Watford FC

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Watford FC
Vicarage Road Watford.JPG
Vicarage Road, Watford
Grundinformation
Grundad 1881
Fullständigt namn Watford Football Club
Smeknamn The Hornets ("Bålgetingarna")
Serie The Championship
Ort Watford
Hemmaarena Vicarage Road
(Kapacitet: 23 500)
Nyckelpersoner
Tränare Giuseppe Sanninio
Matchställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Hemmaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Bortaställ
Meriter
Mästare Division 3 2 (1968/1969, 1997/1998)
Mästare Division 4 1 (1977/1978)
Övrigt
Webbplats Officiell webbplats

Watford Football Club är en engelsk fotbollsklubb från Watford, bildad 1881, som spelar i den engelska andra ligan. Smeknamnet är "The Hornets" ("Bålgetingarna") efter klubbens gulsvarta matchställ. Laget spelar sina matcher på Vicarage Road och är främst kända för sin makalösa resa genom seriesystemet 78-82 då man gick från division 4 till nuvarande Premier League på fyra säsonger.

Klubben förknippas även starkt med artisten Elton John som under två olika perioder varit verksam som ordförande i klubben.

Sedan säsongen 2012/13 ägs klubben av italienaren Giampaolo Pozzi, som även äger Serie A klubben Udinese och spanska LaLiga-laget Granada.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Watford blev invald i The Football League 1920, och slutade på sjätte plats i division tre säsongen 1920/21. Den bästa perioden i klubbens historia var mellan 1982 och 1988, då man spelade sex säsonger i högsta divisionen. Framgångarna under denna tid möjliggjordes till stor del av betydande ekonomiska tillskott från ett av klubbens fans, popstjärnan, tillika ordförande Elton John.

Första säsongen i division ett, 1982/83, var den bästa, då Watford slutade på andra plats efter Liverpool. 1984 gick laget till final i FA-cupen, där det dock blev förlust mot Everton. Under den här perioden förfogade Watford över spelare som John Barnes och Luther Blissett.

1881 – Klubben bildades av Henry Grover, som även spelade som mittback under ett antal år. Namnet är Watford Rovers. Matcherna spelades dock på olika planer i staden, bland annat Cassiobury Park och Vicarage Meadow, eftersom man ännu ej fått någon fast hemmaplan.

1886 – Klubben spelade sina första tävlingsmatcher i FA Cupen och Herts County Cup

1890 – Rovers blev den officiella fotbollssektionen i West Herts Club & Ground och fick en ny arena, Cassio Road. Här skulle klubben spela sina hemmamatcher de kommande 32 åren.

1893 – Efter tre års ”internt krigande” beslutade man att ändra klubbens namn till West Herts.

1896 – West Herts gick in i seriesystemet och hamnade i Division 2 i The Southern League

1897 – Klubben lämnade amatörfotboll och blev professionell

1898 – Rivalerna Watford St Marys gick upp i West Herts och klubbens officiella namn blev Watford Football Club

1900 – Uppflyttade till Division 1 i The Southern League

1903 – Nedflyttade till Division 2 igen trots att klubben anställt sin första manager, John Goodall.

1904 – Uppflyttade till Division 1 i The Southern League

1909 – Klubben blev professionell även på styrelsenivå genom att man fick sin första ”Board Of Directors”

1915 – Watford vann The Southern League Championship

1920 – Efter att Watford varit titelhållare i fem år (pga uppehåll under kriget) ombildades The Southern League och blev Division 3 Of The Football League. Watford hamnade utanför Top 6 under åren 1922-1934 och flyttades därmed varken upp eller ner.

1922 – Vicarage Road blev ny hemmaarena för Hornets

1939 – Man ställde in allt ligaspel de kommande sex åren pga Andra Världskriget. När seriespelet återupptogs 1946 fanns Watford fortfarande kvar i Division 3.

1958 – Ligasystemet omvandlades till fyra raka divisioner och klubben placerades i Division 4

1960 – Uppflyttade till Division 3 efter en fantastisk säsong. Laget innehöll bland annat Cliff Holton som det året vann skytteligan med mäktiga 42 mål. Ett klubbrekord som står sig ännu idag.

1961 – Nådde en tredjeplacering i Division 3 trots att man tidigare på säsongen sålt Holton till Northampton. Noteras bör att man släppte fram en kommande storspelare mellan stolparna – 18-åriga Pat Jennings.

