Edmund Burke

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Edmund Burke
Edmund Burke
Född 12 januari 1729
Dublin,  Irland
Död 9 juli 1797 (68 år)
Beaconsfield, Buckinghamshire,  Storbritannien
Yrke/uppdrag Filosof
Statsman
Känd för Av många ansedd som konservatismens förste lärofader
Uppslagsordet ”Burke” leder hit. För andra betydelser, se Burke (olika betydelser).

Edmund Burke, född 12 januari 1729 i Dublin, Irland, död 9 juli 1797 i Beaconsfield, Förenade kungariket, var en irländsk-brittisk filosof och statsman. Han betraktas av många som konservatismens grundare och förste lärofader.

I sin egenskap av konservativ är det inte helt lätt att ange vilka höga principer Burke ansåg gälla; konservatismen är avsiktligt inte en teoretiskt utmejslad ideologi i paritet med till exempel marxism. Burke ansåg dock bland annat att det är varje undersåtes eller medborgares skyldighet att åtlyda statens traditionella auktoriteter, och att undersåten inte har någon naturgiven rätt att delta i statens affärer. Samtidigt höll Burke dock för visst att det även är härskarens skyldighet att regera rättvist och klokt. Den sistnämnda ståndpunkten ledde Burke till att försvara den amerikanska revolutionen.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund och uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Burkes far var advokat med egen praktik och gott renommé. Hans mor var liksom hela sin familj katolik, en omständighet som hade inverkan på sonens ställning till sin tids religionspolitiska frågor. Efter att från 1741 ha gått i skola hos en kväkare i Ballitore, flyttade Burke 1743 till Trinity College i Dublin där han med brinnande intresse men utan framtidsplaner studerade filosofi, matematik, historia och litteratur och 1748 tog han sin examen. 1750 åkte han till London för att studera juridik men verkar i stället ha ägnat sig åt litterära arbeten, vilket gjorde att hans far drog in underhållet.

År 1756 tilldrog sig Burke uppmärksamheten genom två skrifter. The philosophical inquiry into the origin of our ideas on the sublime and beautiful var en konstfilosofisk avhandling som vann Lessings beundran och vars huvudinriktning var dess strävan att tillgodose skönhetslärans psykologiska sida. A vindication of natural society in a letter to lord - by a late noble writer var en satirisk imitation av Bolingbrokes filosofi och stil och den var så bra skriven att så väl gjord att även insatta läsare missleddes. Redan i de skrifterna framträdde hans starkt antirationalistiska åskådning. 1759 började Burke för en svenskaföredragets räkning utgivandet av The annual register som han bidrog till fram till omkring 1788.

Politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

År 1733 blev Burke av lord Charlemont presenterad för William Gerard Hamilton (även kallad "singlespeach") som han två år senare följde till Irland där han uppehöll sig 1761-1764. Den inblick han där fick i de irländska förhållandena blev avgörande för hans politiska uppfattning. Den enda lösningen för att avhjälpa "den gröna öns" förtryck var genom ekonomisk frigörelse och katolikernas emancipation.

Burke blev 1765 privatsekreterare hos lord Rockingham när denne kom med i regeringen och samma år blev ledamot i underhuset för Wendover, en rotten borough som tillhörde lord Verney. Han väckte genast uppmärksamhet i underhuset, men avgick med Rockingham 1766 och skrev samma år A short history of a short administration. Den var liksom broschyren Observations on a late publication on the present state of the nation (1769), ett mot George Grenville riktat försvar för den rockinghamska politiken. Året före hade han, delvis för vinsten av spekulationer i ostindiska värdepapper, köpt godset Gregories utanför Beaconsfield, vilket ledde honom in i ekonomiska svårigheter.

Reformering av regeringen[redigera | redigera wikitext]

År 1773 besökte Burke Paris, där han mötte mycket som fyllde honom med bävan för framtiden. På våren 1774 höll han ett mycket uppmärksammat tal mot tetullen, On american taxation och valdes på hösten samma år till parlamentsledamot för Bristol. Under den följande valperioden (1774-1780) arbetade Burke för en friare religiös politik, för en friare handelspolitik gentemot Irland samt mot koloniernas beskattning och kriget där han förfäktade statsintressets och billighetens ståndpunkt gentemot den formella rättsståndpunkten. 1780 lade han fram sitt förslag till reformering av den engelska finansförvaltningen som syftade till skärpning av kontrollen, indragning av sinekurer och pensioner och en grundlig upprensning av parlamentet. Detta förslag utgjorde grundvalen för den reform, lord Rockinghams akt, som genomfördes 1782.

