Mahatma Gandhi

Mahatma Gandhi
Mohandas Karamchand Gandhi 1931.
Född	Mohandas Karamchand Gandhi 2 oktober 1869 Porbandar, Gujarat, Brittiska Indien
Död	30 januari 1948 (78 år) New Delhi, Indien
Nationalitet	Indisk
Yrke/uppdrag	Advokat, politiker och andlig ledare
Känd för	Förgrundsfigur i Indiens självständighetssträvanden från Brittiska imperiet
Namnteckning

Mahatma Gandhi (Mohandas Karamchand Gandhi; gujarati: મોહનદાસ કરમચંદ ગાંધી), född 2 oktober 1869 i Porbandar i nuvarande Gujarat, död 30 januari 1948 i New Delhi, var en indisk advokat, politisk ledare och religiös tänkare. Han blev en av de främsta ledarna inom Indiens självständighetsrörelse och förknippas särskilt med masskampanjer byggda på civil olydnad och icke-våld.

Gandhi utbildade sig till advokat i London och arbetade 1893–1914 i Sydafrika. Där organiserade han den indiska minoriteten mot diskriminerande lagstiftning och utvecklade satyagraha, en metod för motstånd grundad på sanning, självdisciplin och beredskap att bära motståndarens straff utan våld.

Efter återkomsten till Indien blev Gandhi en ledande gestalt i Kongresspartiet. Han organiserade kampanjer bland bönder, omvandlade partiet till en bredare massrörelse och ledde bland annat icke-samarbetsrörelsen, saltmarschen 1930 samt Quit India-rörelsen 1942. Han motsatte sig såväl kolonialmaktens våld som våld från indiska demonstranter. Gandhi motsatte sig Indiens delning 1947 men accepterade den till sist. Under den våldsamma tiden före och efter delningen arbetade han för försoning mellan hinduer, muslimer och sikher, och när delningen var beslutad krävde han att det muslimska Pakistan skulle få rättvisa villkor. Året därpå mördades han av hindunationalisten Nathuram Godse.

Gandhis idévärld förenade satyagraha med ahimsa (icke-våld), religiös pluralism och swaraj, som han förstod både som politiskt självstyre och personlig självbehärskning. Till hans livsföring hörde enkelhet, vegetarianism, fasta, celibat och bruket av handspunnet tyg. Hans sociala och ekonomiska ideal betonade bysamhällen, självtillräcklighet och motstånd mot kastbaserad diskriminering. Samtidigt har hans strikta tillämpning av icke-våld, hans agerande i delningsfrågan, hans religiösa förklaringar av naturkatastrofer samt hans råd till Europas judar under nazismen kritiserats.

Gandhi fick ett omfattande internationellt eftermäle och inspirerade bland andra Martin Luther King och Nelson Mandela. I Indien vördas han ofta som en landsfader, även om titeln aldrig har tilldelats honom officiellt. Hans födelsedag firas som Gandhi Jayanti och har av FN utsetts till Internationella icke-våldsdagen. Benämningen Mahatma, ”stor själ”, är ett hedersnamn.

Biografi

Uppväxt och studier

Mohandas Karamchand Gandhi föddes i en hinduisk modhfamilj i Porbandar den 2 oktober 1869. Han var son till Karamchand Gandhi, diwan (premiärminister) i Porbandar, och Putlibai, Karamchands fjärde hustru. Hon tillhörde Pranami, en hinduisk inriktning inom vaishnavismen. Gandhi växte upp med en djupt religiös mor i en miljö präglad av jainism. Redan som barn lärde han sig principerna om ahimsa, att inte skada levande varelser, vegetarianism, fasta för självrening samt tolerans mellan olika trosuppfattningar och samfund. Familjen tillhörde vaishya-kasten (företagarnas kast).

Gandhis far Karamchand och farfar Uttamchand hade båda innehaft ämbetet som diwan (försteminister) i Porbandar.

I maj 1883, vid 13 års ålder, gifte sig Gandhi med Kasturba Makhanji i ett äktenskap som föräldrarna hade arrangerat. Hon kallades även ”Ba”, och hennes namn har också skrivits Kasturbai. De fick fem barn, av vilka det första dog som spädbarn. De övriga var Harilal Gandhi, född 1888, Manilal Gandhi, född 1892, Ramdas Gandhi, född 1897, och Devdas Gandhi, född 1900. Gandhi hade medelmåttiga studieresultat i Porbandar och senare i Rajkot. Han klarade med knapp marginal inträdesprovet till Samaldas College i Bhavnagar, Gujarat, men trivdes inte vid högskolan. Familjen ville att han skulle bli barrister (advokat).

Gandhi och hans hustru Kasturba (1902).

Gandhi skickades till London för att studera juridik och kom där att utveckla ett starkt samhällsintresse. Den 4 september 1888, vid 18 års ålder, reste han till University College London för att utbilda sig till barrister. Tiden i London, Brittiska imperiets huvudstad, präglades av ett löfte som han hade gett sin mor i närvaro av den jainistiske munken Becharji inför avresan från Indien: han skulle avstå från kött, alkohol och promiskuitet. I stället för att enbart följa moderns önskemål skaffade han sig kunskap om vegetarianism och anammade den av övertygelse. Han gick med i Vegetarian Society, valdes in i dess verkställande utskott och grundade en lokalavdelning. Gandhi ansåg senare att detta gav honom värdefull erfarenhet av att organisera föreningar. Några av de vegetarianer som han träffade var medlemmar i Teosofiska Samfundet och uppmuntrade honom att läsa Bhagavad Gita. Gandhi, som tidigare inte hade visat något större intresse för religion, läste därefter verk om hinduism, kristendom, buddhism, islam och andra religioner.

År 1891 återvände Gandhi till Indien efter att ha blivit godkänd som barrister vid Inner Temple. Han var dock för blyg och osäker för att etablera sig i yrket och hade begränsad framgång med att starta en advokatbyrå i Bombay. Efter att ha sökt en deltidstjänst som lärare på en högre skola och fått avslag återvände han till Rajkot, där han försörjde sig blygsamt på att skriva framställningar åt parter i rättstvister. Även den verksamheten tvingades han lägga ned efter en konflikt med en brittisk ämbetsman.

I sin självbiografi beskrev Gandhi konflikten som ett misslyckat försök att påverka myndigheterna för sin äldre brors räkning. Mot denna bakgrund accepterade han 1893 ett årslångt kontrakt som tolk och juridiskt biträde åt det indiska företaget Dada Abdullah i Natal i Sydafrika, som då ingick i Brittiska imperiet.

Sydafrika (1893–1914)

Gandhi i Sydafrika (1895).

Gandhi i Sydafrika (1905).