1969 – Watford vann Division 3 och blev uppflyttade till Division 2 för första gången i klubbens historia.

1970 – Klubben nådde FA Cup-semifinalen för första gången. På vägen dit hade man bland annat slagit ut Stoke och Liverpool.

1972 – Pengarna tog slut och man sålde spelare på löpande band. Detta slutade i att man trillade ur Division 2 och fick starta om i tredje divisionen.

1975 – Ekonomin fortsatte att vara dålig, och efter två säsonger nådde man botten i seriesystemet genom att man trillade ner i Division 4.

1976 – Hängivne Watfordsupportern och artisten, Elton John, blev ny ordförande i klubben. Han uttalade tydligt sitt mål – Division 1 (nuvarande Premier League).

1977- Elton John sparkade tränaren Mike Keen i april, och anställde en oprövad Graham Taylor.

1978 – Taylors första år i klubben innebar en total överlägsenhet i Division 4, och uppflyttning till Division 3.

1979 – Serieseger och uppflyttning till Division 2. Laget innehöll det årets toppskytt Ross Jenkins som vann skytteligan på 29 mål. Följande två säsonger innebar placeringarna 18 och 9.

1982 – Ännu en serieseger och nu hade man nått målet genom att man flyttades upp i högsta divisionen. På sju år har klubben gått från botten i Division 4 till, vad som skall visa sig, toppen i Division 1.

1983 – Watford nådde en andraplats, som nykomling, efter seriesegrarna Liverpool och belönades med en UEFA Cup-plats. Skytteligan vann ikonen Luther Blissett som i slutet på säsongen lämnade England och skrev på ett lukrativt kontrakt med italienska Milan.

1984 – Klubben nådde för första gången en FA Cup-final. Finalen vanns av motståndarna Everton efter en 2-0-seger på Wembley Arena.

1987 – Klubben nådde en 9:e plats i ligan och Graham Taylor lämnade klubben för ett nytt tränaruppdrag i Aston Villa.

1988 – Klubben trillade ur första divisionen efter en usel säsong. John Barnes såldes till Liverpool och Dave Bassett, som ersatte Taylor, sparkades efter att laget nått 4 segrar på säsongens 23 första matcher.

1992 – Division 2 i The Football League omvandlades till Division 1 samtidigt som högsta divisionen blev The Premiership.

1996 – Watford hade ett antal tunga säsonger bakom sig och blev detta året nedflyttade till Division 2. Detta trots att Graham Taylor återvände till klubben i februari samma år. Efter att laget trillat ner valde Taylor att lämna tränarjobbet och blev istället Director Of Football i klubben. Ny manager blev Kenny Jackett.

1998 – Serieseger och uppflyttning till Division 1. Jacket klev inför säsongen ner till assisterande manager och Graham Taylor tog ännu en gång upp laget en division.

1999 – Under Taylors piska vann man mot Bolton i den avgörande Play Off-matchen på Wembley Stadium. Slutresultatet skrevs till 2-0 och Watford var ännu en gång uppe i högsta serien.

2000 – Efter en säsong i The Premiership flyttades man ner till Division 1 igen. 24 poäng på hela säsongen innebar en 20:e plats.

2001 – I slutet av året valde Graham Taylor att sluta som manager och ersattes av forne storspelaren, Gianluca Vialli. Under Viallis ledning ökade man lönekostnaderna så mycket att klubben hotades av konkurs. Man slutade på 14:e plats i serien och styrelsen hade fått nog av Viallis ekonomiska vidlyftighet och valde att sparka honom efter säsongen.

2002 – Ray Lewington anställdes som ny tränare och alla spelare gick med på en lönesänkning på 12% vilket räddade klubben från att gå i konkurs.

2003 – Klubben nådde FA Cup-semifinal där man förlorade med 2-1 mot Southampton. Dock innebar de ekonomiska vinsterna att klubben kunde hålla sig flytande säsongen ut. Under sommaren sålde man mängder av spelare, och även hemmaarenan Vicarage Road. På så sätt räddade man klubbens ekonomi.

2005 – Golden Boys åkte ut i Liga Cup-semifinalen mot Liverpool och Ray Lewington fick detta året sparken som tränare. Elton John gav en konsert under parollen ”Let's Buy Back The Vic”. Intäkterna från den konserten, samt ett ekonomiskt tillskott från Elton och supportrar gjorde att klubben detta året kunde köpa tillbaka Vicarage Road för £7,6 miljoner.

