Liberal islam

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Liberal islam, progressiv islam (arabiska: الإسلام التقدمي al-Islam at-taqaddumī) eller sekularistisk islam[1] är uppfattningar som tar ställning för islam som tro, men även för icke-konservativa västerländska politiska idéer. Exempel är liberal demokrati, sekularism (åtskillnad mellan stat och religion), mänskliga rättigheter, åsiktsfrihet, multikulturalism, feminism, humanism, ickevåldsmetoder, tolerans och pacifism muslimer emellan såväl som med andra religioner.[2][3] Begreppet avser såväl teologiskt liberala tolkningar av Koranen (motsats till muslimsk fundamentalism och extremism) som frihetlig politisk ideologi (som är i opposition mot totalitär islamism det vill säga politisk islam, och mot jihadistiskt våld).

Den dominerande uppfattningen bland intellektuella muslimer i början av 1900-talet var att moderniteten innebar möjligheter att utveckla muslimvärldens samhällen mot välfärd och mot islams ursprungliga ideal om rättvisa och fred.[4] Under de senaste årtiondena har islamismen fått en mer framträdande roll i flera islamiskt dominerade länder, men i skuggan av denna utveckling har det hela tiden funnits en rad muslimska skriftlärda och intellektuella som ser islams förenlighet med hela eller delar av moderniteten[5]. Många muslimska skriftlärda avvisar dock kategoriskt varje tanke på förenlighet mellan Islam och västerländsk idétradition,[5] och beskriver liberal tolkning av Koranen som hädelse eller avfällighet. Ett flertal progressiva muslimska teologer har mördats eller avrättats på senare år för deras Korantolkningar och kritik av islamism.[3]

Vissa debattörer beskriver antalet liberala muslimer i Sverige som "enstaka"[6] medan andra säger att det finns många progressiva muslimer men att de är oorganiserade[7]. Emellertid har ett antal progressiva islamiska organisationer formerats i Sverige och västvärlden under 2000-talet, bland annat som avståndstagande från jihadistiskt våld och terrorism.

Relaterade åsiktsströmningar[redigera | redigera wikitext]

Sekularistisk islam är en av fyra religionssociologiska kategorier inom islam som islamologen Jan Hjärpe har identifierat, där övriga kategorier är (annan) islamisk modernism, traditionalism samt islamisk fundamentalism.[1]

Liberal islam överlappar med moderat islam men ska inte sammanblandas med moderat islamism. De moderata uppfattningarna är mer vanliga och tar ställning mot extremistiskt våld såsom terrorism och militant jihadism, och mot radikal islamism, men kan vara konservativa. Exempelvis betecknades det fundamentalistiska muslimska brödraskapet inför valet i Egypten 2008 som moderata islamister vid jämförelser med mer radikala islamister i landets salafistiska parti,[8] trots att rörelsen alltid har tagit ställning mot sekularism, har varit förbjuden i landet och senare har stämplats som terrorister av flera länder.

En stor andel av västvärldens invandrare från den muslimska världen är inte aktiva utövare av islam. Många är kulturella muslimer (engelska Cultural Muslims) det vill säga personer som identifierar sig med islamisk kultur (Islamic culture) men inte religion. Vissa har avfallit från islam och konverterat till ateism eller till annan religion.

Teologisk grund[redigera | redigera wikitext]

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Islamic Modernism
Egyptiska islamiske juristen Muhammad Abduh (1849 till 1905) var en av grundarna till muslimsk modernism.

Reformistisk islam eller islamisk reformrörelse i modern tid (främst sedan slutet av 1800-talet till första världskriget) kallas islamisk modernism, vilket både liberal och fundamentalistisk islam har sina rötter i. Reformistisk islam innebär tolkning och omtolkning av Koranen och andra texter (exempelvis Hadith) utifrån att dagens muslimer lever i en annan tid och i ett annat kulturellt sammanhang än muslimer traditionellt har funnits i.

Liberal islam omfattar ett spektra från teologiskt lätt liberala, som betonar andra verser i Koranen än islamister brukar göra, till de mest liberala och progressiva tolkningarna. De senare finner föredöme i islams tidiga historia för att tolka verser i Koranen allegoriskt och att ta avstånd från nedtecknad muntlig tradition i haditherna, men håller fast bland annat vid fem lärosatser. De betraktar innebörden av Koranen som en uppenbarelse medan dess uttryck i ord, exempelvis dess politiska aspekter, är ett verk av profeten Muhammed, som formulerades för en viss tidpunkt och kultur och inte är universellt giltiga. Några liberala muslimer menar att de återvänder till de grundläggande principerna i den tidiga Ummah och till profeten Muhammeds ursprungliga avsikt att eftersträva ett rättvist rättssamhälle, möjliggöra fred och pluralism och nå ökad jämställdhet mellan män och kvinnor, med monoteism som grund. Somliga menar att om profeten Muhammed hade satt ord på sin uppenbarelse idag skulle han ha gått ändå längre i att kräva rättvisa och jämställdhet än han kunde göra i det arabiska medeltida stamsamhälle där han verkade.[9]

Ijtihadism[redigera | redigera wikitext]

Reformistisk omtolkning bygger på principen om ijtihad (skriftlärdas ständigt pågående självständiga tolkning av Koranen och tradition för att skapa nya rättsregler), och reformister kallas därför ijtihadister. Kritisk ijtihad är ifrågasättande av de traditionella tolkningar av Koranen som reformistiska muslimer betraktar som intellektuellt inskränkande i ljuset av vetenskap och annan modern erfarenhet. Traditionella teologer förkastar dock kritisk ijtihad som en form av "biddah", eller innovation.

