Europaparlamentets talman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Europaparlamentets talman
MEP Schulz.jpg
Nuvarande
   Martin Schulz (PES)

sedan 1 juli 2014
Säte Strasbourg, Frankrike
Nomineras av En politisk grupp eller minst 40 ledamöter av parlamentet
Utses av Europaparlamentet
Mandatperiod Två och ett halvt år, som kan förnyas
Förste innehavare
Inrättat 23 juli 1952

Europaparlamentets talman är en hög befattning inom Europeiska unionen som leder arbetet i Europaparlamentet, dess organ samt utövar ordförandeskapet för alla överläggningar inom parlamentet.[1] Vid förbindelser med unionens övriga institutioner, vid ceremonier och i internationella förbindelser företräds parlamentet av talmannen. Talmansposten är främst ett ceremoniellt och administrativt uppdrag, med begränsad politisk och formell makt.[2] Alla lagstiftningsakter som antas av parlamentet undertecknas av talmannen,[3] som även förklarar unionens budget antagen när budgetförfarandet är avklarat och undertecknar den därefter.[4]

Europaparlamentet väljer sin talman för en period av två och ett halvt år.[5] Denna period kan förnyas. Normalt utses talmannen från någon av de två största politiska grupperna i Europaparlamentet, även om detta inte alltid har varit fallet.[2] Sedan parlamentet bildades 1952 har totalt 29 personer suttit på posten, varav 14 har tjänstgjort sedan det första direkta valet 1979. Två talmän har varit kvinnor och en talman har kommit från de medlemsstater som anslöt sig till unionen under 2000-talet.

Den nuvarande talmannen är Martin Schulz (PES) sedan den 1 juli 2014.[6][7] Martin Schulz valdes i enlighet med en överenskommelse mellan de två största politiska grupperna, vilken innebär att en person från Europeiska folkpartiet kommer att ta över i januari 2017.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Simone Veil som talman 1979.

Ett antal framstående personer har varit talmän i Europaparlamentet och dess föregångare. Den första talmannen var Paul-Henri Spaak, som spelade en central roll i bildandet av det europeiska samarbetet. Även Alcide De Gasperi och Robert Schuman hade stor betydelse för det europeiska samarbetets utveckling och blev sedermera talmän. En annan symboliskt betydelsefull talman blev Simone Veil 1979 när hon valdes till Europaparlamentets första kvinnliga talman. Hon var också den första att bli vald till talman efter det första direkta valet 1979. Jerzy Buzek blev 2009 den första talmannen från de central- och östeuropeiska medlemsstater som hade anslutit sig till unionen under 2000-talet.[8]

Under större delen av parlamentets historia har det dominerats av en stor koalition mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna. Dessa två politiska grupper har strävat efter att nå överenskommelser inom viktiga frågor, inte minst kring tillsättandet av talmannen. Detta har lett till att talmannen, med några få undantag, under ena halvan av valperioden har kommit från den kristdemokratiska gruppen och under andra halvan från den socialdemokratiska gruppen. Inför valet 2009 nåddes ännu en gång en sådan informell uppgörelse mellan de två största politiska grupperna. Graham Watson från den liberala politiska gruppen ville utmana sättet att stycka upp befattningen på och förde fram sig själv som en kandidat inför talmansvalet 2009. Han bedrev därför som första europeiska politiker en offentlig valkampanj för att bli Europaparlamentets talman och med syfte att få ett slut på de slutna uppgörelserna mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna.[9] Den 8 juli 2009 drog han emellertid tillbaka sin kandidatur till förmån för Jerzy Buzek (EPP).[10] Jerzy Buzek valdes till talman för första halvan av valperioden, och ersattes under andra halvan av Martin Schulz (PES). Samarbetet mellan EPP och PES fortsatte således även efter valet 2009.

Utnämningsförfarande[redigera | redigera wikitext]

Antalet talmän från respektive medlemsstat.
  Sex
  Fem
  Tre
  Två
  En
  Ingen

Talmannen väljs av kammaren, i likhet med de vice talmännen och kvestorerna, för en period av två och ett halvt år i taget.[5] Denna period kan förnyas. Talmannen måste själv vara ledamot av Europaparlamentet.

