Waffen-SS

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Waffen-SS
Logo-WaffenSS.jpg
Datum 1940–1945
Land Flag of German Reich (1935–1945).svg Tredje riket
Lojalitet Axelmakterna
Typ Pansar
Pansarskytte
Kavalleri
Infanteri
Gebirgsjäger
Polis
Storlek Mer än en miljon
Förläggningsort Tredje riket
Smeknamn "Skalle och ben"
Beskyddare Reichsführer-SS Heinrich Himmler
Motto "Meine Ehre heißt Treue"
("Min ära heter trohet")
Färger Svart, grå/grön
Marsch Paradmarsch
Kända slag och krig Andra världskriget
Årsdagar 2 mars
Befälhavare
Framstående befälhavare SS-Obergruppenführer Josef Dietrich
SS-Obergruppenführer Felix Steiner
SS-Obergruppenführer Theodor Eicke
SS-Brigadeführer Wilhelm Mohnke
SS-Brigadeführer Otto Kumm
SS-Brigadeführer Fritz Freitag
SS-Brigadeführer Léon Degrelle

Waffen-SS (tyska för "Beväpnade SS", bokstavligt "Vapen-SS") var ursprungligen militära enheter av frivilligt rekryterade politiskt (nazistiskt) motiverade säkerhetssoldater avsedda som stödtrupp till den nya nationalsocialistiska auktoritära regimen i Tyskland att användas vid inrikes oroligheter och motsvarande situationer.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Kärnan till det framtida Waffen-SS skapades när det inom SS i Berlin 1933 bildades en särskild personskyddsstyrka (Stabswache) åt Adolf Hitler, vilken blev embryot till Leibstandarte Adolf Hitler.

Waffen-SS bildades som kår 1937 och var nära knuten till Gestapo och var liksom denna underställd Reichsführer-SS Heinrich Himmler. Delar av Waffen-SS medverkade vid fronterna och var då endast för själva striden underställda förband ur Wehrmacht.

Organisationen ombildades från sommaren 1940 till en fullt självständig armékårgrupp under ledning av Sepp Dietrich. Waffen-SS fördömdes efter kriget som en kriminell organisation, vars inblandning i krigsbrott hade varit mycket omfattande.[1]

Förhållande till Wehrmacht[redigera | redigera wikitext]

SS-män från Leibstandarte Adolf Hitler tillhöriga SS-Verfügungstruppen, Waffen-SS föregångare, 1938.

I fredstid efter december 1933 finansierades förband inom Waffen-SS av tyska inrikesdepartementet och förbanden var underställda egen högre ledning - Reichführer-SS. Förbanden var avsedda att användas vid inrikes oroligheter och liknande krissituationer som varit vanliga under mellankrigstiden.

I Tyskland fanns vid denna tid enbart militära förband att användas på nationell nivå. Rikspolis saknades. Anställning i Waffen-SS berättigade inte personalen frikallelse från värnplikt, emedan anställning i koncentrationslägervaktförbanden Totenkopfstandarten gjorde detta då de ansågs vara polisenheter.

Anställning i tyska polisen har alltid befriat en person från tysk värnplikt, men polismakten ställde istället krigsförband till försvarsmaktens förfogande i krigstid.

För att hantera och utveckla Waffen-SS-förbanden anställde Reichführer-SS tidigt såväl högre officerare (generaler) och truppofficerare och trupputbildare (underofficerare) ur försvarsmakten.

En av de mest kända av dessa är Obergruppenführer Felix Steiner. Under kriget överfördes officerare och underofficerare från försvarsmakten till Waffen-SS och från Waffen-SS till Försvarsmakten, allteftersom krigets krav på organisationerna gjorde sig gällande, något som de enhetliga anställningsavtalen och löneförmånerna underlättade.

SS-män från SS-Totenkopf Division tilldelade Järnkorset i maj 1940.

I krigstid underställdes därför Waffen-SS-förbanden operativt försvarsmakten, men personalen rekryterades genom SS:s separata organisation och kom därför att uppfattas som en ny, fjärde vapengren av försvarsmakten. 1939 bestod Waffen-SS av en handfull självständiga regementen, avsedda för inrikes bruk i fredstid, men som vid krigsutbrottet 1939 underställts försvarsmakten. Dessa regementen förstärktes efter hand till divisioner och även till större enheter. Huvudmassan av personalen var av rikstysk härkomst och rekryterades genom frivillighet.

Under andra världskriget kunde mönstrande värnpliktiga i ökad utsträckning ansöka om placering i Waffen-SS. Frivillig anslutning medgavs även utländska medborgare på i princip samma villkor som de rikstyska. Värnplikt som rekryteringsform användes i stor utsträckning under krigets senare del, bland annat i Lettland, Estland. Mot slutet av kriget hade Waffen-SS en styrka av omkring 700 000 personer.

