Annalisa Ericson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Annalisa Ericson
Annalisa Ericson 1931
Annalisa Ericson 1931
Född Annalisa Ericson
14 september 1913
Djurgården, Stockholm, Sverige
Död 21 april 2011 (97 år)
Stockholm, Sverige
Andra namn Anna Lisa Schildt
Aktiva år 1920–2004
Make Gunnar Wijkström (1939–1942)
Uno von Segebaden (1942–ca 1947)
Jurgen Schildt
(1964–1990)
Betydande roller
Lisa Larsson i Kyss henne! (1940)
Nanette i Blåjackor (1945)
Gulli i Tappa inte sugen (1947)
Kajsa Hillman i Ryttare i blått (1959)
IMDb

Annalisa Ericson, sist folkbokförd som Anna Lisa Schildt, född 14 september 1913Djurgården i Stockholm, död 21 april 2011[1] i Stockholm, var en svensk skådespelerska, dansös och revyartist. Hon var ett av de stora affischnamnen inom svensk film under flera decennier, främst 1930-, 1940- och 1950-talen; hon har dansat på både Operan och Oscarsteatern, spelat revy med Ernst Rolf och Kar de Mumma samt filmat med såväl Nils Poppe som Ingmar Bergman.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Ericson var yngsta dotter till regementsmusikern Gusten Ericson och dennes hustru Annie. Under uppväxten var familjen bosatt på en rad adresser på Södermalm och Östermalm i Stockholm. På hösten 1919 började hon på Kungliga Operans balettskola. Förutom sedvanlig dansutbildning fick eleverna kvällstid statera i olika operor som Aida och La Bohème. Med åren fick hon större uppgifter, till exempel Humperdincks opera Kungabarnen. 1921 fick hon en liten roll i Ernst Rolfs revy på Intiman, Kvinnan du gav mig. När samma revy uppfördes i Kristiania sommaren efter fick Ericson vara med även då. 1929 blev hon anställd på Kungliga Operan som danselev. Anställningen varade endast ett år.[2]

Annalisa Ericson i musikalen Teaterbåten 1942.

Efter att ha slutat på Operan – hon fick sparken för att hon var för tjock[3] – försökte Ericson komma in på Dramatens elevskola men blev inte antagen. Hon började istället som teaterelev på Oscarsteatern som då hyrdes av Gösta Ekman, John Brunius och Pauline Brunius. Andra elever på Oscarsteatern var Sigge Fürst, Tord Stål och Sture Lagerwall. Hon medverkade också i Ernst Rolfs vårrevy på Storan 1931. Ericson hade också anmält sig till Svensk Filmindustris statistregister och fick vara statist i ett par filmer. 1932 fick hon ett ettårskontrakt med SF för att göra den kvinnliga huvudrollen som Anna i Värmlänningarna. Annas sångpartier dubbades dock av operasångerskan Helga Görlin, vilket inte hindrade att Ericson fick bra kritik för sin sångröst.[4] Efter Värmlänningarna satte SF henne i en statistroll i långfilmen Atlantäventyret.[5]

Efter Ekman-Brunius hade Oscarsteatern övertagits av direktör Axel Hjalmar Lundholm som satte upp operetten Ökensången som blev succé. Därefter medverkade hon i Kar de Mumma-revyn Ett leende årSödra teatern tillsammans med bland andra Thor Modéen och Sickan Carlsson. Ericson skulle medverka i sammanlagt 11 av Kar de Mummas revyer. Ericson förblev Oscarsteatern trogen där hon medverkade i de operetter och sånglustspel som uppfördes. I En kvinna som vet vad hon vill fick hon spela dotter till den sex år äldre Zarah Leander. Förutom teaterarbete på vår och höst deltog hon i sommarturnéer där en grupp skådespelare reste runt i Sverige och spelade operett. Ericson hade också erbjudande att inleda en karriär i Tyskland och skrev kontrakt med filmbolaget Bavaria. Ericson skulle ta sång- och danslektioner i Tyskland från hösten 1939 men på grund av den politiska utvecklingen blev det aldrig aktuellt med någon utlandskarriär.[6]

