Europaparlamentets talman
| Europaparlamentets talman | |
| Säte | Strasbourg, Frankrike Bryssel, Belgien |
|---|---|
| Utses av | Europaparlamentet |
| Mandatperiod | Två och ett halvt år, som kan förnyas |
| Förste innehavare | |
| Inrättat | 23 juli 1952 |
Europaparlamentets talman (i EU-fördragen: ”ordförande”) presiderar Europaparlamentets överläggningar och aktiviteter. Han representerar också parlamentet inom och utanför EU. Talmannens underskrift fordras för att EU:s budget och de flesta EU:s rättsakter skall kunna utfärdas.
Talmannen väljs för en period om två och ett halvt år, och växlar vanligtvis mellan de två största partigrupperna i parlamentet. Fram till 2009 har det funnits tjugoåtta talmän sedan parlamentet inrättades 1952, varav tretton har tjänstgjort sedan det första parlamentsvalet 1979. Två talmän har varit kvinnor och de flesta har kommit från gamla medlemsstater. Nuvarande talman är Martin Schulz.
Innehåll |
Roll i parlamentet [redigera]
Talmannen leder plenarsammanträden och övervakar parlamentets och dess organs aktiviteter (för att tillse att parlamentets arbetsordning tillämpas); såtillvida liknar rollen den som en talman i ett nationellt parlament har. Vid sidan av talmannen finns fjorton vice talmän, som leder överläggningarna när talmannen inte är närvarande. Talmannen leder också arbetet i presidiet, som svarar för budget- och administrativa frågor, och talmanskonferensen, som är ett styrande organ som består av ordförandena för parlamentets politiska grupper.[1][2]
Ställning i unionen [redigera]
Talmannen företräder parlamentet i alla juridiska angelägenheter och yttre förbindelser, särskilt internationella förbindelser. Vid Europeiska rådets möten framför talmannen parlamentets hållning i frågor som står på dagordningen. Talmannen deltar även i regeringskonferenserna om nya fördrag. Talmannens underskrift är nödvändig för att Europeiska unionens budget och rättsakter antagna genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska vara giltiga. Talmannen leder ock förlikningskommittéer på dessa områden.[1][2]
I de flesta länders protokoll står statsöverhuvudet över alla andra i rang; i EU räknas dock parlamentet som den första institutionen och därmed står talmannen högre i rang än någon annan i europeiska eller nationella protokoll. Gåvorna som ges till dignitärer på besök är talmannens ansvar. Talman Josep Borrell, Europaparlamentariker från Spanien, gav sina kontrahenter en kristallskål skapad av en konstnär från Barcelona varpå delar av rättighetsstadgan var graverade bland annat.[3]
Lissabonfördragets omorganisering av EU:s högsta befattningar kritiserades för vag ansvarsfördelning. Ukrainas ambassadör i EU Andrij Veselovskij berömde strukturen och klargjorde det med sina egna ord: Europeiska kommissionens ordförande talar såsom EU:s ”regering” medan Europeiska rådets ordförande är en ”strateg”. Den höga representanten är specialiserad på ”bilaterala förbindelser” medan EU-kommissionens ledamot för utvidgning och grannskapspolitik sysslar med tekniska frågor såsom frihandelsavtal med Ukraina. Parlamentets talman för fram EU:s värderingar såsom demokratiska val i andra länder.[4]
Val [redigera]
|
Sex
Fem
|
Tre
Två
|
En
Ingen
|
Talman väljs för perioder om två-och-ett-halvt år, det vill säga två val per valperiod; på grund av det kan två talmän tjänstgöra under varje valperiod i parlamentet. Sedan Europeiska folkpartiet (EPP) och Europeiska socialdemokratiska partiet började samarbeta på 1980-talet har de haft en tradition att dela talmansmandatperioderna mellan sig. I praktiken innebär det att EPP exempelvis stödde socialdemokraternas talmanskandidat 2004–2009, och när dennes mandat förlöpte 2007 stödde socialdemokraterna EPP:s kandidat. Det här leder till att talmännen väljs med stor majoritet, även om det finns några undantag: till exempel 1999–2004 var talmannen för senare halvan av valperioden liberal i stället för socialdemokrat.[5]