Neo-mutazilitism[redigera | redigera wikitext]

Dagens islamiska reformrörelser kallas ibland neo-mutaziliter därför att de gärna hänvisar till mu'taziliterna på 700- och 800-talet, och ser deras förnuftstro och allegoriska korantolkning som en inspirationskälla för reform. Mu'taziliterna menade att Koranen var skapad och därmed ett skeende i tiden, inte evig, som de mer bokstavstrogna motståndarna lärde.[10] En tidig Mutazilit var Al-Jahiz, född år 776 i Basra.

Koranism[redigera | redigera wikitext]

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Quranists

Koranister är en rörelse som betraktar Koranen som den enda religiösa auktoriteten men avvisar nedtecknade muntliga traditioner som hadith och övriga sunna, prästers tolkningstradition, madhhab, samt traditionell sharialag. De menar att jihad främst är individens kamp mot sig själv, och att jihad i militär mening endast kan användas för självförsvar, och betraktar slaveri som omoraliskt. En tidig koranist var Ibrahim an-Nazzam, född 775 i Basra. Rörelsen har i modern tid fått företrädare i en rad länder som tar avstånd från islamism, som rörelsens företrädare sammankopplar med islamistisk terrorism och jihadistiska angrepp.[11]

Tolu-e-Islam (se engelska Tolu-e-Islam) är en modern inriktning inom koranismen, grundad 1935 av den pakistaniske teologen Ghulam Ahmed Pervez, och har fått spridning i flera muslimländer.[12] Rörelsen accepterar endast delar av hadith, och tar avstånd från jihadistiska attacker. En nutida talesperson menar att jihad är en "kamp mot fattigdomen; mot materiell och moralisk korruption; mot sociala, politiska och ekonomiska orättvisor; för att återupprätta grundläggande mänskliga rättigheter; mot tyranni och förtryck; för avancerad mänsklig kunskap; mot miljöförstöring, etc. Jihad i form av krig får endast vara i defensivt syfte. Inga hemliga operationer är tillåtna i islam. Framför allt måste jihad utkämpas för mänsklighetens bästa, vilket i islam kallas för att kämpa för Guds sak. Under inga omständigheter, är de tillåtna att utnyttja svaga och utsatta."[13]

Submitters är ett koranistiskt samfund i USA. Det grundades av den egyptisk-amerikanske biokemisten Rashad Khalifa (född 1935, mördad 1990), som beskrev koranen som det sista testamentet och den enda vägledningen, vilket han försökte visa genom talmystik. Han menade att Koranen har förvanskats till oigenkännlighet genom tilltron till hadith och sunna.

Historisk och politisk bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Islam and modernity
Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Religious liberalism

Den islamiska guldåldern var en medeltida period då arabvärlden återupptäckte antik kultur, gjorde vetenskapliga framsteg och var mer framgångsrik än europeisk kristen kultur i många avseenden. Den kristna världen återupptäckte inte antikens kunskap förrän under renässansen, då modern vetenskap uppstod. Dock kom utvecklingen i arabvärlden med tiden att stagnera. Medan kristendomen och västvärldens judendom förändrades av moderniteten sedan dess uppkomst ur 1700-talets upplysningstid och franska revolutionen, dröjde det något innan islam, liksom judiska och kristna traditioner i Mellanöstern, påverkades av modernitet och upplysningstanke. 1800-talets imperialism visade att den kulturella utvecklingen hade gjort Europa ekonomiskt och militärt överlägset många andra kulturer, samtidigt som europeisk kolonialism uppfattades som etiskt underlägsen i muslimvärlden. 1800- och 1900-talets islamiska reformrörelser har det gemensamma politiska temat att kunna tillgodogöra sig västerländsk utveckling och samtidigt göra motstånd mot västerländsk imperialism, och eftersträvar en ny islamisk guldålder.

På liknande vis som reformjudendom, katolsk modernism och protestantisk liberal teologi har islamisk filosofi, religion, rättstolkning och politik på en rad sätt reformerats efter mötet med modernismen, exempelvis genom influenser från vetenskap och moderna politiska idéer. Med införande av industrialism och universitet följde naturvetenskap, och i Turkiet gjordes försök att förena islamisk filosofi med modern astronomi och annan naturvetenskap redan från och med 1840-talet. Främst under 1900-talet genomdrev kolonialmakterna reformer i muslimvärlden genom modernisering av utbildningsområdet och rättssystemet, vilket innebar att ämbetsmän och tjänstemän med västerländsk utbildning övertog uppgifter av ulama (de skriftlärda) trots protester från vissa ulama[14].

Islamisk modernism var den tidigaste islamiska reformrörelsen i modern tid.[4] Rörelsen anses ha grundats av egyptiern Muhammad Abduh (1849 till 1905), Afghanistan-iraniern Jamal al-din Asadabadi al-Afghani (1838 till 1897) och libanesen Rashid Rida (1865 till 1935). Muhammad Abduh sa att i Paris såg han "Islam utan muslimer", och när han återvände till Egypten såg han "muslimer utan islam", det vill säga att ursprungliga islamiska samhällsideal uppnås i väst, men inte i Islamvärlden. Han och hans anhängare var bara stolta över att islamvärlden inte delade Europas antisemitism, som då frodades i länder som Frankrike.[4] Al-Afghani menade att europeisk konstitutionell styrelseform skulle lösa den islamiska världens politiska och sociala problem på samma sätt som den gjorde i Europa.[5]

Abduh tilltalades av socialdarwinism,[15] eftersom det ledde till slutsatsen att traditionella islamiska samhällen inte kunde konkurrera i den moderna världen. Rörelsen understödde därför den tidens europeiska institutioner och undervisning i naturvetenskap och samhällsvetenskap, och tillägnade sig rationalitet och kritiskt tolkning av källor, inklusive koranismens radikala kritik av haditherna. Samtidigt var det en antikolonial rörelse som uppkom i spåren av europeisk imperialism, och rörelsen betonade vikten av islamisk lag och religionsutövning i det offentliga livet. Ur rörelsen utvecklades också den fundamentalistiska rörelsen salafismen som ligger till grund för den hårdföra wahabismen i Saudiarabien och andra radikala islamistiska rörelser.