Sina filmroller under 1930-talet efter Värmlänningarna beskrev Ericson som skräproller; hon sade att hon fick de roller som Sickan Carlsson tackat nej till. 1941 satte teatermannen Gustaf Wally upp Lajos Lajtais nyskrivna operett Blåjackor. Ericsons danspartner blev Nils Poppe och deras akrobatiska dans koreograferades av Albert Gaubier. Sommaren 1941 gav sig Ericson ut på en tvåmansturné tillsammans med danserskan May Nordqvist. Under turnén träffade hon sin blivande make Uno von Segebaden och efter deras bröllop våren 1942 bosatte sig paret i Ljungbyhed. På hösten 1942 återvände Ericson till Stockholm där hon medverkade i Teaterbåten. 1943 kunde paret bosätta sig i Stockholm och efter sonens födelse kunde Ericson med hjälp av en barnsköterska återvända till teatern. På hösten 1944 var hon med i Lajos Lajtais operett Serenad. Bland dansnumren som åter koreograferats av Albert Gaubier fanns ett där den korta Ericson dansade jitterbugg med den långe Gustaf Wally.[7]

Vad gäller långfilmer hade Ericson med tiden fått mer framträdande roller. I Nyordning på Sjögårda har hon den kvinnliga huvudrollen och när Blåjackor skulle bli film fick Ericson åter dansa med Nils Poppe. De två medverkade också i SerenadMalmö stadsteater. De fick åter dansa tillsammans när Lorden från gränden hade svensk premiär på Södra teatern 1947. Föreställningen blev en stor succé men när denna filmatiserades 1949 med Ericson och Poppe i rollerna blev det inte lyckat. 1946 hade Chinateatern premiär på operetten Behärska dig kvinna och denna filmatiserades som Tappa inte sugen där Ericson och Poppe dansar klädda i jackett och med varsin käpp i handen.[8]

På hösten 1951 var det premiär för Kiss Me, Kate på Oscarsteatern och Ericson spelade rollen som Bianca. Ericson medverkade därefter i en rad revyer på Blancheteatern och Folkan. Till Kar de Mumma-revyn 1956, Vi roar oss kungligt skrev Ulf Peder Olrog låten Den saltaste bönan som blev något av en signaturmelodi för henne. Hon medverkade också i det första reguljära tv-programmet i Sverige, En skål för televisionen. Efter att ha medverkat i Kar de Mumma-revyerna årligen fram till 1958 beslutade Ericson att förnya sig och fick istället engagemang på Scalateatern i början av 1960-talet. Därefter engagerades hon av Riksteatern som turnerade runt landet med komedier och operetter.[9] Vad gäller hennes filmkarriär fick hon spela en roll med större dramatisk tyngd än vanligt när hon medverkade i Hampe Faustmans film Kvinnohuset. Filmen blev nedsablad av kritikerna men Ericsons insats fick beröm. Hon medverkade också i Knäppupp-filmen I rök och dans samt i tre deckarfilmer av Arne Mattsson.

1970 var det premiär för krogshowen Muntra fruarna på nattklubben i Valand i Göteborg med Ericsson, Maj Lindström och Berith Bohm. Följande år turnerade hon med Riksteatern i pjäsen Kung för en natt. Som motspelare hade hon Lasse Lönndahl och pjäsen blev en av hennes större publikframgångar. På hösten samma år återvände hon till Vasateatern och spelade i Alan Ayckbourns fars Hur andra älskar med bland andra Inga Gill och Karl-Arne Holmsten. Efter att ha medverkat i Stig Bergendorffs och Gösta Bernhards revymusikal Operation Liv och Lust lovade hon sig själv att sluta med teatern. Detta löfte höll hon till 1980 när hon medverkade i revyn Sex damer i leken på Intiman.[10]

