Efterträdandet av Muhammed

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Efterträdandet av Muhammed som ledare för det muslimska samfund som denne hade grundat på Arabiska halvön under första hälften av 600-talet hade ett händelseförlopp som gav upphov till att muslimerna blev uppdelade i två grenar – den sunnitiska och den shiitiska, en uppdelning som ännu består. De muslimer som tog fasta på de världsliga budskapen i profetens förkunnelse och som stödde sig på sunna vann valet av efterträdare och styrde valet av de tre första kaliferna. De som emellertid såg Muhammed främst som religiös ledare var samlade i ett parti (shia) och ville att Muhammeds egna släktingar skulle överta ledarskapet. Under tidernas lopp uppstod mellan de båda stridande parterna en väsentlig skillnad även med avseende på vissa bland de viktigaste troslärorna inom islam.[1]

Enligt sunniterna var Abu Bakr den rättmätige ledaren över muslimerna då han valdes till kalif i ett rådslag i Saqifa.[2] Enligt shiaislam var Ali ibn Abi Talib den rättmätige ledaren efter profeten enligt kungörandet i Ghadir Khumm.[3]

Efter den tredje kalifen Uthman ibn Affans död utsågs Ali till ny kalif. Efter hans död 661 efterträdde Hasan ibn Ali honom politiskt sett, och enligt shiiter även religiöst sett. Efter cirka sex månader slöt han dock ett fredsavtal med Muawiya ibn Abi Sufyan i vilket det stod att Muawiya skulle ha politisk makt så länge som han inte valde sin egen efterträdare. Muawiya bröt mot avtalet och valde ut sin son Yazid som sin efterträdare,[4] vilket utgjorde början på umayyaddynastin.

Sunniterna som ansåg att den som hade den politiska makten var efterträdare till profeten, accepterade Muawiya som kalif utan förbehåll.

Hasan och hans broder Husayn ibn Ali fortsatte att vara de religiösa ledarna enligt shiiterna. Enligt tolvshiiterna var de tolv imamerna (Ali, Hasan, Husayn och nio ättlingar till Husayn) Muhammeds rättmätiga efterträdare, vare sig de hade den politiska makten eller inte. Vid Muaviyas död gjorde Husayn anspråk på kalifatet, men han och hans anhängare dödades i massakern vid Karbala av Yazids trupper och denne säkrade därvid umayyadernas fortsatta politiska makt över kalifatet.

Utöver dessa två grenar har även många andra åsikter formats gällande efterträdandet av profeten.

Historisk överblick[redigera | redigera wikitext]

Mötet i Saqifa[redigera | redigera wikitext]

I de omedelbara efterdyningarna av profeten Muhammeds bortgång år 632 samlades Ansar (Medinas ursprungliga folk) i Saqifa (gården) tillhörande Banu Sa'ida-klanen.[5] Den allmänna åsikten på den tiden var att syftet med mötet var att Ansar skulle besluta om en ny ledare för det muslimska samfundet bland dem själva, med den avsiktliga uteslutningen av Muhajirun (migranterna från Mecka), men detta har sedan dess blivit föremål för debatter.[6]

Men när Abu Bakr och Umar fick reda på mötet oroade de sig för en potentiell kupp och skyndade sig dit. När de kom fram talade Abu Bakr till de församlade männen med en varning om att ett försök att välja en ledare utanför Muhammeds egen stam, Quraysh, sannolikt skulle leda till oenighet, eftersom bara dessa kan få den nödvändiga respekten i samhället. Han tog sedan Umar och en annan följeslagare, Abu Ubaidah ibn al-Jarrah, i handen och erbjöd dem till Ansar som potentiella val. Han möttes med förslaget att Quraysh och Ansar vardera skulle välja en ledare bland dem själva, som sedan skulle styra gemensamt. Stämningen i samlingen hettade till efter att alla hörde detta förslag och de började diskutera med varandra. Umar tog då hastigt Abu Bakrs hand och svor trohet mot denne, och de andra i samlingen gjorde då samma sak.[7]

Konsekvenserna efter mötet i Saqifa[redigera | redigera wikitext]

Abu Bakr accepterades nästan av alla muslimer som ledare för det muslimska samfundet (i form av kalif) som ett resultat av mötet i Saqifa, även om han stod inför tvister som ett resultat av händelsens hastiga natur. Flera följeslagare, varav den främste bland dem var Ali ibn Abi Talib, vägrade inledningsvis att erkänna hans myndighet.[8] Ali själv kunde rimligen förväntats ha tagit över ledarskap efter profeten Muhammeds bortgång, efter att ha varit både den sistnämndas kusin och svärson.[9] Abu Bakr skickade senare Umar för att konfrontera Ali för att vinna hans trohet, vilket resulterade i en häftig dispyt som kan ha inneburit våld.[10]