I Sydafrika mötte Gandhi diskriminering av indier. I Pietermaritzburg kastades han av ett tåg sedan han vägrat flytta från första klass till en tredjeklassvagn, trots att han hade en förstaklassbiljett. Under den fortsatta resan med diligens slog en kusk honom när han vägrade stå på fotsteget för att lämna plats åt en europeisk passagerare. Han utsattes också för andra kränkningar, bland annat utestängning från flera hotell. Vid ett annat tillfälle beordrade en domare honom att ta av sig sin turban, vilket Gandhi vägrade. Dessa händelser har beskrivits som en vändpunkt som gjorde honom medveten om tidens sociala orättvisor och bidrog till hans senare samhällsengagemang. Genom att själv bevittna rasism, fördomar och orättvisor mot indier började Gandhi ifrågasätta både indiernas ställning inom Brittiska imperiet och sin egen plats i samhället.

Gandhi förlängde sin planerade vistelse i Sydafrika för att hjälpa indierna att bekämpa ett lagförslag som skulle frånta dem rösträtten. Han lyckades inte stoppa förslaget, men kampanjen uppmärksammade indiernas situation i landet. År 1894 grundade han Natal Indian Congress, som samlade den indiska befolkningen i Sydafrika till en enad politisk kraft. När Gandhi återvände från en kort resa till Indien i januari 1897 angreps han av en vit mobb som försökte lyncha honom. Som ett tidigt uttryck för de värderingar som senare kom att prägla hans kampanjer avstod han från att väcka åtal mot angriparna. Han motiverade detta med principen att inte söka rättslig upprättelse för en personlig oförrätt.

Under en resa till Indien 1896 bedrev Gandhi opinionsarbete för sydafrikanska indiers rättigheter och publicerade den så kallade Gröna pamfletten. Efter att ha kallats tillbaka anlände han till Durban i december 1902 och ledde där en delegation till kolonialminister Joseph Chamberlain.

Satyagraha i Transvaal

År 1906 antog Transvaals regering en lag som tvingade kolonins indiska befolkning att registrera sig. Vid ett protestmöte i Johannesburg den 11 september samma år tillämpade Gandhi för första gången sin ännu inte fullt utvecklade metod satyagraha (att hålla fast vid sanningen). Han uppmanade sina landsmän att trotsa lagen och acceptera straffen utan att använda våld. Uppmaningen fick stöd och följdes av en sjuårig kamp. Tusentals indier, däribland Gandhi, fängslades, piskades eller sköts efter att ha strejkat, vägrat registrera sig, bränt sina registreringskort eller deltagit i andra former av civil olydnad. Regeringen slog ned protesterna, men den allmänna opinionens reaktion på myndigheternas hårda metoder bidrog till att den sydafrikanske generalen Jan Christiaan Smuts slutligen förhandlade fram en kompromiss med Gandhi. Under kampen tog Gandhis idéer fastare form och satyagraha utvecklades till en mer genomarbetad metod.

Gandhi stannade i Sydafrika i över 20 år. Indierna där hade svårt att få kvalificerad rättslig hjälp av engelskutbildade advokater. Gandhi blev också varse den utbredda europeiska rasismen mot både svarta afrikaner och indier. I början av 1909 dömdes han till tre månaders fängelse.

Gandhi ansåg att förslaget till förordning från 1906 skulle ge indierna lägre status än den infödda befolkningen. Han uppmanade därför indierna att göra motstånd genom satyagraha och följa kaffrernas exempel. Enligt Gandhi hade ”till och med halvkasterna och kaffrerna, som är mindre framåtskridna än vi, gjort motstånd mot regeringen. Passlagen omfattar dem också, men de hämtar inte ut pass.”

Zuluupproret

År 1906, efter att britterna hade infört en ny kapitationsskatt, dödade zuluer i Sydafrika två brittiska officerare. Britterna svarade med att förklara krig mot zuluerna. Gandhi uppmanade de brittiska myndigheterna att rekrytera indier och hävdade att indiskt deltagande i krigsinsatsen skulle stärka deras anspråk på fulla medborgerliga rättigheter. Britterna vägrade att ge indierna befälsgrader i militären, men accepterade Gandhis erbjudande om en indisk frivilligkår som skulle tjänstgöra som bårbärare och sjukvårdare för sårade brittiska soldater. Den 21 juli 1906 skrev Gandhi i Indian Opinion: ”Kåren, som bildades på Natals regerings initiativ som ett försök i samband med operationerna mot infödingarna, består av tjugotre indier.” I Indian Opinion uppmanade han också Sydafrikas indiska befolkning att delta i kriget: ”Om regeringen bara insåg vilken reservstyrka som går till spillo skulle den använda sig av den och ge indierna möjlighet till grundlig utbildning i verklig krigföring.”

Resor 1909–1914

Den 21 juni 1909 reste Gandhi till Storbritannien som medlem av en delegation som skulle föra de sydafrikanska indiernas talan. På återresan till Sydafrika i november samma år skrev han Hind Swaraj ombord på Kildonan Castle. I juli 1914 återvände han till Indien. Därefter lämnade han landet endast för ett kort besök i Europa 1931.

Självständighetskampen i Indien (1915–1939)

Efter återkomsten från Sydafrika bosatte sig Gandhi i Indien. Han talade vid Kongresspartiets möten, men det var främst den då framträdande partiledaren Gopal Krishna Gokhale som satte in honom i indiska samhällsfrågor och i landets politik.

Champaran och Kheda

Gandhi 1918, vid tiden för kampanjerna i Kheda och Champaran.

Gandhi nådde sina första större politiska framgångar 1918 genom satyagrahakampanjerna i Champaran och Kheda. I Champaran var jordbruket inriktat på indigo och andra handelsgrödor på bekostnad av de livsmedelsgrödor som invånarna behövde. Bönderna utsattes för förtryck av jordägarnas miliser; jordägarna var främst britter. Bönderna fick mycket låg ersättning och levde i yttersta fattigdom. De sanitära förhållandena i byarna var mycket dåliga, och alkoholism, oberörbarhet och purdah var utbredda. Samtidigt som området drabbades av svår svält krävde britterna in en betungande skatt och försökte dessutom höja den. Situationen var desperat, och problemen var likartade i Kheda i Gujarat. Gandhi grundade en ashram där och organiserade både tidigare anhängare och nya frivilliga från området. Han lät kartlägga byarna och dokumentera övergrepp, lidande och svåra levnadsförhållanden. När han hade vunnit bybornas förtroende organiserade han renhållning, uppförande av skolor och sjukhus samt insatser mot sociala missförhållanden.

Störst genomslag fick Gandhis insats när polisen grep honom för uppvigling och beordrade honom att lämna provinsen. Hundratusentals människor samlades i protest utanför fängelser, polisstationer och domstolar och krävde att han skulle friges. Domstolen gav till slut efter. Gandhi ledde därefter organiserade protester och strejker mot jordägarna. Efter ingripande från den brittiska regeringen undertecknade jordägarna ett avtal som gav områdets fattiga bönder högre ersättning och större kontroll över jordbruket samt stoppade skattehöjningar och skatteindrivning tills svälten var över. Under denna kampanj började befolkningen tilltala Gandhi som Bapu (Fader) och Mahatma (Stor själ). I Kheda företrädde Sardar Patel bönderna i förhandlingarna med britterna, som avbröt skatteindrivningen och frigav samtliga fångar. Därmed blev Gandhi känd i hela landet.

