Cecilia Vasa

Porträtt av okänd person från omkring 1620 bland målningarna i Uppsala universitets konstsamlingar, och som attribuerats som Cecilia Vasa (porträttet är kraftigt datormanipulerat).

Cecilia Vasa, född 6 november 1540, död 27 januari 1627 i Bryssel, var svensk prinsessa, markgrevinna av Baden, dotter till kung Gustav Vasa och drottning Margareta Leijonhufvud.

Ungdomsår och giftermål

Vid nitton års ålder orsakade Cecilia det så kallade Vadstenabullret genom att hon vid sin syster Katarina Vasas bröllopsfest (gift 1559 med Edzard II av Ostfriesland) på Vadstena slott uppenbarligen delat säng med brudgummens bror, Johan av Ostfriesland. En drabant berättade för hertig Erik att han sett Johan krypa in genom Cecilias fönster. Nästa natt lade man sig på vakt och Johan kröp in igen. När man rusade in på kammaren och grep Johan hade han hosorna nere och han kastades i fängelse i nio månader. Cecilia klagade senare på att fadern, Gustav Vasa, hade slitit allt håret av henne, och Erik anklagade kungen för att ha velat "slå halsen sönder" på henne.^{[källa behövs]}

Efter denna skandalösa händelse gifte sig Cecilia sommaren 1564 med markgreve Kristoffer II av Baden-Rodemachern. Markgreve Kristoffer var fältöverste hos Erik XIV, men även herre över närmare 24 byar och städer i Luxemburg och Lothringen. Hans bror styrde över Baden-Rodemachern.

I England

Slottet Sponheim ligger i dagens västra Tyskland och är delvis i ruiner.

Efter ett antal års korrespondens mellan Erik XIV och Englands drottning Elisabet I om ett eventuellt giftermål beslutades att Cecilia och Kristoffer skulle besöka Elisabeth i London. Hon skickade en personlig inbjudan med ett sändebud till Cecilia. Resan kom att gå i österled via Reval i Baltikum, vidare över Polen, de tyska lydstaterna och Spanska Nederländerna till Antwerpen. Under färden var Cecilia gravid med parets första barn. Resan tog nästan ett år att fullborda då ett stort hov som skulle transporteras, åtföljde dem. Den 17 september 1565 hos släkten på slottet Sponheim i Kastellaun födde Cecilia sin första son, Edvard Fortunas.

1566 kom sällskapet äntligen fram till England och drottning Elisabet I:s hov. Besöket hade främst två syften. Det första var att förmå Elisabet att gifta sig med svenske kungen Erik XIV, det andra att rekrytera sjörövare till Sverige för att kunna plundra danska, tyska och polska fartyg. Under vistelsen i England bodde paret i Hampton Court Palace, vilket under denna tid hade Europas modernaste slottskök. Här serverades mat och dryck till närmare 600 personer två gånger om dagen.^{[källa behövs]} Paret drog dock på sig ordentliga skulder på grund av lyxkonsumtion, trots ett understöd från drottningen på 2000 crowns om året. Större delen av skulderna var till George North, som var Elisabet I:s sändebud och John Diamond. Efter ett års vistelse flydde paret från sina stora skulder men i Dover blev de stoppade av tullmän som beslagtog det mesta av värde för att överlämnas till George North och John Diamond.

Grevinna av Arboga

1571 anlände Cecilia och Kristoffer med tre av sina barn (ett barn hade avlidit) till Kalmar. Där möttes de av Cecilias närmast stående bror, Johan, som vid denna tid hade tagit makten i Sverige under namnet Johan III.

Under parets vistelse i Kalmar diskuteras ett problem som tyngde paret. Den spanske hertigen av Alba och deras katolska släktingar hade tagit delar av Cecilias hemgift i beslag i Rodemachern. Paret påkallade Johan III:s hjälp till ett återtagande. Under tiden de för diskussionen dök John Diamond upp i Kalmar med en flotta om cirka 50 fartyg. Cecilia fick sin hämnd ^{[förtydliga]} och John Diamond kastades i fängelse och hans flotta beslagtogs av Johan III. John Diamond fick tillbringa fem år i fängelse.

