Franska Polynesien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Polynésie française
Porinetia Farani
Flagga
ValspråkTahiti Nui Mare'are'a
Nationalsång: Marseljäsen, Ia Ora 'O Tahiti Nui”
Huvudstad
(och största stad)
Papeete
Officiellt språk Franska, tahitiska
Statsskick Franskt utomeuropeiskt
territorium
 -  president Frankrikes president
 -  premiärminister Lokal president, Haut-commissaire
 -  Erkänd autonomi 29 juni 1984 
Area
 -  Totalt 4 167 km2 (173:a)
 -  Vatten (%) 12%
Befolkning
 -   års uppskattning 264 000 (180:e)
 -  Befolkningstäthet 63/km2 (130:e)
BNP (PPP) 2006 års beräkning
 -  Totalt $ 5,65 miljarder (-)
 -  Per capita $ 21 999 
Valuta CFP-franc (XPF)
Tidszon UTC-10, -9:30, -9
Landskod PF, PYF
Landsnummer 689

Franska Polynesien (franska: Polynésie française; tahitiska: Pōrīnetia Farāni), fram till 22 juli 1957 Franska Oceanien[1], är ett franskt utomeuropeiskt förvaltningsområde beläget i Polynesien i Oceanien. Sedan 2004 är Franska Polynesien ett utomeuropeiskt land (pays d'outre-mer), men detta saknar rättslig betydelse. Territoriet har i praktiken samma status som övriga franska utomeuropeiska förvaltningsområden. Ögruppen består av flera polynesiska öar, den mest kända är Tahiti i gruppen Sällskapsöarna, som också är den mest befolkade ön där territoriets huvudort Papeete är belägen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den franska fregatten Floréal, stationerad i Bora Bora-lagunen.

Ögrupperna som utgör Franska Polynesien var inte officiellt enade förrän inrättandet av det franska protektoratet 1889. De första av dessa öar som bosattes och reglerades av inhemska polynesier var Marquesasöarna på 300-talet och Sällskapsöarna på 800-talet. Polynesier organiserades i lösa hövdingstammar.[2]

Europeisk närvaro inleddes 1521 när den portugisiska upptäcktsresanden Ferdinand Magellan siktade Puka-Puka i Tuamotuöarna. Holländaren Jakob Roggeveen upptäckte Bora Bora i Sällskapsöarna 1722 och den brittiske upptäcktsresanden Samuel Wallis besökte Tahiti 1767. Den franska upptäcktsresanden Louis Antoine de Bougainville besökte Tahiti 1768, medan den brittiske upptäcktsresanden James Cook kom dit 1769. Kristna missioner började med spanska präster som stannade på Tahiti i ett år från 1774. Protestanter från London Missionary Society bosatte sig permanent i Polynesien 1797.[2][3]

Kung Pōmare II av Tahiti tvingades fly till Moorea 1803. Han och hans undersåtar konverterade till protestantismen 1812. Franska katolska missionärer anlände till Tahiti 1834. Deras utvisning 1836 gjorde att Frankrike skickade en kanonbåt 1838. År 1842 förklarades Tahiti och Tahuata ett franskt protektorat för att tillåta katolska missionärer att verka ostört. Huvudstaden Papeete grundades 1843. År 1880 annekterade Frankrike Tahiti och ändrade dess status från protektorat till koloni.[4]

På 1880-talet gjorde Frankrike anspråk på Tuamotuöarna, som tidigare tillhörde Pomaredynastin, utan att formellt annekterat det. Frankrike ansåg att hela Marquesasöarna var franskt efter att man deklarerat Tahuatu som ett protektorat 1842. År 1885 tillsatte Frankrike en guvernör och etablerade ett allmänt råd, vilket gav det en god administration för en koloni. Öarna Rimatara och Rurutu lobbade utan framgång för brittiskt beskydd 1888, så 1889 annekterades de av Frankrike. Frimärken utfärdades för första gången i kolonin 1892. Den första officiella namnet för kolonin var Établissements de l'Océanie (Bosättningar i Oceanien). År 1903 ändrades det allmänna rådet till ett insynsråd och kolonins namn ändrades till Établissements Français de l'Océanie (Franska bosättningar i Oceanien).[5]

År 1940 erkände Franska Polynesiens administrering de Fria franska styrkorna och många polynesier tjänstgjorde i andra världskriget. Okänt vid den tidspunkten för fransmännen och polynesier var att regeringen Konoe i Kejsardömet Japan den 16 september 1940 inkluderade Franska Polynesien bland de många områden som skulle bli japanska besittningar under efterkrigstiden[6] - men under kriget i Stilla havet kunde inte japanerna sjösätta en faktisk invasion av de franska öarna.