Nomineringar till talmansposten kan endast göras av politiska grupper eller minst 40 ledamöter. En nominering måste först godkännas av den nominerade. Om det endast finns en kandidat till talmansposten kan han eller hon väljas genom acklamation. I övriga fall avgörs valet genom en sluten omröstning.[11] I de tre första valomgångarna krävs en absolut majoritet för att bli vald till talman. Om ingen ledamot har blivit vald till talman efter tre valomgångar följer en fjärde valomgång mellan de två kandidater som erhöll flest röster i den tredje omröstningen. Om båda kandidaterna erhåller lika många röster i den fjärde valomgången väljs den som är äldst. Den nyvalda talmannen övertar omedelbart ordförandeskapet i parlamentet och har möjlighet att hålla ett öppningsanförande.[12]

Ordförandeskapet under valet av talman[redigera | redigera wikitext]

Det är i första hand den avgående talmannen som leder det sammanträde då en ny talman väljs. Om den avgående talmannen inte längre är ledamot av Europaparlamentet, till exempel om han eller hon inte har blivit återvald i det senaste valet till Europaparlamentet, tas rollen över av någon av de fjorton avgående vice talmännen enligt deras rangordning. Om inte heller någon av dessa kan fullfölja uppdraget övergår ordförandeskapet till den ledamot som har suttit längst i Europaparlamentet. När en ledamot tillfälligt utövar ordförandeskapet i parlamentet får endast val av talman och granskning av bevis om val av ledamöter behandlas.[13]

De nuvarande bestämmelserna om vem som ska utöva talmannens uppgifter vid val av ny talman infördes efter valet 2009. Innan dess användes ett system baserat på en ålderspresident, det vill säga den äldsta ledamoten av Europaparlamentet fick i uppdrag att hålla i ordförandeskapet under valet av ny talman. Anledningen till att det gamla systemet med ålderspresident avskaffades var för att den breda majoriteten i parlamentet inte ville riskera att Jean-Marie Le Pen från det franska högerextrema partiet Front National skulle bli ålderspresident efter valet 2009.[14] Efter valet visade det sig emellertid att italienaren Ciriaco de Mita istället blev den äldsta ledamoten.

Funktioner och befogenheter[redigera | redigera wikitext]

Martin Schulz (PES) är parlamentets talman sedan 2012.

Talmannen leder arbetet i Europaparlamentet och dess organ samt utövar ordförandeskapet för alla överläggningar inom parlamentet.[1] Detta innefattar bland annat presidiet och talmanskonferensen. Kammarens sammanträden öppnas, avbryts och avslutas av talmannen. Han eller hon avgör också om ändringsförslag ska vara tillåtliga, upprätthåller ordningen i kammaren och ger talare ordet. Talmannen har dessutom ansvar för att arbetsordningen efterföljs i det fortlöpande arbetet.[15] Under en debatt får inte talmannen uttala sig mer än för att sammanfatta debatten eller för att upprätthålla ordningen. Om talmannen vill uttala sig i en debatt, måste därför ordförandeskapet överlåtas till någon av de vice talmännen.[16] Vid förbindelser med unionens övriga institutioner, vid ceremonier och i internationella förbindelser företräds parlamentet av talmannen.[17] Han eller hon kan inbjudas att närvara vid Europeiska rådets sammanträden; normalt håller talmannen ett inledningsanförande.[18] Slutligen undertecknar talmannen alla lagstiftningsakter som antas av parlamentet,[3] samt förklarar unionens budget antagen när budgetförfarandet är avklarat och undertecknar den därefter.[4]

Om talmannen inte kan fullgöra sina uppgifter, tas ordförandeskapet över av en av de vice talmännen.[19] Talmannen kan också delegera alla typer av uppgifter till de vice talmännen.[20]

Ställning inom unionen[redigera | redigera wikitext]

Även om talmansposten är mer ceremoniell och administrativ än politisk, så är Europaparlamentets talman den europeiska politiker som har högst protokollär rang. Detta beror på att Europaparlamentet är unionens främsta institution enligt fördragen. Därmed skiljer sig unionen från vad som är brukligt på nationell nivå, nämligen att statschefen har högst protokollär rang.[21]

Lista över talmän[redigera | redigera wikitext]