Arboga, så som det gestaltas i Suecia antiqua et hodierna 1700.

För att paret ska kunna slå sig till ro erhöll Cecilia ett antal förläningar av kung Johan. Hon fick skogsförläningar i Skinnskatteberg, Fellingsbro samt Arboga stad och även en kungsgård. Hon kom därför ofta att skriva sig som Grevinna av Arboga. Även järnbruken i Lindesberg, Noraskog och bruket i Guldsmedshyttan blev hennes förläningar. Hon fick även de två fartygen Falken och Jägaren. Prinsessan Cecilia bodde på sina förläningar i sju år. Medan hon styrde Arboga var markgreven Kristoffer i Tyskland, främst för att värva legoknektar till Johan III:s trupper. I Arboga födde Cecilia parets femte och sista son, Johan Karl 1572.

Cecilia fick fart på både bruk och jordbruk, men ägnade även mycket tid åt att försöka få ut sin hemgift, bland annat genom sjöröveri på Östersjön med hjälp av sina fartyg. Främst inriktade hon mot engelska fartyg som avgick från Narva. Hon hade även Skenäs slott i Bråviken som låg lägligt till för sjöröveri.

Efter att ryktet om ett ordentligt lyckat byte om mer än 100 000 silverdaler beslöt kung Johan att beslagta detta byte och grep Cecilia för olagligt sjöröveri. Förd till Stockholm fritog hon sig och åkte tillbaka till Arboga och startade ett uppror mot kungen som en protest mot hans agerande. Syskonen kom dock överens och begravde stridsyxorna efter att hon tillfälligt fått sina förläningar indragna.

Änka, katolik och politisk smutskastning

Storhertiginnan Cecilia av Baden på en samtida medaljong.

1575 kom ett bud om hennes make Kristoffers bortgång. Han hade avlidit den 2 augusti på ett av sina egna gods på ön Ösel, som då var i svensk ägo.

Strax därefter konverterade Cecilia till den avlidne makens katolska tro dels av politiska dels av ekonomiska skäl. Konverteringen kom att ge frukt då Filip II av Spanien skickade sändebudet Francisco de Eraso till Stockholm. de Eraso kom till Sverige för att i hemlighet diskutera Johan III:s önskan om de besittningar i Italien som han hade fått genom giftermålet med Katarina Jagellonica. Ytterligare planer från spanjorerna var att de tillsammans med Sverige skulle inta Köpenhamn och deportera så många danskar som möjligt till spanjorernas nya erövrade landkolonier Amerika och istället föra upp spanjorer till Danmark. I och med detta kunde spanjorerna få kontroll över handelsvägen mellan Europa och Amerika samt både Östersjön och Nordsjön. Sverige skulle i sin tur bli av med sin gamla ärkefiende. Eftersom diskussionerna drog ut på tiden fick de Eraso möjlighet att besöka de fåtalet katoliker som fanns i Sverige och Cecilia i Arboga var en av dem han fick möta.

Arboga var en av de främsta städerna för vapenindustrin i Sverige vid denna tid och Cecilia såg en möjlighet i att i utbyte mot hennes fartygsflotta, kunde spanjorerna hjälpa hennes son Edvard Fortunas att bli regent över Baden. Dessutom kunde ett samarbete skydda Cecilias besittningar i Luxemburg och Lothringen och leda till att hon själv blev ståthållare över områdena. Kraven ansågs godkända och Fransisco de Eraso skickade en skrivelse till kung Filip II.

