Bridge

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Till vänster: en budlåda för kontraktsbridge. Till höger: En spelares hand av kort (fransk kortlek). Bortom detta ligger budet på , som spelaren skulle kunna lägga med hjälp av kort från budlådan.

Bridge, egentligen kontraktsbridge, är ett kortspel som utvecklats ur whist. Bridge är en populär tävlingssport, att namnet på engelska betyder "bro" är ingen tillfällighet. Genom den s.k. budgivningen bygger man "en bro" till sin partner.

Det finns olika varianter av bridge, men med "bridge" menas normalt kontraktsbridge. Andra former av bridge är till exempel auktionsbridge och bridge-whist. Det finns även bridgeliknande spel för ett annat antal spelare än fyra personer.

De fyra spelarna kallas nord, öst, syd och väst och spelar parvis. Nord bildar par med syd och öst med väst.

Tävlingsbridge spelas antingen individuellt, i par eller i lag bestående av 4-6 spelare varav fyra spelar varje match.

Bridge är ett sticktagningsspel som föregås av en ofta komplicerad budgivning. Paret bjuder dels antalet stick de tror sig kunna ta, dels vilken färg som ska bli trumf eller om man vill spela utan trumf så bjudes sang.

Färgernas rangordning från högsta till lägsta är sang, spader (), hjärter (), ruter (), klöver (). Esset är det högsta kortet och tvåan det lägsta.

Efter det att budgivningen är färdig, blir den spelare i paret som har bjudit det högsta kontraktet och först bjudit den spelade färgen spelförare och dennes partner blir träkarl. Detta innebär att partnerns kort läggs synliga på bordet när utspelet gjorts. Spelföraren spelar sedan även dessa kort. Spelaren till vänster om spelföraren spelar ut det första kortet.

Budgivningen[redigera | redigera wikitext]

De 35 buden
1♣ 1♦ 1♥ 1♠ 1 sang
2♣ 2♦ 2♥ 2♠ 2 sang
3♣ 3♦ 3♥ 3♠ 3 sang
4♣ 4♦ 4♥ 4♠ 4 sang
5♣ 5♦ 5♥ 5♠ 5 sang
6♣ 6♦ 6♥ 6♠ 6 sang
7♣ 7♦ 7♥ 7♠ 7 sang

Budgivningen föregår spelet och bestämmer såväl trumffärg som hur många stick den spelförande sidan ska ta. Spelarna i ett par kommer inbördes överens om budens betydelser, vilket gör att de kan utbyta information om styrka och fördelning på sina kort och därmed kunna hitta rätt nivå och trumffärg för spelföringen.

Given står först i tur att bjuda, och sedan fortsätter budgivningen medsols. När en spelare är i tur i budgivningen kan personen i fråga välja mellan följande:

  1. passa
  2. avge ett bud som är högre än föregående bud
  3. dubbla (om det senaste budet gjordes av en motståndare)
  4. redubbla (om det senaste budet är dubbelt och gjordes av en motståndare)

Ett bud har ett siffervärde mellan 1 och 7 och anger också en färg eller sang. Till budets värde läggs 6 (den så kallade boken) för att få fram hur många stick den spelförande sidan ska ta. Blir slutbudet 4♠ ska spelföraren alltså ta 10 stick (4 för budet + 6 för boken) med spader som trumf.

När ett bud följs av tre pass är budgivningen slut, och det senaste budet bestämmer vilket kontrakt som spelas. Undantaget är om budgivningen inleds med tre pass i rad, då den fjärde spelaren får chansen att öppna budgivningen. Den i paret som bjöd den färgen först blir spelförare. Skulle en budgivning inledas med 4 pass kallas det för rundpass och en ny giv spelas.

Vid budgivningen används ofta budlådor (se bild), men finns inga sådana till förfogande kan buden avges muntligt.