Norths avgång 1782 förde Rockingham till makten. Burke ingick som paymaster of the forces i den nya administrationen och fick på sin nya plats tillämpa sina finansiella reformidéer. När Earl Shelburne blivit premiärminister efter Rockinghams död försvann Rockinghams vänner Burke, Charles James Fox och Richard Brinsley Sheridan ut ur ministären. Då den beryktade koalitionen mot Shelburne mellan de gamla antagonisterna Fox och Lord North bildades, biträdde Burke North och ingick även denna gång såsom paymaster of the forces i den nya regeringen. Burke var då den egentlige upphovsmannen till det förslag rörande Indiens styrelse som var en av orsakerna till att koalitionen föll.

Burke i opposition[redigera | redigera wikitext]

De sex följande åren var de mörkaste i Burkes politiska karriär. Genom sin ställning som en av oppositionens ledare tvingades han att motsätta sig åtgärder som i övrigt stämde överens med hans politiska system. Han hörde till regeringens motståndare i till exempel William Pitts irländska reformförslag 1785 och den franska handelstraktaten året efter samt i frågan om Pitts regency bill 1788. Under denna period utspelade sig Burkes kamp mot Warren Hastings som ledde till dennes impeachment men slutade med hans frikännande (1795).

Franska revolutionen[redigera | redigera wikitext]

Ett nytt skede i Burkes liv börjar med franska revolutionen. Dess rationalistiska mentalitet, pietetslöshet, och mekaniska samhällsuppfattning var för Burke ytterst osympatiska. År 1790 gav han ut Reflections on the Revolution in France (översatt till svenska 1982 under titeln "Reflektioner om franska revolutionen"[1]) som fick stor uppmärksamhet i hela Europa och delade England i två läger. Burkes fientliga hållning mot revolutionen ledde 1791 till hans brytning med Fox och förde honom 1792 över på regeringsbänkarna. Som försvar för sitt uppträdande gav han 1791 ut An appeal from the new to the old whigs.

Under de följande åren, såväl före som efter sitt utträde ur parlamentet 1794 där han sedan 1781 suttit för Malton, uppträdde Burke såsom en förespråkare för kamp mot revolutionen. Detta är den ledande tanken i hans sista politiska skrift, Letters on a regicide peace, varav de båda första breven kom ut 1796 och de båda sista efter hans död.

Historiskt inflytande[redigera | redigera wikitext]

Burke dog den 9 juli 1797 på Gregories. I sitt umgänge beskrevs han som älskvärd och försynt. Hans konversation utövade på alla som träffade honom ett fascinerande inflytande. En av hans mest framträdande egenskaper uppgavs vara hans hjälpsamhet och vänlighet. Till hans närmaste vänner hörde män som Johnson, Garrick och Reynolds.

Den mest svårförklarliga omständigheten i Burkes liv är det lilla inflytande han efter allt att döma utövade på sin samtid. Delvis kan detta ha berott på hans egenskaper som talare. Hans vältalighet anknöt sig mindre till den politiska eller parlamentariska situationens krav än den gav politiska lärdomar för till historien. Den fängslade mera genom tankarnas djup och uttryckets styrka än genom själva framförandet eftersom hans röst var sträv och hans gester klumpiga. En annan orsak till Burkes brist på inflytande kan ha legat i hans eget impulsiva och, som det verkade, avundsjuka temperament.

Huvudorsaken till hans politiska maktlöshet kan också ha varit att han i Whig-partiets exklusiva krets ständigt sågs som en uppkomling och äventyrare. Desto större inflytande har hans politiska tänkande haft på eftervärlden och hans politiska skrifter anses vid sidan av Francis Bacons som det viktigaste bidragen till den engelska litteraturen av den typen.

Burkes verk utgavs 1792 i tre band i kvartformat och efter hans död, fram till 1827 utgavs ytterligare fem. En oktavupplaga i 16 band gavs ut mellan 1803 och 1827.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Burke, Edmund, 1904–1926.
  1. ^ Edmund Burke: Reflektioner om franska revolutionen, översatt av Carl G. Holm, rådgivning och bearbetning: Carl-Johan Ljungberg och Jan Collander, Stockholm: Contra, 1982, ISBN 91-86092-03-0. 2:a tryckningen 1989: ISBN 91-86092-21-9

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]