2006 – Under ledning av Aidy Boothroyd genomförde klubben en grym säsong som avslutades med att man slog Leeds United i en avgörande match på The Millenium Stadium i Cardiff och flyttades upp till The Premiership igen.

2007 – Watford når FA Cup-semifinalen på Villa Park men förlorade där mot Manchester United. Man sålde samtidigt Ashley Young till Aston Villa för rekordsumman £9,65 miljoner. Men pengar är inte allt och sportsligt går det tyngre. Watford hamnade på sista plats i ligan och flyttades ner till The Championship.

2008 – Trots att Boothroyd spenderade stora summor på spelarköp räckte det bara till en 6:e plats i The Championship. Man nådde Play Off-spel där man åkte ut mot Hull City. I november lämnade Boothroyd klubben och ny manager blev Chelseas reservlags manager Brendan Rodgers.

2009 – Rodgers ledde Watford till en mittenplacering i ligan innan han valde att lämna klubben för att bli ny manager i Reading. Efter att man sökt med ljus och lykta efter en ersättare fastnade klubben för den tidigare spelaren Malky McKay som redan fanns i klubben.

2010 – Klubben nådde en 16:e plats i ligan och brottades åter med ekonomiska problem. Trots att högavlönade spelare som Tommy Smith och Jay De Merit lämnade, lyckas man bara med nöd och näppe undvika konkurs.

2011 – En 14:e placering innebar inget större lyft för klubben. Malky McKay lämnade i juni för ett nytt jobb i Cardiff och tog samtidigt med sig några nyckelspelare. Åter plockade man en tränare från de egna leden. Denna gången var det Sean Dyche som fick förtroendet. Samtidigt fick klubben en ny ägare genom den ekonomiskt tvivelaktiga affärsmannen Laurence Bassini. Bassinis intåg innebar dock att man fick en något stabilare grund att stå på. Bland annat vaskade ägaren fram en del pengar till att köpa nya spelare, och lovade samtidigt att man skulle lägga om den eftersatta gräsmattan på Vicarage Road.

2012 – Ett nedflyttningstippat Watford gjorde en fantastisk säsong och slutade på en välförtjänt 11:e plats. Detta trots att man, redan i januari, sålde sin stora stjärna Marvin Sordell till Bolton. En hel drös av nya intressanta ungdomar släpptes fram och med spelare som Troy Deeney och Sean Murray i truppen kändes klubben starkare än på många år.

2013 - Inför säsongen 2012/2013 sålde Laurence Bassini klubben till den italienske affärsmannen Giampaolo Pozzo, som för övrigt även äger den italienska Serie A-klubben Udinese och spanska La Liga-laget Granada. Övertaget skulle visa sig vara den enda möjligheten att rädda klubben undan konkurs och samtidigt ett ypperligt läge för familjen Pozzo att även komma in på den engelska fotbollsscenen. Trots att de engelska transferreglerna enbart tillåter fyra inhemska lån per säsong, så kan de nya ägarna komma runt regeln genom att utländska spelare anses vara likställda med permanenta övergångar. Detta innebar att klubben under säsongen lånade in 12 nya spelare från sina samarbetsklubbar, däribland den svenska försvararen Joel Ekstrand, med målsättningen att ta sig till Premier League. Samtidigt markerade ägarna tydligt att det var viktigt att behålla klubbens rötter och tecknade nya avtal med ett antal av klubbens talanger såsom Tommie Hoban, Sean Murray, Troy Deeney och Bernard Mensah.

I början av 2013 anmäldes klubben till den engelska disciplinnämnden för otillåtna ekonomiska affärer under den förra ägaren Laurence Bassini. Affären utmynnade i att klubben slapp bestraffning men hamnade under ett transferembargo som innebar att FA måste godkänna alla övergångar till och från klubben fram t.o.m. augusti 2013. Laurence Bassini stängdes av från alla fotbollsrelaterade uppdrag under de kommande tre åren på grund av sin inblandning i affären.

Efter en svag inledning på säsongen 2013/14, där laget bland annat blev utan seger i nio raka matcher, valde Gianfranco Zola att lämna klubben. Ny tränare blev italienaren Guiseppe Sannino som tidigare tränat lag som Palermo och Chievo.

Meriter[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]