En betydande förändring i den islamiska världen var splittringen och avskaffandet av det enorma ottomanska kalifatet 1924, i spåren av att riket försvagats under 1800-talet och stod på den förlorande sidan i första världskriget, mot arabiska nationalister som hjälpte England och Frankrike. Mustafa Kemal Atatürk grundade istället en sekulär och västinfluerade turkisk stat. Den turkiska militären begränsade emellertid länge demokratin, bland annat för att undvika att folkvalda islamister skulle ändra landets sekulära konstitution, men successivt har demokratin stärkts i landet, och progressiva åsikter fått spridning bland befolkningen i norr.

En pan-arabisk nationalistisk rörelse uppstod vid samma tid, som bland annat eftersträvade enhet genom tolerans och fred mellan arabfolk, men också angrep Israel efter dess utropande av en stat 1948 i mellanöstern. Efter arabstaternas förlust i sexdagarskriget 1967 har rörelsens motvilja mot Israel och väst ökat.

Arabisk socialism och annan islamisk socialism uppstod i flera länder, men Sovjetunionens invasion av Afghanistan gav upphov till jihadistisk motståndskamp mot Sovjetunionen. Sovjetunionens fall innebar att kommunism inte längre framstod som ett attraktivt alternativ för att bemöta västerländsk imperialism.

Främst under 1970-talet skedde en islamisering av en rad tidigare sekulära stater. Ett vanligt motiv till politisk islam har varit försök att minska korruption, kriminalitet och orättvisor (enligt ett medeltida rättvisebegrepp) genom verkställighet av sharialagar — antingen genom demokratisk eller militant kamp. Missnöje med korrumperade sekulära, ofta väststödda, regimer i den islamiska världen, och svaga demokratiska regeringar strax efter att kolonialismen upphörde, har gjort att stödet är stort för införande av sharia och islamism i muslimskt dominerade länder, men i vissa länder även för islamisk parlamentarism. Dock är folkstödet svagare för sharias stränga kroppsstraff (hudud).[16] Sharia skiljer sig från modern rättsutövning i väst, baserad på fängelsestraff och böter istället för kroppsstraff, och kritiseras ofta av sekulära företrädare för mänskliga rättigheter såväl av progressiva muslimer.

Påbud om vad som är den rätta läran utgår ofta från icke-demokratiska länder i Mellanöstern, medan majoriteten av världens muslimer finns i demokratier som Indonesien, Pakistan, Indien och Bangladesh. Kritiker menar att detta har lett till att lokala arabiska traditioner har upphöjts till religiösa dogmer.[17] Den saudiska regeringen har spenderat tiotals miljarder dollar över hela världen på att bygga moskéer, publicera böcker, dela ut stipendier och stödja internationella islamiska organisationer, och främja Wahabism, ibland kallad "petroislam", som är den form av antiliberal islam som det saudiska kungahuset föredrar.[18]

Politiska idéer[redigera | redigera wikitext]

Sekularism[redigera | redigera wikitext]

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Islam and secularism
Islams politiska roll i muslimskt dominerade länder enligt konstitutionen.
  Islamisk stat
  Statsreligion
  Ej deklarerat
  Sekulär stat

Sekularistisk islam är i opposition mot politisk islam (islamism), och innebär att man skiljer på politiskt och religiöst styre och regelsystem. Dock pekar islamistiska rörelser på att profeten Muhammed var både religiös, militär och politisk ledare för kalifatet, och religion och samhällsordning därför var oskiljaktiga. Å andra sidan hävdar sekularister att sekulära (världsliga) sultanat utvecklades i den islamiska världen sedan 1000-talet, vars politiska ledare och organisationer endast symboliskt var underställda kaliferna.

Sekularistiska opinioner bland muslimer (troende som vill skilja på religion och stat), ser religionen som en privat angelägenhet eller som en inspirationskälla för samhällets liv men utan att den religiösa auktoriteten överordnas den politiska makten. Sekularister betraktar Sharia som individens personliga etiska rättesnöre och är motståndare till försök att införa sharia-lagar. De ser islamisk lagstiftning som avsedd för en annan tid och plats i historien.

Iranske teologen Abdolkarim Soroush (född 1945) vill att religionen handlar om sufismens mystik istället för konservativ politik

En framträdande muslimsk sekularist är den iranske teologen Abdolkarim Soroush, som menar att islam måste reformeras genom att den blir en personlig upplevelse istället för ett konservativt politiskt system, och därför lyfter fram sufismens mystik.

Sekularistiska muslimskt dominerade länder har sekulär lagstiftning, och de islamiska rättsskolorna har endast betydelse som personlig etik samt som kultpraxis (”ritus”) beroende på vilken rättspraxis individen tillhör. Vanligt är att i muslimskt dominerade länder med sekulär lagstiftning följer familje- och arvsrätten en viss tolkning och tillämpning av Sharia, beroende på vilken rättsskola individen följer.[19][20] I vissa västländer, exempelvis Storbritannien och Danmark, kan familje- och arvsrätt enligt Sharia hanteras i frivilliga skiljedomstolar.

