Sånglärka

	Sånglärka; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Familj	Lärkor; Alaudidae
Släkte	Alauda
Art	Sånglärka; A. arvensis
Vetenskapligt namn
	§ Alauda arvensis
Auktor	Linné, 1758
Utbredning
	Ett sånglärkebo med ägg.

För andra betydelser, se Lärka (olika betydelser)

Sånglärka (Alauda arvensis), också kallad lärka, är en fågel i familjen lärkor.

Utseende och läte

Sånglärkan är på ovansidan gråbrunspräcklig med ljusa fjäderkanter. Halsen och bröstet är vita, med gul anstrykning och täta, svartaktiga fläckar som slutar tvärt mot den ostreckade buken som är vit med svagare gul anstrykning. Ovansidan av vingpennorna är svartaktiga med rödbruna kanter och ovansidan av vingen har en vitaktig bakkant, medan undersidan av vingen är gråvit. Stjärten är trefägad: de yttersta pennorna är i olika grad vita, sedan följer svarta pennor medan de mellersta pennparen är brunaktiga. Lärkan mäter 16-18 centimeter på längden, har ett vingspann på 30-36 centimeter och väger 33-45 gram. Sånglärkan framför sin drillande sång under spelflykt då lärkan ryttlar högt upp i luften för att långsamt sänka sig ned mot marken.

Systematik och utbredning

Systematik

Sånglärkan häckar i stora delar av Palearktis till största delen söder om polcirkeln och förutom i ökenområden. Merparten är flyttfåglar. Men i områden i västra Europa, så långt norr ut som Irland och utmed merparten av dess sydliga utbredningsområde förekommer den året om. Många av de nordliga flyttfåglarna övervintrar i dessa sydligare häckningsområden medan de sydligare populationerna drar sig ännu längre söderut om vintern och återfinns bland annat kring Medelhavet i norra Afrika, på Arabiska halvön, i Iran, Pakistan och Afghanistan och i nordöstra Kina.

Sånglärkan delas in i ett tiotal underarter med följande utbredning:^[2]

arvensis-gruppen
- Alauda arvensis arvensis – Azorerna samt Europa från Wales till Norge, Uralbergen och Alperna
- Alauda arvensis scotica – Irland, nordvästra England, Skottland och Färöarna
- Alauda arvensis guillelmi – norra Portugal och nordvästra Spanien
- Alauda arvensis sierrae – centrala och södra Portugal till södra Spanien
- Alauda arvensis harterti – bergstrakter i nordvästra Afrika
- Alauda arvensis cantarella – södra Europa till Balkanområdet, Krimhalvön och Iran, vintertid till Nordafrika
- Alauda arvensis armenica – Transkaukasien och östra Turkiet till sydvästra Iran (Zagrosbergen och Elburzbergen)
japonicus-gruppen
- Alauda arvensis dulcivox – sydöstra Ryssland till Jenisejsänkan och Afghanistan, vintertid till nordvästra Indien
- Alauda arvensis kiborti – södra Sibirien till norra Mongoliet, Manchuriet och Korea, vintertid till östra Kina
- Alauda arvensis intermedia – sydöstra Sibirien till nedre Amurfloden och nordöstra Manchuriet, vintertid till östra Kina
- Alauda arvensis pekinensis – nordöstra Sibirien till Ochotska havet, Kamtjatkahalvön och Kurilerna
- Alauda arvensis lonnbergi – Shantar och Sachalin, vintertid till Japan
- Alauda arvensis japonica – huvudöarna i japanska arkipelagen, vintertid till Ryukyuöarna

Underarten japonica har tidigare urskilts som egen art alternativt förts till mindre sånglärka (Alauda gulgula). Det finns indikationer på att det förekommer en sympatrisk utbredning mellan japonica och arvensis i Yagashiri, väster om norra Hokkaido^[3]. Sibley & Monroe (1990) kategoriserar japonica som en egen art.

Sånglärkan är härdig och stannar om hösten kvar så länge vädret tillåter det. Den flyttar både dag- och nattetid och på våren återvände den till sina nordliga häckningsplatser innan all snö har smält som en av de första flyttfåglarna.

Introducerade populationer

Individer från Storbritannien har introducerats till ett område nära Vancouver i Alaska där arten nu har etablerats.^[4] Den har också introducerats till delstaten Victoria i södra Australien i början av 1850-talet och till andra delar av södra Australien under åren som följde.^[5] Den är idag vanlig i området kring Melbourne och på Tasmanien, i sydöstra South Australia och södra delarna av New South Wales. Sånglärkan betecknas inte som invasiv i Australien då den inte anses utgöra något ekonomiskt eller ekologisk hot mot landets biotop. Populationen i Australien häckar från september till januari.

Andra försök till introduktion har skett till öarna i Sankta Helena, Ascension och Tristan da Cunha i södra Atlanten vid minst tre tillfällen under 1800-talet och till Hawaii och Nya Zeeland.

Sånglärkan i Sverige

Denna lärka häckar allmänt ända upp i Lappland. Dess främsta häckningsbiotop är klövervallar och gräsängar vilket gör att den blir mer sällsynt norr om odlingsgränsen.

Sånglärkan anländer ofta till Sverige redan i februari-mars. I september-november flyttar de i Sverige häckande sånglärkorna till Västeuropa. Ett fåtal övervintrar dock i södra Sverige.

Sedan 1940- och 50-talet har lärkan minskat i Sverige. I 2010 års rödlista upptogs den som nära hotad.^[6]

Ekologi

Sånglärkan häckar på åkrar, slätter, hedar och stäpp och är i stora delar av sin utbredning starkt knuten till kulturlandskapet. Den livnär sig på insekter och frön. Den äldsta individ som åldersbestämts med hjälp av ringmärkning var drygt 10 år.^{[källa behövs]}

Häckning

I näringsrika områden kan sånglärkan förekomma i glesa kolonier men vanligast är att de häckar enskilt. Sånglärkan bygger sitt bo av gräs på marken, och honan lägger tre till sex ägg som kläcks efter runt elva dygn. Äggen har en grågrön botten och är täckta av bruna fläckar. Honan ruvar äggen ensam. Ungarna lämnar boet ännu ej flygga efter tio dagar. Sånglärkan lägger vanligen två kullar per år.

Namn

Tidigare har den i hela Sverige ofta bara kallats för lärka.^[7]

Referenser

Noter

^ BirdLife International 2016 Alauda arvensis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2017.
^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
^ VAURIE (1959)
^ David Allen Sibley, The Sibley Guide to Birds, 2000
^ Neville W. Cayley, What bird is that?, 2000
^ Artdatabankens rödlista 2010^{[död länk]}
^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:220

Källor

Nordisk familjebok, Uggleupplagan (1904-1926), artikeln "Lärkor"
Casta, Stefan & Jonsson, Roland (1989) Fåglar om våren, ISBN 91-46-15559-7
Svensson, L., Mullarney, K. & Zetterström, D. (1999) Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag
Wahlberg, T. (1993) Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige , Stockholm: Rabén & Sjögren. ISBN 91-29-61772-3
Larsson, Lars (2001) Birds of the world, CD-rom

Externa länkar

Sånglärka - Artfaktablad BirdLife Sverige
Dansk ornitologisk forening

[1] BirdLife International 2016 Alauda arvensis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2017.

[CC-2] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11

[3] VAURIE (1959)

[4] David Allen Sibley, The Sibley Guide to Birds, 2000

[5] Neville W. Cayley, What bird is that?, 2000

[6] Artdatabankens rödlista 2010^{[död länk]}

[Malm-7] Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:220

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]