När PRO startade en talangtävling, Seniorchansen, var Ericson programledare för den tv-sända finalen tillsammans med Sickan Carlsson och Ulf Larsson 1993–1995. 2004 medverkade hon i Lena Söderbloms novellfilm Annalisa och Sven där hon tillsammans med Sven Lindberg gör en nytolkning av Romeo och Julia.[11]

Ericson tilldelades en rad priser under sitt liv. Hon fick Karl Gerhards Hederspris 1962.[12] 2001 belönades hon med en hedersguldbagge för sina insatser inom svensk film och samma år tilldelades hon Poppepriset.[13] 2006 instiftade hon Annalisa-priset som ska gå till en kvinnlig artist som gjort iögonfallande och begåvade insatser inom sång, dans och teater. Den första pristagaren var skådespelaren Sara Lindh.[14] Ericson skrev två självbiografier, Mina sju liv (1982) och Lätta bubblor (1998).

Familj[redigera | redigera wikitext]

Våren 1939 gifte hon sig med godsägarsonen Gunnar Wijkström; de skildes 1940. Pingsten 1942 gifte hon sig med löjtnant Uno von Segebaden. (Vigselförrättare var för övrigt Ericsons konfirmationslärare Erik Bergman.) 1943 föddes sonen Claes, men makarna separerade 1947. På 1950-talet lärde hon känna filmkritikern Jurgen Schildt och de gifte sig i juli 1964. Hon var äldst bland ingifta i ätten Schildt.

Annalisa Ericson Sällskapet[redigera | redigera wikitext]

Annalisa Ericson Sällskapet är ett filmsällskap för personer intresserade av svensk film från 1930-, 1940- och 1950-talet i allmänhet och Annalisa Ericson i synnerhet. Sällskapet bildades i september 2009 och har som målsättning att erbjuda medlemmarna "filmvisningar, musiksammankomster, föreläsningar och andra evenemang med Annalisa Ericson som övergripande tema". Det övergripande syftet är att hedra och lyfta fram de stora insatser som Annalisa Ericson gjort inom svensk film och teater.

Arvsstrid[redigera | redigera wikitext]

Efter hennes död har det uppstått stridigheter om testamentet mellan en stiftelse som Annalisa Ericson upprättade 2005 och sonen Claes von Segebaden.[15]

Film och teater[redigera | redigera wikitext]

Teaterroller i urval[redigera | redigera wikitext]

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • 1982 – Mina sju liv
  • 1998 – Lätta bubblor

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dödsannons publicerad i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter den 30 april 2011
  2. ^ Ericson (1982), s 9–47.
  3. ^ ”Saltaste bönan jobbar vidare”. Dagens Nyheter. 23 april 2011. http://www.dn.se/kultur-noje/saltaste-bonan-jobbar-vidare. Läst 23 april 2011. 
  4. ^ I Aftonbladet den 11 oktober 1932 skrev signaturen Griggs: Med Anna-Lisa Ericsson har Svensk Filmindustri gjort ett fynd, denna lilla aktris var stundtals strålande som Anna och visade sig dessutom besitta en välskolad sångröst.
  5. ^ Ericson (1982), s. 48–78.
  6. ^ Ericson (1982), s. 79–112.
  7. ^ Ericson (1982), s. 123–158.
  8. ^ Ericson (1982), s. 157–173.
  9. ^ Ericson (1982), s. 186–249.
  10. ^ Ericson (1982), s. 262–280.
  11. ^ Annalisa och Sven (2004) Svensk Filmdatabas
  12. ^ Ericson (1982), s. 242.
  13. ^ [a b] Annalisa EricsonSvensk Filmdatabas
  14. ^ Sara Lindh fick Annalisa-priset. Svenska Dagbladet. 28 februari 2006. http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_11969894.asp. Läst 24 juni 2011. 
  15. ^ http://www.svd.se/kultur/strid-om-arv-efter-annalisa-ericson_6976985.svd

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]