Icke-samarbetsrörelsen

Karikatyr av Mahatma Gandhi (Józef Gosławski, 1932).

Icke-samarbete och fredligt motstånd var Gandhis främsta medel i kampen mot orättvisor. I Punjab blev Amritsarmassakern, där brittiska trupper dödade civila, ett nationellt trauma som ledde till ökad folklig vrede och våldsdåd. Gandhi kritiserade både kolonialmaktens agerande och indiernas våldsamma vedergällningar. Han utformade ett uttalande som framförde kondoleanser med anledning av de brittiska civila offren och fördömde upploppen. Efter inledande motstånd inom partiet antogs uttalandet sedan Gandhi i ett känsloladdat tal hade hävdat att våld aldrig kunde rättfärdigas. Efter massakern och det efterföljande våldet inriktade han sig på fullständigt självstyre och indisk kontroll över landets offentliga institutioner. Målet utvecklades snart till Swaraj, fullständig individuell, andlig och politisk självständighet.

I december 1921 fick Gandhi verkställande befogenheter inom Kongresspartiet. Under hans ledning omorganiserades partiet och antog ett nytt program med Swaraj som mål. Medlemskapet öppnades för alla som kunde betala en symbolisk avgift. Ett system av kommittéer inrättades för att stärka disciplinen, vilket bidrog till att omvandla partiet från en elitorganisation till en massrörelse. Gandhi utvidgade sin icke-våldsstrategi till att omfatta swadeshi, en bojkott av utländska och särskilt brittiska varor. Han förespråkade att alla indier skulle bära khadi (hemvävt tyg) i stället för brittisktillverkade textilier. Gandhi uppmanade män och kvinnor, rika och fattiga, att varje dag avsätta tid för att spinna garn till khadi som stöd för självständighetsrörelsen. Strategin skulle främja disciplin och hängivenhet, skilja bort ovilliga och ärelystna deltagare samt inkludera kvinnor i rörelsen vid en tid då många ansåg sådana aktiviteter olämpliga för dem. Gandhi uppmanade dessutom befolkningen att bojkotta brittiska utbildningsinstitutioner och domstolar, lämna statliga anställningar och avsäga sig brittiska titlar.

Icke-samarbetsrörelsen fick brett stöd och ökade engagemanget och deltagandet inom alla delar av det indiska samhället. När rörelsen närmade sig sin höjdpunkt avbröts den emellertid efter en våldsam sammandrabbning i Chauri Chaura i Uttar Pradesh i februari 1922. Gandhi fruktade att rörelsen höll på att utvecklas i våldsam riktning och att detta skulle omintetgöra hans tidigare arbete. Han avbröt därför den landsomfattande olydnadskampanjen. Gandhi greps den 10 mars 1922, åtalades för uppvigling och dömdes till sex års fängelse. Han började avtjäna straffet den 18 mars men frigavs i februari 1924, efter omkring två år, sedan han opererats för blindtarmsinflammation.

Under Gandhis fängelsetid försvagades den sammanhållande kraft som hans ledarskap hade utgjort, och Kongresspartiet började splittras. En falang under Chitta Ranjan Das och Motilal Nehru förespråkade deltagande i lagstiftande församlingar, medan en annan under Chakravarti Rajagopalachari och Sardar Vallabhbhai Patel motsatte sig detta. Även samarbetet mellan hinduer och muslimer, som hade varit starkt när icke-våldskampanjen stod på sin höjdpunkt, försvagades. Gandhi försökte överbrygga motsättningarna på flera sätt, bland annat genom en tre veckor lång fasta hösten 1924, men med begränsad framgång.

Vägen mot självständighet

Gandhi höll sig utanför offentlighetens centrum under större delen av 1920-talet. Han ägnade sig åt att medla i konflikten mellan Swaraj Party och Kongresspartiet samt att utvidga insatserna mot oberörbarhet, alkoholism, okunskap och fattigdom. År 1928 återvände han till politikens förgrund. Den brittiska regeringen hade året dessförinnan tillsatt en kommission för författningsreformer under sir John Simon, utan en enda indisk ledamot. De indiska politiska partierna svarade med att bojkotta kommissionen. Vid kongressen i Calcutta i december 1928 drev Gandhi igenom en resolution som uppmanade den brittiska regeringen att ge Indien ställning som dominion, annars skulle en ny icke-våldskampanj inledas med fullständig självständighet som mål. Gandhi hade dämpat kraven från yngre ledare som Subhas Chandra Bose och Jawaharlal Nehru, som ville kräva omedelbar självständighet, och samtidigt ändrat sin egen föreslagna tidsfrist från två år till ett. Britterna svarade inte. Den 31 december 1929 hissades Indiens flagga i Lahore. Kongresspartiets möte där utropade den 26 januari 1930 till Indiens självständighetsdag, en dag som uppmärksammades av nästan alla andra indiska organisationer.

Saltmarschen

Gandhi bryter mot saltlagen, Dandi 1930.

I mars 1930 inledde Gandhi den utlovade satyagrahakampanjen mot saltskatten. Kampanjen kulminerade i saltmarschen till Dandi den 12 mars–6 april, då Gandhi vandrade 40 mil från Ahmedabad till Dandi i Gujarat för att själv framställa salt. Tusentals indier anslöt sig till marschen mot havet.

I Gujarat på västkusten och Orissa på östkusten fanns goda förutsättningar för utvinning av havssalt. Under 1800-talet hade britterna infört ett saltmonopol för att gynna den brittiska saltindustrin. För att säkerställa att saltskatten betalades var det förbjudet att för eget bruk utvinna salt ur de naturliga dammarna längs kusten. Skatten var en viktig inkomstkälla för kolonialförvaltningen men drabbade fattiga hårt. Under åren före 1930 hade flera protester hållits, och Gandhi beslutade då att nästa satyagraha skulle riktas mot saltskatten.

Den 12 mars 1930 skrev Gandhi till vicekungen lord Irwin: ”Om ni inte kan finna ett sätt att undanröja dessa onda företeelser och mitt brev inte vädjar till ert hjärta, kommer jag att den tolfte dagen i denna månad trotsa saltlagens bestämmelser tillsammans med de medarbetare i min ashram som jag kan få med mig. Jag betraktar denna skatt som den mest orättvisa av alla från den fattiges ståndpunkt. Eftersom självständighetsrörelsen väsentligen berör de fattigaste i landet kommer början att göras här. Det förunderliga är att vi så länge har underkastat oss detta brutala monopol.”

När ingen lagändring hade utlovats till den angivna dagen inledde Gandhi och hans anhängare den 40 mil långa saltmarschen från Ahmedabad till Dandi i Gujarat, där stränderna är naturligt salta. Antalet deltagare växte för varje dag, och när marschen nådde Dandi den 6 april uppgick följet till flera tusen personer. I gryningen tog Gandhi upp en näve salt och överträdde därmed saltlagen. Aktionen fick stor verkan, och snart började människor utvinna salt längs Indiens kuster. Kampanjen blev en av hans mest framgångsrika när det gällde att utmana det brittiska styret. Storbritannien svarade med att fängsla över 60 000 personer, och fängelserna blev snart överfulla. Gandhi greps den 4 maj.