År 1946 beviljades polynesier franskt medborgarskap och öarnas status ändrades till ett utomeuropeiskt territorium. Öarnas namn ändrades 1957 till Polynésie française (Franska Polynesien). År 1962 blev Frankrike tidiga kärnvapenprovplats Algeriet självständigt och Mururoa-atollen i Tuamotuöarna valdes som ny testplats. Testerna genomfördes under jord efter 1974.[7] År 1977 beviljades Franska Polynesien ​​partiell intern autonomi; 1984 förlängas autonomin. Franska Polynesien blev ett fullvärdigt franskt utomeuropeiskt förvaltningsområde 2004.[3][8]

I september 1995 rörde Frankrike upp omfattande protester genom att återuppta kärnvapenproven på Fangataufa-atollen efter ett tre år långt moratorium. Det senaste testet skedde den 27 januari 1996. Den 29 januari 1996 meddelade Frankrike att man skulle ansluta sig till provstoppsavtalet och inte längre testa kärnvapen.[9]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Franska Polynesien.

Den totala landytan för Franska Polynesien är 4 167 km² fördelat utspritt på en yta av 2 500 000 km² i Stilla havet. Det finns omkring 130 öar i Franska Polynesien.[10] Öarna är antingen vulkanöar eller atoller. Området ligger ca 4 600 km nordöst om Nya Zeeland och ca 6 000 km sydväst om Mexiko, huvudöns geografiska koordinater är 17°31' S och 149°34' V.

Franska Polynesien består av ögrupperna Sällskapsöarna, Tuamotuöarna, Gambieröarna, Australöarna och Marquesasöarna.

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Klimatet i Franska Polynesien är subtropiskt och tropiskt, dvs oftast varmt och fuktigt. Regntiden varar november till mars då det också är varmast. den bästa restiden är under den svalare årstiden från april till oktober.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Franska Polynesien är indelat i fem administrativa enheter (subdivisions administratives). [11] Dessa är i sin tur indelat i 48 kommuner (communes). [12]

Transport[redigera | redigera wikitext]

Det finns 53 flygplatser i Franska Polynesien varav 46 är asfalterade.[13] Faa'a International Airport är den enda internationella flygplatsen. Varje ö har sin egen flygplats som betjänar flygningar till andra öar. Air Tahiti är det största flygbolaget som flyger mellan öarna.

Nämnvärda personer[redigera | redigera wikitext]

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”World Statesmen” (på engelska). Worldstatesmen.org. http://www.worldstatesmen.org/Fr_Polynesia.html. Läst 13 maj 2011. 
  2. ^ [a b] Ganse, Alexander. ”History of Polynesia, before 1797” (på engelska). http://www.zum.de/whkmla/region/pacific/frpolynpre1797.html. Läst 20 oktober 2007. 
  3. ^ [a b] ”History of French Polynesia” (på engelska). History of Nations. http://www.historyofnations.net/oceania/frenchpolynesia.html. Läst 20 oktober 2007. 
  4. ^ Ganse, Alexander. ”History of French Polynesia, 1797 to 1889” (på engelska). http://www.zum.de/whkmla/region/pacific/frpolyn17971889.html. Läst 20 oktober 2007. 
  5. ^ Ganse, Alexander. ”History of French Polynesia, 1889 to 1918” (på engelska). http://www.zum.de/whkmla/region/pacific/frpolyn18891918.html. Läst 20 oktober 2007. 
  6. ^ Den japanska anspråket på de franska öarna i Stilla havet, tillsammans med många andra stora områden, visas i "Sphere of survival for the Establishment of a New Order in Greater East Asia by Imperial Japan" den 16 september 1940 som publiceras 1955 av Japans utrikesministerium som en del av den av två volymer "Kronologi och stora handlingar av Japans diplomati 1840-1945" - Här citerad från "Interview with Tetsuzo Fuwa: Japan's War: History of Expansionism", Japan Press Service, juli 2007
  7. ^ Ganse, Alexander. ”History of Polynesia, 1939 to 1977” (på engelska). http://www.zum.de/whkmla/region/pacific/frpolyn193977.html. Läst 20 oktober 2007. 
  8. ^ Ganse, Alexander. ”History of French Polynesia, 1977 to present” (på engelska). http://www.zum.de/whkmla/region/pacific/frpolynsince1977.html. Läst 20 oktober 2007. 
  9. ^ Whitney, Craig R. (30 januari 1996). ”France Ending Nuclear Tests That Caused Broad Protests” (på engelska). The New York Times. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=950DE4D71639F933A05752C0A960958260&sec=&spon=&pagewanted=all. Läst 20 oktober 2007. 
  10. ^ (på engelska) Lands & People (Book People Impr). Kingfisher. 1999. sid. 546. ISBN 1-85613-582-9 
  11. ^ Statoids - Franska Polynesiens indelning
  12. ^ Statoids - Kommuner
  13. ^ ”Transportation :: FRENCH POLYNESIA” (på engelska). The World Factbook. CIA. 2010. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/fp.html. Läst 31 maj 2011. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Regeringen
Allmän information
Resor