Radikala idéer[redigera | redigera wikitext]

Inspektion av 2. SS-Panzer-Division Das Reich, Ryssland, 1942

Det fanns inom nationalsocialismen uppfattningar som kan anses som radikala i förhållande till de aristokratiska ideal som kan sägas ha varit utmärkande för den tyska militären.

Waffen-SS organiserades emellertid i huvudsak som övriga arméförband med samma militära reglementen, anvisningar och så vidare. Vissa särpräglade drag fanns dock hos Waffen SS i förhållande till krigsmakten. Gymnasiekompetens var således inte ett nödvändigt krav för att erhålla tillträde till Waffen-SS officersutbildning, här gällde endast personlig duglighet.

Man tilltalade inte heller högre befäl med "Herr", till exempel "Herr Hauptmann", utan endast med grad, vilket på sin tid i Tyskland ansågs som något radikalt.

Vidare hälsade man inte med en traditionell militär honnör, utan med partihälsningen, med uppsträckt arm, "Deutscher Gruss", vilken var tillåten på alla förband inom försvarsmakten men obligatorisk först efter den 20 juli 1944.

Officerare och underofficerare ansågs kunna besöka varandras och soldaternas mässar och marketenterier, och man strävade allmänt efter ett ledigare förhållande mellan olika grader och kategorier.

Försvarsmakten krävde emellertid att löner och förmåner skulle vara desamma för Waffen-SS som hos dem, varför alla tjänstegrader hade relativt hög lön i jämförelse med svenska eller finska motsvarigheter; detta för att underlätta rekrytering.

Utländska förband[redigera | redigera wikitext]

Bosniska SS-frivilliga från 13. Gebirgs-Div. "Handschar" 1943.

En avsevärd del av de soldater vilka tjänstgjorde inom Waffen-SS var inte i egentlig mening tyskar.

I de utländskt präglade divisionerna av Waffen-SS fanns bland annat drygt 100 000 letter, 50 000 ungrare (samt tiotusentals ungerska medborgare som var etniska tyskar), 20 000–35 000 ryssar (skillnaden beror på om man tar med de kosacker som på papperet överfördes till SS), 30 000 ester, drygt 21 000 belgare (uppdelade i valloner och flamländare), 22 000 nederländare (något fler fanns inom Försvarsmakten), 20 000 bosnier, 20 000 ukrainare, 11 000 fransmän, 9 000 albaner, 6 000 danskar, 6 000 norrmän, 1 400 finländare, 800 schweizare (de var fler i försvarsmakten: cirka 1 200), 300-250 svenskar och 60 personer från Liechtenstein samt spanjorer och engelsmän.

Den utländska SS-personalen var berättigad till pension och efterlevandeskydd vid dödsfall enligt tyska försvarsmaktens avtal och bestämmelser, varför pensionsersättningar kom att utbetalas – och alltjämt utbetalas – av Förbundsrepubliken Tyskland.[källa behövs]

Svenskar i Waffen-SS[redigera | redigera wikitext]

Grå SS-uniform modell 1937

Sverige var strikt neutralt under andra världskriget och tillät inte krigförande makter att värva soldater ur landets befolkning.

Regeringen tillät dock cirka 10 000 man att kämpa för Finland mot Sovjetunionen under vinterkriget, och när Tyskland inledde Operation Barbarossa i juni 1941 tillät den finska regeringen rekrytering av ytterligare 1 500 frivilliga.

Det är känt att några få personer anslöt till Wehrmacht mellan 1939 och 1941.[2].

Efter invasionen av Sovjetunionen inledde Waffen-SS ett hemligt rekryteringsprogram via den tyska ambassaden i Stockholm.

Eventuella frivilliga skulle skickas till Tyskland via Norge.[2] Det har gjorts olika uppskattningar av hur många svenskar som stred för tyskarna, från cirka 150 till 330.

Svenskarna tjänstegjorde i 5. SS-Panzer-Division Wiking, 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordland och 23. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nederland. 11 svenska SS-soldater genomgick SS-officersskolan i Bad Tölz.

Flera svenskar arbetade som krigskorrespondenter för SS. Ett förband, 3:e kompaniet ur Nordlands pansarspaningsbataljon, hade en så stor andel svenskar att 4:e plutonen (Zug) fick namnet Schwedenzug (Sverigeplutonen).

Schwedenzug återfanns tillsammans med de andra svenskarna i Nordland bland Hitlers sista försvarare under slaget om Berlin.[2]

Efter att ha stridit i Baltikum och Kurland under slutet av 1944 drogs divisionen i början av 1945 tillbaka till Oderfront.

Nordland blev i stort sett utplånad under ett försök att slå sig ur Berlin i början av maj 1945.[2] Den svenske SS-soldaten Erik Wallin skrev boken Ragnarök om sina upplevelser i Waffen-SS.

