Vita huset (TV-serie)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln behandlar TV-serien Vita huset. För den verkliga byggnaden, se Vita huset.
Vita huset
Originaltitel The West Wing
Genre dramaserie
Skapad av Aaron Sorkin
Medverkande Martin Sheen, Allison Janney, John Spencer, Bradley Whitford, Stockard Channing, Rob Lowe, Dulé Hill, Janel Moloney, Joshua Malina, Richard Schiff, Ron Silver, Oliver Platt, Jimmy Smits
Musik W.G. Snuffy Walden
Antal avsnitt 155 (varav ett specialavsnitt)
Längd (per avsnitt) ca 42 minuter
Antal säsonger 7
Land USA
Språk engelska
Produktion
Produktionsbolag Warner Brothers, NBC
Sändning
Originalvisning 1999–2006
IMDb

Vita huset (The West Wing) är en kritikerrosad amerikansk TV-serie som handlar om några medarbetare i personalen närmast en fiktiv demokratisk president i USA spelad av Martin Sheen. TV-serien skapades och producerades av Aaron Sorkin fram till dennes avhopp efter femte säsongen. Därefter togs produktionen över av den tidigare medproducenten John Wells, som tidigare även skapat och producerat Cityakuten.

Serien premiärsändes i TV-nätverket National Broadcasting Company (NBC) i USA den 22 september 1999 och producerades av Warner Brothers. Det sista avsnittet efter sju säsonger sändes i USA den 14 maj 2006. Serien visas över hela världen. I Sverige köpte Sveriges Television sändningsrättigheterna och visade första avsnittet 30 oktober 2000. Sedan 2008 har Vita huset visats i repris på Kanal 9.

Serien är uppkallad efter presidentresidenset Vita huset i USA:s huvudstad Washington. TV-seriens engelska namn, The West Wing (’västra flygeln’), avser utbyggnaden på Vita husets västra sida där USA:s president och hans närmaste medarbetare i presidentkansliet har sina kontor.

Rollfigurer[redigera | redigera wikitext]

Vita huset har ett stort antal centrala figurer för att visa de komplexa arbetsuppgifterna som utgör det dagliga arbetet i att leda en supermakt. Presidenten och hans fru, medarbetare och rådgivare är i handlingens centrum. Många bifigurer återkommer regelbundet och breddar handlingen.

Följande tabell redovisar huvudpersonerna i TV-serien.

Sammanställning av huvudpersoner
Skådespelare Roll Ursprunglig ställning (under Bartlet) Senare befattningar (under Bartlet) Befattning vid seriens slut (under Santos)
Stockard Channing Abigail Bartlet presidenthustru
Dulé Hill Charlie Young presidentens adjutant (säsongerna 1–6) stabschefens biträdande specialassistent (säsongerna 6–7)
Allison Janney C.J. Cregg pressekreterare (säsongerna 1–6) stabschef (säsongerna 6–7)
Moira Kelly Mandy Hampton mediakonsult (säsong 1)
Rob Lowe Sam Seaborn biträdande kommunikationschef (säsongerna 1–4) biträdande stabschef
Janel Moloney Donna Moss Josh Lymans assistent (säsongerna 1–6) Russellkampanjens taleskvinna, Santoskampanjens taleskvinna (säsongerna 6–7) presidenthustruns stabschef
Richard Schiff Toby Ziegler kommunikationschef
Martin Sheen Josiah ”Jed” Bartlet USA:s president
John Spencer Leo McGarry stabschef (säsongerna 1–6) presidentrådgivare (säsong 6)/demokraternas vicepresidentkandidat (säsong 7)
Bradley Whitford Josh Lyman biträdande stabschef (säsongerna 1–6) chef för Santoskampanjen (säsongerna 6–7) stabschef
Joshua Malina Will Bailey biträdande kommunikationschef (säsongerna 4–5) vicepresident Russells stabschef (säsongerna 5–7)
Vita husets kommunikationschef (säsong 7)
Mary McCormack Kate Harper biträdande nationell säkerhetsrådgivare (säsongerna 5–7)
Kristin Chenoweth Annabeth Schott biträdande pressekreterare (säsong 6) medarbetare i Santoskampanjen (säsong 7) presidenthustruns pressekreterare
Jimmy Smits Matt Santos representanthusledamot från Texas (säsong 6) demokraternas presidentkandidat (säsongerna 6–7) USA:s president
Alan Alda Arnold Vinick senator från Kalifornien (säsong 6) republikanernas presidentkandidat (säsongerna 6–7) utrikesminister