Exempel på sekularistiska och demokratiska muslimskt dominerade länder är Bangladesh, Turkiet, Kazakstan samt de muslimska delarna av Ryssland. Fler muslimska länder har varit sekularistiska och progressiva tidigare i historien, exempelvis Iran, men islamiserats.

Demokrati[redigera | redigera wikitext]

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Islamic democracy

Begrepp i Koranen tolkas av demokratiska muslimer som att det ursprungliga kalifatet inte var despotiskt och helt ofritt. Exempel på sådana begrepp inkluderar shura (råd av valda ledare för konsultation), ijma (konsensus), al-hurriyya (frihet) och al-huqquq al-shar'iyya (legitima rättigheter). I Koranen står det att ledarna av ett land ska utses med folkets samtycke, och att makt ska tillämpas i samråd (42:38). Demokratiska muslimer protesterar mot att enväldet ändå är utbrett idag i den muslimska världen.[21]

Muslimskt dominerade länder kan delas in i

  • Sekulära demokratier
  • Religiösa demokratier med islam som statsreligion
  • Islamistiska teokratier, där staten är underställd religiösa ledare, och sharia tillämpas
  • Sekulära diktaturer

Demokrati i Mellanöstern[redigera | redigera wikitext]

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Democracy in the Middle East

Demokrati i västerländsk mening är ovanligt i Mellanöstern inklusive Nordafrika. Enligt Democracy Index 2012, ett mått på graden av demokrati i olika länder, har samtliga länder i regionen bristande demokrati, men länder med högst poäng var Israel, Turkiet, Tunisien, Libyen, Libanon, Palestina, Irak, Marocko och Egypten.[22] De återstående länderna i Mellanöstern kategoriseras som icke-fria auktoritära regimer, där de lägsta poängen innehas av Saudiarabien och Syrien.

Den arabiska våren inleddes 2010, då finanskris och medieuppgifter om korrumperade regimer resulterade i medborgarrevolution och i att diktatorer avsattes i flera länder. Ökad frihet och förbättrad demokrati har rapporterats från ett land, Tunisien, medan långvariga inbördeskrig uppstod i andra länder. Folkvalda islamister kom till makten i Egypten, resulterande bland annat i religionsförföljelse av kristna kopter och försök att ändra landets konstitution, varpå militären återtog makten.

Flera teorier finns om orsakerna till frånvaron av liberal demokrati i Mellanöstern. Revisionistiska teorier (som menar att Islam har förstörts av västinflytande och måste återgå till den ursprungliga läran) hävdar att demokrati är oförenligt med Mellanösterns värden. "Postkoloniala" teorier (exempelvis av Edward Said) ger en rad imperier skulden, från den långa historien av kejserligt styre genom det ottomanska imperiet, via Storbritannien och Frankrike till dagens politiska och militära intervention från USA, som har gynnat auktoritära regimer. Andra förklaringar inbegriper problemet att de flesta stater i regionen är rentierekonomier, med liten medelklass, till följd av att ekonomin främst baseras på oljeexport istället för arbete och avancerad industriell utveckling. Dessutom ligger det i västerländska regeringars intresse att Mellanöstern är en stabil källa till olja, att arabstater inte angriper Israel och att de stödjer USA i kampen mot terrorismen, och väst har därför varit benägna att stödja status quo, snarare än att driva på reformer som kan leda till perioder av instabilitet.

Feminism[redigera | redigera wikitext]

Islamisk feminismsymbol.

Muslimska feminister betonar koranens undervisning om jämlikhet, och argumenterar för en mer progressiv tolkning av könsroller inom islam, och menar att en bundenhet efter könsroller motarbetar jämlikhet och rättvisa mellan mannen och kvinnan. Egyptiern Qasim Amin utgav redan 1899 en bok som förespråkade "kvinnans frigörelse" genom utbildning och självständigt arbete. Kvinnlig rösträtt infördes i Azerbajdzjan år 1918, innan flera europeiska länder. Ali Kecia, post-muslimsk feminist, menar att källorna måste omtolkas och läsas med nya ögon, utifrån de maktrelationer som rådde i det samhälle där religionen tillkom.

Vissa islamister förespråkar kvinnors rättigheter i den offentliga politiska sfären, och flera muslimskt dominerade länder har eller har haft kvinnliga statschefer, premiärministrar och statssekreterare. Islamiska feminister eftersträvar jämställdhet även i den privata sfären och i religionsutövningen.

I 20 av 39 muslimskt dominerade länder vill merparten av befolkningen att kvinnor själva ska bestämma om de ska bära slöja i offentligheten.[16] Islamiska feminister tar ställning mot att fundamentalister och religionspoliser bevakar kvinnors klädkod, vissa feminster stödjer att förbud av burka eller huvudduk som har införts i vissa länder.

Islamiska feminister är motståndare till kvinnlig könsstympning. Feminister höjer sin röst mot militanta jihadisters våldtäkter och kidnappning av kvinnliga studenter för tvångsäktenskap.