Abu Bakr Ibn Abi Shaybah, upphovsmannen till boken Al-Musannaf, har i en autentisk kedja[11] återberättat att när folket allierade sig med Abu Bakr samtalade Ali och Zubayr med varandra i Fatimas hus. Umar var informerad om detta. Han gick till Fatimas hus och visade sin enorma kärlek till hennes far och henne, samtidigt som han sa att han inte tänkte låta denna kärlek hindra honom från att tända eld på hennes hus om dessa personer (Ali och Zubayr) fortsatte samlas i det. Därefter gick han därifrån. När Ali och Zubayr kom till Fatima sa hon till dem att Umar kom till henne och svor på att om de fortsatte samlas hemma hos henne skulle han helt visst tända eld på huset. Hon svor vid Gud att han skulle göra det han hade svurit att göra.[12] I boken Sahih Bukhari nämns det även att Ali och Zubayr, och de som var med dem, opponerade sig mot Abu Bakr och Umar efter Muhammeds bortgång.[13]

Umar skrämde folket efter att Abu Bakr blivit kalif och det fanns hyckleri bland dem.[14] Umar och Abu Bakr sa att de blev säkra på seger när de såg klanen Aslam i sitt stöd till Abu Bakr.[15][16] Sex månader efter mötet i Saqifa slöt den avvikande gruppen fred med Abu Bakr och Ali erbjöd honom sin trohet.[17] Denna första konflikt betraktas som det första tecknet på den kommande splittringen mellan muslimerna.[18] De som accepterade valet av Abu Bakr blev senare kända som sunniter, medan anhängare av Alis rättighet blev kända som shiiter.[19]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Islam i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)
  2. ^ ”Hadith - Book of Limits and Punishments set by Allah (Hudood) - Sahih al-Bukhari - Sunnah.com - Sayings and Teachings of Prophet Muhammad (صلى الله عليه و سلم)”. sunnah.com. https://sunnah.com/bukhari/86/57. Läst 9 augusti 2019. 
  3. ^ Olawuyi, Toyib (2014). On the Khilafah of Ali over Abu Bakr. Sid. 3. ISBN 978-1-4928-5884-3. https://www.al-islam.org/khilafah-ali-over-abu-bakr-toyib-olawuyi/preface. 
  4. ^ Nassir, Sheikh Abdillahi Nassir. ”Yazid was Never Amirul Muminin”. Al-Islam.org. Ahlul Bayt Digital Islamic Library Project. https://www.al-islam.org/yazid-was-never-amirul-muminin-sheikh-abdillahi-nassir. 
  5. ^ Fitzpatrick, Coeli; Walker, Adam Hani (2014). Muhammad in History, Thought, and Culture: An Encyclopedia of the Prophet of God. Sid. 3. https://books.google.com/books?id=2AtvBAAAQBAJ&pg=PA186. 
  6. ^ Madelung 1997, s. 31
  7. ^ Madelung (1997, p. 32)
  8. ^ Fitzpatrick, Coeli; Walker, Adam Hani (2014). Muhammad in History, Thought, and Culture: An Encyclopedia of the Prophet of God. Sid. 3. https://books.google.com/books?id=2AtvBAAAQBAJ&pg=PA186. 
  9. ^ Hoffman, Valerie J. (2012). The Essentials of Ibadi Islam. Sid. 6. https://books.google.co.uk/books?id=JNxvMRJM3EAC&pg=PA6. 
  10. ^ Fitzpatrick & Walker (2014, p. 186)
  11. ^ Musannaf, Ibn Abi Shaybah. hadith nr 36348.
  12. ^ ”Can any evidence be found in Sunni sources that speak of the martyrdom of Lady Fatimah (as)? - Questions Archive - IslamQuest is a reference for Islamic questions on the internet”. www.islamquest.net. http://www.islamquest.net/en/archive/question/fa5512. Läst 10 april 2019. 
  13. ^ ”Hadith - Book of Limits and Punishments set by Allah (Hudood) - Sahih al-Bukhari - Sunnah.com - Sayings and Teachings of Prophet Muhammad (صلى الله عليه و سلم)”. sunnah.com. https://sunnah.com/bukhari/86/57. Läst 10 april 2019. 
  14. ^ Fath al-Bari Sharh Sahih al-Bukhari, nr. 3467 - Islamweb.net
  15. ^ Al-hawi al-kabir fi fiqh madhhab al-imam al-shafi'i, s. 99 - Islamweb.net
  16. ^ Wilferd Madelung, The Succession to Muhammad: A Study of the Early Caliphate, p.34
  17. ^ Fitzpatrick & Walker (2014, p. 4)
  18. ^ Pickthall, Marmaduke William; Asad, Muhammad (1982). Islamic Culture, Vol. 56. Sid. 241. 
  19. ^ Badie, Dina (2017). After Saddam: American Foreign Policy and the Destruction of Secularism in the Middle East. Sid. 3. https://books.google.co.uk/books?id=3Fk7DwAAQBAJ&pg=PA3.