Alan Alda och George C. Scott var två av flera skådespelare som producenterna hade i åtanke för rollen som president Bartlet. Alda kom senare att medverka i serien som republikansk presidentkandidat. Efter den första säsongen har flera rollfigurer tillkommit. Den första förändringen kom i och med att Mandy Hampton (Moira Kelly) skrevs ut, utan kommentarer, redan efter ett tiotal avsnitt. Under fjärde säsongen utgick Sam Seaborn (Rob Lowe) från serien trots att han från början var tänkt att vara seriens huvudperson.[1] Joshua Malina som Will Bailey tillkom under fjärde säsongen och senare likaså Kristin Chenoweth som Annabeth Schott, Mary McCormack som Kate Harper, Jimmy Smits som representanthusledamoten Matt Santos, och Alan Alda som senator Arnold Vinick.

Utöver de centrala rollfigurerna har många berömda skådespelare gästspelat i serien – Christian Slater som Jack Reese, John Goodman som talman och vikarierande president, Timothy Busfield som journalist och C.J. Creggs kärleksintresse, Mary-Louise Parker som inflytelserik politiskt konsult, Lily Tomlin som presidentens sekreterare, Oliver Platt som Vita husets chefsadvokat, Matthew Perry som biträdande jurist –, liksom flera musikartister, såsom Yo-Yo Ma, Jon Bon Jovi och James Taylor, samt trollkarlarna Penn & Teller.

Skådespelarna som omnämns i förtexterna tjänade cirka 75 000 dollar per avsnitt, bortsett från Sheen, som fick ungefär 300 000 dollar per avsnitt. Rob Lowe hade också sexsiffrigt arvode, eftersom hans rollfigur från början var tänkt som en mer central figur. Lönekillnaderna ledde till kontrakten ifrågasattes offentligt, särskilt av Janney, Schiff, Spencer och Whitford. Under löneförhandlingar 2001 hotade de med stämning för kontraktsbrott, men tillsammans lyckades de övertyga Warner Brothers att mer än fördubbla deras löner.

Serien led en oväntad förlust i och med att Spencer avled i december 2005. Spencer fick en hjärtattack omkring ett år efter att hans rollfigur fått en hjärtattack i serien. Inför seriens avslutning fick hans karaktär McGarry en hjärtattack och avled (under valnatten).

Handling[redigera | redigera wikitext]

Vita husets västra flygel.
Martin Sheen spelar president Jed Bartlet.
Bradley Whitford spelar Josh Lyman.
Rob Lowe var tänkt som huvudperson, men skrevs ut efter fyra säsonger.

Vita huset använder, liksom de flesta dramaserier, längre storylines över flera avsnitt eller hela säsonger. Varje avsnitt följer president Bartlet och hans personal genom olika lagstiftningsprocesser och politiska skeenden. Handlingen kan variera från hemliga förhandlingar med kongressen (avsnittet Five Votes Down) till personliga ämnen som sex (Pilot, Take out the Trash Day) och droger (en större linje under första och andra säsongerna).

Den första säsongen skildrar Bartletadministrationens andra år, när medarbetarna fortfarande försöker hitta sina yrkesroller, samtidigt som de försöker stifta lagar. Den andra säsongen för in skandalerna i Vita huset när presidentens multipel skleros (MS) kommer fram och han hotas av riksrättsåtal, vilket leder till att han måste besluta sig för om han ska ställa upp till omval. De tredje och fjärde säsongerna skildrar presidentvalskampanjen, och såväl inhemsk som utländsk terrorism. I den femte säsongen får presidenten handskas mer med utrikespolitiska ärenden, medan han tvingas ta itu med budgetförhandlingarna med den nye talmannen i kongressens representanthus. Den sjätte säsongen kretsar kring sökandet efter en efterträdare till Bartlet. I den sjunde säsongen läcker konfidentiell information till pressen, medan kampen om nästa presidentperiod fortsätter.