Förhandlingar under 1930-talet

Regeringen, företrädd av lord Edward Irwin, inledde förhandlingar med Gandhi. Pakten Gandhi–Irwin undertecknades i mars 1931. Den brittiska regeringen gick med på att frige alla politiska fångar i utbyte mot att den civila olydnadsrörelsen avbröts. Gandhi bjöds dessutom in till rundabordskonferensen i London som Kongresspartiets enda företrädare. Konferensen blev en besvikelse för Gandhi och nationalisterna, eftersom den främst handlade om de indiska furstarna och minoriteterna i stället för om en maktöverföring. Lord Irwins efterträdare, lord Willingdon, inledde därefter en ny våg av repression mot nationalisterna. Gandhi greps på nytt, och regeringen försökte bryta hans inflytande genom att helt isolera honom från anhängarna. Taktiken misslyckades. Efter dalitledaren B. R. Ambedkars kampanj erbjöd regeringen 1932 separata valkretsar för daliter i den nya författningen. Gandhi inledde i protest en sex dagar lång fasta i september 1932. Efter förhandlingar, förmedlade av cricketspelaren och politikern Palwankar Baloo, som själv var dalit, antog regeringen en annan ordning. Detta blev början på en ny kampanj där Gandhi försökte förbättra daliternas levnadsvillkor. Han kallade dem harijans, Guds barn. Den 8 maj 1933 inledde han en 21 dagar lång självreningsfasta till stöd för harijanrörelsen.

Under sommaren 1934 utsattes Gandhi för tre misslyckade mordförsök.

När Kongresspartiet beslutade att delta i val och ta regeringsansvar enligt federationsmodellen lämnade Gandhi partiet. Han motsatte sig inte beslutet, men ansåg att hans popularitet riskerade att hämma partiets medlemsutveckling. Medlemskåren omfattade kommunister, socialister, fackligt aktiva, studenter, religiöst konservativa och personer med näringslivsvänliga åsikter. Gandhi ville inte heller bli ett mål för kolonialmaktens propaganda genom att leda ett parti som tillfälligt hade accepterat en politisk uppgörelse med britterna.

Gandhi återvände till partiledningen vid Kongresspartiets möte i Lucknow 1936, när Nehru var ordförande. Han ville att partiet helt skulle koncentrera sig på självständigheten i stället för att diskutera Indiens framtida samhällssystem, men hindrade det inte från att anta socialism som mål. Gandhi hamnade i konflikt med Subhas Bose, som valdes till ordförande 1938. Han kritiserade Bose för bristande engagemang för demokrati och för bristande tro på icke-våld. Bose omvaldes trots kritiken men lämnade Kongresspartiet sedan den nationella partiledningen hade avgått kollektivt i protest mot att han övergav de principer som Gandhi infört.

Andra världskriget: Quit India

Mahadev Desai (vänster) läser upp ett brev till Gandhi från vicekungen vid Birla House, Bombay, 7 april 1939.

När andra världskriget bröt ut förespråkade Gandhi inledningsvis ett icke-våldsbaserat moraliskt stöd till britterna. Kongresspartiets ledning protesterade emellertid mot att Indien drogs in i kriget på brittisk sida utan att landets folkvalda företrädare hade rådfrågats. Partiets ledamöter avgick därför kollektivt från sina ämbeten runt om i landet. Efter långa överväganden hävdade Gandhi att Indien inte kunde delta i ett krig för demokrati och frihet så länge landet självt förvägrades dessa ideal. Genom parollen ”Quit India Now” (”Lämna Indien nu”) krävde han därefter att britterna omedelbart skulle lämna Indien. Detta blev Gandhis och Kongresspartiets mest långtgående uppror för att tvinga fram ett brittiskt tillbakadragande.

Gandhi kritiserades av vissa medlemmar av Kongresspartiet och av andra indiska politiska grupper, både probrittiska och antibrittiska. Vissa ansåg att det var omoraliskt att motarbeta Storbritannien under ett avgörande krig, medan andra tyckte att Gandhi inte gick tillräckligt långt. Quit India blev en av självständighetskampens mest omfattande rörelser och möttes av massarresteringar samt våld i en dittills okänd skala. Tusentals deltagare dödades eller skadades av polisens skottlossning, och hundratusentals greps. Gandhi och hans anhängare förklarade att de inte skulle stödja krigsinsatsen om Indien inte omedelbart beviljades självständighet. Han sade också att han denna gång inte skulle stoppa rörelsen till följd av enskilda våldsdåd; den ordnade anarkin omkring honom var, enligt hans ord, värre än verklig anarki. Han uppmanade kongressmedlemmarna och den indiska befolkningen att upprätthålla disciplin genom ahimsa och följa parollen Karo Ya Maro (”Gör eller dö”) i kampen för full frihet.

Britterna grep Gandhi och hela Kongresspartiets arbetsutskott i Bombay den 9 augusti 1942. Gandhi hölls i två år i Aga Khans palats i Pune, där han drabbades av två personliga förluster. Hans sekreterare Mahadev Desai dog av en hjärtattack sex dagar efter fängslandet, och hans hustru Kasturba dog den 22 februari 1944 efter 18 månader i fångenskap. Sex veckor senare drabbades Gandhi av ett svårt malariaanfall. Han frigavs den 6 maj 1944 före krigsslutet på grund av sviktande hälsa och behov av en operation; kolonialmakten ville undvika att hans död i fängelset väckte nationell vrede. Quit India-rörelsen nådde endast i begränsad utsträckning sitt omedelbara mål, och kolonialmyndigheternas hårda nedslag hade i stort sett kväst den vid slutet av 1943. Mot krigets slut gav britterna tydliga signaler om att makten skulle överföras till indiska företrädare. Gandhi avslutade då kampanjen, och omkring 100 000 politiska fångar frigavs, däribland Kongresspartiets ledning.

Självständigheten och delningen

Gandhi rådde Kongresspartiet att avvisa förslagen från en brittisk regeringskommission 1946. Han ansåg att den föreslagna grupperingen av delstater med muslimsk befolkningsmajoritet kunde bli ett förstadium till delning. Detta blev ett av de få tillfällen då Kongresspartiet inte följde hans råd. Nehru och Patel bedömde att regeringsmakten skulle övergå till Muslim League om partiet inte godkände planen. I samband med delningen 1947 flyttade eller fördrevs omkring 15 miljoner människor, medan uppskattningsvis 500 000–2 miljoner dödades i våldet. Gandhi motsatte sig kraftigt varje plan som delade Indien i två stater. I valen 1945–1946 vann Muslim League 453 av de 524 mandat som var reserverade för muslimer och omkring 75 procent av de muslimska rösterna, samtidigt som flera muslimska organisationer motsatte sig delningen. Muslim Leagues ledare Muhammad Ali Jinnah hade dessutom starkt stöd i Västpunjab, Sindh, NWFP och Östbengalen. Kongresspartiets ledning godtog delningsplanen som det enda sättet att förhindra ett storskaligt inbördeskrig mellan hinduer och muslimer. Ledarna räknade med att Gandhi skulle motsätta sig delningen, och partiet hade svårt att gå vidare utan hans medgivande eftersom hans stöd inom partiet och i landet var starkt. Gandhis närmaste kollegor hade accepterat delningen som den bästa utvägen, och Sardar Patel försökte övertyga honom om att den var det enda sättet att undvika inbördeskrig. Gandhi gav motvilligt sitt samtycke.