Exempel på budgivning[redigera | redigera wikitext]

Syd Väst Nord Öst
pass pass 1♣ pass
1♠ 2♥ 2♠ pass
pass pass

Syd är spelförare i 2♠, eftersom Syd bjöd spader först i paret Nord–Syd, som vann budgivningen.
2♠ blev slutbud, eftersom det följdes av tre raka pass.
Notera också att Syd kunde bjuda 1♠ över Nords 1♣ eftersom spader är en högre färg än klöver,
men att Väst var tvungen att bjuda 2♥ då hjärter är en lägre färg än spader.

Kortvärdering[redigera | redigera wikitext]

Det vanligaste sättet att beräkna hur starka ens kort är med Culbertsons system, är att räkna så kallade honnörspoäng. Ess, kung, dam och knekt kallas för honnörer. Ett ess är värt 4 honnörspoäng (hp), en kung 3 hp, dam 2 hp och knekt 1 hp. Även händer utan många honnörspoäng kan vara bra då de kan innehålla singlar och renonser. Med exempelvis singel menas att man endast har ett kort i och med renons menas att handen inte innehåller några . För singel och renons räknar man inte hp, utan fp (fördelningspoäng). Man brukar säga att singel är värd två fp och renons tre fp. En hand som innehåller två ess och en renons är således värd åtta honnörspoäng och tre fördelningspoäng dvs 11 hfp.

System[redigera | redigera wikitext]

Systemet innehåller de överenskommelser spelarna i ett par har för att överföra information om sina kort till varandra, och på så sätt bestämma huruvida de ska bjuda och i så fall hur högt de ska bjuda under budgivningen. De enda två sätt en spelare får ge sin partner sådan information på är

  1. Genom att bjuda på ett sätt som beskriver styrkan och fördelningen på sin hand
  2. Genom att spela ett kort som signalerar till partnern om styrka, längd, fördelning eller liknande

Systemet täcker upp alla parens bud och oftast finns det också olika signaler under försvarsspelet, där ett kort från en av spelarna kan visa olika saker om dennes hand till exempel beroende på om det är högt eller lågt; jämnt eller udda. I Sverige är det vanligast att man spelar med markeringar kallade Schneider, Malmö och Lavinthal (SML), på engelska kallat UDCA (Upside Down Count and Attitude). Ett lågt kort är uppmuntrande och ett högt kort visar att man är intresserad av en annan färg (Schneider). Malmö är så kallade längdmarkeringar, man försöker helt enkelt tala om för partnern hur många kort man har i färgen. Ett kort följt av ett högre kort visar jämnt antal kort i färgen medan ett kort följt av ett lägre visar på udda antal kort i färgen. Lavinthal är egentligen en signal mer än en markering och används då man för sin partner vill visa vilken färg man är intresserad av att partnern vänder i. Den enklaste varianten innebär att ett högt kort visar att man är intresserad av en högre färg och ett lågt kort att man är intresserad av en lägre färg. Det finns dock flera nyanser för att förtydliga exakt vilken färg man vill att partnern spelar. Reglerna lyder:

  1. Ett högt udda kort ber om fortsättning i utspelsfärgen.
  2. Ett högt jämn kort ber om skifte till den högre av det återstående färgerna.
  3. Ett lågt kort ber om skifte till den lägre av de återstående färgerna.

De olika budens betydelse kan vara naturliga eller konventionella.

Ett naturligt färgbud visar ofta minst 4 kort i den bjudna färgen, medan ett konventionellt färgbud kan visa till exempel en stark hand, visa ett visst antal kort i en annan färg, eller fråga den andra spelaren efter mera information. Ett konventionellt färgbud behöver alltså inte visa något om den bjudna färgen överhuvudtaget. Öppningsbuder 2 klöver är kanske det mest vanliga konventionella budet (i de flesta budgivningssystem) och brukar betyda "en extremt bra hand" som partnern absolut inte får passa ner (med mindre än att mellanliggande motståndare avger ett bud)

Ett naturligt sangbud visar en jämn hand utan någon allt för lång eller kort färg. Ett konventionellt sangbud visar till exempel 2 långa färger (Unusual NT) eller frågar efter antalet ess på den andre spelarens hand (Blackwood).

Exempel på vanliga system är Modern standard och SAYC. I USA dominerar Five card major. Och bland de verkliga proffsspelarna olika varianter av de s.k. klöversystemen (där i princip endast slutbudet är ett naturligt bud).