Period Talman Politiskt parti Politisk grupp Medlemsstat
Gemensamma församlingens talmän 1952–1958
1952–1954 Paul-Henri Spaak BSP/SP SOC  Belgien
1954[22] Alcide De Gasperi DC CD  Italien
1954–1956 Giuseppe Pella DC CD  Italien
1956–1958 Hans Furler CDU CD  Västtyskland
Parlamentariska församlingens talmän 1958–1962
1958–1960 Robert Schuman MRP CD  Frankrike
1960–1962 Hans Furler CDU CD  Västtyskland
Talmän i det utnämnda parlamentet 1962–1979
1962–1964 Gaetano Martino PLI LIB  Italien
1964–1965 Jean Duvieusart RW CD  Belgien
1965–1966 Victor Leemans CVP CD  Belgien
1966–1969 Alain Poher MRP CD  Frankrike
1969–1971 Mario Scelba DC CD  Italien
1971–1973 Walter Behrendt SPD SOC  Västtyskland
1973–1975 Cornelis Berkhouwer VVD LIB  Nederländerna
1975–1977 Georges Spénale PS SOC  Frankrike
1977–1979 Emilio Colombo DC CD  Italien
Valperiod Talmän i det valda parlamentet från 1979
1 1979–1982 Simone Veil UDF LD  Frankrike
1982–1984 Piet Dankert PvdA SOC  Nederländerna
2 1984–1987 Pierre Pflimlin UDF/RPR EPP  Frankrike
1987–1989 Charles Henry Plumb CP ED  Storbritannien
3 1989–1992 Enrique Barón Crespo PSOE SOC  Spanien
1992–1994 Egon Klepsch CDU EPP  Tyskland
4 1994–1997 Klaus Hänsch SPD PES  Tyskland
1997–1999 José María Gil-Robles PP EPP  Spanien
5 1999–2002 Nicole Fontaine UMP EPP-ED  Frankrike
2002–2004 Pat Cox ELDR  Irland
6 2004–2007 Josep Borrell Fontelles PSOE PES  Spanien
2007–2009 Hans-Gert Pöttering CDU EPP-ED  Tyskland
7 2009–2012 Jerzy Buzek PO EPP  Polen
2012–2014 Martin Schulz SPD S&D  Tyskland
2014 Gianni Pittella (tf.) PD S&D  Italien
8 2014– Martin Schulz SPD S&D  Tyskland

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Artikel 20.1 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 18. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  2. ^ [a b] ”Pole takes EU Parliament chair in 'historic' move” (på engelska). EurActiv.com. 2009-07-14. http://www.euractiv.com/eu-elections/pole-takes-eu-parliament-chair-h-news-222382. Läst 2013-06-18. 
  3. ^ [a b] ”Artikel 297.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 176. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  4. ^ [a b] ”Artikel 314.9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 185. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  5. ^ [a b] ”Artikel 17.1 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 17. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  6. ^ ”Schulz elected EP president again” (på engelska). EUobserver. 2014-07-01. http://euobserver.com/news/124824. Läst 2014-07-01. 
  7. ^ ”German Socialist Martin Schulz elected new EU parliament president” (på engelska). EUbusiness. 2014-07-01. http://www.eubusiness.com/news-eu/vote-parliament.wxm. Läst 2014-07-01. 
  8. ^ ”Former European Parliament Presidents” (på engelska). Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/the-president/en/president/html/former-european-parliament-presidents. Läst 2013-06-18. 
  9. ^ ”Graham Watson: Make me president” (på engelska). The Guardian. 2009-01-07. http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2009/jan/07/european-parliament-presidency-liberal-democrats. Läst 2013-06-18. 
  10. ^ ”Watson to withdraw to give Buzek a clear mandate of support” (på engelska). ALDE. 2009-07-08. http://www.alde.eu/press/press-and-release-news/press-release/article/watson-to-withdraw-to-give-buzek-a-clear-mandate-of-support-10371/. Läst 2013-06-18. 
  11. ^ ”Artikel 13 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 17. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  12. ^ ”Artikel 14 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 17. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  13. ^ ”Artikel 12 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 17. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  14. ^ ”MEPs move to deny extremist Jean-Marie Le Pen platform” (på engelska). The Guardian. 2009-03-26. http://www.guardian.co.uk/politics/2009/mar/26/le-pen-eu-france. Läst 2013-06-18. 
  15. ^ ”Artikel 20.2 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 18. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  16. ^ ”Artikel 20.3 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 18. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  17. ^ ”Artikel 20.4 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 18. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  18. ^ ”Artikel 235.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 153. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  19. ^ ”Artikel 21.1 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 18. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  20. ^ ”Artikel 21.2 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 18. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  21. ^ ”Protokollet - omöjligt uppdrag?”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+IM-PRESS+20060728FCS09980+0+DOC+XML+V0//SV. Läst 2013-03-26. 
  22. ^ Avled 19 augusti 1954

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.