Gandhi förde omfattande samtal med muslimska och hinduiska ledare och försökte dämpa motsättningarna i Punjab och Bengalen. Under det pågående indo-pakistanska kriget 1947 motsatte han sig regeringens beslut att hålla inne de 55 crore (550 miljoner) rupier som Pakistan skulle få enligt delningsrådets överenskommelse. Ledare som Sardar Patel fruktade att Pakistan skulle använda pengarna för att finansiera kriget mot Indien. Gandhi oroade sig också för kraven på att alla muslimer skulle deporteras till Pakistan och för att muslimska och hinduiska ledare inte lyckades enas. Han inledde sin sista hungerstrejk i Delhi för att kräva ett slut på våldet mellan folkgrupperna och att de 55 crore rupierna skulle betalas ut till Pakistan. Gandhi fruktade att instabilitet och osäkerhet i Pakistan skulle öka fientligheten mot Indien och få våldet att spridas över gränsen. Han befarade också att hinduer och muslimer på nytt skulle dras in i ett öppet inbördeskrig. Efter känsloladdade diskussioner med sina mångåriga kollegor stod Gandhi fast. Regeringen ändrade sitt beslut och genomförde betalningen till Pakistan. Hinduiska, muslimska och sikhiska ledare, däribland företrädare för Rashtriya Swayamsevak Sangh och Hindu Mahasabha, lovade att avstå från våld och mana till fred. Gandhi avslutade då fastan genom att dricka apelsinjuice.

Mordet

Raj Ghat: Gandhis aska vid Aga Khans palats i Pune.

Den 30 januari 1948 sköts Gandhi till döds på väg till ett bönemöte vid Birla Bhavan (Birla House) i New Delhi. Mördaren Nathuram Godse var en hindunationalist med anknytning till det extremistiska Hindu Mahasabha. Han höll Gandhi ansvarig för att ha försvagat Indien genom sitt krav att Pakistan skulle få ut pengarna. Efter mordet förbjöds Rashtriya Swayamsevak Sangh, och myndigheterna slog fast att sammansvurna hindunationalister hade planerat dådet. Godse och hans medbrottsling Narayan Apte dömdes till döden och hängdes den 15 november 1949. Mandanlal Pahwe, Vishnu Karkare och Godses bror Gopal Godse dömdes till livstids fängelse, medan Vinayak Damodar Savarkar frikändes.

Gandhis minnesplats (samādhi) vid Rāj Ghāt i New Delhi bär inskriften ”Hē Ram” (devanagari: हे ! राम), som kan översättas med ”O Gud”. Detta uppges ofta ha varit Gandhis sista ord, men uppgiften är omtvistad. Efter mordet höll Jawaharlal Nehru ett radiosänt tal till nationen.

Gandhis aska fördelades mellan urnor som skickades runt i Indien för minnesceremonier. Askan ur de flesta urnorna sänktes ned i vattnet vid Sangam i Allahabad den 12 februari 1948, men några gömdes undan.

Idéer och livsföring

Gandhi tillämpade och förespråkade icke-våld och sanning i alla situationer. Han levde enkelt och byggde upp Sabarmati Ashram, en ashram som i stor utsträckning var självförsörjande. Han tillverkade sina egna kläder, en traditionell indisk dhoti och en sjal, av garn som han själv hade spunnit på en charkha. Han åt en enkel vegetarisk och senare frukteriansk kost. Han fastade under långa perioder, ibland längre än en månad, i syfte att rena sig och som politisk protest.

Sanning

Gandhi ägnade sitt liv åt det övergripande målet att finna sanningen, eller Satya. Han försökte nå detta mål genom att lära av sina misstag och pröva idéerna i sitt eget liv. Självbiografin fick titeln Historien om mina experiment med sanningen.

Gandhi menade att människans viktigaste kamp var den mot de egna svagheterna, rädslorna och osäkerheterna. Han sammanfattade först sin övertygelse med orden ”Gud är Sanning”. Senare omformulerade han detta till ”Sanningen är Gud”. I hans filosofi identifierades därmed satya (sanningen) med Gud.

Icke-våld

Mahatma Gandhi var inte upphovsman till principen om icke-våld, men han var den förste som tillämpade den i stor skala i politiken. Begreppen icke-våld (ahimsa) och icke-motstånd har en lång historia i indisk religiös tanketradition och har återkommit i hinduiska, buddhistiska, jainistiska, judiska och kristna sammanhang. Gandhi beskrev sin filosofi och livsföring i självbiografin Historien om mina experiment med sanningen.

När Gandhi tillämpade principerna drev han dem till vad han uppfattade som deras yttersta logiska konsekvenser. Han föreställde sig en värld där även regeringar, poliskårer och arméer tillämpade icke-våld.

För Gandhi innebar ahimsa att en människa inte ens fick tänka illa om någon annan. Alla handlingar skulle syfta till den andres bästa.

Gandhi hämtade inspiration till sitt icke-våldstänkande från bland andra Lev Tolstoj, som han brevväxlade med från 1909 fram till Tolstojs död 1910.

Tro

Gandhi föddes som hindu och utövade hinduism under hela sitt liv. Han hämtade de flesta av sina principer från hinduismen, betraktade alla religioner som likvärdiga och avvisade försök att omvända honom till en annan tro. Han intresserade sig starkt för teologi och läste mycket om de stora världsreligionerna.

Gandhi skrev en kommentar till Bhagavad Gita på gujarati. Det gujaratiska manuskriptet översattes till engelska av Mahadev Desai, som försåg det med en inledning och egna kommentarer. Översättningen publicerades 1946 med ett förord av Gandhi.

Gandhi ansåg att sanning och kärlek – i form av medkänsla, icke-våld och gyllene regeln – fanns i alla religioners kärna. Han kritiserade samtidigt hyckleri, felgärningar och dogmer inom religionerna och verkade som samhällsreformator.

När han tillfrågades om huruvida han var hindu svarade han:

”Ja, det är jag. Jag är också kristen, muslim, buddhist och jude.”