Från och med parlamentets session 2009–2014 leder den avgående talmannen överläggningarna vid val av ny talman, under förutsättning att den avgående talmannen omvalts som ledamot. Om den avgående talmannen inte blir omvald som ledamot övertar en av de 14 vice talmännen rollen. När avgående talman eller vice talman tjänstgör som tillfällig ordförande uppbär de talmannens alla befogenheter, men det enda ärende där de får utövas är vid val av ny talman.[6]
Nomineringarna föreläggs mötesordföranden som kungör dem för parlamentet före omröstningen. Om ingen ledamot får absolut majoritet efter tre omröstningar genomförs en fjärde med bara de två medlemmar med högst antal röster i föregående omröstning. Om det fortfarande är dött lopp, förklaras den äldste kandidaten vald.[7]
Ett antal notabla personer har varit talman i parlamentet och dess föregångare. Den förste talmannen var Paul-Henri Spaak, en av unionens fäder. Andra grundare är Alcide de Gasperi och Robert Schuman. De två kvinnliga talmännen var Simone Veil 1979 (första talmannen i det direktvalda parlamentet) och Nicole Fontaine 1999, båda fransyskor.[8] Jerzy Buzek, tidigare Polens premiärminister och medlem i Solidaritets valallians, valdes som den första talmannen från de central- och östeuropeiska länderna, som gick med under 2000-talet (rättare sagt: han är den förste person från ett land som gick med i EU efter 1986 som innehar befattningen).
2009–2014 [redigera]
Valet av talman grundar sig på den gängse EPP–S&D-överenskommelsen om att ha en talmansperiod var av de två som finns under varje valperiod i parlamentet. För valperioden 2009–2014 hade Buzek befattningen under den första delperioden om två och ett halvt år och socialdemokraten Martin Schulz under den senare. Under föregående valperiod samarbetade de bägge grupperna mycket, efter att EPP samverkat med ELDR under perioden dessförinnan, 1999–2004.
| Ålderspresidenter | ||||
|---|---|---|---|---|
| Namn | Grupp | Land | Datum | Ålder |
| Louise Weiss[9] | EPP | Frankrike | 1979 | 86 |
| 1982 | 89 | |||
| ? | ? | ? | 1984 | ? |
| ? | ? | ? | 1987 | ? |
| Claude Autant-Lara | Europeiska högern | Frankrike | 1989 | 88 |
| ? | ? | 1992 | ? | |
| Vassilis Ephremidis | GUE/NGL | Grekland | 1994 | 79 |
| Otto von Habsburg | EPP | Österrike | 1997 | 85 |
| Giorgio Napolitano | PES | Italien | 1999 | 74 |
| 2002 | 77 | |||
| Giovanni Berlinguer[10] | PES | Italien | 2004 | 80 |
| 2007 | 83 | |||
ALDE-ledaren Graham Watson ville utmana sättet att stycka upp befattningen på och förde fram sig själv som kandidat inför talmansvalet 2009. Han bedrev en offentlig valkampanj, för att poängtera de slutna uppgörelserna mellan kristdemokrater och socialdemokrater, vilket enligt honom var den första valkampanjen av det slaget. Därigenom hoppades han inleda en diskussion om talmannens roll och göra denna mer dynamisk, för balansera mot den växande makten hos ordförandeskapet i Europeiska unionens råd.[11] Den 8 juli 2009 tillkännagav emellertid Watson att han drog tillbaka sin kandidatur och därmed hade Buzek ingen verklig motkandidat.
Ålderspresident [redigera]
Före 2009 skulle ”den äldste närvarande ledamoten i egenskap av ålderspresident” leda parlamentets sammanträde vid val av talman och inte den tidigare talmannen. Denna ledamot hade samma befogenheter som talmannen, men det enda ärende som då kunde behandlas var val av talman.[6]
Man fruktade att Jean-Marie Le Pen, en extremhögerledamot från Frankrike som fällts för förintelseförnekelse i sitt hemland, skulle bli ålderspresident efter Europaparlamentsvalet 2009, vid 81 års ålder.[12] Som svar på farhågorna ändrades parlamentets arbetsordning (Corbett-rapporten) så att den avgående talmannen (om vederbörande omvalts som ledamot) eller någon av de avgående vice talmännen leder öppningssammanträdet tills ny ny talman valts. De grönas gruppledare Daniel Cohn-Bendit ville ändra reglerna så att den yngste ledamoten skulle leda sammanträdet, för att återspegla framtiden. Efter valet var, när allt kom omkring, faktiskt Italiens förre premiärminister Ciriaco de Mita den äldste ledamoten och inte Le Pen.