Vissa muslimska teologer accepterar att kvinnor leder Tarawih (frivillig bön under Ramadan). Amina Wadud, islamologiprofessor och muslimsk feminist i USA, ledde 2005 en fredagsbön och agerade således kvinnlig imam. Mariam är Nordens första moské med bara kvinnliga imamer, och där bara kvinnor är välkomna på fredagsbönen. Den startades i Köpenhamn 2016, och har sedan fått efterföljare på fler orter.[23]

Mänskliga rättigheter[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Mänskliga rättigheter inom islam
Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Human rights in the Quran

Man kan identifiera tre olika inställningar till mänskliga rättigheter bland islamiska lärda. Den första säger att islam och mänskliga rättigheter inte går att sammanföra, därför att den islamiska rättens källa är Gud och inte mänskligt skrivna konventioner. Den andra inställningen är den som säger att det Koranen föreskriver speciella islamiska mänskliga rättigheter. Försök till sådana alternativa mänskliga rättigheter lades fram under 80-talet vid konferenser med Organization of the Islamic Conferens, OIC. Dessa förslag till deklarationer slår fast att kvinnor och män har lika värde, men att de har olika rättigheter och skyldigheter, främst inom familjen. Den tredje och sista inställningen är liberal islam som innebär att mänskliga rättigheter och islam är kompatibla, genom att islam omtolkas på olika sätt. Islams anda och helhet anses då vara viktigare än vissa verser i sig, och islamisk rätt tolkas kontextuellt och tidsbundet.

En rad formuleringar i Koranen tolkas som stöd för mänskliga rättigheter. Koranen garanterar vissa rättigheter för minoriteter, kvinnor och fiender, och beskriver hur krigsfångar bör behandlas. Koranen talar om rätten till liv, fred och rättvisa, samt rätten att äga, skydda, och få egendom skyddad. Koranen förpliktigar muslimer att skydda kloster, kyrkor, synagogor och moskéer. Straffrihet för religionsbyte och för homosexuella är emellertid svårt att förena med en bokstavstrogen tolkning av Koranen.

Många muslimskt dominerade länder har undertecknat internationella fördrag om mänskliga rättigheter. Länder som tillämpar Shariahlagstiftning är dock bland de mest repressiva länderna i världen, medan sekulära stater kan vara mer öppna och toleranta. Dock har sekulära stater som Turkiet och Irak begått folkmord vid tiden kring staternas tillkomst.

Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna i islam undertecknades av flera muslimska ledare 1990.

Pacifism[redigera | redigera wikitext]

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Pacifism in Islam
Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Peace in Islamic philosophy

Tolerans och ickevåld är en viktig grundsats för liberala muslimer, som är öppna för interreligiös dialog och konfliktlösning inte bara mellan olika islamiska inriktningar, utan även med andra religioner. Man hänvisar till att när Muhammad migrerade till Medina blev han utnämnd av stadens muslimer, judar, kristna och andra religiösa grupper till den högste ledaren. Företrädare för grupperna skrev då under den gemensamma Medinakonstitutionen om att de skulle leva tillsammans i fred. Alla skulle ha rätt till att utöva och efterleva sin tro. Man skulle även försvara staden tillsammans mot eventuella angripare.[21]

Både liberala och traditionella muslimer betonar i allmänhet att Islam är en fredens religion, och betraktar jihad främst som inre själslig kamp och inte en väpnad kamp. Traditionella muslimer menar att strid endast får användas som självförsvar, med hänvisning till Koranens text om "”Tillåtelse [att kämpa] har de mot vilka ett orättfärdigt krig förs – och Gud har makt att ge dem stöd" (22:39).

Sudanesiske Mahmoud Mohamed Taha (född 1909, avrättad för avfällighet 1985) menade att Medina-surorna i Koranen, de enda som behandlar krig och fred, endast avser profeten själv, medan Mekka-surorna är de enda som är avsedda att vägleda kommande generationer.

Fred mellan muslimer[redigera | redigera wikitext]

Islamistiska stater och fundamentalistisk jihadism präglas av rivalitet och ovilja till kompromisser sinsemellan. Terrorism och jihadistisk fundamentalism riktar huvuddelen av sitt våld mot andra muslimer därför att de önskar panislamisk enhet baserad på enhet i lärofrågor istället för tolerans. Jihadistiska rörelser och extremistiskt våld saknar emellertid brett stöd bland muslimvärldens befolkning och ledare. Moderata och traditionella muslimer, inklusive den nationalistiska panarabiska rörelsen, önskar uppnå enhet genom tolerans och icke-våld mellan muslimer.

Efter ett muslimskt toppmöte i Rabat 1969 bildades Islamiska konferensorganisationen för samarbetet mellan regeringar i den muslimska världen.

Ammanbudskapet om tolerans och enhet mellan traditionella muslimer, och avståndstagande från extremism, undertecknades 2008 av företrädare för alla stora inriktningar av Islam.

Fred med judar[redigera | redigera wikitext]

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Muslim supporters of Israel

Progressiva muslimer är ofta kritiska till Israels ockupation av Palestina, och militära attacker mot Palestina, exempelvis med vänsterpolitiska argument, och har genom icke-våldskampanjer som Ship to Gaza visat sitt stöd för palestinier. Dock fördömer progressiva muslimer antisionistisk och antisemitisk propaganda, teorier om en judisk världskonspiration och ovetenskaplig historierevisionism om judeutrotningen som sprids av islamiska predikanter, även i västvärlden. Man menar att judar i andra länder än Israel inte kan ställas till svars för Israels agerande.[24] Det förekommer att muslimska fredsaktivister träder upp till stöd för judar som har drabbats av hatbrott och religionsförföljelse i västvärlden idag såväl av andra världskrigets judeförföljelse - liksom att vissa judar stödjer det palestinska folkets sak och demonstrerar efter attacker mot muslimer. Muslimer påminner ibland om den tid i Spanien när morer och judar levde i fred med varandra, och deras gemensamma öde under Spanska inkvisitionen. Progressiva muslimer vill se en tvåstatslösning stället för militärt angrepp på Israel, och fördömer Hamas terrorism, exempelvis raketbeskjutningen av Israeler. Vissa visar förståelse för Israels agerande mot bakgrund av landets utsatta läge i Mellanöstern.