Motståndarna får alltid fråga ett par om deras system, till exempel vad ett bud betyder och vilka signaler paret använder när de är försvarare. Frågorna måste alltid besvaras så fullständigt och korrekt som möjligt. Ofta används dessutom deklarationskort, som helt enkelt är ett eller flera papper där ett pars system är beskrivet. Det är dock tillåtet för en spelare att avge ett s.k. psykologiskt bud, under förutsättning att partnern inte heller (liksom motståndarna) förstår budet till fullo. 1970 fastställdes att båda spelarna i ett par måste bjuda efter samma system. För att reglera svårighetsgraden på tävlingar så används "prickar". Detta innebär att alla öppningsbud till och med 3NT får ett visst antal prickar, beroende på hur onaturliga de är. Till exempel, om budet 1 hjärter skulle visa spader så får de således 1 prick. Detta reglerar hur svåra system man får spela. Det är olika regler för antalet prickar beroende på standarden. I t.ex en vanlig klubbtävling är det max tillåtet 7 prickar.

Spelet[redigera | redigera wikitext]

Efter att budgivningen har avslutats med 3 pass spelar den motspelare som sitter till vänster om spelföraren ut valfritt kort. När detta kort spelats lägger spelförarens partner, träkarlen, upp sina kort på bordet framför sig i fyra kolumner (en för varje färg) så att alla kan se dem, med den eventuella trumffärgen till höger. Från och med att träkarlen har lagt upp sina kort är träkarlen förbjuden att göra något annat än vad spelföraren ber den att göra. Ett undantag är, att träkarlen har rätt att fråga spelföraren om spelföraren verkligen inte kan bekänna färg om spelföraren trumfar eller sakar ett kort i en annan färg än den som spelats i det aktuella sticket. Träkarlen får även korrigera spelföraren om spelföraren försöker spela från fel hand. I övrigt har spelföraren nu alltså kontroll över sina och partnerns kort, medan motståndarna var för sig har kontroll över sina egna kort och ser träkarlens.

13 stick spelas, och den som vinner ett stick spelar ut till nästa. Vinner spelföraren ett stick på handen måste spelföraren spela från handen, och vinns sticket på bordet måste nästa stick också påbörjas därifrån. Ess är högst och två är lägst i varje färg. Det är tvång på att följa färg, men skulle någon av spelarna ha slut på den färg som spelats ut får spelaren antingen saka valfritt kort eller trumfa (om det finns en trumffärg). Trumfar en eller flera spelare vinner den som spelat det högsta trumfkortet sticket. Skulle man råka glömma följa färg, dvs. spela ett kort i en annan färg än vad som spelas trots att man har kort i den färgen, kallas detta för revoke. Spelarna vid bordet är skyldiga att tillkalla tävlingsledaren (TL), det är förbjudet att spelarna själva dömer vid bordet. När TL är tillkallad förklar spelarna för TL vad som har hänt och TL gör därefter ett beslut. Detta beslut kan överklagas. Tävlingsledarens uppgift är att hålla koll på tiderna, döma vid regelbrott, och hålla i tävlingen.

Om den spelförande sidan tar så många stick som budgivningen bestämde eller flera får den spelförande sidan poäng enligt en speciell tabell. Tar den spelförande sidan däremot färre stick än vad de åtagit sig genom budgivningen får motståndarna poäng enligt en liknande tabell.

IMP[redigera | redigera wikitext]

IMP är den poängräkning man använder sig av inom bridge vid lagmatcher. IMP står för International Match Points. När man jämfört resultatet med lagkamraternas resultat jämför man differensen mot IMP skalan 20-40 = 1 IMP 50-80 = 2 IMP osv. ex: bord 1: 140 ÖV bord 2: 120 NS = 20 i differens = 1 IMP.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

En variant av bridge är spelet Chicago som uppfanns just i Chicago och som är vanlig på bridgeklubbar. Detta Chicago är ej att förväxla med vare sig pokerspelet Chicago eller stickspelet Chicago.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]