Vegetarianism

Som barn prövade Gandhi att äta kött, delvis av nyfikenhet och delvis under inflytande från sin vän Sheikh Mehtab. Vegetarianism hade en lång tradition inom hinduismen och jainismen i Indien. I Gandhis hemtrakt Gujarat var de flesta hinduer vegetarianer, liksom alla jainister, och hans familj var inget undantag. Inför avresan till London lovade Gandhi sin mor Putlibai, i närvaro av Becharji Swami, att avstå från kött, alkohol och promiskuitet. Löftet kom att påverka mer än hans kosthållning och blev en grund för hans livslånga filosofi. Som vuxen blev Gandhi strikt vegetarian. Han skrev boken The Moral Basis of Vegetarianism och flera artiklar i ämnet; några publicerades i London Vegetarian Societys tidskrift The Vegetarian. Under denna period inspirerades Gandhi av flera tänkare och blev vän med föreningens ordförande, Josiah Oldfield.

Den unge Gandhi läste och beundrade skrifter av vegetarianförespråkaren Henry Stephens Salt, som han senare mötte och brevväxlade med. Gandhi ägnade mycket tid åt att förespråka vegetarianism både under och efter åren i London. Enligt honom tillgodosåg vegetarisk kost inte bara kroppens behov utan fyllde också en ekonomisk funktion, eftersom kött vanligen var dyrare än säd, grönsaker och frukt. Eftersom många indier hade låga inkomster betraktade han vegetarianismen som både en andlig och en praktisk vana. Gandhi fastade under långa perioder och använde fasta som politisk protest. Han vägrade att äta till dess att hans krav uppfylldes. I självbiografin beskrev han vegetarianismen som början på sitt djupa engagemang för brahmacharya. Han menade att självbehärskning i fråga om mat var nödvändig för att leva enligt brahmacharya.

Under en period levde Gandhi som frukterian, men började på läkares inrådan att dricka getmjölk. Han avstod från mejeriprodukter från kor på grund av sina filosofiska åsikter, sin avsky för phooka – att blåsa in luft i kor för att öka mjölkproduktionen – och framför allt ett löfte till sin mor.

Brahmacharya

När Gandhi var 16 år blev hans far svårt sjuk. Gandhi stod sina föräldrar nära och vårdade fadern under sjukdomen. En natt avlöstes han en stund av sin farbror och gick till sovrummet, där han hade samlag med sin hustru. Kort därefter meddelade en tjänare att fadern hade dött. Gandhi uppgav senare att han kände stark skuld och aldrig förlät sig själv. Han kallade händelsen ”dubbel skam”. Den påverkade hans beslut att vid 36 års ålder leva i celibat, trots att han fortfarande var gift.

Beslutet var starkt påverkat av filosofin om brahmacharya – andlig och praktisk renhet – som ofta förknippas med celibat och asketism. Gandhi såg brahmacharya som en väg till närhet med Gud och som en grund för självförverkligande. I självbiografin berättade han om sin kamp med sexuella begär och svartsjuka i relationen till sin barndomsbrud Kasturba. Han betraktade det som sin personliga plikt att leva i celibat för att kunna lära sig att älska i stället för att åtrå. För Gandhi betydde brahmacharya ”kontroll över sinnena i tanke, ord och handling”.

Enkelhet

Gandhi ansåg att den som var engagerad i samhällslivet borde leva enkelt, eftersom detta enligt honom kunde leda till brahmacharya. Han började omsätta idealet i praktiken genom att ta avstånd från den västerländska livsstil som han hade levt efter i Sydafrika. Han kallade det ”att reducera sig själv till noll”, vilket innebar att avstå från onödiga utgifter, leva enkelt och tvätta sina egna kläder. Vid ett tillfälle återlämnade han gåvor som invånare i Natal hade skänkt honom som tack för hans insatser för samhället.

Gandhi tillbringade en dag i veckan i tystnad. Han ansåg att avhållsamhet från tal gav honom inre frid. Praktiken hämtades från de hinduiska principerna mauna (sanskrit: मौनं, tystnad) och shanti (sanskrit: शांति, frid). Under dessa dagar kommunicerade han skriftligen. Från 37 års ålder avstod Gandhi under tre och ett halvt år från att läsa tidningar, eftersom han ansåg att omvärldens oro gjorde honom mer förvirrad än hans egna tankar.

Efter att ha läst John Ruskins Unto This Last beslutade Gandhi att förändra sin livsföring och grunda kollektivet Phoenix Settlement.

Efter återkomsten till Indien från Sydafrika, där han hade haft en framgångsrik advokatverksamhet, övergav Gandhi kläder i västerländsk stil eftersom han förknippade dem med välstånd och framgång. Han valde en klädsel som även Indiens fattigaste kunde identifiera sig med och förespråkade hemvävt tyg av handspunnet garn (khadi). Gandhi och hans anhängare började väva kläder av garn som de själva hade spunnit och uppmuntrade andra att göra detsamma. Indiska arbetare saknade ofta arbete men köpte samtidigt kläder från industrier med brittiska ägare. Gandhi menade att indisk tillverkning av kläder skulle skada kolonialmaktens ekonomiska intressen. En spinnrock införlivades senare i Kongresspartiets flagga. Under resten av sitt liv bar Gandhi en dhoti för att markera sin enkla livsföring.

Skrifter

Gandhi var en flitig författare. Under flera årtionden var han redaktör för flera tidningar, däribland Harijan på gujarati, hindi och engelska samt Indian Opinion under tiden i Sydafrika. Efter återkomsten till Indien var han redaktör för den engelskspråkiga Young India och den månatliga gujaratiska tidskriften Navajivan. Den sistnämnda utgavs senare även på hindi. Han skrev dessutom nästan dagligen brev till enskilda personer och tidningar.

Gandhi skrev också flera böcker, bland annat självbiografin Historien om mina experiment med sanningen, Satyagraha in South Africa om kampen i Sydafrika, den politiska pamfletten Hind Swaraj or Indian Home Rule och en gujaratisk parafras av John Ruskins Unto This Last. Den sistnämnda har beskrivits som hans ekonomiska program. Han skrev dessutom omfattande om vegetarianism, kosthållning och hälsa, religion och samhällsreformer. Gandhi skrev vanligen på gujarati men granskade också översättningar till hindi och engelska.

Den indiska staten gav på 1960-talet ut Gandhis samlade verk under titeln The Collected Works of Mahatma Gandhi. Utgåvan omfattar omkring 50 000 sidor fördelade på omkring hundra band. En omarbetad upplaga från 2000 blev omstridd sedan Gandhianhängare anklagat regeringen för att ha gjort ändringar av politiska skäl.

Eftermäle

Inflytande

Gandhi påverkade ett antal politiska ledare och rörelser. Företrädare för medborgarrättsrörelsen i USA, däribland Martin Luther King och James Lawson, hämtade inspiration från hans skrifter när de utvecklade sina idéer om icke-våld. Även Sydafrikas tidigare president och motståndare till apartheid, Nelson Mandela, inspirerades av Gandhi. Bland andra som påverkades av honom fanns Khan Abdul Ghaffar Khan, Steve Biko och Aung San Suu Kyi.