Erfarenheter[redigera | redigera wikitext]

Waffen SS soldater
Bundesarchiv Bild 146-1984-035-09A, Frankreich, Männer der Waffen-SS mit EK
Bundesarchiv Bild 101III-Bueschel-152-27, Russland, zwei Angehörige der Waffen-SS
Bundesarchiv Bild 101I-299-1802-08, Nordfrankreich, Michael Wittmann auf Panzer VI (Tiger I)
Diekirch National Museum of Military History Unterscharführer van de Waffen-SS met Panzerschreck 8-01-2012 16-14-28

Under krigets inledande skede organiserades förband av européer inom Waffen-SS emedan icke-européer organiserades inom armén. Ryssar med flera betecknades som icke-européer av den tyska försvarsmakten. Efter hand som Waffen-SS erfarenheter av utländskt rekryterade förband växte överfördes de icke-europeiska förbanden till dem. Nordtyska officerare och underofficerare vittnade om sina problem att hantera bosniaker och andra nationaliteter från sydosteuropa, emedan samma personer vittnar om österrikiska SS-befäls goda handlag med desamma. Olikheter i attityder ansågs vara huvudorsaken till denna situation.

Kvaliteten på förbanden i Waffen-SS varierade. Generellt, men inte alltid, höll förband med övervägande tysk, baltisk och nordvästeuropeisk nationalitet hög standard. Efterkrigslitteraturen har ibland överdrivit Waffen-SS-förbandens styrka i jämförelse med den tyska armén (på tyska benämndes armén Heer och utgjorde Wehrmacht tillsammans med Luftwaffe och Kriegsmarine).

Styrkan och antalet förband inom Waffen-SS ökade successivt under andra världskriget, vilket innebar att Waffen-SS-divisioner bildade en mycket viktig del av de tyska markstridskrafterna från och med 1943, och de hade en framträdande roll i bland annat striderna vid Charkov, Kursk, Normandie, Arnhem och Ardenneroffensiven. Waffen-SS-förbanden var tidvis högre prioriterade avseende ny manskap och utrustning än den reguljära tyska armén. Mycket har skrivits i västerländsk militärlitteratur om Waffen-SS-förbandens höga stridsvärde.

Waffen-SS var utrustade med kamouflageuniformer redan från början av kriget.

Krigsförbrytelser[redigera | redigera wikitext]

Nürnbergtribunalen fann att Waffen-SS begått krigsförbrytelser på både väst- och östfronten, och utgjorde en kriminell organisation med ett undantag: "Reiter-SS" som var en särskild ryttarorganisation inom SS. Två av de mest skändliga brotten på västfronten var massakrerna i franska Oradour-sur-Glane (juni 1944) och belgiska Malmedy (december 1944). Ett minst lika extremt brott mot krigets lagar utförde divisionen Totenkopf Waffen-SS dock redan 1940 i den franska byn Le Paradis. De mera omfattande brotten begicks dock på östfronten, men är inte lika detaljerat dokumenterade. Waffen-SS deltog i folkmordetjudar i de av Tyskland ockuperade områdena i öst, särskilt Vitryssland och Ukraina. I det inledande skedet av Operation Barbarossa spelade Waffen-SS en avgörande roll.[3] Under år 1941 dödade förband ur Waffen-SS drygt 50 000 judar i de östliga territorierna.[4]

Wiking-divisionens delaktighet i massmord 1941 är sedan 2006 under utredning och debatt i Norge eftersom norska SS-frivilliga misstänks ha deltagit i detta. Möjligtvis kan någon svensk SS-frivillig också ha varit med. År 1941 fanns dock enbart någon enstaka svensk i divisionen.[källa behövs]

Efter kriget[redigera | redigera wikitext]

Huvuddelen av all SS-personal, såväl tysk som utländsk, avvecklades som anställd av tyska försvarsmakten. I Förbundsrepublikens försvarsmakt Bundeswehr anställdes sannolikt ingen f.d. högre Waffen-SS-officer, men förmodligen ett antal kvalificerade lägre befäl, däribland en f.d. SS-ingenjörbataljonschef som pensionerades från Bundeswehr som överste 1976.[källa behövs] Inom Folkrepublikens försvarsmakt Nationale Volksarmée anställdes dock även högre f.d. Waffen-SS-officerare. Det är inte känt huruvida f.d. Waffen-SS-personal anställdes i någon annan försvarsmakt vid sidan av Sveriges och Finlands. Waffen-SS-personal som var tyska poliser återgick i polistjänst efter kriget. Det anses belagt att viss hemlig personal som var anställd inom SD övertogs av den amerikanska underrättelsetjänsten och DDR:s säkerhetstjänst MfS.[källa behövs]