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Serien utvecklades bland annat ur oanvänt material från Aaron Sorkins tidigare film Presidenten och miss Wade (1995). (Den första versionen av manuset skulle ha renderat en film på över tre timmar.) Beslutet att göra en TV-serie var inte okomplicerat. Sorkin har i en intervju berättat att det fanns sex punkter som talade mot att Vita huset skulle bli gjord:

  • serien utspelar sig i Washington
  • den handlar om politik
  • den handlar om USA:s president
  • den har två judar i huvudrollerna
  • en av huvudpersonerna har skägg
  • den bygger på dialog, snarare än bilder

Förutom Presidenten och miss Wade återanvände Sorkin också ibland element från sin tidigare TV-serie Sports night, till exempel rollfigurer och intriger, men man kan även återfinna samma kvicka dialoger som i Sorkins övriga teater- och filmmanuskript, till exempel filmen På heder och samvete.

Under de första fyra säsongerna skrev Aaron Sorkin nästan varenda avsnitt i serien själv. De extrema kraven gjorde att Sorkin ofta fick svårt att hinna med, vilket ledde till förseningar och budgetöverträdelser. Efter den fjärde säsongen, när Sorkin bland annat blev gripen för narkotikainnehav, beslutade han sig för att upphöra som författare för serien.

Sorkin hade från början tänkt att centrera serien kring Sam Seaborn, presidentens vice kommunikationschef, som främst sysslar med att skriva tal till presidenten, en rollfigur som delvis sägs bygga på George Stephanopoulos, en av Bill Clintons rådgivare. Presidenten skulle egentligen inte ha medverkat i serien, eller bara som en bifigur. Sheens rollprestation i de första avsnitten gjorde dock att presidenten fick allt mer uppmärksamhet ju längre serien pågick, varpå fokus försvann mer och mer från Seaborn, något som blev en av orsakerna till att Lowe bestämde sig för att lämna serien.

Stil och politiskt innehåll[redigera | redigera wikitext]

Med en budget på sex miljoner dollar (motsvarande ungefär 62 miljoner kronor, budgeten för tre svenska långfilmer) per avsnitt, har serien hög filmisk känsla och har fått flera priser för produktionen i sig. Men många i filmbranschen menar att framgången ändå bygger på Sorkins blixtsnabba och spirituella dialoger.

En enorm kulissversion av det verkliga Vita huset gör att det går att spela in långa tagningar medelst kamerastabilisator och få filmklipp när rollfigurerna går och pratar i korridorerna, något som blev ett kännetecken för serien. En typisk scen i Vita huset följer två rollfigurer som samtalar med varandra medan de vandrar i en korridor; den ena personen avviker och en tredje person sluter upp i stället och inleder ett annat samtal. De här långa tagningarna tillåter serien att göra utförliga avhandlingar av olika ämnen via många rollfigurer, trots att det blir litet upphugget. Richard Schiff som spelar Toby Ziegler menar i en intervju på DVD-utgåvan till första säsongen att Vita huset är det närmaste man kommer teaterskådespeleri på TV. Samma DVD-utgåva menar också att det är Thomas Schlamme, pilotavsnittets regissör, som införde den typen av scener.[2]

Ett typiskt Vita huset-avsnitt följer presidenten och hans närmaste medarbetare under flera olika samtidiga problem. Det pågår ofta flera olika intriger parallellt, även om de ofta är tematiskt sammanknutna.

