade de Maistre en våldsam absolutist, apostel för en monstruös treenighet av påven, kungen och bödeln.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia
  • "Maistre, Joseph de", Bonniers lexikon Band 12, Stockholm : Bonniers, 1996
  • "Maistre, Joseph de", Filosofilexikonet, red. P.Lübcke, Stockholm : Forum, 1988