Gandhis liv och läror inspirerade även personer som betraktade honom som en mentor eller själva spred hans idéer. I Europa bidrog Romain Rolland tidigt till att uppmärksamma Gandhi genom boken Mahatma Gandhi från 1924. Den brasilianska anarkisten och feministen Maria Lacerda de Moura behandlade Gandhi i sina skrifter om pacifism. År 1931 brevväxlade fysikern Albert Einstein med Gandhi och kallade honom i en senare text ”en förebild för de kommande generationerna”. Lanza del Vasto reste till Indien 1936 för att vistas hos Gandhi. Efter återkomsten till Europa spred han Gandhis filosofi och grundade 1948 Community of the Ark, med Gandhis ashramer som förebild. Madeleine Slade, känd som ”Mirabehn”, tillbringade en stor del av sitt vuxna liv i Indien som Gandhis anhängare.

Den brittiske musikern John Lennon hänvisade till Gandhi när han beskrev sin syn på icke-våld. Vid Cannes Lions International Advertising Festival 2007 beskrev USA:s tidigare vicepresident och miljöaktivist Al Gore det inflytande som Gandhi hade haft på honom.

Benämningar och minnesdagar

Gandhis födelsedag den 2 oktober är en nationell helgdag i Indien, Gandhi Jayanti. Den 15 juni 2007 antog FN:s generalförsamling enhälligt en resolution som utsåg den 2 oktober till internationella dagen för icke-våld.

Hedersnamnet Mahatma, som i väst ibland misstas för Gandhis förnamn, kommer av sanskritorden maha, ”stor”, och atma, ”själ”.

Enligt bland andra Dutta och Robinsons Rabindranath Tagore: An Anthology var Rabindranath Tagore den förste som gav Gandhi hedersnamnet Mahatma. Andra källor uppger att Nautamlal Bhagavanji Mehta gav honom benämningen den 21 januari 1915. I självbiografin skrev Gandhi att han aldrig hade känt sig värdig denna hedersbenämning.

På årsdagen av Gandhis död den 30 januari uppmärksammar skolor i många länder skoldagen för icke-våld och fred (DENIP), som instiftades i Spanien 1964.

Offentligt minne

Time Magazine utsåg Gandhi till Årets man 1930. I tidskriftens omröstning om Århundradets person 1999 placerades han på andra plats. Time beskrev Dalai Lama, Lech Wałęsa, Martin Luther King, Caesar Chavez, Aung San Suu Kyi, Benigno Aquino, Jr., Desmond Tutu och Nelson Mandela som ”Gandhis barn” och andliga arvtagare inom icke-våldstraditionen. Indiens regering delar årligen ut Mahatma Gandhis fredspris till personer som har gjort framstående samhällsinsatser, till världsledare och till andra medborgare. Nelson Mandela var en av de mest kända icke-indiska mottagarna.

År 1996 införde Indien en sedelserie där Gandhis porträtt användes på samtliga valörer.

Martyrkolonnen vid Gandhi Smriti i New Delhi markerar platsen där han blev mördad.

Rajghat i New Delhi, Indien markerar platsen där Gandhi kremerades 1948.

Gandhi tilldelades aldrig Nobels fredspris, trots att han nominerades fem gånger mellan 1937 och 1948. Flera årtionden senare uttryckte Nobelkommittén offentligt beklagande över att han inte hade fått priset och hänvisade till de splittrade uppfattningarna om honom bland nationalister. Gandhi nominerades på nytt 1948 men mördades innan Nobelkommittén hade fattat sitt beslut. Kriget mellan de nybildade staterna Indien och Pakistan kan ha varit ytterligare en komplicerande faktor. Priset delades inte ut 1948 med motiveringen att ”det inte fanns någon lämplig levande kandidat”. När Dalai Lama mottog priset 1989 sade kommitténs ordförande att det var ”delvis ett hedrande av minnet av Mahatma Gandhi”.

Indiens regering köpte 1971 Birla Bhavan (Birla House) i New Delhi, där Gandhi mördades. Byggnaden öppnades för allmänheten 1973 som museet Gandhi Smriti. Där bevaras rummet där Gandhi bodde under sina sista fyra månader samt platsen där han sköts under sin kvällspromenad.

Biografier

Många biografer har skildrat Gandhis liv. Två omfattande verk är D. G. Tendulkars Mahatma. Life of Mohandas Karamchand Gandhi i åtta band samt Pyarelals och Sushila Nayars Mahatma Gandhi i tio band. Översten G. B. Singh i USA:s armé uppges ha ägnat 20 år åt att samla originalversioner av Gandhis tal och skrifter till boken Gandhi: Behind the Mask of Divinity. Zac O'Yeahs omfattande biografi Mahatma! utgavs på svenska av Ordfront förlag 2008.

Kritik och kontroverser

Gandhis strikta tolkning av ahimsa var pacifistisk och har kritiserats från olika delar av den politiska skalan.

Delningsfrågor

Gandhi var i regel motståndare till Indiens delning, eftersom den stred mot hans vision om religiös enighet.

Homer Jack har dock framhållit att Gandhi, trots sitt personliga motstånd mot delningen, föreslog en överenskommelse där Kongresspartiet och Muslim League skulle samarbeta för att uppnå självständighet under en provisorisk regering. Frågan om delning skulle därefter avgöras genom folkomröstningar i distrikt med muslimsk majoritet.

Gandhis agerande i delningsfrågan väckte kritik från både hinduer och muslimer. Muhammad Ali Jinnah och andra pakistanska debattörer anklagade Gandhi för att undergräva muslimers politiska rättigheter. Vinayak Damodar Savarkar och hans allierade anklagade honom för att göra politiska eftergifter till muslimer och samtidigt blunda för övergrepp mot hinduer. De kritiserade honom också för att ha accepterat Pakistans tillkomst, trots att han offentligt hade sagt att ”innan Indien delas måste man skära min kropp i två delar”. Frågan har fortsatt att vara politiskt omstridd. Den pakistansk-amerikanska historikern Ayesha Jalal har hävdat att Gandhis och Kongresspartiets ovilja att dela makten med Muslim League påskyndade delningen. Den hindunationalistiske politikern Pravin Togadia har i stället kritiserat Gandhis agerande som alltför svagt och menat att detta bidrog till delningen.

I slutet av 1930-talet motsatte sig Gandhi också förslaget att dela Brittiska Palestinamandatet för att bilda staten Israel.

Revolutionärt våld

Gandhi möttes också av politisk kritik för sitt motstånd mot dem som försökte uppnå självständighet med våld. Den 23 mars 1931 vädjade han skriftligen till vicekungen om att dödsdomarna mot Bhagat Singh, Sukhdev och Rajguru skulle omprövas eller skjutas upp.

Nazityskland och judeförföljelserna

Gandhi behandlade nazisternas förföljelse av judar i flera artiklar som senare trycktes om i Homer Jacks The Gandhi Reader: A Sourcebook of His Life and Writings. I den första, ”Zionism and Anti-Semitism” från 1938, diskuterade han förföljelsen utifrån satyagraha och förespråkade icke-våld som svar på den.