TV-serien är inte en exakt återgivning av arbetet i det verkliga Vita huset, eftersom ett visst mått av tillspetsad dramatik måste finnas för att fånga publikens intresse. Dock har tidigare medarbetare från Vita huset enats om att serien ”fångar känslan (i Vita huset), fast med tusentals odramatiska detaljer borttagna”.[3] Den tidigare pressekreteraren för Vita huset Dee Dee Myers och opinionsundersökningsledaren Patrick Caddell arbetade som konsulter för serien från starten, och hjälpte både manuskriptförfattare och skådespelare att gestalta presidentkansliet på ett trovärdigt sätt. Även flera tunga namn har berömt serien för dess trovärdiga bild av Vita huset, bland andra före detta utrikesministern Henry Kissinger, president George W. Bushs högste rådgivare Karl Rove, samt de tidigare presidenterna Gerald Ford, Jimmy Carter och Bill Clinton.

Matthew Miller, tidigare medarbetare i Vita huset, har påpekat att serien ”fångar tittare genom att göra den mänskliga sidan av politiken mer verklig – eller åtminstone mer verklig än bilden vi får från nyheterna”. Miller hävdar också, att genom att porträttera politiker med empati har serien skapat en motbild till den cyniska bilden av politiker i massmedia.

Kritiker av serien kallar den ibland för ”The Left Wing” (’vänsterflygeln’), för att den gestaltar en (i amerikansk kontext) vänsterorienterad (Demokratiska partiet) administration. Vissa menar att serien är en revisionistisk bild av Bill Clintons tid som president – ett försök att få allmänheten att glömma Lewinskyaffären och Whitewaterskandalen. Ändå har många republikaner tyckt om serien.

När Sorkin lämnade serien efter den fjärde säsongen, väntade sig många att serien skulle gå från vänsterorienteringen till att hamna mer i den politiska mittfåran, och att den skulle bli mindre dialogdriven och mer intrigdriven (som producenten Wells andra stora TV-serie Cityakuten). Det fick en del av seriens fans att protestera och till och med propagera för att den skulle läggas ner. Trots det hade seriens sista säsong ungefär åtta miljoner tittare i USA.

Priser[redigera | redigera wikitext]

Allison Janney (2008)
Richard Schif (2009)

Från det allra första avsnittet fick serien mycket goda recensioner från TV-kritiker, politiska experter och tidigare medarbetare från det verkliga Vita huset. Under den första säsongen fick Vita huset sammanlagt nio Emmy-utmärkelser, vilket är det högsta antalet någon serie har vunnit samma säsong. Serien har dessutom vunnit Emmy för ”bästa dramaserie” fyra år i rad (2000–2003), vilket gör att den ligger på delad förstaplats tillsammans med Spanarna på Hill Street och Lagens änglar i den kategorin. Sammanlagt har Vita huset vunnit 24 Emmy- och 2 Golden Globe-priser.[4] Serien har dessutom vunnit två Screen Actors Guild-priser (SAG) (2000 och 2001).

Följande tabell visar vilka skådespelarpriser serien har fått:

Skådespelarpriser Pris
Stockard Channing Emmy, bästa kvinnliga biroll (2002)
Allison Janney Emmy, bästa kvinnliga biroll (2000, 2001)
Emmy, bästa aktris (2002, 2004)
Screen Actors Guild Award, bästa prestation av en aktris i en dramaserie (2000, 2001)
Richard Schiff Emmy, bästa manliga biroll (2000)
Martin Sheen Golden Globe, bästa skådespelare i dramaserie (2001)
Screen Actors Guild Award, bästa prestation av en skådespelare i en dramaserie (2000, 2001)
John Spencer Emmy, bästa manliga biroll (2002)
Bradley Whitford Emmy, bästa manliga biroll (2001)
Alan Alda Emmy, bästa manliga biroll (2006)

-

Ensemble- och produktionspriser Pris
Ed Greene, Andy Strauber Emmy, outstanding multi-camera sound mixing for a series or special (2006)
Chris Misiano Emmy, bästa regi (2003)
Hela produktionen Golden Globe, bästa dramaserie (2001)
Emmy, bästa dramaserie (2003, 2002, 2001, 2000)
Hela skådespelarensembeln Screen Actors Guild Awards, bästa skådespelarensemble i dramaserie (2002, 2001)
Kevin Scott, John Levey, Barbara Miller Emmy, bästa casting (2001, 2000)
Thomas Schlamme Emmy, bästa regi (2001, 2000)
Thomas Del ruth Emmy, outstanding cinematography for a single camera Series (2001, 2000)
Bill Johnsson Emmy, outstanding single camera picture editing for a serie (2001)
Mark Weingarten, Gary D. Rogers, Dan Hiland Emmy, outstanding single camera sound mixing for a serie (2001)
W. G Snuffy Walden Emmy, bästa originalmusik (2000)
Aaron Sorkin, Rick Cleveland Emmy, bästa manuskript för en dramaserie (avsnittet In excelsis deo) (2000)