Enstaka islamiska teologer i Europa och USA menar att judarnas återkomst till det heliga landet, och återupprättandet av Israel, är förenliga med Islams läror. Vissa muslimer är anhängare av Israel och beskriver sig som muslimska sionister. Exempel på progressiva muslimska företrädare som offentligt har uttryckt stöd för Israel är Irshad Manji och Abdurrahman Wahid. I synnerhet i den islamiska världen är muslimer som stödjer Israel i minoritet, och anhängare av Israel har mött motstånd och våld.

Slaverimotstånd[redigera | redigera wikitext]

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Islamic views on slavery

Arabiska traditioner att ta slavar spreds under medeltiden med islams införande till länder som tidigare inte bedrev slaveri, exempelvis Iran. Verser om slaveri i Koranen, t.ex. formuleringen Ma Malakat aymanukum, och berättelser om att Muhammad tog slavar, har av visa fundamentalistiska tänkare och jihadistiska trupper tolkats som uppmaning till att i modern tid kidnappa människor till slaveri. Liberala muslimer menar dock att detta måste tolkas utifrån att världen såg annorlunda ut när Muhammad levde och att den islamiska världen senare tog avstånd från slavhandel. Man menar att slaveri emotsägs av grundläggande islamiska principer om rättvisa och jämlikhet.

HBTQ-rättigheter[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av homosexualitet och islam

Acceptansen för homosexualitet inom islam är generellt låg. Islam betonar själslig styrka genom renhet till kropp och tanke, för att inte riskera utomäktenskapliga relationer – med liknande argument som 1600-talets puritanism och pietism i västvärlden. Islam framhåller visserligen att sexuell tillfredsställelse är ett mänskligt behov, men enbart inom heterosexuella äktenskap enligt bokstavlig tolkning av Koranen. I länder som tillämpar Sharia är homosexuella handlingar ett hududbrott. Dagens fundamentalister strävar efter att återgå till Islams medeltida ursprung, men då menar man såsom det beskrivs i Koranen och haditherna. Vissa liberala muslimer pekar dock på berättelser i annan medeltida litteratur och poesi som visar att det fanns acceptans för homosexualitet i muslimvärlden.

Samkönade samlag är lagligt i 22 muslimskt dominerade nationer: Abchazien, Albanien, Azerbajdzjan, Bahrain, Bosnien och Hercegovina, Burkina Faso, Tchad, Djibouti, Guinea-Bissau, Irak, Elfenbenskusten, Jordanien, Kazakstan, Kosovo, Kirgizistan, Mali, Niger, norra Cypern, Tadzjikistan, Turkiet, Västbanken (staten Palestina), och största delen av Indonesien. I Albanien, Libanon och Turkiet, har det förekommit diskussioner om att legalisera samkönade äktenskap. Homosexuella relationer mellan kvinnor är lagliga i Kuwait, men homosexuella handlingar mellan män är olagliga. I Somalia är homosexuell aktivitet förbjudet, och i Afghanistan, Brunei, Iran, Mauretanien, Nigeria, Saudiarabien, Sudan och Jemen är det dessutom belagt med dödsstraff.

Stöd bland västvärldens muslimer[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Euroislam
Tariq Ramadan, schweizisk teolog

Stora flyktingströmmar har uppstått inom och från den islamiska världen, bland annat till västvärlden, till följd av social och ekonomisk oro, förföljelse av etniska minoriteter och jihadistiskt våld mellan muslimska inriktningar. Troende muslimer i Europa har i allmänhet en mer liberal syn på sharia än muslimer i arabvärlden, och många av dem beskrivs ibland som moderata muslimer. Moderna tolkningar av islam har formulerats av muslimska teologer i Europa, exempelvis Tariq Ramadan i Schweiz, en utveckling som har resulterat i uppkomst av Euroislam. Genom västerländsk skolgång och media påverkas många muslimer av demokratiska värderingar, och en absolut majoritet tar avstånd från Islamisk terrorism och jihadistiska rörelser som Boko Haram, Islamiska staten och Al qaeda. Muslimska politiker som stödjer liberal demokrati har fått inflytande i traditionella politiska partier i väst.

Ett antal liberala och progressiva organisationer inom islam har grundats i västvärlden, bland annat som svar på det tidiga 2000-talets jihadism, men engagerar främst intellektuellt verksamma muslimer och unga muslimer. Exempel är

  • "Progressive Muslim Movement" (grundad i USA strax efter terrorattackerna 11 september 2001),
  • "Progressive British Muslims" (grundad efter terrorattackerna i London 2005 London, upphörd 2012),
  • "British Muslims for Secular Democracy"[25] (grundad 2006) och
  • "Muslims for Progressive Values"[26] (grundad i USA 2007).

Emellertid är sympatin med palestinier och kritiken av Israel och NATO:s angrepp på Irak och Afghanistan generellt starkare bland muslimer i väst än i västmedia. Detta bidrar till att det förekommer att personer i västvärlden med muslimska rötter, bland annat kriminella med muslimsk uppväxt, radikaliseras och blir aktivister för radikal islamism eller terrorism, eller begår hatbrott mot judar.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Se även: Islam i Sverige
Den socialdemokratiske politikern Nalin Pekgul är progressiv muslim och feminist som kritiserar andra moderata muslimer för inte ta tillräckligt tydlig ställning mot fundamentalism och antisionism.

