Suzanne Osten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Suzanne Osten
Suzanne Osten
Suzanne Osten
Född 20 juni 1944 (70 år)
Stockholm
Yrke dramatiker, regissör, författare, teaterchef, professor
Nationalitet Flag of Sweden.svg svensk
Språk svenska
Framstående verk Bröderna Mozart

Carlota Suzanne Osten, född 20 juni 1944 i Stockholm, är en svensk dramatiker, regissör, författare samt tidigare teaterchef och professor.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Suzanne Osten föddes på Stora Essingen i Stockholm. Hon är dotter till filmkritikern Gerd Osten (född Ekbom) – vars frustrerade strävan efter att få möjlighet att regissera film i en manligt dominerad filmvärld kom att bli föremål för dottern Suzannes debutfilm Mamma (1982) – och till arbetaren Karl Otto Osten (1912-1970), som var en tysk socialdemokrat och motståndsman som på flykt undan nazistregimen kom till Sverige. Föräldrarna gifte sig 1941 men skilde sig när Suzanne Osten var liten. Hon tog studenten från den kreativt inriktade Viggbyholmsskolan 1963 och studerade därefter konst, litteratur och historia på Lunds universitet.

Teater[redigera | redigera wikitext]

Hon grundade en av Sveriges första fria teatergrupper, Fickteatern, och inledde där också sin regibana i slutet på 1960-talet. 1971 fortsatte hon till Stockholms stadsteater, som kom att bli hennes fasta punkt under flera decennier. Där blev hon en ledande personlighet i utvecklingen av tidens politiskt engagerade teater. Tillsammans med Margareta Garpe skrev hon pjäser som Tjejsnack (1971), som var riktad till tonårstjejer. Några sånger från denna, som till exempel den feministiska kampsången Vi måste höja våra röster, finns med på skivan Sånger om kvinnor som utgavs 1972. Senare skrev Osten och Garpe pjäserna Kärleksföreställningen (1973), Jösses flickor (1974) och Fabriksflickorna (1980). I alla dessa pjäser fanns en tydlig koppling till Grupp 8.

Suzanne Osten är en av de ledande pionjärerna inom utvecklingen av teater för barn och unga, även med stor uppmärksamhet internationellt. 1975 grundade hon en speciell avdelning inom Stockholms stadsteater för detta ändamål, Unga Klara, för vilken hon verkade som regissör och konstnärlig ledare fram till sommaren 2014. På grund av besparingskrav och omstruktureringar inom stadsteatern frikopplades Unga Klara 2010 och har därefter tvingats överleva som en fristående teater – om än i sina vanliga lokaler i Kulturhuset Stadsteatern – under Ostens ledning med en helt ny, osäker finansieringsbörda. För ensemblen har hon skrivit barnteater, ofta influerad av barnpsykoteoretikern och primalterapeuten Alice Miller.

På senare år har hon också regisserat på andra teatrar och i andra genrer, som operetten Glada änkanFolkoperan 2008 och produktioner på Göteborgs Stadsteater. I juli 2014 regisserade hon det stora nordiska samprojektet, queeroperan Magnus–MariaÅland, vilket bland annat åtföljdes av Ålands första prideparad och med gästspel i flera länder.[1] Hon har gjort flera produktioner på Radioteatern. Hon har skrivit böcker, pjäser och filmmanus. Hon håller dessutom föreläsningar och workshops i Sverige och utomlands.

Film[redigera | redigera wikitext]

Osten började med att arbeta med två tv-filmer, Moa, Östen och Stella (manus;1974) och Barn i Afrika (med-regi; 1978), innan hon långfilmsdebuterade med Mamma (1982). Hennes filmer behandlar heller inte sällan politiska fenomen, som till exempel Skyddsängeln, med problematiken kring den politiska terrorismen i fokus (med utgångspunkt i förra sekelskiftet och de legitima kraven på demokrati), och Tala! Det är så mörkt, om nynazismens framväxt på 1980- och 1990-talen, samt dess orsakssamband med arbetslöshet och rotlöshet bland dagens unga. I flera filmer har hon använt sig av sina medarbetare från stadsteatern och Unga Klara i uppmärksammade formexperiment som Bröderna Mozart (1986) med Etienne Glaser, Philip Zandén med flera. För denna fick hon 1987 en Guldbagge för "Bästa regi". Hon har även erhållit andra filmpriser internationellt för olika filmer.

År 2005 spelade Osten in sin nionde långfilm sedan debuten 1982, Wellkåmm to Verona, med Jan Malmsjö, Ghita Nørby och Erland Josephson i huvudrollerna som pensionärer på ett äldreboende.

Professor och barnfilmambassadör[redigera | redigera wikitext]

Åren 1995-2009 var Osten professor i regi vid Dramatiska Institutet. År 2000 utsågs hon till hedersdoktor vid Lunds universitet. För sitt arbete har hon mottagit en rad utmärkelser världen över.

I november 2014 utsågs Osten till Sveriges första filmambassadör för Svenska Filminstitutet. I denna roll ska hon verka för att sprida intresse och kunskap om barnfilm, att inspirera till utveckling av mer "verklighetsnära", realistisk barn- och ungdomsfilm som motvikt till vad hon ser som mer "orealistisk" underhållningsfilm. Hon ska också arbeta för utveckling av forskning inom barn- och ungdomsfilm och om hur den unga publiken egentligen upplever denna.[2]

Hon har en dotter, Hanna Hartleb, född 1965, tillsammans med dokumentärfilmaren Rainer Hartleb.

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • 1990 - Barndom, feminism och galenskap : Osten om Osten
  • 1994 - En bok om någon som väntar att någon som inte finns ska komma
  • 1994 - Papperspappan
  • 1998 - Flickan, mamman och soporna
  • 2003 - Besök i rollen
  • 2006 - Hemliga masker : ett konstnärligt forskningsprojekt

Priser och utmärkelser (urval)[redigera | redigera wikitext]


Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dagens Nyheter 15 juli 2014, "Suzanne Osten gör opera över könsgränserna"
  2. ^ SVT Kultur 20 november 2014, "Suzanne Osten – Sveriges första filmambassadör"

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]