Totalt har Vita huset vunnit 88 större priser och nominerats till ytterligare 173 priser. Bland annat vann W.G. Snuffy Walden BMI TV Music Award för sex år i rad (2000–2005) för TV-seriens vinjettmusik.[5]

Populariteten för serien överlag sjönk de sista åren, men var fram till sitt slut fortfarande en av de mest populära TV-serierna bland högutbildade och höginkomsttagare.

Serien och verkligheten[redigera | redigera wikitext]

TV-serien Vita huset tog ofta upp aktuella eller tidigare politiska ämnen till grundliga diskussioner. Den första gången serien hamnade i hetluften var under andra säsongen när president Bartlet tillrättavisar den fiktiva radioprataren Dr Jenna Jacobs för hennes åsikter om homosexuella. Dr Jacobs sägs vara en karikatyr av Dr Laura Schlessinger som uttalat kontroversiella åsikter om homosexualitet. Många av presidentens bibelcitat i samtalet med Jacobs tros komma från ett offentligt brev som cirkulerade på Internet tidigt i maj 2000.[6]

Under den andra och tredje säsongen skakas Bartletadministrationen av en skandal som har jämförts med Lewinskyaffären, i och med att Bartlet hade dolt för väljarna att han hade blivit diagnostiserad med multipel skleros (MS) några år tidigare. Han utreds av en kongress som leds av republikanerna och tvingas till slut att emotta en reprimand. Förespråkare för olika MS-grupper har hyllat serien för dess trovärdiga skildring av de symptom och framtidsutsikter som MS medför, framför allt att MS inte är dödligt. Det nationella MS-förbundet i USA meddelade att ”Eftersom Vita huset är en fiktion och inte en medicinsk dokumentär, skulle författarna kunnat ha förvrängt fakta om MS för att skapa en spännande historia [men det gjorde de inte].”[7]

Efter att den republikanske George W. Bush blev vald till president 2000 undrade många om TV-seriens vänsterorientering inte skulle förlora sin aktualitet och relevans, men genom att fokusera på många av samma frågor som Bushadministrationen ställdes inför, ur ett demokratiskt perspektiv, lyckades serien trots allt behålla sin breda tittarbas av både republikaner och demokrater.

I kölvattnet av terroristattackerna den 11 september 2001 blev premiären av den tredje säsongen uppskjuten en vecka, som för de flesta amerikanska TV-serier. Istället skrevs ett specialavsnitt som började spelas in den 21 september och som visades den 3 oktober. Isaac and Ishmael, som avsnittet kallades, blev det första TV-serieavsnittet som spelades in efter attackerna mot bland annat World Trade Center. Trots att avsnittet handlar om att terrorism faktiskt finns i USA finns det inga specifika referenser till 11 september-attentatet. Avsnittet fick blandat mottagande, men visade på seriens förmåga att vara flexibel och dagsaktuell.

I de sjätte och sjunde säsongerna utforskar Vita huset en läcka av topphemlig information om den internationella rymdstationen. Storyn har jämförts med Plameaffären, där en hemlig CIA-agents identitet avslöjades i tidningen Washington Post av en republikansk politisk kommentator. Liksom i verkligheten sätts en journalist i fängelse för att ha vägrat avslöja sin källa. Plameaffären utreds fortfarande, men vicepresidentens stabschef, Lewis Libby, har tvingats avgå.