Exempel på liberala och progressiva rörelser och företrädare bland Sveriges muslimer är:

Muslimer är engagerade i interreligiösa samarbeten i Sverige. Ett tidigt exempel är Göteborgs interreligiösa center (där Zana Muhammad är verksamhetsledare), som får finansiering av Göteborgs kommun för att minska religiösa motsättningar i staden. Man arrangerar guidade turer till religiösa platser, manifestationer för fred och gemensam bön för fred.[34] Andra exempel är en Vägra hata-budkavel och Stiftelsen Nordiskt Centrum för Interreligiös Dialog, som betonar att man bedriver religionsdialog utan synkretism det vill säga utan att tona ned olikheter och anpassa den egna religionen.[35]

Några muslimer har tagit ställning för liberal islam i vissa avseenden men har också anklagats av progressiva muslimer för att stödja islamism eller konservativ islam:

Kanada[redigera | redigera wikitext]

Irshad Manji, muslimsk feminist i Kanada
  • Irshad Manji är muslimsk feminist som har skrivit boken "Det muslimska problemet: en maning till uppriktighet och förändring".[41]

Schweiz[redigera | redigera wikitext]

  • Tariq Ramadan (för övrigt dotterson till en av grundarna av Muslimska brödraskapet) är en reformist som har formulerat rekommendationer till Europas muslimer kring hur deras tro kan anpassas till Europeiska förhållanden (se Euroislam), och beskriver Europas religionsfrihet och fred som positiv för muslimer.

Tyskland[redigera | redigera wikitext]

Ibn Rushd Prize for Freedom of Thought är ett pris som har delats ut årligen sedan 1999 till personer som verkat för fred och åsiktsfrihet i Mellanöstern. Några av pristagarna är troende progressiva muslimer, exempelvis Nasr Abu Zayd. Priset är på 2500 Euro och delas ut till minne av den medeltida muslimske filosofen Ibn Rushd av Ibn-Rushd-stiftelsen, vars medlemmar ofta är medborgare i arabländer som bor i Tyskland.[42]

Stöd i den muslimska världen[redigera | redigera wikitext]

Gallupundersökningar[redigera | redigera wikitext]

De traditionella formerna av islam i muslimska länder i Europa och centralasien är i regel mer liberala än de som utövas i de flesta muslimska länder i Afrika och övriga Asien. En gallupundersökning i 39 muslimskt dominerade länder visar att stödet för Sharia är starkt i de flesta muslimska länder, stödet för hårda kroppsstraff är lägre. Stödet för Sharia är svagast i:[16]

Andel tillfrågade som anser att kvinnor själva ska bestämma om hon ska bära slöja var som störst i följande länder:

Emellertid är stödet för demokrati stort i centralafrikas muslimska länder, och inte lika starkt i före detta Sovjetunionen. Gallupundersökningen i 39 muslimska länder visar att stödet för demokrati istället för en auktoritär ledare är störst i:

Stödet för dödsstraff för att lämna Islam är högt i majoriteten av muslimländer, men lägre i Europa och centralasien. En gallupundersökning i 20 muslimskt dominerade länder visar att stödet är lägst i följande länder:[43]

  • Kazakstan (4 % av landets muslimer som stöder Sharia stödjer dödsstraff för konvertiter)
  • Albanien (8 %)
  • Kosovo (11 %)

Exempel på modernistiska muslimska tänkare och rörelser[redigera | redigera wikitext]

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Islamic Modernism#Islamic modernists, 13 januari 2015.

Egypten[redigera | redigera wikitext]

Indonesien[redigera | redigera wikitext]

Iran[redigera | redigera wikitext]

Shirin Ebadi är en shiamuslimsk och iransk jurist och aktivist för mänskliga rättigheter, som belönats med Nobels fredspris

Jordanien[redigera | redigera wikitext]

  • Ammanbudskapet om tolerans och enhet mellan traditionella muslimer, och avståndstagande från extremism, undertecknades 2008 av företrädare för alla stora muslimska inriktningar

Malaysia[redigera | redigera wikitext]

Marocko[redigera | redigera wikitext]

Ryssland[redigera | redigera wikitext]

Saudiarabien[redigera | redigera wikitext]

  • Raif Badawi fängslades och har fått piskstraff för sin blogg "the Saudi Free Liberals Forum", där han skrev att koranen ger stöd för liberalism och att religion bara är en andlig relation med Skaparen, men att islam har förvanskats av saudisk politik som sprider auktoritära och anti-liberala ideal.[45].

Sudan[redigera | redigera wikitext]

Turkiet[redigera | redigera wikitext]