Lista över Europaparlamentets talmän [redigera]
Europaparlamentets två stora partigrupper, EPP och S&D, har kommit överens om att dela på talmansposten under mandatperioden 2009–2014. Enligt överenskommelsen blev Jerzy Buzek talman under den första halvan av perioden och Martin Schulz under den senare delen.[13]
Nedanstående lista inbegriper alla talmän sedan 1952. Parlamentets officiella historia räknar emellertid inte med någon kontinuitet mellan Gemensamma församlingen och den parlamentariska församlingen för de europeiska gemenskaperna efter 1958 (Europaparlamentets 50-årsjubileum firades 2008, inte 2002), därmed skulle Martin Schulz vara den 25:e talmannen och inte den 29:e.
Se även [redigera]
- Europeiska rådets ordförande
- Europeiska kommissionens ordförande
- Ordförandeskapet i Europeiska unionens råd
Referenser [redigera]
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, President of the European Parliament
Noter [redigera]
- ^ [a b] ”The President of the European Parliament”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/president/defaulten_mac.htm. Läst 19 november 2007.
- ^ [a b] ”Duties of the President”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+RULES-EP+20040720+RULE-019+DOC+XML+V0//EN&navigationBar=YES. Läst 12 juni 2007.
- ^ ”Parliament's Protocol Service”. Europaparlamentet. 2006-07-28. http://www.europarl.europa.eu/news/public/focus_page/008-9981-205-07-30-901-20060728FCS09980-24-07-2006-2006/default_en.htm. Läst 28 oktober 2007.
- ^ Rettman, Andrew (15 March 2010) Ukraine gives positive appraisal of new-model EU, EU Observer
- ^ Settembri, Pierpaolo (2007-02-02). ”Is the European Parliament competitive or consensual ... ’and why bother’?” (PDF). Federal Trust. http://www.fedtrust.co.uk/admin/uploads/FedT_workshop_Settembri.pdf. Läst 7 oktober 2007.
- ^ [a b] ”Rules of Procedure of the European Parliament. Rule 11: Oldest member”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+RULES-EP+20070101+RULE-011+DOC+XML+V0//EN&navigationBar=YES. Läst 12 juni 2007.
- ^ ”Rules of Procedure of the European Parliament. Rule 13 : Election of President - opening address”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+RULES-EP+20040720+RULE-013+DOC+XML+V0//EN&language=EN&navigationBar=YES. Läst 22 november 2007.
- ^ ”Former E.P. Presidents”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/president/defaulten.htm?former. Läst 15 juni 2007.
- ^ Fontaine, Nicole (1999-12-14). ”Speech by Mrs Nicole FONTAINE, President of the European Parliament: Inauguration of the Louise WEISS Building, with M. Jacques CHIRAC, President of the French Republic”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/president/Presidents_old/president_fontaine/president/speeches/en/sp0014.htm. Läst 12 december 2007.
- ^ ”MINUTES: PROCEEDINGS OF THE SITTING” (PDF). Europaparlamentet. 2007-01-16. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2007:244E:0010:0011:EN:PDF. Läst 12 december 2007.
- ^ Watson, Graham (7 January 2009) Make me president: The next president of the European parliament should be a Lib Dem, and prove that not all Brits are anti-Europe, The Guardian
- ^ Traynor, Ian (2009-03-26). ”MEPs move to deny extremist Jean-Marie Le Pen platform”. London: The Guardian. http://www.guardian.co.uk/politics/2009/mar/26/le-pen-eu-france. Läst 15 april 2009.
- ^ http://www.euractiv.com/en/eu-elections/pole-takes-eu-parliament-chair-historic-move/article-184096
- ^ avled 19 augusti 1954
Externa länkar [redigera]
- Europaparlamentets talman – officiell webbplats (engelska)
- Om parlamentet: Talman europarl.europa.eu
- Europaparlamentets arbetsordning Artikel 20: Talmannens uppgifter
- Europaparlamentets talmän European Navigator (engelska)
- Resultat i talmansvalen 1979–2007 (engelska)
|
|||||
 |
EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |
