Galileo (satellitnavigationssystem)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Galileo Galilei, som systemet är namngivet efter.

Galileo är ett system för satellitnavigering som utvecklas på uppdrag av Europeiska unionen (EU) och Europeiska rymdorganisationen (ESA). Galileo är tänkt att vara kompatibelt med de tidigare systemen GPS och Glonass. Det innebär att en GPS-mottagare ska kunna användas för att ta emot Galileo-signaler. Galileo skall möjliggöra positionsbestämning med meterprecision över hela jordklotet. Den stora precisionen beror på att satelliterna har ytterst noggranna tidsignaler. Galileo är uppkallat efter Galileo Galilei.

En av anledningarna till att EU och ESA utvecklar Galileo är att minska beroendet av det amerikanska systemet GPS, som i grunden är ett militärt system. Dess avsiktliga störningssignal i form av SA, som för närvarande (2009) är avstängt och sedan 19 september 2007 avvecklas, kan när som helst slås på igen enligt gottfinnande av USA:s försvarsdepartement. Galileo kommer, till skillnad från GPS, att tillgodose de krav på tillförlitlighet och noggrannhet som finns för exempelvis civil luftfart. Det kommer inte att förses med någon SA-liknande funktion. Tvärtom kommer systemet att sända ut en varningssignal, om något oväntat inträffat som gör systemet mindre tillförlitligt, till dess man åtgärdat felet.

Systemet planeras fullt utbyggt under 2018 och beräknas då ha sysselsatt 150 000 personer till en sammanlagd kostnad av 10 miljarder EUR. Projektledningen utövas av GJU, Galileo Joint Undertaking, som är tillsatt av Europeiska kommissionen och ESA.

Utbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Två konsortier har tävlat om att få ta hand om utbyggnaden av Galileo:

  • iNavSat med Intelsat som huvudaktör och med bland andra
  • Eurely med deltagande av
    • AENA, ett spanskt bolag som sysslar med flygplatsunderhåll, navigationssystem etcetera
    • Alcatel, ett stort fransk telekombolag
    • Capgemini, ett världsomfattande konsultföretag inom IT och företagsledning, huvudkontor i Frankrike
    • Hispasat, den organisation som driver Spaniens egna satellitprojekt med samma namn
    • Finmeccanica, Italiens största grupp inom rymdteknik och försvarsmateriel
    • Thales, en fransk elektronikgrupp inom luftfart och försvar
    • Vinci Networks

GJU lyckades hösten 2005 med konststycket att i stället för att låta den ena gruppen slå ut den andra, baka ihop alltsammans till ett jättekonsortium som skall genomföra det mycket ambitiösa Galileo-projektet med förenade krafter. Deutsche Bank kommer att stå som ekonomisk rådgivare.

Den organisation som till slut avses äga Galileo och svara för dess drift, Galileo public-private partnership, beräknas vara etablerad i slutet av 2005. [uppdatering behövs]

De två första av 30 planerade satelliter (varav 3 i reserv) var klara för slutprov i augusti 2005. Uppskjutningen av den första satelliten, Giovo A, skedde den 28 december 2005 från kosmodromen i Bajkonur i Kazakstan. Till att börja med ska dessa två första satelliter i Galileo användas för följande:

  • Verifiera att de frekvenser man har fått sig tilldelade av ITU fungerar utan problem i samma frekvensband som används av GPS
  • Utvärdera ny teknik
  • Undersöka strålningsmiljön i de planerade banorna
  • Experimentera med de signaler som ska sändas ut från Galileo-satelliterna

Ett försystem till Galileo är Egnos (European Geostationary Navigation Overlay System). Inmarsat hjälper till i detta projekt genom att skicka en "övningssignal" från sin existerande satellit Inmarsat-3, som är geostationär över Indiska oceanen.

Satelliter[redigera | redigera wikitext]

Galileo-satelliternas konfiguration

Galileo kommer att lägga sina satellitbanor på 23 616 km höjd över jordytan, vilket i satellitsammanhang kallas medelhögt med förhållandevis långa varvtider. Man kan jämföra detta med den grupp som kallas lågflygande LEO (Low Earth Orbiting Satellites) omkring 800 km över jordytan och som av rent mekaniska skäl får korta varvtider. Ett exempel på ett sådant system är Iridium. Åt andra hållet finns de geostationära satelliterna (till exempel Intelsat och Marisat), vars satelliter flyger på cirka 36 000 km höjd över jordytan och alltså går precis ett varv per dygn. (Geostationära satelliter ligger alltid i ekvatorsplanet, och om de då cirklar kring jordens medelpunkt åt samma håll och med samma hastighet som jorden snurrar, så står satelliten, från jorden sett, skenbart stilla.)

Fullt utbyggt beräknas systemet använda ca 30 satelliter. Våren 2008 hade två av systemets satelliter placerats i omloppsbana, dessa heter Giove A och Giove B.[1] En milstolpe för projektet nåddes sent i april 2010, när apparaturen för den första satelliten i aktiv drift blev färdigbyggd i Portsmouth, Storbritannien. Efter olika tester i Rom, Italien, sköts två satelliter upp från rymdbasen Kourou i Franska Guyana 21 oktober 2011.[2]

Not[redigera | redigera wikitext]

Det europeiska satellitnavigeringsprogrammet "Galileo" som åsyftas här skall inte blandas ihop med Nasas rymdfarkost med namnet Galileo som sänts på rymdfärd för att utforska planeten Jupiter.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ NyTeknik - Gps dagar räknade - Här kommer Galileo, 24 april 2008 (senast läst 26 april 2010).
  2. ^ UK despatches first Galileo flight payload, BBC den 26 april 2010.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]