Gandhi möttes av omfattande kritik och svarade på den i senare artiklar.

Gandhis uttalanden om judarnas situation under åren före Förintelsen har kritiserats av flera kommentatorer. Martin Buber, som själv motsatte sig en judisk stat, skrev ett skarpt kritiskt öppet brev till Gandhi den 24 februari 1939. Buber hävdade att jämförelsen mellan britternas behandling av indiska undersåtar och nazisternas behandling av judar var olämplig. Han påpekade också att Gandhi vid vissa tillfällen hade godtagit våld när indier utsattes för förföljelse.

Religiösa tolkningar

Gandhi och Rabindranath Tagore hyste stor respekt för varandra men förde vid flera tillfällen långvariga debatter som belyste deras filosofiska skillnader. Den 15 januari 1934 drabbades Bihar av en jordbävning som orsakade omfattande förödelse och många dödsoffer. Gandhi hävdade att jordbävningen var ett straff för att hinduer ur högre kaster hade utestängt daliter från sina tempel. Tagore avvisade ståndpunkten och hävdade att jordbävningar hade naturliga, inte moraliska, orsaker, oavsett hur förkastlig behandlingen av daliter var.

Synen på svarta sydafrikaner

Vissa av Gandhis tidiga sydafrikanska artiklar är omstridda. År 1908 skrev han i Indian Opinion om tiden i ett sydafrikanskt fängelse: ”Många av de infödda fångarna är bara ett steg från djuren och ställer ofta till bråk och slåss sinsemellan.” I ett tal den 26 september 1896, som återges i The Collected Works of Mahatma Gandhi (volym 2, s. 74), talade han om ”den primitive kaffern, vars sysselsättning är jakt och vars enda ambition är att samla ett visst antal nötkreatur för att köpa sig en hustru och sedan tillbringa livet i lättja och nakenhet”. Termen kaffir är numera starkt nedsättande; dess konnotationer under Gandhis tid skilde sig från dagens. Uttalanden som dessa har lett till anklagelser om rasism.

Historikerna Surendra Bhana och Goolam Vahed, båda specialiserade på Sydafrika, undersökte kontroversen i The Making of a Political Reformer: Gandhi in South Africa, 1893–1914 (New Delhi: Manohar, 2005). I det första kapitlet, ”Gandhi, Africans and Indians in Colonial Natal”, analyserar de förhållandet mellan de afrikanska och indiska folkgrupperna under ”vitt styre” samt den segregationspolitik som enligt dem gjorde konflikter mellan grupperna oundvikliga. De skriver att ”den unge Gandhi var influerad av segregationistiska föreställningar som var förhärskande på 1890-talet”. Samtidigt menar de att ”Gandhis erfarenheter i fängelse tycktes göra honom mer känslig för svarta afrikaners situation … Gandhi blev med tiden mindre kategorisk i sina uttryck för fördomar mot afrikaner och mer öppen för gemensamma intressen. Hans negativa omdömen i Johannesburgfängelset avsåg härdade afrikanska fångar snarare än afrikaner i allmänhet.”

Sydafrikas tidigare president Nelson Mandela betraktade Gandhi som en förebild. År 2003 försökte dock kritiker förhindra avtäckningen av en staty av Gandhi i Johannesburg. Bhana och Vahed skriver i avsnittet ”Gandhi’s Legacy to South Africa” att ”Gandhi inspirerade efterföljande generationer sydafrikanska aktivister som försökte få ett slut på det vita styret. Detta arv förbinder honom med Nelson Mandela … i viss mening fullbordade Mandela vad Gandhi hade inlett.”

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Mohandas Karamchand Gandhi, 28 april 2008.

Vidare läsning

• Bhana, Surendra och Goolam Vahed. The Making of a Political Reformer: Gandhi in South Africa, 1893–1914. New Delhi: Manohar, 2005.
• Bondurant, Joan V. Conquest of Violence: The Gandhian Philosophy of Conflict. Princeton UP, 1988 ISBN 0-691-02281-X
• Chernus, Ira. American Nonviolence: The History of an Idea, kapitel 7. ISBN 1-57075-547-7
• Chadha, Yogesh. Gandhi: A Life. ISBN 0-471-35062-1
• Dalton, Dennis (red). Mahatma Gandhi: Selected Political Writings. Indianapolis/Cambridge: Hackett Publishing Company, 1996. ISBN 0-87220-330-1
• Gandhi, Mahatma. The Collected Works of Mahatma Gandhi. New Delhi: Publications Division, Ministry of Information and Broadcasting, Govt. of India, 1994.
• Eswaran, Eknath. Gandhi The Man. ISBN 0-915132-96-6
• Elst, Koenraad. Gandhi and Godse - A review and a critique. Voice of India. 2001. ISBN 81-85990-71-9
• Fischer, Louis. The Essential Gandhi: An Anthology of His Writings on His Life, Work, and Ideas. Vintage: New York, 2002. (reprint edition) ISBN 1-4000-3050-1
• Gandhi, M.K. The Gandhi Reader: A Sourcebook of His Life and Writings. Homer Jack (red.) Grove Press, New York, 1956.
• Gandhi, M.K. An Autobiography: The Story of My Experiments With Truth (tillgänglig på engelska Wikisource), 1929 ISBN 0-8070-5909-9
• Gandhi, M.K. Satyagraha in South Africa
• Gandhi, Rajmohan. Patel: A Life. Navajivan Publishing House, 1990 ISBN 81-7229-138-8
• Gordon, Haim. A Rejection of Spiritual Imperialism: Reflections on Buber's Letter to Gandhi. Journal of Ecumenical Studies, 22 juni 1999.
• Hunt, James D. Gandhi in London. New Delhi: Promilla & Co., Publishers, 1978.
• Mann, Bernhard, The Pedagogical and Political Concepts of Mahatma Gandhi and Paulo Freire. I: Claußen, B. (red.) International Studies in Political Socialization and Education. Bd. 8. Hamburg 1996. ISBN 3-926952-97-0
• O'Yeah, Zac, Mahatma! : eller konsten att vända världen upp och ner (2008) ISBN 978-91-7037-205-6
• Rühe, Peter. Gandhi: A Photo biography. ISBN 0-7148-9279-3
• Sharp, Gene. Gandhi as a Political Strategist, with Essays on Ethics and Politics. Boston: Extending Horizon Books, 1979.
• Sofri, Gianni. Gandhi and India: A Century in Focus. (1995) ISBN 1-900624-12-5
• Västerbro, Magnus (2009). ”Mahatma Gandhi : fredshjälten som gav sitt liv för Indiens frihet”. Allt om Historia (5): sid. 22–29. 

Externa länkar

• Wikiquote har citat av eller om Mahatma Gandhi.

  Citat
• Wikisource har originalverk som rör Mahatma Gandhi.
  Mahatma Gandhi
• Wikimedia Commons har media som rör Mahatma Gandhi.
  Bilder & media
• Mahatma Gandhi i Libris
• Gandhiserve.se