1579 hade Cecilia och Fransisco de Eraso kommit varandra nära, vilket oroade kung Johan. Han förbjöd då de Eraso att lämna Gråmunkeholmen i Stockholm. Cecilia tog sig dock till Stockholm med ett litet följe natten mellan den 17 och 18 juni för att komma till de Eraso. De mutade sig in genom Söderport med åtta mynt silverdaler och rodde sedan i en liten båt mot Cecilias älskade. Dock blev de avslöjade av stadens vakter och larm gick ut över hela staden. Stockholms slotts portar stängdes och låstes medan Cecilia jagades in bland gränderna i Stadsholmen. Hon återfanns av en vaktstyrka vid Jörgen Benikts hus vid Benikts gränd. Idag vet man inte om hon lyckades träffa Fransisco de Eraso eller ej. De mutade vakterna vid Söderport ställdes inför krigsrätt och dömdes till döden. Cecilia undkom bestraffning men packade allt som hon ägde och tog med sina fyra söner på sina skepp och for ner till sina gods i Lothringen.

Hon ansåg att det var dags att lokalt administrera sina besittningar, men även uppfylla sin tidigare makes önskan om att uppfostra sönerna i katolsk lära. Efter hennes landsflykt fick även Fransisco de Eraso lämna Stockholm.

Att sönerna gick i Jesuitskola i Rom och sedan slogs på katolikernas sida i flertalet krig var inte populärt bland protestanterna. En politisk smutskastning startade mot Cecilia, främst av Everhard van Reyd. Han hävdade att hon drev horhus i Antwerpens glädjekvarter och att hennes äldste son Edvard skulle anlänt dit 1590 för att rycka modern ur synden, varvid hon skall ha tappat mer hår och brutit en arm. Dagens historiker anser inte att detta är sanning.

Hennes sista år

Under de följande decennierna reste Cecilia runt bland släkt och vänner vid de europeiska hoven. Hon tillbringade en tid hos släkten vid kungahovet i Polen, men vistas även hos påven vid flera tillfällen. Vart hon än reste, togs hon emot med vördnad och aktning. Anledningen till hennes resor var främst att ordna de ekonomiska problem som uppstått då en protestantisk gren av huset Baden tagit kontrollen över sonen Edvards ägor: han hade då, förutom att förvägra henne inkomsterna från hennes morgongåva och bröderna de från deras arvedel, satt sig själv i stora skulder.

Cecilia hade ofta ekonomiska problem och var jagad av dem hon lånat pengar av. Vid ett tillfälle i Luxemburg 1610 var hon nära på att bli dödad då hon jagats av en av de många långivarna, men hon lyckades undkomma genom att fly till ärkebiskopen av Triers hus.

Vid det trettioåriga krigets början drev kejserliga trupper bort den protestantiska släktgrenen som tagit kontroll över familjens gods, och hennes sonson fick ut sitt arv.

Hennes sonson Wilhelm I av Baden (30 juli 1593 - 22 maj 1677) blev sedermera markgreve och tog över efter sin fader Edvards misstyre 1622. Då var Cecilia 82 år gammal.

Cecilia dog i Bryssel 1627 vid 87 års ålder och ligger troligen begravd i kyrkan i Rodemack i nuvarande Frankrike. Hon överlevde alla sina sex söner. Förutom dessa omnämns en dotter, som mot Cecilias vilja sattes i kloster, och endast är känd under sitt klosternamn Caritas.

Barn

• Edvard Fortunatus av Baden (17 september 1565 - 18 juni 1600)
• Kristoffer Gustav (13 augusti 1566 - 18 januari 1609)
• Filipp (15 augusti 1567 - 6 november 1620)
• Karl (mars 1569 - 1590)
• Bernhard (december 1570 - februari 1571)
• Johann Karl (1572 - 29 januari 1599), invald till Malteserorden
• Caritas

Referenser

• Cecilia i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (2:a upplagan, 1906)
• Herman Lindqvist: Historien om Sverige. Gustav Vasa och hans söner och döttrar

Cecilia i skönlitteraturen

• Jon Olof Åberg: En svensk konungadotter: (Cecilia af Vasa) : romantiserad skildring, 1887
• Elisabeth Kuylenstierna-Wenster: Cecilia Wasa: historisk roman, 1907
• Erik Pontoppidan (1882-1955): Grevinnan av Arboga: roman om Cecilia Vasa, 1945
• Martin Perne: Cecilia Vasa : historisk roman, 1985

Externa länkar

• http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=16517