  • Inom den turkiska Alevismen dyrkar kvinnor tillsammans med män, kvinnorna är fria att klä sig i moderna kläder, Alevi-kvinnor uppmuntras att få den bästa utbildning de kan, och är fria att gå in i yrkesarbete.[46]
  • Jadid i Turkiet (Jadid)
  • Författaren Mustafa Akyol skrev 2011 boken "Islam without Extremes: A Muslim Case for Liberty".[4]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Jan Hjärpe, "The attitude of Islamic fundamentalism towards the question of women in Islam"]. Ur Bo Utas, The attitude of Islamic fundamentalism towards the question of women in Islam, Routas förlag 1983
  2. ^ Zeeshan Hasan, liberalislam.net, accessdatum 14 februari 2014
  3. ^ [a b c d e] Hanna Gadban, Liberal islam i skuggan av Sveriges politik, Sans magasin Nr 3 juli 2014
  4. ^ [a b c d] Mustafa Akyol, Islam forgotten liberalism, Huffington post 2011-07-16
  5. ^ [a b c d] Nytänkande visar vägen för islams modernisering, Svenska dagbladet 18 mars 2002
  6. ^ Nima Gholam Ali Pour, Lättare vara islamist än liberal muslim Arkiverad 14 februari 2015 hämtat från the Wayback Machine., Samtiden (tidskrift) 26 januari 2015
  7. ^ [a b] Mohamad Omar Vi öppnar en homovänlig moské i Uppsala Arkiverad 14 februari 2015 hämtat från the Wayback Machine., Fib.se 18 april 2013
  8. ^ Robert S. Leiken, Steven Brooke, The moderate muslim brotherhood, tankesmedjan Council on Foreign Relations mars/april 2007
  9. ^ [a b] Nalin Pekgul, "Jag utmanar starka krafter", Dagens samhälle, 30 oktober 2014
  10. ^ Islam i Nationalencyklopedins nätupplaga.
  11. ^ Brigadgeneral S.M. Malik (1979), Quranic concept of war
  12. ^ Tolu-e-Islam (officiell webbplats)
  13. ^ Mansoor Alam, Teachings of Quran encourage peace, tranquility, not violence Arkiverad 5 april 2013 hämtat från the Wayback Machine., Tolu-e-Islam, läst 24 februari 2014 (publicerad mellan 2001 och 2004).
  14. ^ Esposito, John Louis (2001). Islam: Den raka vägen. Studentlitteratur AB 
  15. ^ Mansoor Moaddel, Islamic Modernism, Nationalism, and Fundamentalism: Episode and Discourse, University of Chicago Press, 16 maj 2005
  16. ^ [a b c] Attitydundersökningen The world’s muslims: religion, politics and society, genomfördes under åren 2008–12 i 39 länder där minst 65% av befolkningen är muslimer i Afrika, Asien och Europa. Studien refereras i Åsikter i den muslimska världen, Forskning och framsteg, juli 2013.
  17. ^ [a b] Startskottet för en reformation, Svenska dagbladet 2015-02-26
  18. ^ Gilles Kepel (2006); Jihad: The Trail of Political Islam
  19. ^ islamisk rätt i Nationalencyklopedins nätupplaga.
  20. ^ sharia i Nationalencyklopedins nätupplaga.
  21. ^ [a b c] Kashif Virk, imam Bait-ul-Aafiyyat-moskén, Stockholm: Onyanserat om Saudikrisen, tidskriften Etc 2015-04-08
  22. ^ Democracy Index 2012
  23. ^ Shirins moské har bara kvinnliga imamer - ett mot mot islamofober, SVT Sörmlands län
  24. ^ Nalin Pekgul: Sluta sanktionera extrema islamister ekonomiskt och politiskt, Expressen 2015-03-05
  25. ^ British Muslims for Secular Democracy (officiell webbplats)
  26. ^ Muslims for Progressive Values (officiell webbplats)
  27. ^ Hanna Gadban, Hannas Jihad, Fri Tanke Förlag, Svenska, 2015-04-20
  28. ^ [a b] http://www.svt.se/opinion/stod-muslimska-demokrater-istallet-for-anhangare-av-konsapartheid
  29. ^ Akbar Abdul Rasul, Islam behöver reformeras, debattartikel i tidningen Dagen 2016-06-14
  30. ^ Akbar Abdul Rasul, Motverka fundamentalism med ett reformerat islam, Dagens samhälle 2016-10-19
  31. ^ Socialdemokrater för tro och solidaritet (officiell webbplats)
  32. ^ Sameh Egyptson, Tro och solidaritet måste lägga alla kort på bordet, Göteborgsposten 29 januari 2014
  33. ^ Muslimskt Politiskt Forum (officiell webbplats)
  34. ^ Vad gör ni på Sveriges enda interreligiösa center, tidningen Dagen 27 februari 2015
  35. ^ Heliga allianser växer fram i Sverige, tidningen Dagen 27 februari 2015
  36. ^ Svenska muslimer för fred och rättvisa (officiell webbplats)
  37. ^ ”Pekgul: Kaplan har ”dold agenda””. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/politik/pekgul-anklagar-kaplan-for-dold-agenda_4007689.svd. Läst 18 november 2014. 
  38. ^ ”Nalin Pekguls hårda angrepp på MP-minister Kaplan”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=5990432. Läst 18 november 2014. 
  39. ^ Mohamed Omar: "Islam är botemedlet", 2009-04-21
  40. ^ Poeten som blev extrem ändrar sig - Mohamed Omar ångrar radikalism, SvD 2012-08-29
  41. ^ Irshad Manji (2003), The Trouble with Islam: A Muslim's Call for Reform in Her Faith
  42. ^ Ibn-rusdh-stiftelsen (officiell webbplats)
  43. ^ Majorities of Muslims in Egypt and Pakistan support the death penalty for leaving Islam, Washington post 1 maj 2013, referat av The World’s Muslims: Religion, Politics and Society, Pew Research Center’s Forum on Religion & Public Life april 2013
  44. ^ Jaringan Islam Liberal (officiell webbplats)
  45. ^ Citat av saudiske bloggaren Raif Badawi, The guardian 14 januari 2015
  46. ^ John Shindeldecker (1996), refererad av Anne Sofie Roald, Anh Nga Longva (2011), Religious minorities in the middle-east
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Liberal movements within Islam