Grader i Waffen-SS[redigera | redigera wikitext]

Sedan tidigare får militära enheter i Tyskland vid sidan av försvarsmakten, till exempel borgargarden, polisen, politiska enheter och andra aldrig använda gradbeteckningar och titlar som kan förväxlas med försvarsmaktens egna. SA, SS och andra partiorganisationer och även Waffen-SS fogade sig i detta mönster och skapade liksom skogsstyrelsen, tyska Röda Korset och fångvårdsväsendet egna grader enligt nedan:

Waffen-SS Svensk översättning
Reichsführer-SS Generalfältmarskalk
Oberstgruppenführer Generalöverste
Obergruppenführer General
Gruppenführer Generallöjtnant
Brigadeführer Generalmajor
Oberführer Överste i högre lönegrad
Standartenführer Överste
Obersturmbannführer Överstelöjtnant
Sturmbannführer Major
Hauptsturmführer Kapten
Obersturmführer Löjtnant
Untersturmführer Fänrik
Underofficersgrader
Sturmscharführer Förvaltare
Standarten-Oberjunker Kadettfanjunkare
Hauptscharführer Fanjunkare
Oberscharführer Sergeant
Standartenjunker Kadettsergeant
Scharführer Överfurir
SS-Unterscharführer Furir
Underbefäl och meniga
SS-Rottenführer Korpral
SS-Sturmmann Vicekorpral
SS-Oberschütze Menig
SS-Schütze Rekryt

Framträdande personer inom Waffen-SS[redigera | redigera wikitext]

Divisionsförband i Waffen-SS[redigera | redigera wikitext]

Enligt tysk tradition namngavs specialenheter med utmärkande benämningar eller personnamn. Inom Waffen-SS namngavs 38 divisioner. Namnen användes i taktiska, administrativa och ceremoniella sammanhang och många återfanns på personalens vapenrockar som ett broderat band kring underärmarna med respektive förbandsnamn ungefär som mössbanden i alla flottors rundmössor. Detta dräktskick spreds till armén och flygvapnet och bestod i DDR:s armé och består i Bundeswehr än idag.

Ordinarie divisioner[redigera | redigera wikitext]

Övriga divisioner[redigera | redigera wikitext]

I hierarkisk ordning delades Waffen-SS in på följande vis:

  • Heeresgruppe (Armégrupp)
    • Armeegruppe (Armégrupp med 2–3 Armeen)
      • Armee (Armé, 60 000 – 100 000 man)
        • Korps (Kår, 40 000 – 60 000 man)
          • Division (Division, 10 000 – 20 000 man)
            • Brigade (Brigad, 5 000 – 7 000 man)
              • Regiment (Regemente, 2 000 – 6 000 man)
                • Abteilung/Bataillon (Bataljon, 500 – 1 000 man)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ripley, Tim (2004) (på engelska). The Waffen-SS at War: Hitler's Praetorians 1925–1945. St. Paul, Minnesota: Zenith Press. sid. 325. ISBN 0-7603-2068-3 
  2. ^ [a b c d] Bishop, Chris (2007). Hitlers utländska divisioner. Hallstavik: Svenskt militärhistoriskt bibliotek. sid. 64. ISBN 978-91-976100-94 
  3. ^ Cüppers, Martin (2005) (på tyska). Wegbereiter der Shoah: Die Waffen-SS, der Kommandostab Reichsführer-SS und die Judenvernichtung 1939-1945. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft. ISBN 3-534-16022-3 
  4. ^ Snyder, Timothy (2011). Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin. Stockholm: Bonniers. sid. 227. Libris 11957588. ISBN 978-91-85555-11-6 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gyllenhaal, Lars & Westberg, Lennart: Svenskar i krig 1914-1945 (2004) ISBN 91-85377-98-8
  • Hillblad, Thorolf: Twilight of the gods : a Swedish Waffen-SS volunteer's experiences with 11th SS-Panzergrenadier Division Nordland, Eastern Front 1944-45 (2004) ISBN 978-1-874622-16-1
  • Höhne, Heinz: Hitlers SS och Gestapo (1977) ISBN 91-502-0333-9
  • Keegan, John: Waffen-SS, asfaltsoldaterna (1972) ISBN 91-0-038041-5
  • Knopp, Guido: SS - ondskans mäktiga redskap (2004) ISBN 91-85057-33-9
  • Michaelis, Rolf: Estländare i tysk tjänst (2005) ISBN 91-975894-0-3
  • Poller, Herbert: SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 "Nordland" (2007)
  • Rikmenspoel, Marc J.: Waffen-SS Encyclopedia (2004) ISBN 0-9717650-8-1
  • Voss, Johann (pseud): Soldat i Waffen-SS, ett ögonvittne berättar (2004) ISBN 91-85057-14-2

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]