Andra frågor som har skildrats i Vita huset:

För det fiktiva presidentvalet 2006 valde manusförfattarna att göra en äldre senator från västra USA, som ansågs ideologiskt ligga i mitten, till republikanernas presidentkandidat och en ung man tillhörande en etnisk minoritet till demokraternas. Båda kandidaternas sades av seriens producernter vara baserade på just John McCain respektive Barack Obama. McCain och Obama var presidentkandidater för republikaner respektive demokrater i presidentvalet 2008. Det kan dock påpekas att i serien tog det fram till konventet, efter primärvalen, för demokraterna att välja sin kandidat.

Den 31 januari 2006 inträffade i Storbritannien den märkliga ”Vita huset-intrigen” efter att en konservativ parlamentsledamot hade sett avsnittet A good day från seriens sjätte säsong och inspirerats till en intrig som lyckades fälla premiärminister Tony Blairs regering i underhuset.[8]

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Flera intressanta saker har hänt under seriens gång, och flera referenser görs som är osynliga för den okunnige.

  • Exempelvis säger Danny Concannon (Timothy Busfield) när han försöker bjuda ut C.J. Cregg (Allison Janney) ”I enjoy movies, I enjoy music, I’m not wild about ice-skating, but what the hell, I’ll do it.” Allison Janney hade som ung ett mål hon strävade mot: att bli konståkare och tävla i OS. Hon råkade dock ut för en olycka när hon föll genom en glasdörr vilket grusade hennes drömmar.[9]
  • Josh Lyman (Bradley Whitford) driver ofta med att hans assistent Donna kommer från Wisconsin. I själva verket kommer Bradley Whitford från Wisconsin,[10] men om han uppskattar skämten är oklart.
  • Senator Hillary Clinton skrev ett öppet brev till Josh Lyman när han föreslog att en militärbas skulle stängas. I samma brev hyllade hon även Toby Ziegler för att han räddat social security (ungefär motsvarande socialförsäkringen och de socialpolitiska trygghetssystemen).
  • Secret service-agenten Gina Tuscano (Jorja Fox) fick foten överkörd av en limousine när hon skulle få iväg två rollfigurer snabbt. Lyckligtvis bröt hon inga ben, men var tvungen att använda kryckor för auditionen för CSI. Hon fick rollen.
  • Serien vann nio Emmypriser år 2000 vilket är det mesta någon serie vunnit under en säsong. Dessutom var detta under seriens allra första år.[5]
  • President Bartlets (Martin Sheen) intressanta sätt att ta på sig sin kavaj är inte en gimmick utan kommer sig av att Sheen skadade ena armen vid födseln.[11]
  • Kulissen för Ovala rummet som används i serien var konstruerat för filmen Dave – president för en dag och användes också i Presidenten och miss Wade och Contact. (Efter Contact var dock mattan tvungen att bytas för 28 000 dollar.) Dessutom har kulissen använts i TV-serien Smallville i en kort framåtblick till när Lex Luthor är USA:s president.
  • Allison Janney underhöll en dag i väntan på nästa filming med att mima till en spoken jazz-låt, The Jackal av Ronny Jordan. Aaron Sorkin tyckte det var så tufft att han skrev in det i ett avsnitt och C.J. gjorde The Jackal för sina kollegor i Vita huset.[12]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, The West Wing
  1. ^ Lowe confirms West Wing exit”. BBC News. 25 juli 2002.
  2. ^ Overlaps between West Wing & Other Sorkin Writings West Wing Continuity Guide.
  3. ^ Miller, Matthew. ”The Real White House.” Brill's Content. Reprinted at Bartlet4America. 1 mars 2000.
  4. ^ IMDB:s sammanställning av Vita husets priser och nomineringar
  5. ^ [a b] Image Movie Database's förteckning av Vita husets priser
  6. ^ Mikkelson, Barbara ”Letter to Dr. Laura”. Snopes.com. 2004.
  7. ^ http://www.mult-sclerosis.org/news/Dec2001/WestWingAidsMSAwareness.html
  8. ^ West Wing PlotThe Daily Telegraph. 2 februari 2006.
  9. ^ IMDB Allison Janney
  10. ^ IMDB Bradley Whitford
  11. ^ IMDB Martin Sheen
  12. ^ Citat av Allison Janney om The jackal

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]